Idag tog jag på mig min Laila Bagge-kjol ( gammal från Zara, smeknamnet har den fått för att jag är rätt säker på att Laila skulle gilla den + bära upp den på ett rå-fuck you biiiiitches-sätt), guldsandaler från Prada och gammal T-shirt från Acne – och åkte till Beverly Hills där jag hade planer på att bete mig på ett mycket Hollywood-fruaktigt sätt. Och så blev det också. Först spankulerade jag på Rodeo drive en sväng, sedan hoppade jag in på ett ställe och fixade alla tjugo naglar – lät dem målas i en hysterisk orange färg men blev ganska nöjd, och hade sedan tid bokad för att få ögonbrynen ompysslade. Jag är född unibrow. Det är alla i släkten på pappas sida. Och sedan jag var ungefär tio har jag på ett fullkomligt planlöst vis ryckt bort hår från brynen lite här och där. Aldrig velat ha brynen direkt små, bara hoppats undvika att det ser ut som en skogssnigel krupit upp och lagt sig över pannan. Men nu var jag sugen på att se vad ett proffs kunde göra med min vilda ansiktsbehåring. En hel del visade det sig. Danielle, som den fantastiskt vackra ögonbrynstjejen som fick ta sig an mig hette, lärde mig både det ena och det andra om bryn. Och att jag visst gjort allt fel. Och mitt i sitt upphetsade (för det här var en människa som brann för bryn, mycket märkligt kan man tycka, men så var det) prat (jag låg på en brits, hon satt lutad över mig) så kom det en stor salivdroppe ur hennes mun och landade på min läpp. Eller var det saliv? Kanske mer en… klutt föresten? En salivklutt? Inte bara vätska utan liksom något… mer i också. Och i sådana här situationer finns det bara en sak för mig att göra. Att säga något, be om en servett (vilket kanske vore det mest normala), ett ”oj då!” eller vad som helst – är otänkbart. Inget i hela världen skyr jag så mycket som obekväma situationer. Min taktik är i stället att låtsas som ingenting. Inte bara när jag får andras kluttar i munnen, utan vid alla former av pinsamma eller märkliga situationer. Blir det för jobbigt och genant, då upphör liksom jag att existera. Så för att inte göra den sagolika skönheten Danielle obekväm låtsades jag som att jag typ var lam i överläppen och inte alls noterat att halva hennes lunch nu fanns i eller åtminstone omkring min mun. Sen låg jag där. I en god halvtimma. Medan hon vaxade, noppade kammade och donade. Med hennes klutt på min läpp. Jaja. Jag är väl en feg jävel. Men med väldigt snygga ögonbryn.

Jag berättade ju nyss om den där lilla apparaten jag fick av Per med ljud framtagna för att man ska sova bättre. Och här kommer en totalt oefterfrågad uppföljning: Jag känner numer panik av tanken på att inte få ha min älskade, älskade, älskade lilla maskin med sina väna regnljud (den har andra typer av ljus också) vid min sida på natten. Efter snart en månad av minst åtta timmars ihållande sömn per natt vill man för allt i världen aldrig igen hamna i känslan jag hade innan – efter fem år av riktigt kass sömn. När jag vaknat i vargtimmen i stort sett varje natt och helt utan mening legat och glott i taket med följden att man ingår en mild form av katatoniskt tillstånd varje dag mellan typ kl 15 och 19. Och nu! Jag är pigg! Inte apatisk. Vaken! Kul (nåja, någorlunda i alla fall)! Glad! Utsövd. Det är förstås det som är nyckeln till det hela. Sömnen. Och sömnen hänger i mitt fall på den här manicken som hypnotiserar mig på ett så väldigt behagligt vis. Har jag sagt nu hur mycket jag älskar den? Alltså ÄLSKAR – för vad den bidragit med i mitt liv. Brookstone heter märket, läs mer om apparaten här.

För snart exakt ett år sedan hade vi världens härligaste semester tillsammans med min bästis Kristin med familj på den sagolikt vackra Bodrum-halvön i Turkiet. Vi hyrde ett shus med pool högt upp på ett berg med otrolig utsikt över havet. Det var så fruktansvärt vackert, maten otrolig, vattnet turkosblått, ölen kall och alla på bästa humör. Jag har liksom levt på den där semestern sedan dess. Och om bara några ynka dagar  - kommer hela gänget hit! Till oss! Checkar in i huset. Jag kan inte minnas senast jag längtade så efter något och någon! Och om ni inte redan läser Kristins blogg vill jag passa på att tipsa om den igen – det finns helt enkelt inte bättre matinspiration för oss som inte har kockambitioner men som vill äta bra, ekonomiskt och svingott. Sedan Kristin började blogga äter jag bara det Kristin säger att jag ska äta. Och har utvecklats så väldigt mycket i köket sedan dess också!