Att bara bli någons morsa

Missförstå mig rätt nu va.

ANNONS
ANNONS

Det här med att bli, vara någons morsa verkar ju helt magiskt. Och asjobbigt. Men i det stora hela: kärlek över alla gränser och allt det där man sannolikt inte kan föreställa sig innan det väl händer…

Men lika mycket som jag troligtvis kommer att älska att vara någon eller någras morsa, lika mycket kommer jag fortsätta ha ett starkt behov av att vara mer. Cissi, hela Cissi med alla drömmar, längtan, behov… Vuxna jävla behov. Och ingen ska komma och kalla mig DÅLIG MORSA för det.

IMG_0547.JPG

Min kompis Stina och några morsor hon känner var med i en artikel i tidningen ”Hennes” för sju-åtta år sen när deras kids var bäbisar. Där berättade de ocensurerat om sånt de längtade efter. Vid sidan av att vara någons morsa alltså. Stina sa bland annat att hon skulle kunna ge en hand (eller liknande) för en barnfri helg med shopping och fylla. Och att hon drömde om att ställa sig på balkongen och bara kunna flyga iväg en stund. Lämna sin skrikiga femmånaders i babysittern och bara FLYGA ENSAM LITEGRANN I TYSTNADEN.

ANNONS
ANNONS

Gissa reaktionerna (från andra morsor) de fick på artikeln… ?

Jo. ”HUR KAN MAN VÄLJA SHOPPING OCH DRINKAR FRAMFÖR SIN BÄBIS??/VARFÖR SKAFFAR MAN ENS BARN MED DEN INSTÄLLNINGEN”-pekpinnarna fullkomligt haglade. Jo, det var i och för sig snart tio år sen men tyvärr tycks attityderna många mammor emellan sitta i. Det räcker ju att kolla våra olika kommentarsfält här på Mama med jämna mellanrum…

IMG_0550.JPG

(Bra lästips, för övrigt)

Okej att man blir lite mer trögtänkt av att vara på smällen, och sen den berömda amningshjärnan. Men att man ändå inte kan få in i skallen att en person BÅDE kan älska sitt barn gränslöst OCH samtidigt bara vilja vara barnfri, mer än enbart den där mamman då och då… ? Jag fattar verkligen ingenting. Gör du?

Det är väl bara ett sundhetstecken att man inte begraver precis allt annat som är ens person bara för att man får barn… ? Bara för att jag blir någons morsa om några månader slutar jag ju inte brinna för andra frågor och intressen än babyrytmik, tygblöjor, mat och sov-scheman, bajskonsistens och huskurer mot mjölkstockning? Jag kommer garanterat fortfarande att älska att käka ute, laga mat med mina vänner, inredning, färg och form överlag… Popkultur, politiska debatter och att grotta mer mig i olika nördiga ämnen på nätet. Det kommer ju inte kunna ske i samma utsträckning, men hell no att jag dribblar bort det. Varför skulle jag? Blir jag en bättre morsa av att enbart identifiera mig i den rollen under X antal år?

ANNONS
ANNONS

Varför skulle jag vilja sitta i mammagrupper och höra på allt om andra mammors bäbisar timma ut och timma in? Vill jag hitta systerskap och gemenskap bland andra morsor behöver jag även höra om deras resdrömmar, tankar kring politik och jämställdhet, syn på relationer och sex, rädslor och passioner i livet sådär i stort. Är det bara jag… ?

Det är inte fult eller fel att totalt gå in i att vara morsa. Men det ska heller inte vara fult eller fel att inte välja den grejen. Dessutom tror jag vi som inte isolerar oss i mammaträsket har bättre förutsättningar för att inte fastna i duktighetsfällor och ångest över att inte räcka till som föräldrar.

Hur mycket ”någons morsa” tycker du det är sunt att vara??

IMG_0552.JPG

(Alla morsor som inte längtar efter det här ibland måste väl ändå leva i djup självförnekelse?)

TILLÄGG:

Grattis Sara, du kläckte den första kommentaren här under som bekräftar precis det jag skriver om:

ANNONS

IMG_0553.PNG

PS 2: Min nya bloggkollega Sanna Bråding har ju skrivit ett grymt inlägg på samma tema, upptäckte jag nu! Läs HÄR. Ds.

