Livet och underlivet – ”lite skit får man ju räkna med när man fött barn”…

Tidningen Amelia belyser en jobbig men jävligt viktig fråga såhär i anslutning till internationella kvinnodagen – svenska kvinnors förlossningsskador.

ANNONS
ANNONS

 Skador som sker i ALLDELES för stor utsträckning med tanke på vilket land vi ändå lever i. Skador som skulle kunna undvikas. Underlivsskador som tystas ner. Som ingen riktigt tycks vilja prata öppet om.

Nu är jag ju som bekant ingen läkare. Kan väldigt lite om det rent medicinska överhuvudtaget. Så VARFÖR just svensk förlossningsvård lider av så hög andel skador kan jag enbart spekulera i. Kanske handlar det om resurser? Pressad personal som inte hinner göra allt de kan för att förhindra bristningar? Eller en ”gammal anda” som lever kvar på en del BB:n där man vägrar ta till sig nya rön och råd kring hur dessa skador förebyggs?

Oavsett så är det såklart oacceptabelt. Och så typiskt. Att just vi kvinnor, just våra kroppar, våra underliv ska ”ta smällen”. Som mångas inställning till foglossning, som jag led stort av och även skrev mycket om under graviditeten. Kommentarer som ”ja men så är det att vara gravid” och ”lite smällar får man ta när man bär ett barn”. Jo, både från vårdpersonal och vanliga tyckare.

ANNONS
ANNONS

Say what? Visa mig den man som bara köper att hans kropp tar onödigt mycket stryk när det med hyfsat enkla medel och resurser skulle gå att minska problemen. Visa mig den attityden. Om män skulle ha burit och fött barn… 

Det är som att våra underliv, dom kvinnliga underliven lättare kan ”offras”. Vår sexuella njutning, vår möjlighet att gå på toa utan smärta är inte lika mycket värd som en mans. Att lida i det tysta efter att ha fött barn? Enligt en hel del – ja.

Men jag säger nej. Nej till att skämmas över nåt som inte ens är ens eget fel. Nej till osympatiska bemötanden inom vården. Nej till att behöva kriga för sin självklara rätt till upprättelse och adekvat hjälp.

Och nej till att sånt här ska kunna hända, här i Sverige:

Jag sprack ganska lite, fick sy typ fyra stygn. Har nästan blivit av med avslaget såhär snart tre veckor efter förlossningen. Men har ändå ont. Är öm, det svider fortfarande när jag kissar. Känner mig relativt tilltufsad därnere trots ”lindriga skador”. Så kan bara föreställa mig hur det är för dom som har det värre. Barnmorskan som sydde mig berättade precis vad hon skulle göra och varför. Jag kände mig tack och lov trygg, så trygg man nu kan känna sig i den situationen. Så borde alla ha det. 

ANNONS
ANNONS

För ens underliv är ju en så viktig del av kroppen, och livet. Våra fittor, muttor, snippor (kärt barn…) förtjänar betydligt mer än att ses på som något som ”får ta lite smällar”, rentav ”förbrukas”. Våra underliv är fantastiska (fatta att det kom ut en MÄNNISKA ur mitt fitthål!!!) och fantastiska grejer behandlar man inte som skit.

Kräv det allra bästa för underlivet. Kräv det allra bästa för hela livet och allt du kan göra och uppleva med kroppens kanske absolut ballaste del!

Och för övrigt tycker jag såna här kvinnofrågor ska in på agendan alla dagar, i det vardagliga samtalet. Och att det händer är till stor del upp till oss…





  1. Heja dig Cissi som belyser denna fråga!
    Jag bad om tydlighet under efterkontrollen och tvingade min barnmorska att visa mig med spegel. När jag frågade vad saker var så sa hon att det är normalt alt. kommer försvinna. Visade sig att det ena var en skrumpen hemorrojd och det andra ärr från stygnen som aldrig försvann utan hänger som ”droppar” i slidöppningen. Är fortfarande arg på barnmorskan som inte berättade rakt ut. Har börjat acceptera de ”lindriga” skador jag fick men känner fortfarande inte att jag vill ha oralsex med min man.

