Alla dessa ätstörda stackare

5 augusti 2016 18 kommentarer
Åsikt & Debatt / sånt jag stoppar i munnen / Sweets

Tänker på en grej, extra mycket när jag är omkring människor som faktiskt INTE har en skev syn på ätande och kaloriintag kontra träning i stort. Tänker nämligen på hur mycket illa dold hets och rent ätstört beteende det finns ungefär överallt. Nu menar jag alltså inte folk som skulle platsa på en anorexiklinik, eller dras med fullskalig bulimi. Utan alla, alla som i till synes tamefan var och varannan människa som bara inte kan ha en avspänd relation till ätande.

Exempel:

Man fikar och vederbörande bara måste peta in att hen ”allt får ta en extra lång löprunda sen” (för att hen alltså ätit en bulle!!?)

Eller:

Man är sugen på skräpmat och vederbörande tar chansen att pika/skulda en för detta. Det är ofta med så kallad glimt i ögat à la ”du är ju inte inne på beach 20xx märker jag…” men ändå… Så jävla oskönt beteende. 

Så jävla oskönt att inte ens kunna låta andra äta vad sjutton de vill, okommenterat. Och så deppig syn på sin egen kropp och ”hälsa” (läs: enbart vad vågen och spegeln visar) att man inte ens kan njuta av vad man än är sugen på, utan att kleta runt med självhat helt öppet på köpet.
Det är helt normaliserat att som normalviktig tycka att man är överviktig. Och lägga massa värderingar i det. Det är totalt normaliserat att slänga sig med destruktiva ”skämt” om sin fullt fungerande kropp och ätande. Och det värsta är väl att vi lär våra barn att detta är vettigt, rimligt vardagssnack bara. Häromveckan såg jag en mamma klappa sig på magen inför sin kompis och deras medhavda barn i 5-årsåldern, på ett café och helt öppet gnälla (högt och tydligt) på sin ”semestermage” följt av hetsande kring hur den där fikan skulle brännas bort med långpromenad senare.

Alltså jag fattar verkligen. Att man dras med. Att man inte menar mer än harmlöst gnäll på sitt lata arsle och så kallade ”dåliga karaktär” (hej hand upp från en som inte vet vad ”lagom” är om nån ställer fram en fikabuffé). Men vi MÅSTE besinna oss. Vi måste tänka på barnen förbövelen! 

Ska jag behöva påminna om att enkäter och studier till exempel visar att var femte svensk sjuåring vill bli smalare. Och alla de här barnen som inte bara kan njuta av god mat, god fika, sitt lördagsgodis eller vad det nu kan vara har ju fått den här ångesten från nånstans. Troligtvis oss, från vuxensfären som sprider ätstört tänkande all over. Utan att ens reflektera över hur stört det är.

Fyfan, ändå. 

/hon som tar tre och tänker att livet ska njutas när det väl ska njutas. 

18 kommentarer

Som jag fattat det så handlar inte det här inlägget om att en måste gilla socker, utan att det finns en problematik kring hur människor pratar om ätande och hur mycket skuld och skam det finns kring intag av föda, generellt.

Att underteckna inlägget med ”hon som tar tre..” ser jag som en uppmuntran att äta det en gillar och skita i att det eventuellt kan uppfattas som ”för mycket” enligt vissa. (Dessutom vafan 3 små kakor,eh…)

Jag ser inte problemet med att låta mat ta stor plats i ens tillvaro, så länge det är på ett avspänt, roligt och njutningsfullt vis. När jag insjuknade i anorexi var det nog min största sorg..att jag inte längre kunde se mat som ett intresse Att jag inte kunde njuta, tänka på och älska mat så mycket som jag tidigare alltid gjort. Tänkte då såväl som nu att gärna skulle ha den tiden tillbaka, då jag njöt av mat och ofta tog extra mycket av det jag tyckte var riktigt gott. Även om det innebar att jag skulle väga några kilo mer. Även om jag enligt vissa skulle betraktas som en matporrarre eller moffare. Det är så mycket mer värt än att alltid bekymra sig för att vara smal nog och att vara konstant hungrig för att en inte vågar äta tillräckligt.

