Rimliga straff?

Hur gör ni för att lära ungen/arna att dåliga beteenden får konsekvenser? Med andra ord: straffa. Straffar ni?

ANNONS
ANNONS

Jag är ju rookie, med inte ens tvååring härhemma så känner mig ännu väldigt novis på uppfostran, mer än att säga ajabaja på repeat😋 

Men har ett exempel på när föräldrars ”sätt” utkristalliseras väldigt väl:
När man åker tåg, flyg eller annat kollektivt och barn på sätet bakom sparkar på ens stol. 

Har varit med om päron som inte gör ett JOTA. Alltså såpass att man själv får vända sig bakåt och upptäcka att mamman eller pappan sitter med näsan i en skärm, antingen ovetandes (hur det nu är möjligt??) eller ignorerandes.

Tror man på så kallad ”fri uppfostran” i ett sånt läge är man ju förfan dum i huvudet.

Har kompisar som varit med om att förälder till och med tagit barnets stolsparkande i försvar med typ ”hen är ju ett barn”. Antar att det är samma pärontyper som låter sina avkommor skrika och klättra hej vilt på ställen där andra människor försöker äta eller bara umgås. Som alltså inte är ett lekland.

ANNONS
ANNONS

En, enligt min föräldrafilosofi, rimlig konsekvens/straffmetod i såna lägen är att man går. Att visa på att om du/ni inte lyssnar och slutar härja så går vi. Och faktiskt verkställa det hotet, om det behövs. Att mena att detta är att vara för håård mot stackars barn är ju helt curlingskadat. Rätta mig gärna om jag har fel, men är det inte vi vuxna som ska lära barn och unga att man inte kan bete sig hursomhelst utan konsekvenser??

Ibland behöver man ju i och för sig lära både sig själv och andra vuxna detta, så…

Men är det en rimlig grej att konfiskera ipaden när treåringen slagit sitt syskon? Ptja… Bara man är tydlig med varför, och framförallt fokuserar på att man INTE SLÅSS. Kan man få ungen att, i alla fall för ett tag fatta det plus säga förlåt så kanske inget straff behövs?

ANNONS
ANNONS

Och som Lady Dahmer är inne på – om barnet kastar sin glass på marken och sen börjar böla över det är det ju en utmärkt konsekvens att man bara inte får en ny för det. Annat om glassen tappas av misstag, men om onge som testar gränser väljer att slänga den i backen… Well, tuff skit. Glassar kostar pengar och växer inte på träd.

  1. När vi precis hade satt oss på flyget till Kreta med vår nästan 2åring och hade inte ens hunnit få bältet till henne så började hon framför klaga över att ha ett barn sittande bakom. Hon hade inte skrikit eller något sånt. Så när vi sen skulle sätta fast henne i mitt knä satte hon en fot mot sätet framför och direkt kom ”oj, vad det sparkas!” Då var jag nära att säga – byt plats då! (Fanns lediga) men höll mig.
    I det fallet var det en överkänslig kärring men skulle aldrig låta henne spraka med flit eller skrika hejdlöst.
    Nu är hon ganska lätt att handskas med, brukar göra väldigt tydligt att man inte får något om man skriker eller gråter men om man ber snällt så går det oftast bättre.
    Samma med att få se på tv. Blir inget med det förrens vi är överens om att exempelvis plocka upp leksakerna först.

  2. Jag förstår inte varför du tar för givet att skärm-föräldern på flyget sysslar med ”fri uppfostran”? Personen kanske är auktoritär men bara skiter i andra? Jag har varit med om samma sak på flyg där föräldern tio min senare skällde på barnet för att den råkade spilla mat på kläderna och för att barnet ville ha uppmärksamhet. Föräldern hade alltså inga problem med hot och straff så länge det gällde hen själv.

  3. Har själv suttit med en snart tvååring i knät som normalt är ganska enkel (till skillnad mot syskon som varit mer utmanande) men som just under denna flygning gjort det till sitt uppdrag att sparka så mycket som möjligt på sätet framför. Och tvååringar som bestämt sig för något gör inte alltid som man säger. Inte ens om man säger till på skarpen. Det är t o m roligare just för att man inte får. Att rent fysiskt försöka hindra en tvååring i en timme är oerhört jobbigt. Uppenbarligen är jag rätt kass på det där med uppfostran. Vi får hoppas att mina barn inte växer upp till hulliganer.

    1. Såklart skillnad på flyg där man inte bara kan gå av/gå till bistron/byta plats! Och när det är såpass små barn att det inte funkar att resonera. Men iaf skönt när föräldrar ber om nån slags pardon, till hen som blir sparkad i stolsryggen, och inte bara verkar helt obrydda…

      1. Ordet ”straff” alltså …. nej, det håller vi inte på med. Det blev tydligt för oss hemma att i småbarnsåren det tar en tid att lära sig civiliserat uppförande. Och att det är skillnad från barn till barn vad man har förmåga att förstå. Men de fattar, om man resonerar med de på deras nivå. Och om man som förälder faktiskt ger sig lite och är inte principfast i en absurdum. Men det tar tiiiiiid …..åratal ….

        Här kommer lite typiska situationer och överlevnadsstrategier med vår 2-5 åring, aka ”Terroristavdelningen” då, numera en omtänksam och resonabel 11-åring:

        Skrika och konstra i mataffärer för han vill ha leksaker. Varje gång. Vi: näää, inte nu. Leksaker kostar dyrt och fås i present, du har redan mycket av varje men kan önska dig till jul, haloween bla bla… Det bet inte. Till slut sa vi, fortsätter du konstra i affärerna så får du faktiskt inte följa med och handla längre. Ja, han fick stanna hemma med andra föräldern några gånger medans den ena handlade och det tog inte så lång tid innan han fattade.