  1. Du blir definitivt en bättre morsa av att prioritera din bebis tills hen blivit gammal nog att kunna kommunicera, försvara sig själv lite grann, berätta hur hen haft det osv. Observera ordet PRIORITERA. Det är nog INGEN som sagt att man BARA ska vara mamma 24 timmar om dygnet tills man dör. Däremot ska man absolut kunna prioritera sin lilla bebis, annars har man misslyckats i sin roll som förälder. Du verkar så otroligt nojjig, Jag tror inte att mamma rollen är något för dig tyvärr! Och nej, det är långt ifrån alla mammor som vill festa hela natten, många känner sig redan färdiga med det. Din egoism innebär att ditt barn blir lidande!

    1. Jag tror att det man skriver om andra ofta egentligen speglar hur man ser på och känner inför sig själv
      Hoppas det inte stämmer för dig Sara

  2. Håller med i en del av vad du skriver o kan förstå din oro över att inte vara samma men fattar liksom inte motsägelsen i att vara morsa o allt det där du vill. Känns så sunkigt att morsabegreppet skulle innefatta typ nåt annat alls än kvinna med barn. Ta mammagrupperna tex, alla älskar att raljera o skämta om dom men det är ju inget annat än kvinnor tsm, där jg varit snackas det asmkt om politik, folks relationer , livspussel i allmänhet, diverse intressen och självklart om våra bebisar. Typ vår kärlek till dom o vad som funkar just nu o inte. Känns fett tråkigt med fördomar om att kvinnor i grupp inte kan vara starka o intressanta och ännu tråkigare att kids liksom töntifierar en kvinna. Vet att du också är råfeminist o säkert inte menade nåt i den stilen alls men för egen del (m 6mån bebis) så har jg gått från att försöka undvika att förändras som person, hålla mig borta från andra m kids o vara rädd för intressen som förknippas med mödraskap till att älska det, beundra andra rå-morsor som ofta har enorm (nedvärderad) kunskap och varva snack om bebiskärlek, stresstålighet för skrik,relationer,bajskonsistens,blöjbytsteknik,enarmskäkande,babysim,rytmik med snack om starka samhällsintressen,fester,utbildning ,karriär ,sport mm och har hittills inte mött nån morsa (i mammagrupp eller annanstans) som inte rymmer det mesta av det där

    Tillsist, jag har förändrats massor av att få barn och är sjukt stolt över det
    Mina värderingar står fast men mkt annat är nytt o ändrat
    Önskar att jg inte oroade mig så mkt för det innan utan bara såg fram emot det+ slog samhället på näsan varje gång det yttrade mamma och lågstatusattribut i samma mening
    All kärlek

    1. Så jävla huvudet på spiken, känner igen mig exakt i denna kommentar. Eller så här: känner igen mig såååå mkt i Cissis inlägg men denna kommentar sammanfattar precis hur det blev och vad jag faktiskt kände/tyckte efter att jag fött mitt barn!

    2. Kloka tankar. Mkt av det jag känner är ju nojjor och oro baserat på vad jag upplever som vissa normer. Sen finns det självklart mängder av morsor som tänker som jag i den här frågan. Umgås redan med flera. Håller med om att kvinnors intressen och gemenskap överlag lätt förminskas, och det är skit. Men om man också vänder på det: normer och könsroller skapar ju en hel del kvinnor som blir jävligt duktiga på att tävla i vem som är den tex duktigaste morsan….

  3. Jag har precis bara läst några inlägg men känner redan -det är ingen som tvingar dig att skaffa barn men i dina texter känns det som om det bara är ett onödigt ont? mammor är riktiga människor vi med o vi pratar om sånt vi pratade om innan.Och det är inte svårare än att skaffa barnvakt om man vill vara barnfri en stund.Jag föredrar mor/far föräldrarna men det finns ju tillomed Nannys om det är så.Det har nästan blivit en trend i att ”vägra vilja vara mamma ” i bloggvärlden och det är synd att det är så vi andra får dig att känna.japp jag vill spy på hela situationen i bland,det vill nog alla -då pratar man om det,svårare än så är det inte. Men att dra ett skämt om drive in abort?Det är inte respektlöst mot andra men mot dig själv tycker jag.Hoppas du har bra mammor omkring dig sen så du oxå får uppleva det positiva med ett gäng vuxna som skrattar och gråter i hop tillsammans; ) kram

  4. Cissi, jag gillar din blogg jäkligt mycket! Du vänder och vrider på föräldraskapets för och nackdelar, funderar över dina egna tillkortakommanden och hur du kommer kunna hantera din kärlek till ditt barn. DET tycker jag tyder på att du blir en SVINBRA morsa! Ingen jävel vet hur din unge kommer bli, eller hur du kommer bli när hen kommit ut!

