Hur får ni som är helt ensamstående ihop det?

1 februari 2017 16 kommentarer
Okategoriserade

Försöker att förbereda mig för framtiden!

Ni som har ett barn helt på egen hand, kan inte ni berätta för mig hur ni får ihop allt? Jag och Lilos pappa har gemensam vårdnad, men mitt andra (förhoppningsvis!) kommer jag ju att ansvara för helt själv. Och jag har räknat med att jag inte kommer att kunna göra speciellt mycket på egen hand när hen kommer.

Visst har jag ett par vänner och familjemedlemmar runt omkring mig som kan passa barnen ibland, men jag räknar liksom inte med det.

Ni som är helt ensamstående – hur löser ni allt på egen hand? Är människor runt omkring mer hjälpsamma när ni är själva? Om ni har råd – har ni anlitat en återkommande barnvakt?

il_fullxfull.927541847_augv_grande

Ja, alltså, jag har ju inte det här barnet än, men förhoppningsvis inom en snar framtid… Men jag vill liksom vara förberedd mentalt.

För övrigt hoppar mitt hjärta till när jag tänker på hemmamys med Lilo och en till liten parvel! Så kul vi kommer att ha det! Hoppas nu så innerligt på att detta går vägen.

16 kommentarer

Ensamstående mamma till två söner på idag 9 och 11 år. Vart ensam sen min lilla var ett år. Deras pappa försvann snabbt ur bilden, dom träffar honom varannan helg bara och två veckor på sommaren. Hur gör man? Man rätar på ryggen och kör på. Lite så. Allting funkar. Ekonomin fungerar om man tänker ekonomiskt. Inga dyra saker till barnen, det får dom önska sig när dom fyller år eller i julklapp av familjen/släkten. Kläder handlar man billigt och rea. Jag är inte snål eller överdrivet ekonomisk men man lär sig snabbt. Man hittar sina små genvägar till allt. Bästa är att ha vänner, glid runt hos dom och ät middag, låt barnen leka och genast känner du dig så mycket ”rikare”. Vännerna gör allt. Familjen med. Hör av dig om du vill ha tips =) Kram

Är själv då Texas pappa är ett one night stand som jag inte hade vare sig namn eller nummer till. Han vet alltså inte om Texas. Jag har klarat detta jävligt bra i snart 6 år. Har föräldrar som hjälpt då och då men absolut inte några jag alltid kan räkna med. Jobbar 75% sen Texas 1 års dag måndag- torsdag. Leder pass på Friskis och dit har Texas hängt med jämt. Nu är vi liksom en del av inredningen. Alltid med när det ska handlas, bjudas bort på middag osv.. jag älskar att vara hans mamma. Nu mer än nånsin! Jag är SKITBRA på att fixa detta själv! Vi har inte råd med bil eller bostadsrätt, inga utlandsresor. Men mat på bordet, biobesök, kärlek och vänner har vi gott om!

Hej! Jag är helt själv med min 2-åriga son då pappan kom på att barn inte var nåt för honom (svin..). Jag får jättemycket hjälp av mina föräldrar som visserligen börjar bli rätt gamla men lyckligtvis är friska. Jag har inget körkort eller bil heller så jag får hjälp av min pappa att åka och storhandla etc. Nu är min plan för i år att ta det där körkortet och inte slita på min gamla far så mycket. Hade jag inte haft mina föräldrar hade jag nog köpt barnvaktstjänster, man måste få egen tid också! Men, jag upplever att han inte alls är lika ”jobbig” som många andra tvååringar och jag tänker att det kanske beror på att han inte har något alternativ. Jag kan helt enkelt inte laga mat om han skriker och sliter i mig, då blir det ingen mat. På nåt sätt accepterar han vår situation och pysslar mycket själv och har typ aldrig några utbrott. Han lägger sig snällt och sover i tid och ger mig lugna kvällar för återhämtning. Han är helt fantastiskt min Lilleman och vi har det så gott och roligt tillsammans. Men någon slags avlastning måste man bara ha ändå. När jag har gått upp 4:50 sju dagar i rad sover vi hemma hos mina föräldrar och jag får lång sovmorgon och frukost serverad. Annars går det inte. Och jag har vänner och kollegor som inte bara säger att de gärna hjälper till, de gör det också. När det gäller praktiska saker, typ ”kan någon hjälpa mig att skruva ihop det här bordet, för en tvååring är faktiskt inte till någon större hjälp när man måste hålla ihop alla delar och skruva två skruvar samtidigt”, då kommer de rusande för att hjälpa till. Ja, nu blev det här ganska långt och spretigt, men jag vill egentligen säga allt går! Och man orkar nästan hur mycket som helst. Ni kommer att få det hur mysigt som helst tillsammans. Men glöm inte att ta hand om dig själv också, inget barn mår bättre av en utbränd mamma. Stort lycka till! <3

