cissi-wallin-mama-header

Men!! 

Cissi Wallin

Angående mors dag – när man får sånt här (bild snodd från nåns Instagram som kom upp i flödet) av sin unge kommer jag såklart böla och älska just mors dag…

  

Samma när han knåpat ihop teckningar, odefinierbart pyssel och annat egengjort som han räcker över närsomhelst, eller på en högtid. Kommer ju smälta till en liten pöl av rördhet och kärlekskaos i hjärtat.

Längtar faktiskt tills han är såpass stor att han fattar grejen med att anstränga sig för att göra andra glada, vara lite sådär omtänksam. Hans ett år äldre kusin kommer ju fram till sina päron och vill kramas och pussas. Åh sånt längtar jag efter dömycket! Än så länge får man ju bara rallarsvingar eller liknande när man försöker gosa… Har tappat räkningen på alla skador den här lille körven åsamkat mig och sin pappa so far. Men rispad hornhinna var nog det mest o-gosiga.

Äsch, fira mig inte idag 

Cissi Wallin

Klart alla får fira vilka temadagar de vill. Själv har jag typ noll intresse för mors/fars/kanelbullens/menlösa barns/utrotningshotade illrars-dag. Idag är som vilken söndag som helst, fast ringde ändå morsan och sa grattis eftersom hon är ganska traditonell och skulle bli lite stött annars.

Men här hemma blir det inget ståhej idag. Tillhör skaran som hellre spontanfirar smågrejer i vardagen istället. Blir mest stressad och får ångestpåslag av att behöva känna mig smått tvingad att äta bakelse och ta emot paket bara för att… Japp, såpass obstinat är jag.

Och jag och Limpan har inte firat en enda alla hjärtans dag hittills. Känns också himla larvigt och krystat. Födelsedagar och jul räcker gott. Då slår jag gärna på stort. Men allt annat – nää, skitsamma. Larv, orka. Blö.

Tror relationen lätt kan få sig en törn av för höga förväntningar och orimliga krav på presenter och ”bara för att det borde va så”-fix… Har personligen svårt att känna genuin glädje kring om Limpan trots allt langar fram en present idag eftersom det förväntas av honom. Jaja, jag tänker väl för mycket. Men shoot me for not being traditonell och enligt min mening, tråkigt normativ. Det är jag i och för sig på massa andra sätt ändå såatte…

Skulle jag däremot få en present nu i veckan, nån snygg tröja ba sådär på en onsdag så hade jag absolut blivit genuint happy happy. Då känns det ju plötsligt som en ärlig kärleksgest, spontan omtanke som enligt mig är ännu bättre än den schemalagda. 

Hur funkar du? Traditionell, eller som jag – hopplöst osbtinat angående öronmärkta nu ska det firas-dagar? 

 PS: jag och morsan back in the days. Ganska härliga ändå. Härliga, ärliga och besvärliga.

Täpp igen truten… 

Herregud alltså. Detta:

   

Var givetvis tvungen att skriva ett svar i Metro:

  

Aftonbladet-kolumnisten Kerstin Weigl har inte bara vunnit Stora Journalistpriset för sitt grävande i mäns våld mot kvinnor. Hon har också hoppat på tåget där man öppet och fritt recenserar kvinnors utseende, och därmed också totalförminskar deras kunskap och kompetens.

I en färsk kolumn rasar nämligen Kerstin Weigl över att MP-språkröret tillika nya vice statsministern inte piffat till sig mer. Kerstin tycker tydligen det är viktigt att berätta för Isabella Lövin att hon borde fixa håret och sminka sig mer. Annars har Kerstin svårt att ta hennes politiska maktställning på allvar.

Många tycker det är viktigt att tala om för oss kvinnor hur vi borde eller inte borde se ut. Nyligen kastades fokus på skådisen George Clooneys fru – människorättsaktivisten och juristen Amal Clooney. En brittisk kvinnlig journalist tyckte, tvärtom från Kerstin Weigl att Amal hade tagit i alldeles för mycket med pifferiet. Ville hon stjäla allt fokus från sin framgångsrike man?? Tona ner dig kvinna. Stå inte där och tindra.

