Faaaaaaandååå

Skrev ett SKITBRA inlägg om självacceptans kontra självrannsakan i sitt föräldraskap, skulle precis publicera och så dog uppkopplingen här…

Sen hade WordPress-appen bara trollat bort hela inlägget, trots att jag sparat i utkast innan. Mmmm andas i fyrkant.

Pallar inte skriva om hela, måste hantera unge och några sorts lunchplaner här nu. Men sammanfattar och lägger bollen hos er! Kan du please skriva dina plus VS minus som förälder, här nedan?!👇 Hur omfamnar man att inte vara ”perfekt” (alltså de fina visionerna) som morsa samtidigt som man också är medveten om vad som kanske bör jobbas lite på??

Själv är jag himla kärleksfull, kreativ och genus-redig som förälder. Samtidigt har jag stundvis larvigt dåligt tålamod, är lat och lättstressad. Pallar verkligen inte barnkalas, lekland och så med den här adhd-hjärnan…

Har svårt att bara anstränga mig och stå ut ibland. Men kompenserar okej ändå. Läser mycket barnböcker med Hempan. Mutar en del också. Skäller i onödan. Kramar mycket. Känner mig ofta som ett ”dåligt mammamaterial”. Sen kommer stunder av totalt övertygelse om hur kickass jag ändå är med min unge.

Så! Hur ser din plus/minus-lista som förälder ut?? Vart briljerar du, vart brister du? Och hur fasen hittar man just den där balansen mellan acceptans och självrannsakan?

Tänk högt vetja!

  1. Det är svårt att slåss mot bilden ”Den perfekta mamman”. Den går ju aldrig att leva upp till och hur jag än vrider och vänder på den känner jag mig alltid i underläge liksom…. Så ett tag gjorde jag så att jag avslutade varje dag med att i en bok skriva upp tre saker jag gjorde bra i min mammaroll- typ ”jag läste en bok för × och vi skrattade ihop, jag lär bli att skälla på × när han för tjugonde gången slängde mattallriken i golvet, jag struntade i tvätten och myste med × i soffan framför Bolibompa ”. På en vecka blir det rätt mycket saker… så har jag en avstämning med mig själv en gång i månaden och läser allt jag skrivit och tänker ”det är okej att vara good enough, det är okej att vara good enough”. Det tycker jag hjälper…. hatar oxå lekland, barnkalas och störiga saker!!! Jag trivs bäst hemma. Kram. ❤

  2. Jag tycker att jag var en väldigt bra mamma till ett barn. Till två barn blev jag tyvärr sämre… mindre sömn, mer kaos, osv. Jag är jävligt dålig på dåliga nätter, så blir jag en häxa som svär åt min bebis (rimligt). Jag är en bra mamma också, hittar gärna på grejer, älskar att prata och lyssna, sjunga och busa. Aningen kort tålamod, ryter till lite väl snabbt. Men så är jag bra på att säga förlåt 🙂

    1. Min kompis sa, ett djur var som att ha ett husdjur, två som att ha ett zoo!!! Och att säga förlåt är underskattat, alla blir arga ibland <3

  3. Tycker sådana här diskussioner är så himla intressanta. Det känns som om fler och fler mammor mår dåligt när de ser bara happy clappy familjer iom alla sociala medier. De är förmodligen jättebra mammor som gör sitt bästa fast det kanske inte alls känns så. Jag har själv två härliga men riktigt vilda barn som jag ibland höjjer rösten mot eller visar dem att det finns konsekvenser när man uppfört sig mkt illa. Det är ju bara en del av uppfostran där man lär dem vad som är rätt och fel, samt var gränser går i olika situationer. Jag leker inte heller hela tiden eller är super pedagogisk alltid. Men jag vet att detta är helt ok och en del av vår vardag, och detta vardag är en del av vårt liv. Vi kommer alla ha bra och dåliga dagar i livet som mammor men vi alla vet att innerst inne gör vi allt för våra småttingar och älskar dem över allt och alla. Vi gör så gott vi kan och det får räcka. Det sista jag behöver i en hektisk vardag med massa dålig sömn, blöjbyten, hushållsarbete, matlagning, middagslur, lek med barnen är att jag ska skuldbelägga mig själv då jag gör nåt som anses mindre bra som mamma. Nej det har jag faktiskt inte ens tid till tack och lov. Är dock såå glad och lycklig i detta nu som vi lever i, hur kaotiskt det än är. För jag vet att innan jag hinner blinka så är barnen stora och vuxna som oss. Därför väljer jag att ta tillvara på alla stunder med barnen, även de dåliga. Om inte annat så kommer vi skratta gott åt alla hyss de hade för sig i framtiden 🙂