  2. Jag är inte någon barnmorska, men jag är sjuksköterska och har därför insyn i vården den somatiska vården. Jag kan säga att de allra, allra flesta vårdskador som sker (vilket är många och kostar väldigt mycket pengar!) beror på bristande resurser. Det beror på allt för lite personal, man hinner helt enkelt inte med. Man har två armar och ett huvud. Jag kan omöjligt göra allt för alla mina patienter hela tiden. Och det sjuka är att i dagens läge kan inte barnmorskan göra det heller, hen kan ha fler än en förlossning samtidigt. Det är helt galet! För lite personal leder till minskad patienttid, slarv, misstolkningar, för få sängplatser och bristande dokumentation. Vad än landstingspoliker och sjukhusledningar säger… PATIENTSÄKERHETEN ÄR HOTAD I ALLA LANDSTING!! Det är så det är. Punkt. Det enda som kan minska antalet vårdskador är fler personer som jobbar inom vården och fler sängar. Det är inte svårare än så, vad de än säger, de där som bestämmer, om omorganiseringar, omprioriteringar och effektivitetsförbättringar.

  3. Det kan ju vara så att Sverige är bra på att dokumentera bäckenbottenskador jfm andra länder.. Bara en tanke. Jag var sjukt rädd för att spricka innan graviditeten men gick på en grym föreläsning om just bäckenbottenskador på BB Sophia med en expert på området. Efter det var jag inte rädd.

    Typ 80% av alla förstföderskor spricker lite, grad 1&2. Det beror på att våra underliv är lite för trånga för det stora huvud som ska komma ut. Man tror att evolutionen inte riktigt har hängt med här. Men även om du får en sfinkterruptur, dvs spricker hela vägen så behöver det absolut inte vara någon fara. Det viktiga är att du får adekvat eftervård, dvs om du får en 3 eller 4 på ”sprickskalan” ska du sys av en läkare på operation. Du ska även säkerställa att du går på din efterkontroll hos mvc och kollar så det är ok, om inte ska du begära remiss till urolog.

    Det finns också mycket barnmorskan kan göra för att undvika stora bristningar. Smörja med olja, hålla emot, varma handdukar etc. Och genom att knipa mycket under graviditeten kan man också undvika stora bristningar, man tror att det ökar cirkulationen i området.

    Många av de kvinnor som drabbas av stora problem efter förlossningen har inte fått tillräckligt bra eftervård vilket faktiskt är rent för jävligt. Men jag tycker även det är viktigt att inte gå runt och vara för rädd inför förlossningen för det behöver absolut inte vara någon fara även om du spricker mkt. Var påläst, keep calm and carry on 🙂

    1. Tack Suss! Det är jobbigt att många alltid ska dra fram det värsta. Fick ungefär denna information hos en barnmorska för några veckor sedan. Jag planerar att skaffa barn om några år men vissa rädslor har kommit fram och efter bland annat detta samtal hos barnmorskan så är jag helt säker på att jag inom några år kommer ha barn och att jag kommer våga föda vaginalt!

      1. Ja, det blir lätt att bara skräckhistorierna kommer fram och visst finns det sådana och som sagt, det är för jävligt att det finns kvinnor som ej får rätt eftervård. Vid en stor bristning SKA man sys på operation och av en läkare. Men de allra, allra flesta kvinnor får inga bestående men. Tvärtom, efter förlossningen är de flesta uppe och går samma natt, visst är man öm men det är inte så konstigt.

        Kan rekommendera dig att läsa boken ”att föda” av Gudrun Abascal, den berättar sakligt och tryggt om förlossningens olika skeden. Och när det väl är dags för dig behöver du bara läsa två böcker till: en annan bok är ”att möta förlossningssmärtan” och ”föda utan rädsla”. <3

        Vet du, jag har hela livet varit så rädd för att föda barn. Allt man sett och läst om har sagt mig att det är en fruktansvärd upplevelse. Men faktum är att det är det bästa jag någonsin gjort! Det gjorde ont men inte alls som jag hade trott. Jag längtar tills jag får uppleva det igen!! Mer sådana historier måste också fram tycker jag.

  4. Med första barnet (född 2011) fick jag en Sfinkterruptur av 3:e graden. Tack och lov så opererades jag direkt efter förlossningen och läkaren som sydde ihop mig gjorde ett superbra jobb så tack vare honom så läkte allt samman utan att lämna några fysiska spår även om första månaden var extremt tuff med mycket smärta. Dock satte sig händelsen på mitt psyke och jag beslutade mig för att aldrig skaffa fler barn.