Det är klart att överätning kan vara ett stort problem, ocn ofta en väsentlig del av ett ätstört beteende. Men jag tycker också att det är fullt normalt och kanske tom en viktig del i att försöka ha ett avslappnat förhållande till mat, att kunna äta lite extra mycket om en vill, för att det är så djävla gott helt enkelt. Utan att en själv och andra ska skuldbelägga en för det.

Jag är som tur var uppvuxen med en matälskande mamma som lärde mig uppskatta god mat. Har alltid njutit av mat och som sig ju bör. Älskar att äta ute och när jag levde själv kunde jag laga en stor festmåltid till mig själv och gotta mig framför en bra film. Har trots det vissa perioder varit onöjd med min kropp men samtidigt fattat att jag kommer aldrig klara av att tulla på god mat pga min mage och då har jag aldrig varit överviktig, mest lite sånt där ”godmatfett” som satt sig lite fel hehe. Men fattar inte varför vi aldrig är nöjda med oss själva, vi kvinnor har ju en fantastisk kropp hur den än ser ut! Såklart är ju kroppsliga ”förebilderna” vi matas med varje dag från media så perfekta så hade man inte komplex innan så får man det ju. Tråkigt att det är så! Självklart är det ju bra att äta nyttigt och träna men det får liksom inte bli en hets av det, man kan äta nyttigt och gott ändå och man kan träna utan att få ångest över den dagen man råkar missa det.. Och till er som har den perfekta kroppen, grattis, inget illa menat till er :-)!

Stort medhåll. Alla, verkligen alla runt omkring en just nu pratar och suckar över sina semesterkilon, allt gottande under ledigheten som nu ska svettas bort i gymmet eller i löpspåret. Sen finns ju i och för sig gruppen tvärtemot som undrar hur mycket man tränat under sommaren, hur många mil man sprungit, om man slagit några personliga rekord och framförallt vilka tävlingar och lopp man ska köra i höst.
Dock så känner jag att det blir lite fel att underteckna ditt inlägg med, ”hon som tar tre, och tycker livet skall njutas när det ska njutas”. Nästan lika illa, som att säga att man inte njuter av livet om man avstår och inte tar extra allt när det bjuds.
Har missbrukarpersonlighet deluxe och har redan nästan jobbat ihjäl mig, kört både anorexi och bulimi samt en rejäl dos träningslöverdosering, har i perioder druckit för mycket, lägg till galet shoppande i perioder och efter kidsen så städade jag nästan bort livet ett tag. Så att ta tre av ngt sött är inte ett alternativ och triggar igång saker jag ibland har svårt att styra. Och det finns så otroligt många människor som inte fixar socker och särskilt inte i överdosering. Och just den här med att försöka att inte prata negativt om sin kropp och ständigt prata om vad man äter och inte äter så gäller det ju både håll. Att inte skuldbelägga om man väljer bort fika/sött av olika anledningar.

Haha jag sa ifrån i fika rummet på jobbet en dag när det hade pratats om dieter, kilon, kvarg en hel lunch, att snälla kan ni inte prata om något intressant istället? Och jo där förstördes den stämningen. Men helt seriöst hur tänker folk egentligen? Hade min moster över på fika med hennes tre tonårsdöttrar och hon börjar dra i lite hud på magen och säger att hon verkligen måste göra något åt detta. Jag fattar inte att man vågar prata så framför sina barn! Njut lite av livet i stället och lägg pengarna som går åt till dieter av olika slag på en kurs i självkänsla istället.

