EN klapp till ungen, är jag typ ond nurå??

4 december 2016 4 kommentarer
Åsikt & Debatt / tankar och deep shit

Ännu mer på (aktuella) temat julhets, prylar och sånt därnt – är det bara i det här hushållet vi tänkt köpa max en klapp åt ungen…?

Annonsen laddas.

Han fyller ju två i februari. Förra året köpte vi ingenting (om inte ny nappflaska på Ica i Delsbo räknas…) till honom i julklapp. I år tänker vi EN grej. Kanske en dockvagn, kanske en begagnad rentav.
Överlag köper vi ganska lite till vår unge. Hade något ryck där när han var bäbis och sprang och haffade massa märkeskläder bara för att… Men så började han förskolan och man insåg snabbt hur orimligt det kändes med ”fina grejer” när allt ändå ser ut som fan efter en vanlig dag. Och han leker ju med samma grejer oavsett utbud, känns det som. Och mycket med sånt som ändå inte är regelrätta leksaker.

Herregud han kommer ha så mycket materialism och prylhets i sitt liv ändå. Kan man vara så mycket befriad det går från statusmarkörer i förskoleåldern är det väl nån slags vinst?

Vet ärligt talat inte om vi ska köpa mer än en klapp, ett paket till honom på jul och födelsedag några år framåt. Varför borde vi? Räcker det inte att han har det han behöver? Alltså att han såklart får grejer då och då, men absolut inte i den utsträckning typ BR leksaker vill att vi ska ”unna barnen”. Då satsar vi hellre på att göra grejer – gå på Skansen, Junibacken, Rum för barn på Kulturhuset…

Så. I år får vår jättepriviligerade tvååring (Jaja, i februari, men 22-månaders låter ju himla konstigt) en klapp av sina jättepriviligerade föräldrar. Som kanske till och med är något icke-nytt. Är jag ond nu?? Den hemska mamman som förvägrar sitt barn ”det bästa”😋 Det heter ju ofta så – att man ”vill ge sitt barn det bästa!”. Som att det per automatik är materialism i stora lass.

Frågan är väl hur man står emot pressen, sen när han kommer hem från föris eller skolan och säger att ”Vidar och Elsa minsann fått det, det och det” i julklapp eller födelsedagspresent. Som att det är helt normalt att få fem stora paket varje gång.

Hur tänker du/ni? Hur många klappar till varje unge? Eller om du som vi bara har en att köpa till, och då en liten sådan?Förra julen, och Hempans första fick han en Brio gåvagn av mormor och morfar. Precis perfekt klapp (fick inget annat) som använts typ dagligen sedan dess. Men pappret var mest spännande…

Mer om ”tjejhets”…

4 december 2016 6 kommentarer
Åsikt & Debatt

Angående förra inlägget: klart karlar överlag måste tagga upp! Visa sig mindre jättebäbisar, mer engagerade i hem/familj/det mindre sexiga som måste göras. Men om vi stannar till där litegrann – ”måste göras”…

Annonsen laddas.

När jag skriver om kvinnlig överambition menar jag alltså just vad många av oss kvinns TROR är rimlig prestation som mamma, partner, ”hemmamysfixare” och liknande. Min samlade erfarenhet hittills är att många många kvinnor lägger ribban aaalldeles för högt, skapar så kallad additionsstress (man blickar åt grannen eller nån bloggare eller mamma på förskolan som minsann verkar hinna jogga varje morgon OCH baka eget surdegsbröd åt alla i familjen)…
Och i december tycks detta (tvångs?)beteende, denna osunda strävan maximeras. Det anses liksom helt rimligt att palla styra upp en egengjord paketkalender till två-tre ungar, hålla koll på alla klappinköp, planera glöggfest, storstäda, leta fram bortglömda lucialinnen, stryka bortglömda lucialinnen, springa en runda varje morgon, köpa nåt ”raffigt” att ha på sig på julbordet med jobbet, baka nåt till föräldrafikat på förskolan… VI MÅSTE TAGGA NER! DETTA ÄR INTE VETTIGA KRAV PÅ VARKEN OSS SJÄLVA ELLER OMVÄRLDEN. Okej? Okej????

Stresshanterings- och normbrytaransvaret ligger såklart även hos oss duktig flicka-indoktrinerade brudar som bara vill att alla ska ha det mysigt och må bra. Allt medan x antal män i min närhet på fullaste allvar köper julklapparna på MACKEN dan innan julafton… (host harkel svärfar med flera).

Hyfsat orelaterad bild i brist på annan.

Kvinnor – (jul)tagga ner nu!

4 december 2016 30 kommentarer
Åsikt & Debatt

Älskade Mia Skäringer (eller hennes ”Tabita”) raljerar om hetsen såhär i juletid, i ett redan tokdelat klipp på Fejjan. Men bakom humorn finns ett kanske livsviktigt budskap till (alla?) oss kvinns…

Annonsen laddas.

Kan tyvärr inte bädda in klippet så kolla HÄR.

När jag var liten, under hela medelklassuppväxten så fick jag och brorsan varsin chokladkalender sista november varje år. Men så var morsan och farsan lite liberala och sa ”ät en varje dag, eller tröck i er alla på en gång, men tänk på att dom är slut sen”. Och så fick vi varsin liten klapp (tänk något från nån ”Galne Gunnar”-fyndkorg) den 6e december, eftersom morsan är från Polen och i Polen får barnen sina klappar då.
Och såklart några paket på själva julafton. Men aldrig överflöd. Även om vi (eller ja, morsan och farsan) rent teoretiskt skulle haft råd med mer. Man fick önska sig någonting ”stort”, och så visste man att den grejen var det typ roliga man skulle få. Som ofta fler i släkten varit med och lagt pengar till. Det kunde vara en cykel, ett dockhus, en gitarr, en cd-freestyle… Och inte fan saknade vi något. Det fanns ju inte på kartan att komma och kräva MER.