        Matvägrare var han också och är fortfarande. Aldrig hungrig. Till en början handlade vi utifrån boken och bjöd på det vi hade lagat åt alla, vanlig mat. Han vägrade. Barnet blir ju hungrigt till slut, trodde vi, så vi väntade tills han blev hungrig. Han vägrade. Det som hände flera gånger var att till slut pga för många timar matvägring kunde hans blodsocker sjunka så lågt att han bara kastade sig bara på golvet och skrek hysteriskt och var okontaktbar. Fick återställas till utgångsläge med hjälp av lite saft eller godisbit. Samma visa även på dagis, till min förtjusning, låt oss se vad de erfarna pedagogerna ska göra nu? Vissa barn helt enkelt tycker att vår ”vuxenmat” smakar äckligt och är dessutom ”periodare”, dvs är fast vid någon sorts enkel mat. Det konstaterade så småningom både vi hemma och de på dagis. Ja, köttbullar med makaroner fick det vara i 6 månader, sedan bytes de ut till fiskpinnar i 4 månader, sedan var det spaghetti med köttfärssås, pankaka, spaghetti med bara ketchup under var sin säsong. På dagis kunde man ju givetvis inte erbjuda sådan undantagsmat, därför så åts det inget till lunch där i flera år, bara ordentligt med mellis. Men ingen dör av svält i Västeuropa och barnet är hur friskt och spänstigt som helst och hela 11 år nu.

        Sitta fint vid bord på restaurang? 11 år tog det att lära sig någorlunda. Nä men jag har full förståelse, är man klar med maten på 5 min så orkar man inte sitta 45 min till och vänta på de vuxna. Ja då var lösningen att välja restauranger med trädgård eller lekhörna i närheten.

        Skrika / svära / vara extrem högljud vi bordet hemma när man hade sin kompis på besök. Aaaarrrgggh. Svordomar har vi en viss överseende med, däremot skrik och högljud trams orkar vi inte med hur länge som helst. Man vädjade, tjatade på de, till sist fick de gå från bordet och var det fortfarande herrans liv så fick kompisen åka hem. Vi berättade detta även för kompisens föräldrar som höll med för de orkade inte heller med sånt. Så småningom avtog faktiskt detta, men under tiden fick de här två äta före oss vuxna och ev. skrika av sig bäst de ville. Troligen uppväxten men även skolans matsalsregler hjälpte situationen tillrätta för nu, flera år senare, är det oftast gemensamma måltider, både vår pojke och hans kompis på besök sitter artiga och trevliga som på Nobelbankett, pratar roliga historier, svär lite, tackar för maten och plockar efter sig efter lite påminnelse.

        Ordning och reda på rummet? Lego, hotheels, vapen, tågdelar, mjukisdjur, pärlor i blandning med insmugglade kex på hela golvet hela tiden. Röja, trampa i lego och sortera i lådor var mina regelbundna kvällsbestyr. Och så tjata på barnet att ta och plocka undan själv lite. Ja, då plockade han undan typ 2 bilar men sedan fick syn på en tredje och skulle utforska den, för att sedan få syn på lego och börja bygga något osv …. Det gick upp för mig till slut att han faktiskt saknar ordningssinne. Det går i släkten på min pappas sida. Ordning och reda är inte hans prio och behov. Då smög jag och arkiverade bort en del av hans ”viktiga” leksaker och slutade sortera legot utan skyfflade allt i en stor legolåda. Inte märkte han att han saknade något! Och bättre ordning blev det. Man ska hålla det enkelt för honom.

        1. Jag skrattar så jag gråter av igenkänning. Det var en fenomenal återgivning. Jag är så tacksam dessutom då jag trodde att jag var ensam om att ha det såhär. Tack!

  4. Läste Lady D’s inlägg och måste säga att jag fick mig en tankeställare. Jag kör nog rätt mycket bestraffning, av typen då tar jag bort ipaden/dina Pokémonkort till min 7-åring. När jag tänker på det nu gör jag det nog mest för min egen skull, att jag är arg och vill ge igen på något väldigt barnsligt sätt. Sedan tycker jag att man alltid ska visa barnet vad som är rätt och fel och få dem att förstå att agerandet på påverkar både dem själv och andra. Om min tvååring skulle sparka på sätet i ett plan skulle jag dock köra damage control. Muta och avleda på alla tänkbara sätt då grannarnas komfort har högsta prio framför att ”få rätt” i en konflikt med barnet.

  5. För mig är konsekvens något som är en logisk följd av ett handlande. Slår man sönder tv:n, så kan man inte kolla på tv. Man kan dock fortfarande kolla på surfplatta. Alltså är det en konsekvens att inte kunna se på tv, men ett straff att inte få se på plattan.
    Att använda ordet konsekvens istället för straff är bara att försöka lura sig själv eller andra.

  6. Om en vuxen sitter och sparkar på min stol så vänder jag mig om och säger att det inte är ok och att de måste sluta. Men så fort de gäller barn verkar folk tro att man ska sitta och vänta på att någon annan säger till? Man har rätt att sätta gränser, sitt inte passiv, lat och bitter över barn när du är vuxen och har lärt dig prata för länge sedan. Skulle barnets föräldrar däremot ha invändningar emot att du sätter gränser kring dig själv så är nog föräldern ett pucko.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..