Godmorgon Lördag den 21:a juli – mitt i sommaren 2012!
Tänk, vad tiden rullar iväg snabbt ändå.
Mitt i sommaren är vi.
Och fast det var fredag kväll och jag hade laddat lite mentalt för lite miljöombyte inför helgen så räckte det gott och väl med en utflykt till stan på em. För att sedan komma till självaste höjdpunkten på hela dagen som var…dansen mellan Zoe och faster Peggy på ålderdomshemmet!
Så otroligt kärt möte igen mellan de två.
De har verkligen funnit varandra. Och jag kunde sitta och titta i tidningen, DN, medan de gick iväg i korridoren och skulle se på ‘omgivningarna’.
(ja det var visst en Ellos katalog oxå som låg där och skrotade som faster Peggy tyckte jag skulle ta med mig hem..!)
Hon e så go’ faster Peggy.
Så pigg och glad. Kvick i mun och full med bus!
Dansade och showade gjorde visst faster som ung.
Och det är ju något som känns nära vår familj och den stora lilla nykomlingen eller som en del säger – ’tillskottet’.
‘This is the day, this is the day,
that the Lord has made,
that the Lord has made.
Let us rejoice, let us rejoice,
and be glad in it and be glad in it.
This is the day that the Lord has made, let us rejoice and be glad in it.
This is the day, this is the day
that the Lord has made.. Hurray!
***
Den sången brukar vi sjunga som morgon-sång med handklapp också. Sjöng den även med Amadeus.
(Och det sista med Hurra’et är något jag lagt till.. Med händerna upp i luften. Det brukar funka!)
Min finaste tjej!
Se på hennes blick! Ljuset i hennes ögon.
Sannerligen är hennes namn passande på den lilla pärla!
Zoe som betyder liv. Livgivare!
Tacksam.
**
Igår kom Zoe verkligen med LIV till de härliga gamla tanterna på Peggys boende!
Ja, en man från Finland fanns där oxå som busade lite med Zoe men som vi kallade för ‘läskiga farbror’n då hon kom springandes till mig varje gång han kom in i fika rummet.. ; )
Det var lite skräckblandad förtjusning så att säga!
Det är verkligen så fantastiskt att se hur människor över generationer behöver och bekräftar varandra.
Det var en stor välsignelse att få åka dit igår. Märkte att Zoe livade upp hela avdelningen.
Och Peggy var så stolt.
Ja, hon tillhör min familj’, sa hon till de andra tanterna.
Åh vad de två framkallade många skratt då de dansade på det stora golvet i fika-rummet!
Personalen kom också in och ville inte missa besöket. ; )
Vi stannade en bra stund och jag kände att detta var mer värt än att skynda iväg med båten ut på sjön, som jag hade haft en liten förhoppning om..
Den inre friden och glädjen sänkte sig inombords.
Och jag visste att jag inte ångrade mitt beslut att äntligen åka och besöka Peggy efter husbils-semestern.
När vi kom ut till ‘bilen’ så var det stora mörka moln på himlen och jag hörde att det tom hade haglat på några ställen i Sthlm. Så båt-turen hade nog inte blivit av oavsett!
Det enda jag ångrar nu var att vi inte hade hälsat på faster Peggy tidigare i veckan.. : )
Jag tycker det är okej och viktigt att kunna erkänna för sig själv om det är något man ångrar. Det blir ju mer ärligt och äkta då.
Och man lär sig förhoppningsvis till nästa gång!
Det måste väl tillhöra en del av ‘livets skola’ tror jag.
Nu vet jag ett toppen-ställe som Zoe och jag kan åka till då jag kan behöva några timmar att sitta med mail och arbetsuppgifter osv.
Känns så värdefullt att det blir investerad tid i familjen.
Kompisar och vänner träffar hon liksom av bara farten ändå.
Och för Peggy är det nog ovärderligt just nu, hon som aldrig fick några egna barn.
Tänk så livet ter sig.
Vi måste stanna upp och påminna oss om prioriteringarna i livet.
Inte bara de som känns bra för oss själva på KORT sikt.
Men som blir en investering på LÅNG sikt!
De går oftast MYCKET DJUPARE.
***
Plockade fram mina fina nyinköpta antika smycken igår som jag hittade på den gulliga butiken på Öland förra veckan.
Åh, vad jag älskar det första ‘korset’.
Där Jesus med utsträckta sårmärkta händer hänger runt min hals..
Har aldrig sett ett sådant förut.
Klänningen kommer även den därifrån.
De berättade om varifrån allt kommer och från vilken tid osv.
Men jag hade behövt skriva upp det på en lapp för å komma ihåg allt.
Fint och spännande var det iallafall.
(Jag får väl ringa och fråga igen för min egen skull om smyckenas historia.)
Vi hittade en jätte söt sjömans-klänning till Zoe där oxå!
Plus en annan liten fin klänning i mindre storlek som får bli till nån av mina många gud-döttrar..! ; )
Igår kom min ‘stora kärlek’ Amadeus förbi och skulle hämta lite fotbolls-kläder till deras träningsstart nästa vecka. Det var Sååå gott att få ge varandra en kärleksfull kram även om den var kort.
Ibland kan det räcka med ett kort skönt möte med sitt barn.
( Speciellt när de är lite äldre och inte behöver bli förvirrade vems vecka det är.)
Jag älskar verkligen mina barn lika högt och lika mycket.
Med sina olika historier.
Tror hjärtat utvidgar sig på något sätt ju mer och fler barn vi kan älska!
Märklig känsla men så känns det.
Och när domarens klubba föll till bordet med orden att Zoe nu var min ‘som om jag hade fött henne själv’.
Då kom de stilla tårarna och det kändes i hela mig att hon blev min där.
Som om hon blev mitt kött och blod.. på något sätt.
Adopterad in i mitt hjärta och mitt liv. Från mig men ändå inte.
Sann kärlek är tjockare än blod.
I skuggan av framtiden.
Missa inte ‘Sunday Talk’ imorgon.
Det blir en höjdare.
Kärlek och värme, Carola.
Ps. Silver skorna från gårdagens inlägg är ett märke som heter DonDocca. Designade av Italienaren Gianmarco Lorenzi. Finns att hitta på nätet.
(De sponsrade mig med några par skor bla kring The Voice för att synas i olika tv-program. Fair deal tycker jag, annars hade de varit lite för dyra för min personliga smak. Men coola!)
‘Det modershjärtat har ej sin like,
i trofast kärlek det ser jag nog.
Vem fattar höjden, vem mäter djupet,
utav den kärlek som för oss dog.’
Ur sången ‘Modersvingen’.
Text Lina Sandell
Musik Carola