  5. Vanlig kommentar om man tycker det är jobbigt: Jamen vad förväntade du dig?

    Alltså. Hur ska en kunna veta?! Jag visste innan jag fick barn att visst fan är det jobbigt. Japp. Men jag hade fan ingen aning om HUR jobbigt. HUR påfrestande det kan vara.

    Jag älskar mitt barn men en stunds lugn och ro där jag får vara mig skulle vara så värt. Nu har inte jag min familj här vilket resulterar i att vi får helt förlita oss på sambons familj och det känns inte alltid heller så jädra kul att fråga dom varenda gång vi vill vara själva.

    Jag tvekade flera gånger under graviditeten om det verkligen kommer funka. Kommer jag älska ungen? Kommer det gå bra? Kommer jag tröttna? Tänk om jag vill lämna tillbaka hen? Och jag tror det är sunt att undra. Jag tror att det verkligt läskiga är dom som faktiskt aldrig får några rädslor för sånt.

    Eftersom att det finns inget att undra över egentligen. Jag älskar den här varelsen mer än något annat. En kärlek jag aldrig nånsin upplevt. Det bästa.

    Men ibland känns det bara alldeles för jobbigt.

    (äh, surrblurrskommentar.)

  6. Klart man är samma person som innan och efter barn! Men jag tänker så här: utifrån vad jag läser här i din blogg så verkar din vardag och dina tankar bestå mycket av graviditet och allt som hör därtill. Såklart! Att vara gravid är fantastiskt, men min erfarenhet säger att få barn är fantastiskt upphöjt till tusen, typ. Om du gillar att prata om din graviditet så är det ingenting mot vad du kommer att gilla att prata om ditt barn 🙂 Så var det i alla fall för mig. Allt gott och lycka till!

  7. Åh, vad jag skulle vilja träffa/tala med dig och peppa dig inför din kommande uppgift! Jag var du för ett år sedan. Jag är fortfarande väldigt mycket du och har till och med tänkt skriva en bok om ämnet (vill sno ett redan taget namn på en barnbok som heter Emma Tvärtemot då den fångar hur jag agerat. Jag har gjort ALLT tvärtemot vad barnmorskor och ur-mödrar sagt och jag sitter med världens finaste, tryggaste och smartaste lilla dotter man kan önska sig. Jag åt Zoloft i början av graviditeten, jag hade sjukt mkt besvär med magen (läs tarmar), blödande tandkött, narkolepsi-aktig-apatisk trötthet, sjukt jobbiga tankar osv. Jag vägrade föda vaginalt, vägrade amma (en ren förebyggande åtgärd för att inte riskera depression o ångest) o la 50% ansvar på min sambo. VI blev föräldrar och därmed är det bådas skyldighet att dela på sömnbristen.

    Hur har det gått? Jo, en nötkärnsfrisk liten tjej (amning är sjukt överskattat gällande att det skulle vara bättre och skydda mot sjukdomar/allergi, forskning visar istället motsatsen då barn som ammas får i sig mammans lagrade miljögifter och detta triggar allergier men detta faktum tystas ner i amningstaliban-Sverige), som sover i egen säng mellan 19:30-07:30 utan att vakna, som kröp vid 6 månader, reste sig vid 7 månader gick vid 10 månader med ett ordförråd o ordförståelse som en 18 månaders på 10 månaderskollen. Jag gick ut och festade 8 veckor efter snittet och hade jättekul. Hade sex med min sambo 4 dagar efter förlossning och har det flera gånger i veckan just på grund av vår jämställdhet och att vi får sova.