Är ensamstående med en liten plutt på knappt fem månader, så har inte så stor erfarenhet av det praktiska ännu, utan har mest bara njutit och tycker livet är underbart!
Min parvel blev till i Danmark och var så vansinnigt efterlängtad så det överväger nog det jobbiga rätt mycket. När det någon gång blir kämpigt så brukar jag tänka på hur det var innan hen fanns, hur jag grät och hade ångest över min barnlöshet, och så plötsligt är det inte lika jobbigt längre :).
Praktiska tips är annars att planera och ha ordning. Jag har aldrig tid att storstäda, så hemmet får aldrig gro igen, utan måste vara i ordning. Mat måste planeras noga, då jag inte har tid att vara spontan eller gå och handla när jag vill.
Stort lycka till nu!

Heja dig Annika! Tänker att folk som har negativa åsikter om din insemination inte är värda att ens lyssna på! Vad är det för person liksom:)
Konkret tips..skaffa barnvakt om du har råd…jag och min kille har Ingen hjälp alls från familj eller vänner så vi har barnvakt två gånger i veckan för att kunna göra grejer tillsammans eller själva 🙂 vår dotter är 2 år..nästa tips som någon sa..barnpassning på sats!!! Bästa ever!! Man kan ju bara gå lite på löpbandet med en podd i öronen om man inte pallar att träna 🙂 dom tar hand om din kid i 1,5 timma och tar emot ganska små barn vilket e grymt om man tex inte har avlastning och man behöver egentid!!

Hej Annika!

Heja dig för att du tror på din dröm och instinkt och skaffar barn på egen hand. Det är guld värt med ett litet syskon till Lilo, det kan inte gå fel. Jag är frivilligt ensamstående med två små barn. Min dotter är 4,5 år och min son är 2,5 år, båda tillkomna via insemination i Danmark. Och vet du jag har nästan bara stött på positiva reaktioner från min omgivning. Faktiskt mer positiva än jag kunnat tänka mig, kände mig nästan dum att jag tänkte mindre om min omgivning om du förstår vad jag menar. Så, jag är så glad över mitt val. Mitt val att skaffa mitt första barn, och också mitt val att skaffa ett syskon. Men ibland (ofta) så tycker jag att det är så f r u k t a n s v ä r t jobbigt. Jag kan förbanna mig själv, hur kunde jag göra det här valet?! All min egentid har försvunnit, nästan hela mitt jag. Men så tänker jag att det också handlar mycket om frustrationen i sig, att jag är frustrerad över att inte kunna göra allt jag vill, alltid. För det är ju detta som är livet, min familj. Två så syskon som faktiskt börjar bli så stora att de snart (hehe) kan börja leka ganska bra tillsammans till och med. Små syskon som kramas med knubbiga armar och säger att de älskar varandra.

Jag har verkligen upplevt att jag har fått en utökad familj. Jag har bjudit in vänner och familj att vara en del av min familj mer än jag skulle gjort annars tror jag. Och jag har fin hjälp omkring mig så visst kan jag ha barnvakt då och då för att kunna gå ut med vänner och göra lite annat. Det fungerar. Gym med barnpassning är också en bra grej.. som jag ska utnyttja mer. ;o)

Nu har jag vänner och familj inom bekvämt avstånd, det hade varit värre om de bodde långtifrån oss.

Och, trots att det är jobbigt, för det är det, så väger det goda upp med råge. Jag skulle aldrig göra det ogjort.

Lycka till! Det kommer bli toppen! Jag kan också tipsa om föreningen Femmis, en förening som riktar sig till frivilligt ensamstående föräldrar som fått barn via klinik. Här är många medlemmar flerbarnsföräldrar och det finns goda chanser att bolla på forumet.

Mvh Solveig

Jag är ensamstående med en snart ettåring och en snart tvååring (alltså två väldigt små). Bor utomlands och blev helt ensam med dem när lillan var i magen, dessutom hade vi en hund. Jag blev ensam med allt ansvar och mina föräldrar och släkt i Sverige. Det har inte varit lätt, man måste komma på egna rutiner för att allt ska funka. Men det går, allt går 🙂

Jag är inte ensamstående men bor däremot utomlands, långt bort från både mor- och farföräldrar som kan hjälpa till. Med 3 barn blir det sällan (typ aldrig) att jag kommer ut, även med en man härhemma. Det går kanske inte att jämföra men vill bara säga att det går. Vill man så fixar man det.

