Min förlossningsberättelse

11 oktober 2016 29 kommentarer
Carin da Silva

Igår blev Lillebror (vi jobbar på namn:) en vecka gammal!!!

Tiden går alldeles för fort!! 

Nu när vi har landat lite tänkte jag att jag kan berätta om förlossningen. 

Den 2 oktober gick jag in i vecka 42 och det var dags för Igångsättning. Något som vi aldrig ens kunde föreställa oss. Vi var säkra på att han skulle komma tidigt så de sista veckorna, som ni vet, var vääääääääldigt långa. 

Förlossningen skulle ringa innan kl 10 och säga när vi kunde komma in. De ringde inte så 10.03 ringde jag:)

De sa att vi kunde komma in vid 15-tiden. En helt absurd känsla att få en tid då man ska föda barn…..

Efter vi sagt hejdå till Theo (jag storbölade) som var kvar hemma med farmor och farfar, åkte vi till BB. 

En sista magbild tagen i hissen på väg ner till bilen. 

Ett förväntansfullt och pirrigt par utanför förlossningen, BB Stockholm. 

Väl där blev vi inskrivna och visade till ett rum. Där blev jag undersökt. Öppen 4 cm och 2 cm kvar av livmodertappen. 

En läkare tyckte att den bästa igångsättningsmetoden var att köra på Shots. Då är det Cytotec man tar i flytande form. Jag hade googlat lite innan och det står mycket negativt om Cytotec (ni får googla själva) bl.a. att man inte ska ta det om man tidigare blivit snittad. Jag tog upp detta med läkaren men hon lugnade mig och sa att jag inte behövde vara orolig, de har full koll och var väl medvetna om att jag blivit snittad tidigare. Man ska inte tro på allt man läser och att läkemedel utvecklas hela tiden. Jag litade på dem!!

Tog första shotten kl 16. Jättemärkligt att ta en shot som man vet att man kommer få väldigt ont av:)

Det hände inte så mycket så vi passade på att käka lite middag. 

Vid 18 blev jag undersökt igen. Det visade sig att jag öppnats 1 cm till dvs nu var jag 5 cm och tappen var mindre. 

Jag fick ännu en shot. Man kan ta upp till 8 st med 2 timmar imellan. 

Kände fortfarande ingenting!! Vi tittade på golf och jag vilade lite. Jag hade ju ett ganska tufft träningspass framför mig:)

Kl 20.30 var det en ny Barnmorska som kände och klämde på/i mig. Det här med integritet i samband med en förlossning….som bortblåst:)!!

Jag var fortfarande öppen 5 cm men tappen var nu nästan helt borta. Vi fick flytta till ett födelserum där vi gjorde oss hemmastadda med datorn och började titta på Genikampen. 

Efter ännu en undersökning märkte man att min kropp jobbade på bra av sig själv och man bestämde att avvakta med den tredje shotten. Eftersom jag blivit snittad innan vill man ta det lugnt plus att jag sagt till dem att jag ville skynda långsamt. 

Jag öppnade mig ytterligare 1 cm utan att känns något och jag hade värkar som jag inte kände av men de syntes på skärmen. Märkligt. 

Kl 00.46 satte man en skalpdiod (tror jag det heter) på bebisens huvud och då tog man hål på hinnorna så man skulle komma åt. Vattnet gick och ganska snart där efter började jag känna av värkarna. 

Jag var livrädd för att det skulle gå från   1-100 när vattnet gick men det gick från 1-70 så jag hade en liten förvarning om vad som komma skall 🙂

Nu var det igång på riktigt och jag fick ta till med lustgas. 

Efter ca 30 minuter kände jag att jag ville ha EDA. Skit samma om det drar ut på tiden!!! Jag ville inte ha mer ont än vad jag behövde. 

När narkosläkaren kom som skulle lägga EDAn tyckte han att jag hade lite för högt blodtryck så de tog blodprov och skickade dem på analys. I efterhand sa BMn att det var märkligt. Det är ju inte jättekonstigt att man har högt blodtryck när man är mitt uppe i fullt värkarbete men så blev det iaf. 

I väntan på provsvaren började det göra jävligt ont!!! Tidigare hade jag paus mellan värkarna som jag högt påminde mig själv om: – nu har du paus Carin. Du har faktiskt inte ont. Njut av detta nu!!! 

Men nu var pausen väldigt kort, ca 10 sekunder, och jag ville typ ge upp. Jag var på gränsen till panik. 