    Jag retar verkligen gallfeber på alla så kallade ur-mödrar då jag kör ”quick fixes” men jag kallar mig feminist! Jag är väldigt bra mamma! Glad, pigg och leklysten. Jag pussar, kramar och gosar väldiga mängder med mitt barn men har struntat totalt i alla ”bebis-måsten” som öppna förskolan, mammagrupper, babysim osv. Min dotter hänger med sin pappa på Minisats 4 ggr i veckan istället o träffar barn, leker och har superkul o har gjort så sedan hon var 6 månader. Pappan får träna och mamman får göra precis vad hon känner för ett par timmar.

    Jag är även utbildad beteendevetare och är väl påläst om anknytning och vår dotter är fullt normal och har en trygg anknytning. Hon är social men kan bli ledsen ibland vid möte med andra människor (alltså som barn ska reagera). Jag är ingen ego-morsa utan en jämställd morsa som avtackat mig en massa måsten (bara för att jag råka ha snippa mellan benen), jag började jobba deltid när dottern var 6 månader och älskar det. Vår dotter är inte mammig utan självständig och kavat och går både till mig eller pappan om hon behöver tanka närhet, tröstas eller liknande.

    Stor kram på dig Cissi! Du kommer hitta din väg! Jag lovar på heder och samvete 🙂

    Kram Emma

    1. Hejja dig! Du låter som drömmorsan i jämställdhetsutopin! Och jag menar det verkligen!

      Jag är glad att jag ammade min unge i 11 månader, men samtidigt så önskar jag att jag vågade göra som dig och din partner och flaska istället så vi kunde leva sådär. Amning låser en så otroligt mycket! Men med det sagt så är vår unge precis lika tajt med sin pappa även om hen spenderade sina första 11 mest med mig pga. amningen, och kan vara lika mammig som pappig, det beror på vad som gäller för dagen.

    2. Så där tycker jag de flesta verkar göra? I alla fall de som har barn i min bekantskapskrets. Alltså ge ersättning, börja jobba tidigt, prioritera mkt egentid mm, gå ut och festa shoppa. Fast kanske är det vanligare bland yngre mammor? Är själv 22 och mina kompisar i samma ålder. Enligt mig är det snarare enkelt att lyssna på sina egna behov än svårt. Men du menar väl att man går emot strömmen eftersom att ”alla” andra lyssnar på bebisens bästa först. En glad mamma, en glad bebis brukar vi säga och betyder det en mamma som flasmatar och har mycket egentid… Ja så länge mamman är glad är ju bebisen det 🙂 för bebisen spelar det inte så stor roll.

  8. Jag fattar grejen, MEN problemet är detta: Om man redan som gravid känner att mammor är ett stackars släkte som inte har något ”eget liv” så föder man liksom barn in i den konstruerade verkligheten. Det gör att, även om du VILL gå upp helt och hållet i ditt nyfödda barn, så kommer du inte vilja göra det för att du redan har en bild av hur det BÖR vara. Det där skitordet BORDE är verkligen något som ställer till det för många nyblivna mammor. När du föder barn händer knäppa grejer med kroppen och knoppen – hormoner och kemi tar över och gör att du (naturligt) VILL vara nära ditt barn, vill skita i den där latten på café kanske (eller inte – whatever floats your boat) och VILL skita i att gå ut och festa ett tag. Och om du vill göra alla de där grejerna – fine, gör det. Men lite ödmjukhet inför oss mammor, människor och kvinnor och situationen det faktiskt innebär att VARA mamma hade varit önskvärd. Det är okej att vilja vara med sitt barn 24 timmar om dygnet! Det är okej att vilja amma länge! Det är okej att vilja gråta i soffan i en vecka! Det är precis lika okej som att vilja göra tvärtom.
    Vi kvinnor i dag är så otroligt måna om att inte ”offra” något – we can do it ALL! Stress, stress, stress. Lyssna på din kropp, på din själ och på vad DU vill, så ordnar det sig. Det finns ingenting att bevisa…Kram!

  9. Nu säger du precis så som jag känner. Vi jag ett barn och ett till påväg. Meeeen vad jag längtar efter en pava rödtjut och höga klackar!! Det innebär _inte_ att jag inte gillar det liv jag har just nu.

