Lika härligt som att vara hemma och göra absolut ingenting på helgerna, lika underbart är det att åka på heldagsutfkykter. Särskilt när man är i en ny stad. I förmiddags tog vi bilen fullastad med barnens cyklar och åkte mot Santa Monica. Sedan har vi cyklat, lekt klättrat, solat och hängt på stranden.
Vi har berättat för Bonnie att man faktiskt kan bli kompis med någon fastän man inte pratar samma språk. Det har hon inte velat tro på. Men idag fick hon det bevisat. Härligt!

På tal om strand och Bonnie: härom dagen var vi på Target bland annat för att köpa baddräkter till barnen. Bonnie vet att bikini är out of the question (och det provocerar mig något fruktansvärt att barnbikinis ens tillverkas. Why, liksom? DE HAR JU INTE BRÖST! Men när de nu finns får man ju förstå att barnen dras till dem på samma sätt som de dras till lekstugor dockbarnvagnar och såna där stora batteridrivna bilar – all form av vuxenefterapning är väl spännande, men att det inte ens går att köpa bara ett par badbyxor utan den där förbannade behån till sin tvååring är ju för fan sjukt. Ungefär lika sjukt som om det skulle säljas badbyxor till småpojkar med vaddering för att skapa intryck av en större ”bula”). Och bland baddräkterna väljer hon förstås (av dem hon fick välja bland) den pråligaste i turkos med en stor rosett och en massa paljetter. I hennes ögon var den gränslöst vacker helt enkelt. Och det får man ju respektera. Att falla för vackra ting gör både barn och vuxna. Samtidigt som en del av mig önskar att baddräkterna såg ut som förr; ni vet, enfärgade och helt utan ringning varken här eller där.
Ohhhh. Det här baddräktsköpet gav mig en liten föraning om hur det måste vara att vara tweeniemamma. 11-åringen som vill testa att sminka sig för att alla andra gör det och för att hon känner sig stor – hur fan vet man vad som är rätt och fel? Var går gränsen mellan den egna moralen och respekten för sitt barns vilja?

Både Bonnie och jag har silverträskor från Swedish Hasbeens!

Man vill liksom bara brassa på med färg den här sommaren. Klänningen kommer från Noir & Blanc sandalerna från Kenzo, väska från Burberry Prorsum och solisar från Saint Laurent.

Just nu har båda, kanske med hjälp av varandra, dragits in någon slags frågeinferno utan slut. Så här låter Bonnie: Vaffö då?” ”Vaffö är köttbullar runda?” ”Vaffö är det grönt?” ”Vaffö dricker du vatten?” ”Vaffö måste jag kissa?” ”Vaffö då?” ,
”Vaffö då” ”Vaffö då?” ”Vaffö då? ”Vaffö då? ”Vaffö då?” ”Vaffö då?” ”Vaffö DÅÅÅÅÅÅÅ?” I andra örat Rio: Voffo då?” ”Voffo då?” ”Voffo då?” ”Voffo då?” VOFFO VOFFO VOFFO VOFFO VOFFOOOOOOOO!!!! ”Voffo då?” ”Voffo då?” Jag kan inte gåvett kliv eller säga en mening, uppmaning eller påstående utan att det står två små uppnästa brudar där och ställer följdfråga på följdfråga på följdfråga, var och en lika svår och lika meningslös att svara på, för nöjda blir de ändå aldrig. Det är som att vara förföljd av en flock rumpnissar på speed, om ni kan se det scenariot framför er.

Och när jag till slut får spelet och skriker ”DÄRFÖÖÖÖÖÖÖRRRR!!!!! GAAAAAAHHH!!!!!!!” kastas jag 30 år tillbaka i tiden och minns min pappa vråla ganska exakt samma sak till mig. Äpplet faller inte långt från trädet, barn är barn osv. This will pass too.

Många undrar vad det är vi ska göra här? Om barnen ska gå på dagis? Och hur länge vi ska vara borta?

Jag är faktiskt inte helt säker på att jag kan (eller vill!) svara på allt, men ungefär så här:

Hur länge vi blir borta beror på hur vi trivs och hur det går, och ja, barnen ska gå preschool, amerikanskt dagis motsvarande, så de kommer väl få uppleva någon slags crash course i att lära sig engelska, men det brukar ju gå imponerande snabbt för små barn att ta in nya språk har man hört! Per ska jobba mot amerikanska uppdragsgivare och jag mot svenska och vårt hus hemma i Farsta har vi hyrt ut. Undrar ni något mer så ska jag försöka svara, annars kommer ni säkert få svaren under vägen.

Nu – håll tummarna för huset är ni snälla!