    Separerade dock från pappan till barnet och träffade en ny man som inte hade barn sen tidigare. Tillsammans med honom och tack vare stöd från honom, en kurator och mvc vågade jag bli gravid igen. Dock var det mycket ångest och oro för min del tills dess att jag fått ett planerat kejsarsnitt beviljat eftersom detta beslut inte tas av vården förän efter RUL. Nu när jag sitter med min 12 dagars bebis brevid mig är jag glad att jag vågade men ändå fast besluten om att om det blir aktuellt med ett 3:e barn så får det återigen bli ett kejsarsnitt.

    Jag talar gärna om min skada med andra eftersom jag inte tycker att man ska skämmas och att alla har rätt till ett glatt underliv. Dock vill jag inte skrämma andra så jag nämner det inte för förstföderskor om dom inte specifikt frågar om denna sortens skada.

      1. Kejsarsnitt är en stor operation, det har du helt rätt i. Men iom ett planerat snitt så vet man till 99% att det kommer att gå bra och läka ihop så som det är tänkt.

        Efter operationen med barn #1 var jag tvungen att dricka en olja som skulle göra avföringen mjuk då jag fått strikta order om att jag absolut inte fick trycka på när jag skulle bajsa. Dock hade jag ingen kontroll över slut muskeln dom första veckorna så jag kunde varken hålla inne gaser eller bajs. Om jag ens kände mig bajsnödig så visste jag att det handlade om minuter innan det skulle komma ut. Att leva med det handikappet skadade mitt psyke såpass att jag aldrig ville ha barn igen… jag menar, bara för att det läkte bra första gången så kunde inte vården ge mig någon garanti för att samma skada inte skulle uppstå igen och att om det gjorde det så skulle jag bli helt återställd ytterligare en gång.

  5. Här får alla ett läkarbesök i slutet av graviditeten där möjligheten att föda vaginalt bedöms – gynundersökning, bedömning av barnets storlek och läge, etc. Ultraljud vid behov. Om det finns risk för komplikationer rekommenderas kejsarsnitt – hellre ett planerat kejsarsnitt än obehagliga överraskningar i förlossningssalen… Eftergranskningen är också hos läkare, med gynundersökning. Land: Finland.

  6. Så viktigt att ta upp detta!! Jag visste ju också absolut att man förmodligen skulle spricka och så när jag födde vår dotter men jag hade ingen aning om hur trasig en känner sig efteråt. Jag fick 3:dje gradens (det där man spricker hela vägen ner till rumphålet) och syddes faktiskt av läkare men inne i det rum där jag precis hade fött. Hon var väldigt nogrann när hon sydde och jag var så jäkla full på endorfiner etc att jag knappt kände av lite mer än något stygn då och då och att det sved till lite. Det ska tilläggas att jag blev förlöst med sugklocka tillslut efter 1.5h krystvärkar 🙁 de drog ut på allt som fan för det pågick ett akut kejsarsnitt samtidigt och de typ sprang mellan våra rum. Jag var liksom samtidigt tacksam att det inte var jag som fick genomgå kejsarsnittet..men såhär i efterhand vette fan. Måste säga att det läkte ihop fint.. men vad jag hade ont länge.. som taggtråd. Fick en efterkontroll hos en sjukgymnast som skulle kolla mina knipmuskler etc. Gick väl ok. Men sex har jag inte vågat ha förens vår dotter nu blev åtta månader!! Har varit så jävla rädd rent ut sagt.. rädd för att det ska göra ont.. rädd för att min kropp inte ska funka som vanligt. Kännas som vanligt. Hur ska jag våga föda igen.. måste jag genomgå ett kejsarsnitt..? Tja jag vet faktiskt inte. Tänk vad mycket jag inte visste innan.. på gott och på ont.

  7. Vad bra att du lyfter denna otroligt viktiga fråga! Visst är det så att vården tampas med resursproblem och att en del av förklaringen kan ligga i detta. Vi måste dock komma ihåg att Sverige är ett av de länder i Europa med lägst andel kejsarsnitt samt att förstföderskor är både äldre och mer överviktiga jmf med kvinnor i övriga Europa. Bilden är ganska komplex och internationellt sett har vi en bra förlossningsvård. Därmed inte sagt att många kvinnor inte lider oerhört för skador som man inte ens vågar prata om. Bra alltså att man lyfter fram problemet men jag vet inte om det är rätt att svartmåla Sverige som ett dåligt land att föda barn i.