Jag får bita mig i tungan allt som oftast, min 5åring lyssnar och upprepar allt.
Min dotter fick veta av bvc att hon led av fetma, 4 år gammal var hon då, hennes isobmi var SÅ högt. Vi frågade om hennes längd inte var en förmildrande omständighet då hon är lika lång som en ”normallång” 7-8åring. Nej det spelar inte in alls sa bvc…
Jag och min man fick gå på kurs, ”föräldrar till barn med fetma”. Det första kursledaren säger är: har man ett långt barn kan man inte gå på bmi. Nähä.
Fick träffa dietist, hon tittar på min dotter och undra vad vi gör där??

Bra att man fångar upp barn och föräldrar som behöver hjälp och stöd men min dotter är numer så väldigt medveten om att hon är väldigt lång/stor jämfört med jämngamla barn och den vetskapen hade hon gärna fått slippa ha just nu. Hon säger saker som att hon vill bli smal och liten som sina tjejkompisar, DET gör ont i mitt hjärta.

Sen är vi glada för att vi fått tips och råd som hjälper alla föräldrar att tänka till kring kost men finns nog barn som verkligen behöver hjälpen men inte får den.

Det är sån hets, eller när dottern fråhar varför jag måste handla på en speciell avdelning i klädaffären. Snacka om att peka ut oss större…

Åh jag blir så arg så jag kokar!!! Hur kan de säga så på bvc? Och så att dottern hör? Nä va dåligt! Vår dotter är snart 1år och har legat stadigt 3 kanaler över medel hela tiden både längd och vikt och vi har fått höra så mkt kring hennes strl, jag har liksom försvarat en 3-månaders som folk vill kalla tjock? Försvarat att hon visst ska få amma och att man inte bantar bebisar. Herregud! Vår BVC-sköterska är dock fantastisk och pratar mkt om att det är för stort fokus på vikt, har också försvarat vår dotter inför inte så mysig läkare på läkarkontroll. Hon är megabra! Nåt som också irriterar mig är att jag inte tror så stora pojkar för höra lika mkt kommentarer, flickorna förväntas va små väna pluttisar. Blä!

Ja men det är ju helt sjukt. Vår dotter var stor från födseln, 5 kg och 55 cm. Jag slutade till sist gå på öpnna förskola osv för det var så jobbigt, alla skulle kommentera hur tjock hon va, frågade ut mig om vikt och klädstorlekar och hur mkt mat hon fick. Fy fan, första barnet också, jag var så ledsen. Man fick sms med frågan hur mår den ”lilla” bebisen då? Varför. Man är så jäkla känslig som nybliven mamma.
Nu har vi fått nr 3, hon är också en stor bebis men jag skiter fullständigt i alla kommentarer, hon helammas och mår toppen. Vår mittentjej är en liten mini, petig med maten och har varit lite mer krävande då hon aldrig sovit bra eller ätit speciellt bra. Inga byxor passar för hon är så liten över magen, så summan är att alla barn är olika, även de som har samma gener och är helsyskon. Våra 3 tjejer är så vackra, jag vill att de alltid ska veta det. Men 5åringen är ju som sagt tyvärr medveten om att man bedöms utifrån kroppsform. Hon har sagt någon gång att hon vill bli smal som lillasyster, det känns.

Tror du har rätt ang pojkar. Min väninnas pojk vägde i stort sett lika mkt som min dotter och var tom lite kortare, de är lika gamla men när hon frågade sitt bvc ang detta så sa de att hon hade en stor stark kille. Inget att oroa sig för.

Ja, fast nej. Jag håller med om att folk måste sluta prata om mat! Men det är lika irriterande med folk som trugar och säger ”Jomen det klart du ska ha en kaka” för att vilja dra med en ner i sockerträsket och beroendet, som det är irritaterande med folk som säger ”Nej, jag måste tänka på figuren”. Måste folk alltid synda tillsammans? Måste folk alltid ha en åsikt om vad man äter och inte äter? Även den tystnad som uppstår när någon tackar ja/nej till en extra portion är hemsk! Folk kan verkligen konsten att skuldbelägga i alla lägen. Sluta upp med det generellt sett, tycker jag!