  4. Så här tänker jag: När man blir förälder tvingas man verkligen komma i kontakt med sina primitiva sidor. De som man i större grad klarar att parera undan när man lever i ett parförhållande eller bor ensam, då funkar det liksom att ta en power-nap i soffan eller gå til gymmet när man vill. Förälder är man 24tim/dygn och när du ständigt måste sätta dina egna behov och intressen åt sidan så blir man till sist primitiv, arg, lättretad och irriterad. Och jag tror att är j-gt nyttigt att acceptera och jobba med de sidorna hos sig själv. Det är väl därför många känner att man mognar och utvecklar sig efter några år som förälder…

  5. Våra barn (3,5år-2år-8mån) kallar oss vid våra namn (ja inte den lilla då hehe), så ibland glömmer jag bort att jag är en mamma!!? Låter kanske konstigt, men jag är jag på nåt vis, och så har jag de där småttingarna omkring mig som jag tsr hand om. Och det gör jag bra tycker jag <3. Efter att ha läst "no drama discipline" har mycket blivit enklare, jag är inte oroad över att göra fel längre (vilken unge skulle bli normal med den perfekta föräldern liksom ;)) och tänker: det jag inte är så bra på kan jag öva på att bli bättre på!
    Jag är pedagogisk, omtänksam, kärkeksfull, påhittig, barnslig. Och slarvig, stressig, tittar för mkt på mobilen, blir ibland (efter boken nästan aldrig, nejnuljugerjag menmindreofta) arg, har dålig organisationsförmåga.

  6. Min son fyller 2 i juli och jag har kämpat med att hitta rätt i mitt föräldraskap och att inte vara så jävla hård mot mig själv. Har GAD i botten och stort behov av egentid och sömn för att hålla mig på banan = rimmar dåligt med barn. Men på plussidan är jag kärleksfull, påhittig med aktiviteter och så sjunger jag och läser mycket för min son. På minussidan tycker jag att det är supertrist att leka på golvet mer än typ 10 min, jag är lite lat och tillåter mer skärmtid än vad som kanske anses okej, och så har jag dåligt tålamod.

  7. Haha bra inlägg! Dålig på tålamod (beskrev mig själv som tålmodig innan jg hadr barn haha rimligt att våga uttala sig om det då suck). Tappar det.

    Är en sämre mamma när min kille är hemma. Det är fan det sämsta jag gör, vågar jag ens skriva det här, så skämmigt, here we go: när min kille är hemma tar jg ut min ilska på vad han gör o inte på vår dotter, ofta. Alltså typ bryter ihop vid krånglig påklädning, blir arg så att han hör och kan komma och ta över. Är mindre pedagogisk (läs uttråkad kollar på mobilen) så att hon ska gå till honom ist, läser bara en saga vid nattning för då ropar hon på honom istället. Herregud jag vet jag är en hemsk människa men nu vet ni iaf.
    Såhär gör jag inte när det bara är jag och dottern hemma, då är jag faktiskt väldigt mycket bättre… suck för mig själv alltså men det är grejen att man gärna vill vara 2 vuxna hemma men när man är det så lkar ju risken för irritation markant särskilt när varnet är hajp, övertrött eller gnälligt då ökar iaf vår vuxenirritation på varann markant o typ säger (eller iaf tänker) att kan inte du nä varför jag igen osv. medan om jag är själv så andas jag bara i fyrkant o liksom kör på.

