Piffig på en sketen tisdag 

17 januari 2017 6 kommentarer
Okategoriserade

Bytte fulmyskläderna mot spetstopp och jävlars massa smink…

Annonsen laddas.

Och äntligen tagit nya pressbilder, plus bild till headern här och min spalt i mama. Hempan fick vara med på ett hörn, mutad till annat än dramatisk gråt (trött, stackarn) via Linus som höll upp en iPad med Babyloonz bakom fotograf-Emily😅
Resultatet ser du snaart. Och skönt att ha fejjan spacklad och klar eftersom jag ju kör standup på Big Ben nu ikväll. Gratis! Slink in om du är i krokarna vetja (ligger på Folkungagatan). Men först: lite ”vab” av Korvis som är feberfri och full i fan, och förhoppningvis kan hänga på föris imorn igen.

Spetstoppen är för övrigt från Zara, 189 spänn! Håret har precis perfekt grålila nyans just nu, tack vare super-Camilla på Creative Headz. Och sminket kladdade jag på själv, med en klängig onge runt benen.

På’t igen med adhd-meds

16 januari 2017 29 kommentarer
adhd / tankar och deep shit

Kom mig äntligen för att börja knapra adhd-medicin idag, igen…

Annonsen laddas.

Brukar ta Concertan i perioder när det är lite mer i kalendern än vanligt, och det här torktumlarhövvet behöver coolas ner en smula. Många undrar om just adhd-medicin, och är såklart ingen som helst expert men kan i alla fall ge några tankar utifrån mig själv.

För mig har inte adhd-medicin gjort mig ”uddlös” eller ”avtrubbad” som en del beskriver att de upplevt. Men jag står å andra sidan på låg dos, 18 eller 36 milligram om dan. Upplever mest att den kapar de värsta kanterna på alla känslor. Alltså att jag inte blir SÅ ledsen, arg, berörd eller vad det nu kan vara så den känslan typ tar över helt, lite föör länge. För det funkar ju sisådär när man är en 31-årig småbarnsmorsa som ska hantera allt vad vardag numer innebär. Inte så pepp på att vara en vandrande känsloblobb, framförallt inte med kroniskt dålig sömn och aaaningen mer ansvar i knät än för fem år sen.

Och pillren funkar fint för det. Jag kan läsa texter bättte, utan att fladdra iväg i tankarna så fort det blir lite mindre spännande. Kan slutföra grejer bättre. Lyssna bättre. Helt enkelt FOKUSERA bättre. 

Men baksidan är ju ett gäng biverkningar, framförallt när man hoppar på medicineringen igen. Muntorr som en jävla tjackis idag, illamående som kommer och går (dock inte värre än när jag var preggo), lite yr och allmänt såsig. Kroppen försöker greppa vad som pågår. Hjärnan ”ställer om”.

Min samlade erfarenhet av adhd-meds so far är att man inte ska ha gigantiska förväntningar. Men man kan absolut bli hjälpt, som hållen i handen på ett tryggare vis i sin diagnos. Hjärnan får lite mer vila. Man behöver inte (OBS metafor) springa efter papper som flyger i någon kuling därinne i Hjärnkontoret och febrilt försöka hålla vettig ordning. Och det är skönt. Att känna sig bara lite mer ”normalfungerande”.

Sen måste jag ju peta in, än en gång att allas adhd är olika. Kolla bara på mig och Lady Dahmer – båda har adhd-diganos men är ändå sjukt olika på en del vis. Dock kan jag faktiskt alltid känna viss (stark) samhörighet med andra ”bokstavsmänniskor”.  En del grejer behöver inte förklaras, det kan räcka med en mening så förstår man precis vad den andre kämpar med.

Några frågor på detta? Är ju som ni säkert märkt vid det här laget helt öppen om adhdn och allt som kommer med den. Ingen skam här inte. Det är ju vad det är och så vidare.

Ps: man kanske kan undra/tänka ”men HUUR många har adhd egentligen??”. Och då kan jag berätta att det är såpass vanligt så det enligt sakkunniga tycks vara uppemot 7-8 procent av befolkningen som har någon form av NPF-diagnos som adhd, add eller asperger. Sen kan man ju alltid diskutera ämnet ur maaassa perspektiv utifrån det, men det tar vi i andra inlägg. 

Hälsa på i vårt badrum

16 januari 2017 5 kommentarer
inspiration / Inspirationsbilder / Renoveringen

Såhär ser det alltså ut i det wallinsk/blombergska ”master bathroom” just nu…

Annonsen laddas.

Och heej till odefinierbara högar på golvet, och när dasspappret nästan är slut så man gått över till den där sista hushållsrullen från köket. Dock är toaborsten på plats igen, eftersom Hempan äntligen lärt sig att den är no no.

Älskar att min man valde guldmålade väggar och tak, när han bodde här som singel! Golvet är marockanskt kakel som tyvärr är ganska känsligt för fläckar och behöver skrubbas med linsåpa och rotborste NÄR MAN HAR ORK OCH TID.