Men då från en värk till en annan slog det över till krystvärkar. Shit vad cool känsla det var och var skönt det var att få göra något av värken och inte bara andas. 

I samma veva kom narkosläkaren tillbaka  eftersom blodproverna visade att allt var som det skulle men det var ju ingen idé att lägga ngt EDA då jag höll på att krysta. 

Jag testade en massa olika ställningar; på rygg dragandes i en handduk, på sidan, på knä hängandes över ryggstödet på sängen, på alla fyra. Det var skönt att byta lite då och då förutom att nu hade jag sjukt ont imellan värkarna istället och kunde typ inte röra mig så alla fick liksom flytta runt mig, som ngt typ av kreatur…..

Jag frågade hela tiden om jag gjorde rätt. Med Theo hade jag aldrig krystvärkar utan jag fick krysta ändå för att se om han kom längre ner. Jag frågade även om det gick framåt. Jag var så rädd att jag höll på förgäves som jag gjorde med Theo eftersom han fastnade på vägen. De sa att jag gjorde helt rätt och var jätteduktig, då var jag inte sen med att fylla i:- Ja!! Jag är faktiskt jätteduktig. Jag är grym!!!! Det är viktigt att peppa sig själv:)

När jag låg på sidan upp med ena benet frågade dem om jag ville känna bebisens huvud. Jag sträckte ner handen och kunde känna ngt slemmigt där mellan benen. Det var lite läbbigt samtidigt som det gav mig en riktig kick. Nu var det väldigt nära!!!!

Det brände som in i helv**e och då förstod jag att han nästan var ute. Då var det ngn värk där BM sa till mig att inte krysta utan bara andas. Det var lättare sagt än gjort då kroppen skriker att man ska trycka på allt vad man har men jag ville verkligen inte gå sönder så jag gjorde mitt bästa. Tror att jag krossade Niklas hand då:) Det blev några stygn ändå på två ställen men inget allvarligt (grad 2). 

Efter 50 minuters krystande lät det som något surplande fast tvärtom och det kändes som om hela mitt inre kom ut. Sen hörde vi världens bästa ljud. Barnskrik!!!! Både jag och Niklas började storgråta. Han var äntligen här!!! Som vi väntat på honom och han var värd väntan!!! 

Kl 04.08 kom han med armen ovanför huvudet som Stålmannen. 4028 gram och 53 cm lång. Och världens finaste såklart!!!

Jag är så glad att det blev en vaginalförlossning!!!! Det är det häftigaste jag varit med om. Shit vad våra kroppar är coola!!! 

Visst det gör förbannat ont men det är som de säger: så fort barnet är ute så är allt glömt!!!

Niklas var helt fantastisk genom hela förlossningen. Han var med mig i varenda värk med massage, lustgas, peppande ord och kärlek. 

Personalen på BB Stockholm var också helt grym. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha klara direktiv och inget daltande:) De gjorde exakt så. Vi var ett bra team allihop!!!

Detta var en helt fantastisk förlossning helt utan komplikationer. Från att vi blev igångsatta till att han var ute tog det 12 timmar varav jag hade ont i 3!!!

Tänk att det var den här lille personen som låg där inne!!! ❤️❤️❤️

29 kommentarer

Vi fick barn samma datum! 🙂 min flicka (har en till flicka på två år hemma oxå) kom däremot två veckor för tidigt! När det togs hål på mina hinnor så gick det från 1 till 100 och på en kvart var hon ute! 🙂

Wow! Det här inlägget fick mej att gråta…. Så himla starkt! Jag tänker tillbaka på min förra förlossning som också var en vaginal förlossning efter ett kejsarsnitt. I mars är det dags för min tredje. Jag hoppas att det går lika bra som sist. Det enda jag inte håller med om är att smärtan är som bortglömd så snart barnet är ute. Jag var i chock över att det fortfarande kunde göra så ont efteråt. Men den här gången kommer jag iaf vara förberedd 🙂 Stort grattis till er fina lille superman!

Grattis o tack för din fina berättelse!

Visst är det häftigt att föda barn, min första fl var så grym att jag lätt hade kunnat stått i Globen o föreläst om den (sen om någon lyssnat är ju en annan femma…;)). Så när ”hotet” om snitt andra fl gjorde jag allt för att barnet skulle vända sig, sov maniskt på en sida, yoga o vändningsförsök. O som tur är vände han sig till slut. O jag fick göra det coola i att föda igen! Det är jag så tacksam för.

Lycka till! Han är så fin o ni ser så lyckliga ut som familj!

