Att tjata till sig ett barn 

25 september 2016 3 kommentarer
Åsikt & Debatt / tankar och deep shit

Annonsen laddas.

Lady Dahmer skriver om att hon tvingade sin man till att skaffa en ”trea”. Saxat från hennes blogg: 

 

Hur jag tänker kring detta? Kring ”fenomenet” överlag? 

Har väl haft tur eller nåt som (hittills) haft en väldigt barnsugen man. Kan ju bero på att han är 12 år äldre än mig, och känner att han inte vill vara typ 45 plus när han får sin första eller andra unge. Sånt är såklart individuellt, men i vårt fall har det sett ut så att han ”tjatat” mer än inte. Sen kan man ju alltid definiera tjat. 

Personligen skulle jag ha svårt att både vara den, eller vara med någon som bara körde sitt race i längtan efter kids. Enligt mig mår nog relationen bäst av att såna stora beslut tas tillsammans. Men! Kan å andra sidan förstå framförallt kvinnor vars så kallade bio-klocka tickar på allt snabbare. LD fyller 40 i år. Hennes man kan bli pappa i många år till. Känns ganska rimligt att hon var den som fick stressa på.

Lägg till att många män (OBS, empirisk observation) tycks ha jävla svårt att ta initiativ till större grejer. Eller förlåt, menar även småsaker som att köpa nya handdukar eller boka några tågbiljetter. Många snubbar verkar hopplöst curlade av sina mammor, eller andra kvinnor genom livet att de knappt vet hur man tar tag i saker. Alls. Någon annan (läs: kvinna i närheten) förväntas driva på och fixa. Min man kan absolut ha de tendenserna också. Men tack och lov inte när det handlar om avlande av småmänniskor. I alla fall inte so far.

Om jag ska lajva hobbypsykolog för en stund så upplever jag att larvigt många verkar larvigt rädda för lite meningsskiljaktigheter och… Ja, friktion överhuvudtaget i kärleksrelationer. Det verkar finnas nån uppfattning bland många om att ”är man inte ense om typ allt så kommer det gå åt skogen”. Som att en sund och varaktig relation främst bygger på att läsa varandras tankar och instämma. Bullshit, säger hobbypsykolog Wallin.

Skulle jag och Linus vara ense om mer eller mindre allt så skulle den här relationen dö ganska snabbt. I alla fall det man kallar intellektuell stimulans och passion. Vi har sällan tråkigt ihop eftersom vi diskuterar och analyserar så mycket med varann. Utmanar och utbyter tankar. Och vem vet? Om några år kanske vi också står där och är oense i barnskaffar-frågan?

Det viktiga då är väl att våga fråga sig ”varför”? Varför det är så viktigt för ena parten att det blir si, och varför den andra prompt känner att hen måste ha det så? Att gå till botten med känslor. Inte bara stå i varsin ringhörna och skrika sig hes för just sin sak.

Eller hur tänker du? Hur fasen GÖR man om en i förhållandet verkligen vill ha barn och den andra verkligen inte?? 

 Tidigare idag. Med världens bästa resultat av ett fylleligg.

Om han inte fanns 

25 september 2016 1 kommentar
tankar och deep shit

Annonsen laddas.

Inatt hade jag en helt vidrig mardröm. Och även om den var som nån dålig och ologisk film, så kändes det såklart helt verkligt. 

Drömde att jag lämnat Helmer till någon som skulle passa honom, men så bröt en stor brand ut och alla försvann åt olika håll. Det var liksom som att det brann i en hel stadskärna och folk sprang runt helt panikslagna och letade efter sina anhöriga. Och mitt i alltihop så hittade jag inte mitt barn. Den känslan, att kanske ha förlorat sitt barn… Kan ju såklart sätta mig in i den rent rationellt. Men har faktiskt inte KÄNT det innan.

Har inte känt den skräcken, så starkt innan den här drömmen. Att ens behöva tänka att ”han kanske inte finns mer”. Att ens behöva ”leka” med de tankarna. Hur det krampar i hela kroppen, hur det gör så ont att man bara vill dö. Vaknade helt genomsvettig och rödgråten. Och så låg ju min lilla favoritmänniska där bredvid och snarkande, med blöjrumpan i vädret. 

Kunde inte släppa alla jobbiga känslor på flera timmar. Tänkte på alla som föräldrar som faktiskt tvingas uppleva det där vidriga på riktigt. Som tvingas vaka vid sjukhussängar, sväva mellan hopp och förtvivlan. Som har barn som försvinner spårlöst och kanske aldrig hittas. Eller vars barn hamnar i händerna på en pedofil. Fyfan. FYFAN!