Är man tjej får ens utseende aldrig vara ifred. Man får inte vara ful ifred och man får inte vara snygg ifred. Alltid ska det komma någon och känna sig nödgad att recensera och raljera. Det sorgligaste är väl när det är andra kvinnor som gör det. Som dessutom kallar sig feminister. Jag är absolut inte oskyldig här. Men har lärt mig mina läxor. Kerstin Weigl är en tant, hon borde ha ha lärt sig mer vid det här laget. Ändå ska hon sitta i en av landets största tidningar och ondgöra sig över att vår nya vice statsminister inte har borstat håret eller kletat på läppstift så som man ”bör” om man ska bli tagen på allvar som kvinna i maktens korridorer.

Jag tycker folk med sån här misogyn mundiarré likt Kerstin Weigl borde knipa trut och fokusera på hur de själva kan kamma till sig. Har man problem med att fokusera på vad en kvinna säger och gör på grund av hennes yttre ligger det problemet givetvis enbart hos en själv. 

Har man problem med att kvinnor av alla sorter, och i alla möjliga förpackningar har mage att ta för sig så ligger det också givetvis enbart hos en själv. Är man så förbannat ytlig är det ens eget problem att hantera. Så kan kvinnor i alla möjliga varianter, o-piffade som hårdsminkade, få finnas och synas på lika villkor under tiden.

Eller, från och med nu och för alltid.

Amen.

Vad tänker du kring detta? 

Det jag saknar mest

Cissi Wallin

Småbarnslivet! Så mycket brokig härlighet, men också framförallt en grej som skaver i mig. Att liksom inte hinna, orka prata med den man lever med. Sådär som man snackade förr.

Då kunde vi ha timslånga deeptalk om allt från filosofiska grejer till barndomsminnen och jämställdhet. Debatter, ibland ganska hätska. Men alltid intressanta, givande. Utvecklande. Frågar man mig så byggs en sund och stabil relation i samtalen. Att se varann bortom det vardagliga och sedvanliga. Att lyssna och bli lyssnad på.

Men som kommer fasen med småbarn när man helt enkelt inte kan, orkar eller hinner. Senaste veckorna har mest sett ut sånär:

Vi tar varannan morgon, en får sova lite längre medan den andra gör frukost och morgontoan med Helmer. Försöker styra upp sig själv på kuppen. Kanske några yrvakna ”vad var det i eftermiddag nu igen/har du sett gummistövlarna”-frågor. 

Sen lämnar man på föris, ibland ihop, ibland själv. Och sen skiljs man åt. Jobbar på varsitt håll, fullt fokuserad på sitt. Kanske några sms sinsemellan, men i så fall mestadels om praktiskt. Att styra kring ”Familjen AB”.

Och så strålar man samman igen, alla tre först runt 18-tiden. Och då ska det styras mat, påbörjas nattning fastän lillprutarn aldrig vill sova innan nio. Men man är själv trött. Kanske lite kort i tonen mot sin partner. Att frysa allt annat man pusslar med och titta varann djupt in i ögonen och fråga ”hur tänker du kring det här med den här aktuella debatten” eller bara ta sig tid att lyssna noggrant på hur den andres dag varit… Det känns ganska orimligt. Inte så svårt, egentligen. Men ändå så långt borta. 

Jag saknar de djupare samtalen. Orken att vrida och vända, utmana varandras intellekt. Har alla par de behoven? Hur är det med dig/er??

Vet ju att detta är en fas och så vidare. Men känner ändå enorm saknad efter att bara vara jag, maken och våra ”brasnack”. Vi har ju barnvakt emellanåt, men då blir det oftast ehh öhh sova, kanske ligga lite och nån fest om man pallar.

  Imorse, på väg till Nyhetsmorgon efter fyra timmars sömn. Helmer hade feber igen och korvade sig halva natten. Nu ska jag försöka sova ikapp lite. Sen kanske kanske palla ta en brunch och snacka lite. I alla fall om nåt annat än lämningar, hämtningar och andra (osexiga) praktikaliteter.