Åh låter väldigt likt min förlossning med dottern för 17 år sedan ?
Hon kom också ut som en superhjälte med handen först! Och då går det lite segare och jag fick också sy 2-3 stygn ? Dessvärre hann de sätta EDAn som började ta i samma veva som det blev dags att krysta, så den var rätt onödig ?Nu är det snart dax igen! Bf 10 december, wiiiii!!

Grattis till underverket och BRA jobbat!!

Åh så härligt att läsa din förlossningsberättelse! Ni lät verkligen som ett team! Önskade dig verkligen en vaginal förlossning det är fruktansvärt häftigt! Jag hade krystvärkar med första barnet i ca 40 min och andra barnet i 3 (!!!!) minuter! Blev lite snuvad på andra nu kändes det som men skönt att ”slippa” längre smärta faktiskt. Lycka till med familjen. Kram

Tack för att du delar med dig av din berättelse. Jag går snart i i v.40 och väntar med spänning på vad denna förlossning har att ge. Så skönt när allt gått bra!

Vad häftigt! Stort grattis till lilleman! Jag minns tillbaka till min egen förlossning när jag läser din berättelse.
När värkarna kom här så var det pang på rödbetan och knappt 5 sekunder mellan de, från start ? Men ut kom ju lillan, det är ju de som är viktigast. Nu är hon redan 6 1/2 månader och jag hänger inte riktigt med 🙂

Låter som en bra förlossning, grattis till Lillebror! Varför låter ni han inte heta det, Lillebror Da Silva, asfräckt!
Jag både sprack och blev klippt med mitt första barn och den andra gången blev det bara en bristning. Tycker personligen att dagarna efter förlossningen är värst, att gå på toa är en plåga och gick man på toaletten på BB som man delar med andra var det en himla procedur med decinifieringsmedel och grejer. Sjukt jobbigt!

Grattis till att det gick. Bra jobbat! Vad roligt att det blev vaginal förlossning . Fick kejsarsnitt på min första och vaginal på andra.
Jag tror att man förstår hur viktig vaginal förlossning är först när man har gått igenom båda.

Varför är vaginal förlossning viktig?

Kontakten man får med sitt barn , den omedelbara kontakten som man får efter att barnet är fött barnen . Anknytningen blir mkt lättare . Lättare att komma igång med amningen.
Vid kejsarsnitt är det svårare med amningen och anknytningen i början , oftast.

Det är OFTAST svårare med anknytningen i början vid snitt? Var får du den informationen ifrån? Och menar du akutsnitt eller elektiva snitt eller båda här?
Den omedelbara kontakten med barnet är detsamma vid vaginal förlossning och snitt, dvs barnet läggs upp på mammans bröst direkt (förutsatt att barnet mår bra såklart).

Jättehärlig berättelse från carin =) Synd bara att folk ska skriva så mycket om att vaginal förlossning är så himla mycket bättre det är rätt taskigt mot de som inte får vara med om det, det viktigaste är väl ändå att barnet kommer ut och mår bra och det där med anknytningen är bara skitsnack spelar ingen roll om det är vaginal eller snitt…dumt att skriva så tycker jag.

Har du gjort kejsarsnitt? Eftersom du vet att barnet läggs upp på bröstet. Det är inte min erfarenhet. Min erfarenhet är att man som mamma måste till uppvaket och då skiljs man från barnet en lång stund. Men det kanske är annorlunda i planerade snitt. Men det var inte det jag pratade om

@Annika: ja, jag har gjort två planerades snitt. Barnet lades upp på mitt bröstet direkt och på uppvaket låg de hud mot hud med mig hela tiden. Båda började amma direkt på uppis.
Men du pratar om akuta snitt? Då ställer jag min fråga igen – var tar du informationen om att ”vid kejsarsnitt är det svårare med anknytningen i början oftast”.

Men kan vi inte bara låta Annika ha sin uppfattning om skillnaden mellan vaginal förlossning och kejsarsnitt. Det är hennes uppfattning, en uppfattning som ingen annan än Annika äger. Framförallt eftersom hon har haft upplevelsen av både vaginal förlossning och kejsarsnitt. Jag läste det som att HON ansåg att vaginal förlossning var viktig för HENNE, just utifrån de anledningarna hon erfarit.
Min fråga är till Anna1 och Milla är snarare: varför är det viktigt att ifrågasätta Annika i denna fråga? Känner ni er påhoppade?