Att bli förälder har ju varit omtumlande på många plan. Men det mest svårhanterliga är ju… I alla fall i mitt fall att inte riktigt kunna hantera alla helt omkullkastande känslor. Att vara så kär i någon att all kärlek nästan gör en svimfärdig. För att den man älskar helt gränslöst ju kan försvinna ifrån en. Och så kommer tankar och (orimlig) ångest över att han kommer bli STOR och därmed inte vara min lilla mammiga korv längre! Att han KOMMER vilja vara utan mig. Såna tankar brottades jag med redan på BB. Låg och bölade över att ”han snart flyttar hemifrån” som en jävla hormonell idiot.

 

Ser den här bilden för första gången på länge och börjar böla. Herregud den där personen!! Han som kom till just oss. Att jag får vara hans mamma. Jaja, klyschfest… Men har aldrig varit så kär i någon. Har aldrig älskat så mycket. Och heller aldrig varit så förbannat rädd för allt som kan komma och grusa allt det där.

Hur vågar jag standup?

24 september 2016 4 kommentarer
inspiration / standup

Annonsen laddas.

Li kom med några frågor om min nya standup-karriär:

Nu är det ett år sen jag bestämde mig för att börja med standup, efter att ha trånat och drömt om det i flera år. Vad som tillslut fick mig att våga? Det är faktiskt mammaskapet som gjort mig mer modig. Jamen som gett både självdistans och perspektiv. Lite mer ”fuck it, nu testar jag”. Det är som att… Oavsett om jag lyckas eller failar totalt så har jag en liten person därhemma som är viktigare än allt vad karriär och så kallad framgång heter.

🖕Mitt allra första gig. På anrika ”Norra Brunn” i september förra året. Höll på att bajsa på mig, alltså verkligen. Men det gick! Folk garvade!

Så hur är det då att köra standup? Det mest självutlämnande, ”nakna” och bästa som finns, om man frågar mig. Var ju teaterapa-typen redan som liten, så att stå på en scen och beröra och underhålla ligger väl på nåt vis i det här DNA:t.  

   👆Förra helgen på ”Sthlm Comedy Club” och ”Maffia Comedy”. 

Men hur kommer man på skämt? Man skriver och tänker och vrider och vänder… Spelar in sig själv, plågar sina närmsta med nya grejer för att se reaktioner, skriver om, får ångest, men får också snilleblixtar rätt vad det är. Jag tror på den berömda devisen ”gräv där du står”, så skämtar mycket om feminism, föräldraskap, adhd… Sånt som känns äkta och aktuellt för just mig. Och som jag tänkt så mycket på i många år, ur massa olika perspektiv att det är hemtam mark. 

 👆 Igår kväll på Raw Comedy! Min nionde gång nånsin och nerverna var äntligen någorlunda i styr. 

Henrik Schyffert har sagt att det är som en pilot och flygtimmar, att bli en riktigt bra komiker alltså. Minus att ha ansvar över massa människors liv då, men ni fattar. Och nu, när jag närmar mig tio gig så börjar det på allvar kännas magiskt roligt. Att den där glädjen, kallet i hjärtat bultar starkare än prestationsångest och panik.

Allt handlar väl i grund och botten om att övervinna rädslan. I alla fall ge den en match

 
Och som inom det mesta annat – lyssna och lära av proffs. I alla fall de proffs man gillar. Att vara (vettigt) självsäker och (sunt) självkritisk samtidigt. Och ha tålamod, som tyvärr inte är min starka gren. Tålamod som in i bomben och tillåta sig misslyckas också. Lära av det och allt det där.

Vill du se mig ståuppa? Kör på Raw nu 8:e och 15:e. Biljetter finns HÄR. Blir himla glad om du/ni kommer och supportar. Och så kan vi ta en öl eller nåt efteråt om nån vill. Hojta bara!

Smygtitt…

22 september 2016 7 kommentarer
Okategoriserade

Annonsen laddas.

Från dagens plåtning:


Gamla jeans från Local Firm, tröja Lindex, kavaj Tiger, läppstift IsaDora. Snart i en tidning nära dig.

Status just nu: hovrat runt på Täby centrum pga enda stället i stan med en Apple-butik (där vi hade ärenden, vi och massa män i piké), och helt mör i skallen. På plussidan: 


Succé! Ville aldrig sluta åka = hans päron fick springa sina tröliga ärenden utan skrik och panik.

Och ännu mer på plussidan: min nitiska bacillfobi har lagt sig i och med all exponering för… Barn och allt barn(et) tar i, kladdar med, slickar på, för att sen pussa på en. Men är det typ bara jag som måste tvätta händerna på ungen innan vi lämnar förskolan… ? Och sen såklart handtvätt när vi kommer hem. 

Nån jävla reson måste det ju va.