Liten anekdot ifrån Falun.
Fortsättning följer… från kyrktrappen och mås-skit.

När Zoe skrattat klart och hjälpt mig ta bort det värsta från håret med sin lilla hand går jag långsamt mot dörrarna som öppnar upp sig mot kyrksalen med henne tätt efter mig.
Med en nästan lite viskande spännande röst säger jag att vi nu ska gå in i nånting som är ‘really big’..
Dörrarna öppnas och vi går in.
Hon går rätt förbi mig
och drar efter andan så det hörs i hela kyrkan. Hon slår ut med armarna och jag hör ett ‘Thank you Jesus’ från henne.. Ungefär som om hon skulle sagt ‘oh my goodness!’
Jag försöker hålla mig för skratt och hänger med i hennes hänförelse.
Wow, WONDERFUL säger hon och tar ytterligare några steg framåt.

Det är nog första gången hon går in i en så stor kyrka, som nästan liknar en katedral. Kristina kyrka i Falun är vacker. Alla kyrkor är vackra, tycker jag.
It’s Gods house, sa jag till Zoe.
It’s so big and high to show His greatness.. Hon gav mig en vördnadsfull blick tillbaka och som sa att för henne var det självklart.
Gud är större än allting.

Vi var själva i kyrkan förutom att jag såg någon i vänstra hörnet som pysslade med något och som troligen var kyrkvaktmästaren.
Levande ljus var tända och jag såg ett fika bord med bullar på min högra sida. Vi gick långsamt fram uppför altargången medan jag sa till Zoe att här inne kan vi få dansa lovsångsdans med så mycket utrymme och frihet vi bara vill.
Vi var ju nästan själva, och inför Gud.
Hon kunde inte vänta med att få slå ut sina små armar och improvisera en slags balett dans.
Hon tog av sig sina sandaler och gick spontant fram till mitten av ‘förgården’ framför det stora altaret..
Det var en skön varm känsla i kyrkorummet och vi mådde verkligen bra. Vi var tillsammans på ett eget litet äventyr, (..som egentligen hände för att vi var och hämtade kontanter på bankomaten mitt i stan till fotvårds-Britta.) På vägen tillbaka från ärendet denna soliga varma sommartorsdag i början på juli kände jag för att passa på att gå in en liten stund med Zoe i kyrkan som låg mitt i byn och som man bara inte kan missa. Ville gå in både för hennes och min skull.
Med lite mås-skit i håret, som visst betyder tur enligt sägen och som jag fick på kyrktrappen, gick vi ändå in och hade en härlig stund.

Medan Zoe hade börjat sin dans stämde jag upp med lite sång och ur mig kom sången: Du är helig, helig, ingen är som du.

.. ‘Dig vill jag prisa för alltid,
älska dig mer och mer.
Här i din närhet inför din tron,
fylld av det liv du ger.’

‘Tack för sången’, sa dagens kyrkvaktmästare som egentligen var diakon och hade kyrkan öppen några timmar mitt på dagen med både kaffe o bullar och samtal för dem som ville.
Åh så bra tänkte jag. Säkert många som behöver. Hon underströk att det hade redan varit ca 30 personer som spontant sökt sig till kyrkan dessa timmar efter lunch.
Hon var varm och utstrålade både vishet, framåtanda och godhet.
Zoe och jag tog varsin bulle och satte oss ned en stund.
Jag skrev i gästboken och tog en kaffe.
Åh vilken bra spontan och upplyftande liten ‘avstickare’ det här blev.
Love it.
Både Zoe och jag var fyllda av harmoni och tackade för kaffet och sa hej då till damen.
Välkomna tillbaka, sa hon.
We will, sa jag och tog Zoe i handen och gick ut i den värmande solen.
Jag hade helt glömt bort ‘mås-hälsningen’ som troligen fanns kvar med lite rester i mitt hår..
Vad gör det när man fått vara med om att vända blicken mot något större än sig själv.

Jag hade helt glömt av ‘mås-hälsningen’ som troligen fanns kvar med lite rester i mitt nytvättade hår..
Men vad gör det när man fått vara med om att vända blicken mot något större än sig själv.

Kärlek, Carola.