Här är chatten: http://www.lindex.com/se/campaign/chat

Frågan är nu bara vad jag försöker säga i den här bilden? Är jag lite Grrrr-ig? Vinkar jag? Är det en slängpuss? Ja. Ärligt talat har jag inte svaret.

Om en timma kommer jag att sitta ungefär där jag sitter nu; i min soffa. Och förhoppningsvis med ett mycket trevligt sällskap; ER! Chatten och shoppingkvällen i Lindex webshop drar igång klockan 18 och jag hänger kvar till kl 20 ungefär. Ni får 25 procent på ett helt köp om ni anger koden chatt0516 när ni betalar! Här hittar ni alla mina favoritplagg ur vårens och sommarens utbud, men rabatten gäller förstås allt i butiken!

Fick det här mailet härom dagen:

”OM man blir väldigt bröllopssugen MEN inte orkar/vill/hinner fixa allt, så har vi lösningen: Kom på Drop in-bröllop den 9 juni kl 10-15! 

Hela Skansen kommer att bubbla av kärlek! Utomhus, på vackra Tingsvallen, finns 9 borgerliga och 3 kyrkliga vigselförrättare på plats. Vittnen finns också.

Det enda man behöver ta med är en hindersprövning som man beställer från Skatteverket. Vill man viga sig kyrkligt måste man också ha en vigselblankett från sin hemförsamling.

På Tingsvallen finns sedan allt som behövs för en lyckad bröllopsdag: fotografer, florister, champagnebar, makeupartist och musik. 
Restaurangerna har bröllopsmenyer, picknickkorgar och bakelser. Butikerna har olika erbjudanden och i glasbruket kan bröllopspar föreviga sina andetag i ett glashjärta. För barnen blir det bröllopspyssel och ansiktmålning med mera.”

Är inte det här en alldeles fantastisk idé? Av de bröllop jag varit på (inklusive mitt eget) har jag lärt mig att större, flådigare, planerat in i minsta detalj absolut inte betyder att det blir roligare och bättre. Det viktigaste är att ha dem man gillar nära. Och att alla som är närvarande (om det så bara är bruden, brudgummen och ett vittne) bjuder på sig själva och framför allt – på kärlek – så blir det en fantastisk dag oavsett. För många verkar det här med bröllop vara något man egentligen vill genomföra, man vill vara gifta – kalla varandra man och fru, ha den där ringen på fingret – men det blir ju alltid en sån jäkla apparat. Vem har liksom tid att sitta och välja utformning på sina inbjudningskort? Provsmaka menyer? Va? Det är ju ändå inte sånt där som avgör hur bröllopet känns och blir i slutändan. Och dessutom är det ju så fruktansvärt kostsamt med bröllopsfester, så till slut bestämmer man sig för att skjuta på det. Ett år till. Eller två. Eller tio. Hade jag inte redan varit gift hade jag tyckt att den här Skansen-grejen vore ett toppenupplägg!

Vad säger ni? Skulle ni kunna drop in-gifta er få se nu… näst näst nästa helg?

Kanske för att kompensera den totala avsaknaden av denim igår, ramlade jag in i något slags överkompensation idag. Nu är ju förstås bara frågan om det här är ännu ett steg i min förvandling (vem vet, jag kanske rivstartar? Först glasögon och nu jeanskostym?) mot Klädd i konst-tant – eller om det snarare är den där rätt stökiga rockersbruden jag en gång var – hon som varit nio gånger på Roskilde och som vid ett tillfälle fick feeling och visade rattarna när Sepultura spelade på den orangea scenen – som lever ut i en sista dödsryckning. Eller så kanske jag har influerats (sitter ju i Frihamnen och jobbar nu för tiden, där Estlandsbåtarna anlägger) och plockat upp trenderna från senaste baltstatsmodet? Ni bestämmer.

Jeansen kommer från 7 for all Mankind och jackan från höstens kollektion från australiska One Teaspoon. Jackan tycker jag i och för sig är typ det härligaste jag sett. Kunde kanske taggat ned aningens på deniminslagen i dag dock som sagt. Men är man denimmissbrukare så är man. Finns så vitt jag vet inga kurser för att ta sig ur den här typen av beroende.

Jag är ingen ekonom. Fel. Jag är verkligen ingen ekonom. Vilket är lite dumt eftersom jag driver ett företag och det säkert hade varit smart att fatta… eh något av den ekonomiska delen av det. Men det gör jag inte. Jag bara betalar min skatt och min moms så som min bokförare säger att jag ska göra och sedan håller jag tummarna. Att jag säger detta är för att det ska leda fram till en historia som någon berättade för mig en gång, och som jag tänker på ofta. Särskilt eftersom min okunskap kring just ekonomi på alla plan inte sällan får mig att tänka konsprationsteoretiska tankar i ämnet. Jag fattar liksom inte riktigt hur det hänger ihop. Pengar skickas runt, runt, runt och alla verkar betala… en jävla massa? Men var hamnar allt i slutändan liksom?

Okej. Den där historien. Kommer inte ihåg exakt hur det var men ungefär så här:

En man kommer in i receptionen på ett litet hotell i en österikisk alpby. Han vill hyra ett rum, men innan han slår till vill han se rummet, så att han inte så att säga köper grisen i säcken. Hotellägaren säger att visst går det bra att få se på rummet, och ger honom nyckeln. Mannen lägger kostnaden för rummet, 100o kronor, på disken och går iväg. Hotellägaren, som är skyldig byns slaktare 1000 kronor, tar pengarna från disken och går till byns slaktare och betalar sin skuld. Slaktaren tackar och tar emot pengarna, men eftersom han är skyldig byns bagare 1000 kronor, bestämmer han sig för att inte behålla dem, utan går till bagaren och betalar av sin skuld. Bagaren blir glad för pengarna, eftersom han är skyldig byns sadelmakare 1000 kronor – nu kan han äntligen betala av sin skuld. Sadelmakaren får 1000-lappen men behåller den inte, utan ringer upp byns enda prostituerade som han är skyldig just 1000 kronor. De träffas och han ger personen pengarna. Perfekt!, jublar den prostituerade och tar tusenlappen innan hen går till hotellet för att betala av sin skuld. Den prostituerade är skyldig hotellägaren 1000 kronor. 1000-lappen hamnar återigen på receptionsdisken. I samma veva kommer mannen som ville hyra hotellrummet ned från övervåningen. Han har tittat på rummet, men bestämt sig för att han inte vill ha det trots allt. Han tar sin 1000-lapp från disken och går. Ja. Det är ju förstås en orimlig historia på många sätt – men ändå: Samma tusenlapp har jämnat ut skulderna ändå har inget betalats.

Kan någon utveckla detta för mig? Så att jag kan fortsätta tänka på det här, men kanske med lite nya dimensioner och färsk kunskap i bakhuvudet?