Dagens föräldrar vill ju inte vara med sina barn, eller?

19 januari 2016 67 kommentarer
Åsikt & Debatt

Det låter ju ofta att nutidens föräldrar ”inte vill vara med sina barn”.

Undrar alltid vad som egentligen menas med detta. Hur mycket tid ska man lägga på att vara fullt fokuserad och hängiven barna för att det ska ”räknas” för dessa kritiker? All sin vakna tid? Åtta timmar om dan? Fem? 

Jag ser det som att dagens moderna samhällsuppbyggnad där förskola och skola/fritids erbjuds alla har räddat många föräldrar från total kollaps. För är vi skapta för att ensamma, eller tillsammans med en annan person ta fullt ansvar över en eller flera ungar? Sedan storfamiljen dog ut, där man bodde tillsammans hela eller delar av släkten och hjälptes åt så har föräldrarollen förändrats radikalt. Många är gärna nostalgiska och hänvisar till ”förr när mammor minsann var hemma med barnen utan att klaga”. Men de glömmer ofta att dåtidens mammor sällan var ensamma på samma sätt som idag. Och vad vet vi om hur alla dessa rediga heltidsmammor mådde? 

Det här dravlet är inte bara skuldbeläggande, utan även historielöst.

När kvinnor började jobba i efterkrigstidens Sverige, men kanske allra mest under 60- och 70-talet så blev det såklart annorlunda att vara förälder, inte minst morsa. Frågar man mig är det inte per automatik till det sämre. Många, kanske en majoritet av alla vuxna vill väl ha annan stimulans i livet än att enbart känna sig behövd som förälder och vårdnadshavare. Att en statlig barnomsorg infördes var en revolution. Och svensk barnomsorg är faktiskt ganska fantastisk. Jämför man med till exempel USA så är deras version av förskola mer eller mindre ett rent ”förvar”. Här i Sverige stimuleras ungarna på ett helt annat sätt. Det finns en tydlig läroplan, värdegrundsarbete och så vidare. Och kalla mig gärna cynisk, men tror pedagoger kan vara bättre på vissa grejer än föräldrar. De blir ett viktigt komplement i barnets liv och utveckling. Föräldrar blir väl lätt blinda för sina egna mönster, för sina tillkortakommanden.

Romantiserar vi inte mest hur vi tror det var förr? Som att allt var en enda stor Bullerby-idyll där barnen kände sig mer sedda och hörda än idag? 

 Bild SVT

Vad finns det som bevisar att säg en sjuåring 2016 mår minsta dåligt av att gå i skolan följt av någon timma eller två på fritids för att sen hänga med familjen resten av dan? Som jag minns det från barndomen tyckte jag mest det var skönt att slippa hänga med morsan, farsan och jobbiga storebrorsan hela tiden.

Ska jag vara ärlig (och hobbyspkolog) tror jag att de som ropar högst om ”dagens egoföräldrar som inte tycks vilja vara med sina barn” mest av allt kompenserar för sina egna mindervärdeskomplex, eller mest försöker intala sig att deras sätt är det enda rätta. Kanske för att de aldrig velat eller vågat tänka annorlunda.

  

67 kommentarer

Precis som föregående talare har jag fått höra. Att idag umgås föräldrar mer med sina barn än back in the day när mammor va hemma. Då va alla barn i en klump på gården, mammorna satt som bäst och snacka skit vid sidan om.
Jag undrar verkligen vilka alla dom här mammorna är som älskar att spendera varje sekund med sin avkomma, de är en fluffig myt på rosa moln.

Det finns absolut de som säger precis så; ”dagens föräldrar vill inte vara med sina barn”. Men det finns även ett stort gäng som verkar tycka det är märkligt att man inte skolar in barnet relativt tidigt på förskolan.
I min föräldralediga bubbla hänger vi mycket med andra föräldrar på diverse aktiviteter, och där ska i stort sett alla jag pratat med skola in sina barn mellan 14-16 månader. Fine, inga konstigheter. Men jag måste alltid förklara/försvara varför vi ska vänta tills vår dotter blir minst två år innan vi skolar in. Och hur försiktigt man än försöker svara så är det alltid nån som lite snorkigt undrar om jag tror att de minsann inte vill vara med sina barn när jag förklarar att jag tycker om att vara hemma med dottern. Suck. Ibland finns det verkligen ingen win-situation.

Jag är hemma med barn nr. 2 nu. Detta innebär att med undantag för 15 timmar i veckan har jag även en 4-åring som behöver underhållas. Detta görs i hans fall bäst ute. I vårt hus bor många pensionärer och under det dryga året jag varit hemma har flera av kvinnorna sagt upprepade gånger att se ALDRIG lekte med sina barn som de ser att jag gör med att sitta med i sandlådan etc. En sak för ett tag sen ”Jag skulle aldrig klara av att vara småbarnsförälder idag! På min tid var ju alla hemma, det var bara öppna dörren och låta ungarna springa ut på gården, där fanns alltid någon vuxen som höll ett öga medan jag städade och höll på. Ni är ju hjältar idag!” Det var en dag då jag kände mig som en skitmorsa så jag höll på att börja grina när hon sa så. Så skönt att höra! Så ja, du har nog en stor poäng i ditt inlägg.

De (mammor) som var hemma med barnen förr hade väl dessutom annat att göra än att umgås med sina barn. Min bild är ändå att barnen mest hängde runt och skötte sig själva medan mamman skötte hushållet. Visst träffade man sina barn med tätare intervaller på dagen men jag tror att dagens föräldrar hittar på mer saker tillsammans med sina barn.

Skriv en kommentar