    1. Japp där har du direkt åtminstånde en mycket trolig orsak till de höga skadesiffrorna för Sverige nämligen våra låga kejsarsnittssiffror. Den övertro vi har på att vaginalt alltid är bäst (även om kvinnan är äldre, väntar ett stort barn och själv önskar snitt) så förespråkas alltid vaginalt i första hand. Denna attityd leder även till att man föredrar att använda tång eller sugklocka istället för att snitta (även om båda metoderna ökar risken dramatiskt för tex sfinkterruptur). Jag förespråkar absolut inte kejsarsnitt för alla men om vi fortsätter att se på kejsarsnitt som något som endast ska användas i yttersta nödfall ja då kommer vi ha fortsatt väldigt hög andel förlossningsskador. Sugklocka kan ibland vara användbart men tång borde förbjudas, något det aktivt lobbas för i andra länder men man inte hör ett knyst om i Sverige.

      1. Jag tycker att det är viktigt att belysa att statistiken för komplikationer vid stor bukoperation, som kejsarsnitt faktiskt är, kommer att öka om man minskar antalet vaginala förlossningar. Blödning och proppar exempelvis. Det finns undersökningar som visar att risken för infektion och proppar är tredubblad vid kejsarsnitt jämfört med vaginal förlossning. Personligen skulle jag hellre ta en stor bristning är en propp, men självklart ska vården jobba förebyggande mot vaginala förlossningsskador.

        1. 1) Man belyser redan alla risker med kejsarsnitt och mer därtill. Det är riskerna med vaginal förlossning som inte belyses.

          2) Ingen har påstått att man drastiskt ska öka antalet snitt, däremot är det tydligt att man många gånger väljer att fortsätta med vaginal förlossning trots att man genom att använda instrument för att kunna avsluta vaginalt dramatiskt ökar risken för svåra förlossningsskador. Vad som är värst, en sfinkterruptur eller ett akut kejsarsnitt, bör vara upp till den enskilda individen. Tex förstår jag att du hellre väljer klocka och risk för bristning medan jag hellre skulle valt ett akut snitt. Tyvärr har kvinnor inte det valet idag.

          3) Jag tycker det är extra intressant att man i lände med hög kejsarsnittsfrekvens inte ser någon drastisk ökning av alla dessa komplikationer, det pratas så mycket om (som du tycker borde belysas ännu mer). Det land i västvärlden som står ut vad gäller skador och långvariga problem hos kvinnor är ju däremot Sverige (med sina låga snitt-tal).

  8. Jag är en sån där som läser på mycket. Läste om graviditeten, om förlossningen, gick amningskurs hos Amningshjälpen innan jag fick vår dotter 2013. Och jag läser fortfarande, tittar på tv-program, lyssnar på poddar och läser bloggar. Ja ni hör ju, alldeles föda barn-besatt 😉
    I Jönköping där jag bor hade vi inga föräldragrupper, inga kurser. Bara två storgruppsmöten på sjukhuset för alla som skulle föda i området de närmsta månaderna. En om Att föda och en Om Amning.
    Jag tror efter allt jag saknade i form av personlig information och kontakt med ”min” nära vårdpersonal och av allt att döma av det jag läst om såhär: Det behövs kurser, grupper, möten – kalla det vad man vill – med vettig, vetenskapligt grundad information från vården. Om allt från illamående, foglossning och andra graviditetskrämpor. Till förlossningens olika förlopp, vad som hjälper/stjälper en under förlossningen, VARFÖR är det tex viktigt att lära sig andas rätt? Osv osv. Om Amning/flaskmatning och vanliga problem man kan uppleva och hur dessa avhjälps. Hur MÅR man egentligen som nyförlöst och rent psykiskt som nybliven förälder (hallå existentiell kris?!)
    Och slutligen och absolut inte minst dessa komplikationer man kan få.
    Man måste ju kunna informera kvinnor (och partners) om detta oförståeligt stora som ska ske i deras liv. Utan att skrämma upp dem. De flesta man mötte inom vården verkade vilja förminska alla problem som man undrade över. Knowledge is Power! Med kunskap vet vi när vi ska be om eller kräva hjälp. När vi inte längre ska bita ihop och tro att allt är ”normalt” bara för man fött barn.
    Hur har ni det med föräldrakurser i andra delar av landet?