@Sarah: nej, jag känner mig inte ett dugg påhoppad av Annika. Jag ifrågasätter heller inte på något sätt hennes personliga upplevelser av snitt och VF (citera gärna mig där du tycker att jag gör det). Däremot undrar jag vilka belägg hon har för sitt påstående att det oftast blir svårare med anknytningen vid snitt. Är det något fel på den frågan enligt dig?

Akutsnittad med båda min barn. Bebis upp på bröstet omedelbart. Yes, har varit separerad ca 1-1,5 när jag blivit ihopsydd och bebis mätts och vägts och legat hud mot hud med pappa. Bebis och pappan har sedan kommit till uppvaket då bebis nummer två började amma omedelbart. Bebis nr 1 var amningen krångligare av olika anledningar och dröjde lite längre tid.

Jag tycker man ska tänka på hur man uttalar sig angående snitt/vaginal förlossning. Snitt sker i de flesta fall i Sverige pga att bebis eller mamma riskeras att skadas/liv riskeras. Det finns givetvis många fördelar med vaginalförlossning, men det rätt onödigt att skriva ”hur viktig” en vaginal förlossning är när snitt de flesta gånger inte är något val man som mamma gör. Det är ett otroligt viktigt beslut som förlossningsläkare tar. I mitt fall hade troligen båda mina barn dött. I mitt fall var det med andra ord viktigt att det i slutändan INTE blev en vaginal förlossning. Att ställa döda bebisar mot att anknytningen eller eventuellt amningen skulle blivit något fördröjd är direkt och rejält ogenomtänkt.

Tack @Emelie kunde inte ha skrivit det bättre själv! Självklart ska alla få ha och berätta sin personliga berättelse men jag tycker man ändå måste tänka sig för lite hur man skriver saker och ting och det gäller allt. Jag har som Carin fått möjligheten att prova båda (snitt och vaginalt) och jag kan absolut inte säga att den ena var bättre än den andra för den riktiga känslan är ju när barnet är där friskt och som Emelie skrev så hade inte jag snittats första gången då hade både jag och mitt barn varit döda nu (jag fick upp bebis direkt och bebis låg och ammade mig när dom körde mig till uppvaket så vi var inte ifrån varandra något) Jag vill bara att man inte hela tiden ska påpeka att vaginal är bättre för detta är ett känsligt samtalsämne (detta gäller alltså inte bara vad Annika skrev utan över lag). Ha en trevlig helg tjejer!!

Grattis till underverket! Och grymt jobbat!

Måste dock komma här och vara lite jobbig. Sättet du skriver om att du inte vill gå sönder får det att låta som att det var ditt val att spricka eller inte, men så är det inte. Det blir som lite av ett hån mot alla oss förlossningsskadade även om jag förstår att det inte är så du menar. Du har en stor plattform, folk litar på vad du säger. Jag höll emot krystvärkar och gjorde precis som bm sa, och fick ändå en allvarlig förlossningsskada. Bara en tanke!

Lycka till i bebisbubblan!

Förstår att det är jobbigt att läsa och kände lite som du efter mitt första barn när någon pratade vitt och brett om att hon minsann bara fick sy ett skönhetsstygn eftersom hon och bm teamade så bra under fl. Själv fick jag en rejäl grad 2 och hade besvär länge efter utan att ens klassas som en allvarlig förlossningsskada.

Men man har olika riskfaktorer som är ärftliga, olika stora bebisar, olika förlopp på fl, olika bm mm. Att hålla emot när huvudet står är EN sak man kan göra för att reducera men det finns massor av andra faktorer som också påverkar.

Vad skönt för Carin att det gick så bra, just igångsättning är en riskfaktor för allvarliga bristningar. Vi får försöka vara glada åt varandra när det går bra, utan att för den sakens skull vrida det till att de som har otur har sig själva att skylla. Oavsett man föder med snitt, vaginalt, bristning, klipp eller inget är vi kvinnor helt fantastiska som faktiskt klarar av detta mäktiga att bära och föda barn.

Men snälla du, var har jag skrivit att jag inte är glad för hennes skull? Självfallet är jag jätteglad?

Men en lögn som upprepas gång på gång är att man som kvinna är ansvarig för sin egen skada, genom valet att hålla emot krystvärkar eller inte. Det finns kvinnor föder barn utan att hålla emot en enda krystvärk och som inte går sönder, det finns kvinnor som håller emot och går sönder hela vägen. Man orsakar ALDRIG sin egen förlossningsskada!

Hoppsan, min mening med kommentaren var verkligen inte menad som ett påhopp utan mer att jag förstår din synvinkel. Ber verkligen om ursäkt om jag trampat på tårna.

Skriv en kommentar