Mer om ”pli på ungarna”

22 juni 2017 5 kommentarer
Okategoriserade

Vill alltså bara understryka att hänsyn och uppfostringstänk överlag för mig inte handlar om att ha PLI på sina barn. Debatten tenderar ju att bli så hopplöst svartvit.

Det kommer alltid x antal och gormar om att man är inte tar hänsyn till ”barns rätt att få finnas till i offentliga rum” och sånt trams. Klart barn ska få FINNAS (vistas) nästan överallt. Men står det i FNs barnkonvention att kiddon ska få härja fritt? ”Det är viktigt att låta specifikt 3-åringar få testa sina röstresurser ostört, framförallt på hotellfrukostar”, står alltså antagligen inte att läsa i denna konvention. 

Jag tror inte på tukt och pli. Min morsa blev uppfostrad så, i ett gammaldags Polen (förekom ju även här men de ligger överlag efter där med sund syn på barn om man frågar mig) där man skulle vara RÄDD för vuxna. Kuvade stackars ungar som visste att riset väntade om man bröt mot x antal regler. Fyfan. Stackars hela den generationer (och tidigare) känner man ju.

Jag tror på att LÄRA barn att socialiseras. Att funka hyfsat med andra människor, ta hänsyn och känna av. Jag tror på att man gör sin avkomma en björntjänst om man låter hen härja fritt i x antal sammanhang. Lekland – absolut. Resturang – nej. Tycker man ser ganska snabbt hur föräldrar hanterar härjiga lägen. Har alltid sjukt mycket sympati med de som verkar göra allt de kan för att hantera situationen. Speciellt i lägen där man inte bara kan avsluta, packa ihop och gå.

Tänk fullpackat tåg med barn som tappar det. Där dömer jag aldrig längre! Erbjöd mig hålla koll på en liten i Helmers ålder, när jag reste själv med tåg för ett tag sen. Den ensamma mamman hade det där panikartade i blick. Jag sa ”gå på toa, gå till bistron eller bara en bit bort och andas en stund! Jag kan sitta här och underhålla lite.”. Hon var sjukt tacksam, efter att först ha kollat på mig med något chockad min efter att jag just tagit kontakt. Sen satt jag och hennes lillplutt och spelade Sago Mini ihop typ tio minuter. 

DÄREMOT: Föräldraparet imorse, som satt och typ uppmuntrade sina två vildingars härj i frukostmiljö! OCH DOM HADE ÄTIT KLART! Pappan satt och läppjade på nån efter buffé-espresso. Barnen hängde i gardiner, skrek och tjoade för kung å fosterland. Sprang runt stolar och bord, andra (vuxna) fick kryssa mellan med filtallrikar och varma muggar i händerna. Kom igen. Hur lite hänsynskänsla kan man ha?? 

Man ser som sagt ganska snabbt om någon/några är ignoranta jävlar eller faktiskt kämpar på. För ingen har påstått att det är en picknick genom härligt insta-filter att röra sig ute med småbarn. Men vi har ju faktiskt även ett gemensamt ansvar för att inte fostra (ännu?) en totalt söndercurlad generation som knappt kan stava till hänsyn. 

Sen finns det såklart barn med diagnoser, föräldrar likaså. Men är det en ursäkt? Jag har adhd, stor chans att Helmer också har något NPFigt. Ska han (eller jag) tillåtas ta över och störa för det? Hänsyn till hänsyn? Jo. Men rim och reson förfan.

Att fostra till att socialisera relativt civiliserade samhällsmedborgare – jatack. Sen måste man ju få faila. Och lära sig av det. Och också få tycka andra failar. Som imorse. För uppenbar egoism och ignorans är väl något av det värsta de flesta av oss vet.Nu ska vi fika i Mariestad. Därav övertaggad uppsyn. KAFFE Å TÅRTA!