    1. Jag bor också i Jönköping och vi hade föräldrautbildning på MVC Väster. Hade även ett tillfälle som specifikt var förlossningsförberedande – profylaxandning och positioner, hur partnern skulle massera under värk mm. Var även på aulaföreläsningen om förlossningen. Vilket MVC gick du på om de inte erbjöd föräldrautbildning??

      1. Rosenlunds Mvc, fick barn i juli 2013. De sa att de hade dragit in på föräldrakurserna för att de höll på att utforma det nya innehållet. Så vi fick i princip ingenting. Bara aulaföreläsningarna på Ryhov. Jättetråkigt. Vet dock att de startat upp en del föräldragrupper efter vi var gravida. Så det är ju positivt iallafall. Du har tur som tillhör Väster, de verkar på något vis vara prioriterade i sin verksamhet. Iallafall upplevde många av oss det så som tillhörde Öster/Rosenlund. Konstigt att man får SÅ olika förutsättningar när man bor nån kilometer ifrån varandra…

        1. En till jkpg-bo här! Tillhör också rosenlund. De är de enda som inte har någon familjecentral i hela kommunen, därav brist på allt möjligt. Väster erbjuder väldigt mycket!

        2. Glömde skriva att detta var 2011, men jag håller med, familjecentralen Väster känns väldigt påkostad och prioriterad på nåt sätt. Nu bor vi i Habo och här håller de precis på att bygga om MVC och BVC till en riktig familjecentral med ÖF mm. Jippi!!!

  9. Jag rös när jag skrev artikeln. När jag hörde alla historier. Och jag insåg att jag pratar med kvinnor som är drabbade här och nu. Men också kvinnor som gått med problem i 15 år – för att de fått höra att det var ”normalt” eller något man ska stå ut med.
    Verkligt viktig fråga!

  10. Viktiga saker att ta upp. Själv är jag en person med lite katastroftänk och läste därför på som fan om ALLT inför förlossningen. Mitt förlossningsbrev innehöll tydliga beskrivningar på hur jag ville att risk för bristningar skulle hanteras. Nu blev mina två förlossningar både snabba och helt bristningsfria. Istället sitter jag och förundras över alla andra krämpor som liksom bara ”ÄR”. Med första graviditeten tappade jag all ork, kunde knappt ta mig upp för en backe. Fötterna gjorde skitont. Efter fick jag problem ännu mer med fötterna, kunde knappt gå vissa dagar. Nu efter andra har jag svåra ledproblem i hela kroppen. Under andra graviditeten fick jag från 4-5 månaden så ont i svanskotan att jag inte riktigt kunde sitta ordentligt. Tydligen är det vanligt efter en första förlossning att ”ryggraden förskjuts”. Man behandlar det med sjukgymnastik eller operation. Men ingen ide då eftersom jag skulle föda igen. ”Om du inte har så jätteont att du inte kan jobba så kanske du kan leva med det”. Jag har också problem med migrän som kommer från ryggen, kombination av att bära tungt kanske, numera dåliga muskler – ja och en förskjuten ryggrad. Lite hemorrojder också, men de får ju de flesta. Dessutom hade jag högt blodtryck under andra graviditeten (som många får) och det kan innebära att jag kommer få det igen som äldre. Allt som allt detta och många fler ”små” grejer som man helt enkelt bara ska acceptera. Och jag är lyckligt lottad.
    Varför får jag ingen info om detta? Info om vad man kan göra för att åtgärda/förebygga etc? Varför är det så oviktigt att man knappt anser det värt att prata vidare om? Jag skulle inte ha valt annorlunda om jag visste detta i förväg, men om det finns på agendan så skapas det ju också åtgärder. Jag vill ha åtgärder. Även om det är så enkelt som gör den här övningen si och så många gånger. Köp den här salvan. eller vad som helst. Men nu får jag leta själv! Sitter just nu och googlar på ”fettförbränning med ledbesvär” då jag dessutom har 20 kg att gå ner efter senaste graviditeten.

  11. Du, min vän. Kanske, är det tvärtom? Kan det vara så att det är underlivet är en förutsättning för livet, eller? Jag kan , om du vill, sänka mig så vi kan nå varandra.

    Hej,
    Stefan Cedermark

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..