Det vi ska göra om i vårt nuvarande ”stor-badrum” är att klämma in ett badkar, vilket innebär att kommoden måste ersättas av en mindre. Och så bygga skåp där skötbordet är. För skötbord hatade vår första bäbis, och hans arma föräldrar insåg att det gick ännu bättre att byta blöja på sängen eller golvet. Numer används denna yta som Hempans garderob/tvätthögsyta/dammsamlare. Och ocd:n och polacken i mig HATAR dammsalare. Helst ska allt vara i stängda skåp. 

Men just idag hittade jag nån urkraft när feberkorven sov och rensade plus torkade ur badrumsskåpet för första gången det här seklet. Så, en skrytbild:Det är alltså till höger om detta som tvättpelaren står, tills vår nya tvättstuga är klar om några veckor! Då ska det ju som sagt klämmas in badkar här. Men än så länge ser tvättstugan i en annan del av lägenheten ut typ såhär:*andas i fyrkant*

#delalika – i praktiken

16 januari 2017 5 kommentarer
Åsikt & Debatt

Delade jag och Limpan verkligen lika vad gäller allt kring barn, första året… ?

Annonsen laddas.

(Ser packad ut, var troligtvis bara salongs. Bröllop ju!)

Det är ju lätt att säga åt andra (och sig själv) att man minsann borde köra 50/50 under första året med barn. Jag har även fått ”goda råd” om att vi borde sälja vår flådiga lya på Söder och flytta till en hyresrätt i småstad för att kunna leva ”helt jämställt”. Eller varför inte slopa bägges karriärer och bli ekobönder i Smålands mörkaste skogar?

Alla har såklart sina bekvämligheter. Sina skäl. Sin egoism. Men! Två lärdomar jag dragit såhär två år in i förstagångs-mammaskapet är:

Planera bättre innan nästa gång. Alltså kring hur man ska dela upp det. Såhär i retroperspektiv kommer det ju faktiskt fram (jo, vi har skrivit ner, sexigt va) att Linus tagit mer pappaledighet och vab än jag haft en känsla av. Framförallt mellan februari förra året och nu. Det knöliga var att hans företag satt i en sits preciiis i samma veva som Helmer föddes, som han liksom bara inte kunde släppa och lämpa över på andra. Eller vafan, han var ju hemma med oss en hel månad efter att Hempan kommit, men sen blev det mer jobb än jag trott. Såklart med hans dåliga samvete ständigt närvarande.

I alla fall. Såhär utslaget på två år har vi delat väldigt lika. Men inför nästa unge tänker jag att det är hans tur att pausa sin karriär ett halvår eller så, så jag kan hoppa upp i den sadeln snabbare. Om jag vill, såklart. Kan ju hända att jag mår skit, att nästa bäbis bara tar tutte och så vidare. Men visionen är i alla fall att Limpan är hemmapappa ett tag. Och det är han tack och lov inte negativ till.

Jaga inte millimeterrättvisa. Könsroller har väl grepp om oss alla, mer eller mindre och tänker nu att det är okeeej att inte pusha sig till att visa sig så fruktansvärt medveten och normbrytande när man sitter mer en nyföding. Eller precis innan. Jag fick liksom för mig att prompt skruva ihop barnsäng med höggravid-kagge inklusive foglossning. Bara för att BEVISA att vi minsann skulle va så jävla jämställda blabla. Slutade givetvis med att Linus ändå fick montera ihop skiten medan jag grät och åt chips samtidigt. 

Och det VAR ju lättare för honom att dra iväg på ett möte när Helmer var nykläckt. Jag hade ont överallt, blödde som en gris och kände mig inte lika pepp på att ta mig ut i det ”skicket”. Så då tog jag ju bäbis medan Linus betade av några jobbgrejer utanför hemmets trygga vrå. Vår allmänna jämställdhet, den alla par borde sträva efter (så också vi alltså, absolut inte världsbäst där) skadades nog inte av det. Vi gjorde det bästa vi kunde, utifrån läget där och då.

Tänker att det viktiga är att vara mer medveten än omedveten. Att inte bara köra på i vissa könsrolliga hjulspår utan att snacka med varann om varför. Vet många (hetero)par som inte delat 50/50 men ändå är väldigt jämställda eftersom de pratar och analyserar tillsammans. Man kan ju dela lika mer än bara rent praktiskt, om ni hajar. En konkret grej är att som man ta över mycket av ”fix och pussel”-ansvaret. Att vara den som tänker på att barnens ryggsäckar är packade, har koll på föräldramöten, födelsedagar och när dasspappret börjat ta slut.

Jämställdhet i praktiken är ju som sagt sällan ens i närheten så smidigt och smärtfritt som på pappret. Men att vara medveten och försöka utifrån sina förutsättningar tar en en bra bit. 

Eller hur tänker du?