Hej Annika,

Jag har ingen aning om hur det är att vara ensamstående då jag är tillsammans med mina barns pappa och jag är så galet imponerad över alla ensamstående mammor och pappor. Jag ville bara skriva och önska dig stort lycka till när det är dags för nästa besök i Danmark. Tycker det är så oerhört fint och starkt att du delar med dig så öppet om din resa mot ett syskon till Lilo och ett andra barn, jag förstår din längtan! Håller tummar och tår. Jag tror du kommer ha rustat dig väl för detta, att du funderar och planerar detta redan nu talar för det, då kommer det inte bli samma chock sedan de stunder det är tufft. Hoppas du kan få lite extra avlastning under graviditeten också, är ju inte alltid en dans på rosor det heller 🙂

Många kramar till dig och din familj.

Min mamma har varit själv med 3st barn, och sen fick hon mig och min bror. Jag och min bror var hos pappa varannan helg och vissa lov osv. Men annars alltid med mamma. Jag minns min barndom med glädje, tänk vilken lyx att få hänga med mamma överallt. Affären, tvättstugan, till hennes tandläkare, till hennes frisör osv…minns att mormor kom ibland och passade oss vid sjukdom eller annat när mamma skulle bort. Du kommer fixa det galant. Tror ledordet är planering. Hämta barn på dagis, direkt till affären för att sen äta mat direkt. Vänd på det, tänk på all denna tid som du faktiskt får med dina/ditt barn. Och sen löser sig allt eftersom. Du är en förebild för så många, hoppas du är medveten om det! Kram

Jag har mina föräldrar på 10 mins avstånd. Jag som jobbar skift hade inte fått ihop det utan dom. Min dotter sover där minst 1 gång i v (4 år). Däremot är detta inte en självklarhet för alla att ha närstående i sin omgivning som kan hjälpa till så är oerhört tacksam för detta. Tack för en fin blogg o ska bli spännande att få följa denna resa. Kram

Jag får ihop det för att den där lille ungen gör mig så himla lycklig❣
Ingen hjälp i vardagen utan det är ett pusslande med att få gjort allt hemmabestyr. Det är tungt, det är bökigt, krävande, slitigt. Men man orkar för det finns inget alternativ och jag känner att jag lever det liv jag vill leva nu. Mitt liv är barn och jobb, och jag är nöjd med det. Jag har lyxen att ha föräldrar och syskon som vi kan bo hos en natt eller två då och då. Och då får vi gooood mat och jag behöver inte vara den enda som gör allt.

Konkreta tips; skaffa tvättmaskin, diskmaskin och hiss! Tre saker jag drömmer om 😊

Mitt sociala nät har kraschat pga död efter cancer, utlandsflytt och demens. Från att i början ha haft god hjälp får jag fixa allt själv. Och nej, det går inte att få ihop. Så jag handlar på lunchen, kan aldrig gå på jobbrelaterade grejer på fritiden, går aldrig ut och somnar ensam i soffan. Men det är värt det!

här är en till som undrar samma sak.. jag ligger ett steg före i processen med min första insemination gjord i slutet av förra veckan. är full av beundran över att du delar din resa så öppet och bjuder på både din längtan och oro.

Jag är ensamstående med en 3-åring och har faktiskt inte haft regelbunden hjälp, har istället lagt pengarna på att gå ner i arbetstid. Inte alla har ju möjlighet till det men barnvakt kostar också pengar så det kan vara värt att räkna på. Min parvel har hakat på nästan överallt, tvättstugan, middagsbjudningar etc. Har inte heller så många som kan hjälpa till regelbundet men kompisar som kan passa om det krisar. Som tur är kan min mamma komma när det behövs, men det är 3h resväg så det blir mer planerade aktiviteter, vabbandet får man liksom fixa själv…Hinna med sig själv är inte helt enkelt. Man får nog välja någon sak som man vill prioritera oavsett om det är massage, någon hobby etc. Någonting som GER energi. Jag mår t.ex. skit om jag inte får träna och har valt att prioritera det i mitt liv. Med transportlöpning/cykling till och från jobbet och gym med barnpassning så får jag till det. Lycka till i Danmark!

Du har sen Lilo låg i magen varit wn förebild för mig. Och nu ska jag snart påbörja samma process som dig (förhoppningsvis, ska till kliniken samt göra den psykosociala bedömningen i GBG i mars) och jag undrar och tänker på samma saker som dig.

Tack för att du gör det här så öppet och fint!

Skriv en kommentar