Dagens föräldrar vill ju inte vara med sina barn, eller?

Det låter ju ofta att nutidens föräldrar ”inte vill vara med sina barn”.

ANNONS
ANNONS

Undrar alltid vad som egentligen menas med detta. Hur mycket tid ska man lägga på att vara fullt fokuserad och hängiven barna för att det ska ”räknas” för dessa kritiker? All sin vakna tid? Åtta timmar om dan? Fem? 

Jag ser det som att dagens moderna samhällsuppbyggnad där förskola och skola/fritids erbjuds alla har räddat många föräldrar från total kollaps. För är vi skapta för att ensamma, eller tillsammans med en annan person ta fullt ansvar över en eller flera ungar? Sedan storfamiljen dog ut, där man bodde tillsammans hela eller delar av släkten och hjälptes åt så har föräldrarollen förändrats radikalt. Många är gärna nostalgiska och hänvisar till ”förr när mammor minsann var hemma med barnen utan att klaga”. Men de glömmer ofta att dåtidens mammor sällan var ensamma på samma sätt som idag. Och vad vet vi om hur alla dessa rediga heltidsmammor mådde? 

Det här dravlet är inte bara skuldbeläggande, utan även historielöst.

När kvinnor började jobba i efterkrigstidens Sverige, men kanske allra mest under 60- och 70-talet så blev det såklart annorlunda att vara förälder, inte minst morsa. Frågar man mig är det inte per automatik till det sämre. Många, kanske en majoritet av alla vuxna vill väl ha annan stimulans i livet än att enbart känna sig behövd som förälder och vårdnadshavare. Att en statlig barnomsorg infördes var en revolution. Och svensk barnomsorg är faktiskt ganska fantastisk. Jämför man med till exempel USA så är deras version av förskola mer eller mindre ett rent ”förvar”. Här i Sverige stimuleras ungarna på ett helt annat sätt. Det finns en tydlig läroplan, värdegrundsarbete och så vidare. Och kalla mig gärna cynisk, men tror pedagoger kan vara bättre på vissa grejer än föräldrar. De blir ett viktigt komplement i barnets liv och utveckling. Föräldrar blir väl lätt blinda för sina egna mönster, för sina tillkortakommanden.

ANNONS
ANNONS

Romantiserar vi inte mest hur vi tror det var förr? Som att allt var en enda stor Bullerby-idyll där barnen kände sig mer sedda och hörda än idag? 

 

Bild SVT

Vad finns det som bevisar att säg en sjuåring 2016 mår minsta dåligt av att gå i skolan följt av någon timma eller två på fritids för att sen hänga med familjen resten av dan? Som jag minns det från barndomen tyckte jag mest det var skönt att slippa hänga med morsan, farsan och jobbiga storebrorsan hela tiden.

Ska jag vara ärlig (och hobbyspkolog) tror jag att de som ropar högst om ”dagens egoföräldrar som inte tycks vilja vara med sina barn” mest av allt kompenserar för sina egna mindervärdeskomplex, eller mest försöker intala sig att deras sätt är det enda rätta. Kanske för att de aldrig velat eller vågat tänka annorlunda.

 

 

  1. Jag har jobbat, efter barnledigheten med två barn som nu är vuxna, gift. När barnen föddes på 80-talet kunde jag få jobba deltid på mitt jobb, mycket värdefullt, Jag kunde få jobba, barnen kom ut, jag var ledig varje onsdag. Toppenbra förskola för barnen. Är det ovanligt med deltid idag? Tror inte alls att allt var bättre förr, när jag fick mitt första barn 1986 var det min mamma som sa att jag absolut inte ska säga upp mitt jobb, utan ha en egen inkomst. Detta hade aldrig min mamma, som fick sex barn på landet och fick be om pengar så fort det behövdes, då hon var hemmafru. Sen tycker jag att man måste göra det som passar en bäst i varje familj, vem som är hemma mm. Papporna ska absolut vara hemma, men familjen ska bestämma själv. Dessutom är det väl lika viktigt att pappa är ledig vid 6 år som vid 6 månader. Tycker absolut att man ska jobba, men kanske lite mindre när man har småbarn. Heder åt förskolor, som tar han om barnen, dom har det inte alltid så lätt med jobbiga föräldrar, som kanske är väldigt bra på att hitta div fel. (egen erfarenhet). Detta är ju inga lätta frågor, finns inte alltid svart eller vitt, det gäller ju det flesta frågor i livet.