    Så haaaaatar jag allt barnprat, om bajs/trots/amning/snor/sjukdomar.. Nä jag pratar mkt hellre om musik/inredning/resor osv osv..

    Tack för mig!

  10. Jag känner snarare tvärtom. Jag har i princip isolerat mig sedan v 20 (v 37 nu!) och bara väntar på ungen. Jag kan liksom inte hitta ork att fokusera på fler grejer på samma gång. Och känner mig sjukt dålig eftersom jag inte träffar folk hela veckorna och är social, utan är hemma och är tråkig… Och väntar. Dock har jag en vision om att ha ork, kunna snusa, dricka vin och hänga med vännerna som mitt gamla jag. Men det rimmar liksom inte riktigt med gravvo/amningsgrejen. Jag vill liksom ha allt eller inget. Medans andra preggosar sotter ute och fikar med dina 10 närmsta vänner, har babyshowers och är allmänt härliga.

    1. Inget är ju fel eller fult, bara du trivs i det och ingen far illa (vilket det verkligen inte låter som här).

  11. Hejsan.
    Jag måste bara hylla dig för att du är en av få som verkligen skriver om detta och det är så jävla bra 🙂
    Jag fick min dotter i maj och hade väl som dom flesta kvinnor ENORMT höga förväntningar på graviditet och att få barn men fick en chock när jag inte alls tyckte graviditeten va ett stort fluffigt rosa moln! jag älskade att få göra ultraljud och känna sparkarna men annars va det väldigt tråkigt och påfrestande både fysiskt och psykiskt och att vara gravid är absolut ingenting för mig men däremot att just föda fram det, det va den stora höjdpunkten 🙂
    Och det jag saknade under graviditeten va att få läsa och höra just om andra som kanske känner lite likadant.. Det ska hela tiden pratas om rosa fluff och att man SKA känna gränslös kärlek såfort man ser ett plus för annars är man en värdelöst dålig mamma som inte borde skaffa barn, men ingen pratar om dom andra känslorna… Dom som kanske inte kommer förens man väl träffar det lilla livet i magen och det är därför inte konstigt att många får depressioner när man aldrig får prata om hur man känner såvida det inte handlar om glädje, gull och fluff.. Jag älskar min dotter och ångrar inte en sekund att vi valde att få barn men jag kan också fortfarande vara ärlig och säga att jag tyckte graviditeten va tråkig och bara en lång väntan på något man inte har en aning om hur det ska bli 🙂
    Och självklart ändras man som person men jag vill ju fortfarande vara JAG och göra saker som JAG tycker är kul även om det innebär att jag kanske får lämna iväg mitt barn till farmor och farfar, man får inte glömma sig själv eller OSS (om man är ett par).
    Och det är heller inte fel att tänka att man kanske vill fly iväg ett tag, man älskar sitt barn ändå 🙂
    Tummen upp till dig Cissi och alla andra som skriver om detta! Mer prat om det behövs även om många ska peka och tycka det är fel när det inte är det..

  12. Självklart är du samma person efter du fått barn som innan men inte exakt samma eftersom du lägger till fler dimensioner av dig själv. Du förändras på ett sätt som inte går att förklara förrän du kommit dit, men det innebär ju INTE att du tappar den gamla versionen av dig, dina intressen och åsikter etc. Sen är det onödigt att oroa sig över hur saker kommer att bli eftersom oron tar din energi och du kan omöjligen veta hur allt blir förrän du sitter där med bebisen i famnen. Det är klart att man undrar och oroar sig, det vet jag, men vad jag menar är det inte gör nån nytta att oroa sig för du blir bara mer orolig över saker du inte kan kontrollera. Man är inte BARA morsa, man är sig själv PLUS morsa och man MÅSTE inte diskutera bajs, snor och annat bebisrelaterat hela dagarna! Men det kan lätt bli så eftersom bajs och snor är ett sätt att hålla koll på barnets hälsa. 🙂

