Förlåt för dåligt bloggande. Här är det sjukstuga just nu med förkylning och elände. Så fort jag orkar formulera en mening så återkommer jag. Hur mår ni? Är ni friska?

Kram

Åh, som vi hade längtat. Drömvagnen hade stått ny och oanvänd i vardagsrummet i flera veckor. Ibland provkörde vi den över golvet. Snart snart skulle vår lilla bebbe ligga däri och sova sött medans vi strosade omkring i det fina vårvädret. Kanske skulle vi ta en fika i solen eller varför inte en lunch. Jovisst. Nu kom det sig så att den lilla bebben inte alls trivdes i sin nya kärra. Han föredrog mammas trygga famn och det faktumet att vagnen kostade några slantar och omsorgsfullt bäddats och bäddats om för detta lilla underverk brydde han sig inte ett skvatt om. Under små, korta stunder kunde han tänka sig att ligga däri men sen skrek han loss för full hals så att vi fort som attan fick lyfta upp honom.
Den nyblivna mamman (jag) grät tårar fulla med besvikelse. -Vi kan lika gärna lämna tillbaka vagnen, vi kommer aldrig få användning för den ändå, snörvlade jag till min sambo. Gud så dramatiskt.
Efter ca 6-8 veckor började vår älskling att uppskatta sin vagn en aning mer och kunde tänka sig att ligga där emellanåt. Jag hade alltid en sele under vagnen som jag kunde slänga på mig när han ville bli buren. När vi äntligen kunde byta till ”sitt-del” så var missnöjet som bortblåst. Nu trivs han verkligen och tycker om att kunna sitta och titta sig omkring.
Så här i efterhand kan jag inte annat än skratta åt min besvikelse. Herregud, jag kunde ju låtit vagnen vara ett tag och burit honom i selen istället. Han var ju så liten så han vägde ju inte så mycket ens. Men jag hade liksom en bild av hur det skulle vara i början och det kändes som om alla andras bebisar sov sött i sina vagnar. Om vi får fler barn så tänker jag mig att jag kommer vara så mycket mer cool med sånt där. Inte stressa upp mig i onödan. Bra plan

Nervös, nybliven mamma på väg ut på promenad…

Vilken vecka! Nog för att lille räkan utvecklas mycket hela tiden men denna veckan har varit lite extra händelserik. Han har börjat krypa, ställt sig upp i sin säng (håller i spjälorna), druckit ur pipmugg själv, håller vällingflaskan själv och har dessutom börjat ”prata”. Så nu är det mycket babababa tatatata här Och det är underbart! Hans söta lilla röst som en dag kommer säga riktiga ord. Jag smäller av!

Jag känner mig en aning stressad över alla foton på Allan som ligger och dräller i datorn, kameran och telefonen. Osorterat och allmänt rörigt. Tanken är att göra fotoböcker av alltihop men då vill jag skriva in text och datum och det tar ju liiiite tid…
För några veckor sedan fyllde D år och då prövade jag det här med fotoböcker. Jag beställde en bok med bilder på oss från när vi träffades och fram tills nu. Jag skippade text och datum (vi har ju inte varit tillsammans så länge så det behövs inte så mycket info och detta album var ju lite för skoj skull Jag blev faktiskt jättenöjd! Och det var en uppskattad present kan jag säga.

På den tiden då graviditet och föräldraskap låg i en avlägsen framtid så tyckte jag att förlossningshistorier var så jäkla tramsiga. Jag förstod inte varför folk skulle pracka på andra dessa mardrömslika berättelser. Var syftet att skrämma vettet ur den som inte gjort det eller handlade det om rent skryt, brukade jag undra.
Men. Nu när jag själv är förälder så berättar jag gärna om min förlossning och lyssnar mycket gärna på andras. Och jag tror jag vet varför nu. Min teori: när man föder barn så går man igenom något som inte liknar (ens i närheten) någon tidigare upplevelse. Man är förhoppningsvis väl förberedd, man vet att det ska göra ont och man vet att det hela ska sluta med en bebis. Men så sätter det hela igång. Och i vad som känns som en evighet befinner man sig i gränslandet mellan liv och död (tyckte jag det kändes som) , man stirrar djävulen i vitögat, strider för sitt liv och återvänder som segrare. Ungefär så. Håller ni med?
Självklart vill man berätta om detta. Man har ju för fanken presterat något enormt. Om man sen skrämmer vettet ur någon ”stackare” som har resan framför sig, det är av sekundär betydelse.