Jämförde man med många andra kompisar (vi bodde mestadels i hyreslägenhetområde) så fick vi mest. En del andra fick ”bara” något brädspel att dela på tre syskon och så vidare.

Så snacka om att jag blev småchockad för några år sen, när folk (läs: enbart mamnor) i mitt Facebook- och instaflöde började lägga upp skrytbilder (förlåt, INSPO) på ”24-kalendrar” de styrt upp lagom till första december. Alltså att ungarna (ofta fler än en!) skulle få paket VARJE DAG, från och med första och fram till jul…

Totalt vansinne! Totalt jävla vrickat! Okej, hold your kränkthetshorses á la ”jag äälskar ju att pyssla och ge till barnen!”. För det handlar ju såklart inte om enstaka mammor hit och dit, med enskilda intressen och traditioner. Det handlar om en ny norm. Ett till steg i en redan bisarrt konsumtionshetsande samtid, där en kram varje dag (även i december) tydligen inte räcker som ”ömhetsbevis” mot sina kids. Och denna trend skapar såklart också ännu mer press och stress för mammor. Som av samhället i stort förväntas rodda hela jävla julen (läs: från och med november) och föga förvånande styra upp allt sånt här exter till barn och övriga familjemedlemmar som tydligen är initiativlösa jättebäbisar.Lite deppig läsning, läs hela artikeln HÄR.

Ni som följt den här bloggen ett tag vet ju att jag är en rebell på den fronten. Dels för att vi har råd att ge vår unge prylar i överflöd men ändå inte gör det, dels för att jag är rabiat feminist som vägrar ”tagga upp” och fastna i den berömda kvinnofällan ”alltid mysigt och härligt för alla andra AB”.

Jag suger på mycket, men en grej jag blivit ganska skillad på på sistone är att tagga ner. Se på alla överambitiösa kvinnor i min närhet med tröttma, mer än avund och ”inspo”. Det finns ju fan ingen inspiration att jaga 24, 48, SJUTTIOTVÅ förbannade småklappar som någon manisk iller innan det ens blivit december, samtidigt som man ska dra största lasset hemma överlag plus ha ett så kallad liv. Det finns inget sunt, mysigt eller härligt i det överhuvudtaget hur mycket man än försöker intala sig något liknande.

Det finns mest kvinnofällor och ännu fler kvinnofällor där andra och vi själva mäter vårt värde i vår förmåga att få alla andra (utom oss själva?) att må bra och ha det mysigt. Detta tycks eskalera såhär i juletid. Och hand upp alla som också känner/vet kvinnor som mest av allt kommer sitta som sönderstressade zombies på själva julafton och stirra i någon julgranskula med tom blick… Eller stirrar lite för djupt i starkglöggen i ren självmedicinering… *viftar*.Fan heller att jag faller dit. Fan heller att jag lurar mig själv och andra att det bara är något jag vill, för att jag har det i mig. Grattis, om någon nu funkar så. Men av allt jag lärt mig hittills, av riktiga och ärliga samtal med kvinnor i alla åldrar så är det en stor fet myt. Myten om den pyssliga bullmamman som styr en drömjul utan att få hjärtflimmer och gråter i kudden på köpet. Hon kanske finns, men det kanske jultomten också gör.

Snälla kvinns – tagga ner nu! Ge ungarna en kram istället för paket varje dag. Köp färdiga lussebullar (Coop hade 5 för 20 häromdan!) och våga sänka kraven! Alternativt be nån oduglig karlslok eller tonåring i närheten hjälpa till.

Klart slut från en annan Tabita. Som ska ge ungen EN klapp i år, och den på julafton.

Folk som borde få kronisk springmask 

4 december 2016 1 kommentar
Åsikt & Debatt / Övriga tips!

Tänk va. Att det fortfarande finns människor som kan provoceras av en bild på en icke-vit lucia… Som inte bara, likt varenda jävla vettig person ser ett sockersött barn i linne och krona. Tänk att det finns såna vidriga typer som…

Annonsen laddas.

… Ens har mage att vräka ur sig sina skruvade rassetankar. Som faktiskt tar klivet från tanke till att sätta sig och skriva ut skiten.Vad jag ser och känner av bilden? Gullig unge! Och heja Åhléns som fortsätter jobba normbrytande.
För inte så läge sen ville jag förstå rasister, sexister, homofober och annat löst pack som driver runt på framförallt nätet och sprider hat. Försökte sätta mig in i deras tankesätt, och annat uppenbarligen helt lönlöst inkännande.

Numer önskar jag dem alla kronisk springmask. Och sen tar det ”tålamodet” slut.

Kan man ge sig på ett BARN med sina äckliga rassesmuts är man liksom inte värd att hanteras eller bemötas på annat vis.

Men tack och lov finns många många många som vill överösta näthatet, som kärleksbombat under bland annat den här bilden i Åhléns sociala medier. Kolla gärna in #jagärhär om du också vill ingå i en slags digital armé med syfte att kväva hatet i kärlek och öppenhet.