Jepp ! Upplever också att de som gillar sötsaker skuldbelägger (eller försöker) de som inte gör det. Jag kräks nästan av för söta saker, typ prinsesstårta eller annat för mig helt oätliga bakverk.
Det översöta passar med andra ord inte mina smaklökar. Jag gillar choklad och grädde och annat ,men just det som man inte gillar provocerar omgivningen till den milda grad. Och det bli lika med ”ätstört” för de som älskar sött . (För att man bara inte gillar).

Samma med att överäta . Jag älskar mat. Men när jag har njutit och är mätt så är det stopp. Kroppen säger ifrån.
Jag har liksom inga mentala eller kroppsliga behov av att äta mer då. (Det gör ju fasiken ont i magen att trycka i sig ytterligare).
Nöjd glad och skön i kroppen…
Men ändå ska vissa truga och lägga sig i att man ska ta lite till…Annars ”bantar” man ju..? Eh. Nä.
Det ätstörda ska liksom också projiceras på dem som INTE är det.

För jag menar att överäta är ju också en form av ätstörning.
Att ständigt tänka på mat , ”porra” sig i mat och låta stora delar av tillvaron gå ut på att planera och visualisera kring sitt ätande -det ser jag som en ätstörning eller fixering om man hellre vill kalla det så.
Mat ska vara gott njutbart och okomplicerat. En del av livet utan alltför för stor plats.

Jag var ät- och träningsstörd under många år. Det skedde bakom en fasad av HÄLSOMEDVETENHET. Ingen visste hur mycket jag tränade veckans alla dagar eller att jag hade ätdag på lördagar och mosade i mig fett och kolhydrater. Kräktes upp mycket av det dessutom. Fick massor med beröm för hur duktig jag var som tränade och aldrig tog fika på jobbet. Dessutom var jag säkert asjobbig när jag tjatade om min träning och postade svettiga spännfies på fb… skäms över detta idag.

Vändpunkten blev graviditet och föräldraskapet. Det gjorde mig fri från ångesten och beteendet. Blev tvungen att äta normalt etc.

Är så glad över att inte vara den som mässar om kost/träning. Nickar och ler artigt när diskussion leder in på sådant. I smyg tycker jag synd om dem som lever aktivt i det.

Ja! Alltså det kokar i mig när svärmor säger ”nej, jag vill inte bli tjock” när man frågar om hon vill ha en kaka till, eller mormor som ofta pratar om hur många kilon hon gått upp eller borde gå ner, allt inför dottern på 2 år.

Själv försöker jag att tänka på att aldrig prata om mig själv eller andra som tjocka/fula osv. Vill inte ens att hon ska ha hört dessa ord typ och sannerligen inte att hon ska förknippa tjock med något negativt.

Ja, visst är detta eviga tjat tröttsamt! Typ alla verkar delta i det, såväl unga som äldre. Och självklart påverkar det barnen!
Växte själv upp med en mamma som alltid bannade sig själv så fort hon ätit lite ”för mycket”, och ständigt tjatade om att hon var tjock. Jag fick anorexia när jag var 16, och är inte riktigt ”frisk” tankemässigt än även om jag är normalviktig och äter bra sedan lång tid tillbaka.
Så jag instämmer med dig Cissi: tänk på vad ni säger, och vilka signaler ni ger, till barn och unga!

När jag gick i KBT för min ätstörning, talade min terapeut om för mig att 90% av sveriges (särskilt yngre) befolkning är ätstörd i någon grad. Jag kan, efter att ha levat ytterligare någr år med öppnade ögon, bekräfta detta. Det är fruktansvärt.

Instämmer helt. Har reagerat på detta i min omgivning och tycker det är tråkigt. Hur många inte kan prata om att äta gott/fika utan att säga att de ”unnar sig”, ”syndar” osv. Herregud, bara håll tyst och ät. Eller håll tyst och ät inte den där kakan då.

Tack för en bra blogg!

Skriv en kommentar