  13. Cissi! Jag tycker du ska läsa det här inlägget igen när du sitter eller suttit med bebis ett tag (tillräckligt många månader för att ha kommit in i föräldrarollen och minskat det generella – men obligatoriska – nojjandet en hel del och litar på att du känner ditt barn bättre än alla andra) och bara förundras över hur saker faller på plats. Hur alla gravidfrågetecken känns helt befängda. Hela grejen med att bli mamma är inte att saker förändras upp och ned, någonting (en bebis) TILLKOMMER och det i sig innebär justeringar men inte alls på det sätt man tror. När du går ut kommer du ha en bebis hemma, det är enda skillnaden i just partyfrågan när det handlar om att ha barn, och du kommer inte att kunna flaxa ut en fredag för att ni bestämt om bebin fått feber och ska ammas för att få i sig vätska osv osv, såklart? Men du vet väl när ditt barn behöver dig, och känner när barnet klarar sig finfint utan mamma rn natt. Det är som att klä sig efter väder, man har egentid efter bebis. När man är gravid är man fängslad i ett liv som ofta är en total motsats från hur man levt innan, man kanske inte ens ”får” äta samma frukost, men när bebin är ute handlar det inte längre om ja eller nej till vakuumförpackad skinka utan att vara förälder. Så länge man är två tycker jag att det är hur enkelt som helst att ta en liten paus från vaknätter, förutsatt att NÅGON givetvis tar över.

    Jag tycker att du ska ta din ”oro” över det här som ett ganska gott tecken på att du bryr dig väldigt mycket om barnets roll i det hela och inte åtsidosatt bebisens perspektiv. Att du helt enkelt förstår vikten av att prioritera bebin före allt annat NÄR bebin kräver det. Det är ju nyckeln till allt och säkerligen ditt svar.

  14. Ja visst, i alla mamma/föräldragrupper så pratas det BARA om barnet/barnen. Finns absolut inte utrymme för andra ämnen! Och längtar man inte bort/till fester/shopping/spa-besök/restaurangbesök så är man bra knäpp!
    Dags att damma av fördomarna du har om många morsor kanske…

    När vi sitter och snackar så blir det mycket politik, religion, relationer, karriärer, studier och sex. Självklart så blandas ju dessa ämnen upp med frågor kring barnen men jag måste faktiskt säga att vi pratar mest om annat.
    Alla vill faktiskt inte sitta i timmar och snacka blöjor. Känner inga sådana morsor… eller farsor!
    Och jag/vi umgås uteslutande med folk som har ett eller flera barn.

    Sen det här med att längta bort/gå ut och supa/festa är inte något man måste vilja. Man behöver inte vara mossig eller tråkig för att välja att vara mycket med sina barn. Och jag anser inte att jag ger upp ett skit genom att spendera nästan all min tid med mina söner.
    En klok moster sa en gång till mig, ”var sak har sin tid”. Och det, mina vänner, är så JÄVLA rätt! Det är lätt att stressa på i dagens samhälle, man SKA uppnå så förbannat mycket. Särskilt som kvinna. Jämföra sig med alla andra.

    Men handen på hjärtat, bilden du visade – fest/alkohol/dans på borden, jag längtar inte ett dugg! Jag trodde fasen aldrig jag skulle säga det men det bästa som finns är att hänga hemma med ungarna på helgerna. Fredagsmys och hela grejen!

    1. Visst har jag fördomar. Det har vi alla. Också pga att jag redan fått min beskärda del av dem i just det här ämnet. Men. Överlag är ju synen på mammor och moderskap väldigt snäv, och det är det jag vill åt. Inte att pissa på enskilda morsor som väljer att främst haffa identiteten ”Loves mamma” eller liknande.

  15. Jag forsoker leva med devisen: lev ditt liv som DU vill och som gor DIG lycklig, och respektera andras val eftersom det gor dom lyckliga. Om nu kvinnor som far barn vill freaka loss och prata om bebis hela dagarna sa kan dom val gora det – alla manniskor upplever foraldrarskapet pa sitt unika satt. Jag var varsta festprissan innan jag traffade min man, men har inte varit ute till efter 2 en enda gang sen jag traffade honom. Jag var trott pa det helt enkelt. Jag kan tycka att det ar jatteintressant att diskutera barn, uppfostran, dilemman i vardagen, hur man forsoker behålla jämställdheten etc, men jag alskar att ata ute med kompisar och prata politik, mode, skvaller, tonta mig. Vara Sophie. Det ena utesluter inte det andra. Vi maste sluta att doma varandra sa hart, girls. Vi vill ju samma sak: vara lyckliga, vara bra manniskor, och vi alskar vara barn.