  2. deltid är nog ganska ovanligt idag…tyvärr skulle jag säga. Jag tror fortfarande att barnet mest behöver sina föräldrar…till en viss ålder såklart ☺ men alla har inte möjlughet eller viljan att jobba deltid under en period.
    Jag hoppas vi kommer ha möjlughet att jag kan jobba deltid under en period när vår tös börjar förskolan. Jag har trist mån-fred 8-16.30 jobb (pendlar en timme tur och retur) och vill inte bara hinna umgås under ca 2 timmar per dag. För mig känns det då som att det blir sådan press på helgen och det orkar hag inte riktigt. Vill dessutom inte hamna i att jag vill kompensera vårt barn med att alltid glra grejer på helgerna för att vi endast hinner äta och natta på vardagarna. jag känner bara att det skulle vara alldeles för stressigt för mig. Men möjlugheten att jag hamnar där finns såklart! Jag förstår dessutom inte hur man ska hinna med allt om man jobbar heltid..allt annat i livet,hushållet osv.
    För mig är det en omöjlig mattematik att ständigt jobba och samtidigt hinna med allt annat. Tyvärr så tycker jag istället att förskolan har gjort det möjligt för oss föräldrar att ha alldeles för mycket åtaganden och jobb så att vi ustället kör fullständigt slut på oss. Det är ju liksom inte bara kravet på att man ska jobba heltid hela livet som finns…idag finns även massa andra hårda krav som vi människor ska leva upp till och jag tror inte vi är skapta för att leva det livet.
    Så det där går att se utifrån olika perspektiv. Jag tänker att det möjliggjort en väldigt stressfylld vardagssituation.

  3. Dessutom så känns det som att du och många andra vuxna som är mycket för egentid,nannys, tidig förskolestart osv måste vända på steken och säga att vi som är tvärt emot det där har massa komplex? Då skriver jag här att jag tror det är tvärtom- att ni har komplex och känner att ni måste rättfärdiga att ni tycker som ni gör- för att ni egentligen vet att det talar emot mycket om barnets behov och vad forskning säger att barn behöver. Men…lägg inte över ert dåliga samvete på oss som tycker och gör annorlunda. Så himla tråkigt när det blir på det viset!

  4. Tyvärr känns det som att DU romantiska och förenklar förskolan och den vardag och verklighet barnen möter där.
    Läroplan är bra på pappret men att Sverige idag skulle ha en generellt bättre barnomsorg än USA stämmer tyvärr inte ( jag har jobbat i båda länderna och har släkt och vänner i båda). På en genomsnittlig förskoleavdelning idag går i regel ca 20 barn och 3 personal. Det innebär dock Inte att det hela tiden är tre vuxna på plats samtidigt. För att täcka öppettiderna samt få ut rast och planeringstid är det endast under ett par timmar varje dag som alla tre pedagoger är i barngrupp. Resten av tiden är man två vuxna med kanske 16-17 närvarande barn. Byter en blöja blir den andre själv med resten. Det är helt ärligt en riktigt tuff arbetsmiljö för både vuxna och barn och en av anledningarna till den lägre personaltätheten är just att barnen idag går längre dagar, i snitt 2h/dag längre än på 80-talet. Hur stimulerande förskolan än kan vara så.måste man ha respekt för att den är lika krävande för barnen som vad våra arbetsdagar på jobbet är för oss. Många barn har idag arbetsdagar som vore olagliga för en vuxen och som i proportion till barnets vakna dygnstimmar faktiskt aktualiserar frågan, när hinner den viktiga relationen till föräldrar byggas? ”Helgbarn” har blivit den.nya tidens sommarnatt när arbetsmarknaden ställer allt högre krav på heltidsarbete. Vad mammorna mår bäst av är en intressant fråga, men det finns en som är lite intressantare: vad mår barnen bäst av?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..