  16. Jag kan förstå dina tankar, och det är väl självklart att man får fortsätta vara precis den man är när man får barn. Man blir inte en annan person, man blir bara så mycket mer som förälder. Jag kände mig otroligt stressad av att inte bara ‘vara mamma’ när min son var nyfödd. Ansträngde mig som sjutton att inte prata för mycket om honom när jag träffade vänner etc. Nu i efterhand känns det onödigt, klart man vill prata om sitt nya barn, samt allt annat. Men vi kvinnor har SÅ höga krav på oss själva. Vi ska vara ALLT och så mycket mer. VI ska vara bra mammor, en bra vän, älskarinna, karrirärsmänniska etc etc etc. Jag mådde mycket bättre i mitt föräldraskap när jag inståg att allt det som jag hade gjort innan jag fick min son kunde faktiskt vänta. Jag behövde inte gå ut och springa när det kändes som att hela min livmoder skulle falla ut, jag kunde ta ett år och bara göra alla de där mammagrejorna som jag faktiskt ville göra. Så nu har jag gjort det, jag har suttit med mina mammakompisar och pratat bajs och spyor och relationer och allt som hör livet till. Och det är helt okej, det är faktiskt bara en liten tid i mitt liv, som jag mest troligen kommer att sakna så fort jag kommer ur småbarnsåren!

    1. Kloka tankar. Ogillar bara normen kring kvinnor och roller överlag. Men klart jag också kommer vilja vara i den där bäbisbubblan ett tag. Vill bara inte bli tagen som någons morsa, främst och ständigt.

  17. Själva mammarollen var inte det minsta komplicerad för mig, bara rolig och utmanande. Och jävligt naturlig. Det problematiska för mig har varit kvinnorollen. Att (pga att vi valt att bilda familj i ett samhälle som inte tillåter pappaledighet överhuvudtaget) vara den som är föräldraledig till 100%. På obestämd tid. Min man är grym och han lägger all tid då han inte är på arbetet på sin dotter, men ändå äter det upp mig inifrån att inte kunna styra över min egen tid. Att behöva fråga om lov och rodda med andra människors tid för at få gå till frissan, kiropraktorn, till affären, ut och träffa vänner. Att vara den vars främsta uppgift är att sköta markservicen, så att barnet är mätt och tryggt, och maken kan dra in pengar till hushållet. Det svider i mig av avundsjuka när maken går till jobbet varje dag och får ha konversationer och äta lunch med vuxna människor, medan jag är hemma och byter blöjor, torkar golv och ser till att middagen står på bordet som nån jävla Betty Draper-figur. Detta har gjort att jag inte vill ha fler barn. Jag vill börja jobba igen och hänge mig åt alla dom andra sidor som också är jag. Jag har aldrig någonsin tänkt att någon skulle tycka att jag är en sämre mamma för det. Det är underbart att vara mamma, men hemmafru är inte min cup of tea. Men, vi kommer med största sannolikhet försöka få ett till barn, och jag blir hemma även med det barnet, för det är så det ser ut i stora delar av världen. En kvinnas lott liksom.

    1. Förstår verkligen din frustration. Kvinnorollen, den normativa är hämmande på många sätt. Fan.

  18. En sak som jag undra över är alla de här ”Din mamma skämten” Vad sjutton är det och var kommer de ifrån!? De är inte ens roliga, vad har killarna frö problem med sin mammor egentligen, det verkar ju bara bli värre och värre…även alla mammor som mördas av sina x. De här skämten känns ju milt sagt efterblivna..är det vår nya generation män undrar man !? 🙁 Blä säger jag. Vad har mammorna gjort med dem så det finns så mkt aggressioner och besvikelser?:
    http://ungdomar.se/forum/thread/din-mamma-skaemt
    http://dinmamma.tjosan.se/
    http://www.asroligt.com/dinmammaskamtblandat.htm
    http://www.litekul.se/din-mamma-skamt/

    https://www.google.se/?gws_rd=ssl#q=din+mamma+sk%C3%A4mt

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..