    1. Känner SÅ igen men L! Inget jag är stolt över så klart, men när pappan är hemma måste jag liksom viiiisa hur trött jag är eller hur jobbigt nåt är o när jag är ensam med barnen kör jag ba på för det är ändå ingen som tycker synd om mej (om ett träd faller och ingen hör osv….)
      Var nog trots allt en grym morsa när jag hade bebis. Ja kanske ända till andra barnet kom. Nu är jag mycket mer tjat och gnat och tauppgrejernafrångolvethursvårtkandetvaaaaa? Men ja. Så kan livet också få va ibland. Sover med barna o gosar ihjäl dem o tänker att man reparerar mycket med kroppskontakt. Eller gör man inte?

  8. I mina ögon är jag nog exakt en sådan mamma jag själv skulle vilja ha. Låter det superuppblåst att säga så? Men jag känner verkligen det. Jag är rolig (tycker jag själv, hehe!), snäll, omtänksam, kramig, generös, skrattar jättemkt. Det enda jag kommer på som är negativt är att jag hatar att leka och önskar att jag lekte mer med honom. Jag blir arg ibland men det får man bli så länge det inte är kränkande mot barnets anser jag. Barnet måste få veta att mamma har också känslor, och ALLA känslor är ok! Så klart, är du arg hela tiden är något kanske off och då behöver något justeras, kanske behöver man mer avlastning av partner, mer jämställt föräldraskap, mer tid för sig själv osv.

    I andras ögon är jag säkert inte den perfekta mamman, tex ger jag ickeekologisk mat, halvfabrikat, han får äta glass ofta osv. Men sånt skiter jag i, i MITT föräldraskap är det viktigaste fin härlig stämning, goda relationer, god självkänsla, humor, respekt för barnet, integritet osv osv. Allas lika värde.

  9. Plus Älska mina barn, aldrig känna att de är jobbiga en sekund, kan pappa inte vara hemma när tjejkväll är planerad, so what, hemma med älsklingarna istället. Minus Någon kanske tycker att dottern ser ut som en pojke med ärvda snickisar när hon klättrar, men å andra sidan har hon glittriga hårsnoddar, så det brukar inte bli några problem.

  10. Fram till att min dotter var 2-2,5 år var världens bästa mamma! I mina ögon brast jag i alla andra roller jag tog mig för. Men mammarollen… den var som gjord för mig. Sen blev det svårare. Trots. Syskon som kom till. Svartsjuka. Nu känner jag mig som världens sämsta mamma istället. Mest till min stora, men når inte upp till min forna glans med lillan heller. Har ständigt dåligt samvete över att jag inte räcker till. Att tålamodet tryter. Att jag är trött. Blir arg alldeles för lätt. Osv osv… Finns inget som är så fantastiskt som att vara förälder. Och inget som är så svårt.

    1. Precis samma här. Svårt med syskon och att känna sig otillräcklig för båda barnen. Vi fick också syskon när dottern var 2.5 och innei värsta trotsperioden. Kändes som att jag bara bråkade med min fina stora som gick igenom flera förändringar och aldrig hann drunkna i den ljuvliga lilla bebisens ögon heller. Det var en kamp helt enkelt. Nu är stora 3 och lilla ett halvår och det är mycket lättare.

  11. Jag är stolt över att jag samsovit och ammat i 21 månader och att han får börja på föris när han är två år och några månader, att jag inte håller på med en massa onödiga regler bara för att, att jag tänker mycket på nära föräldraskap, genus och ett respektfullt bemötande och att vara rolig och visa mycket mycket kärlek. Inte så stolt över att jag på grund av utmattning inte orkar lika mycket som andra, att jag längtar efter mobilen och datorn en hel del och behöver egentid varje dag.

    1. Älska egentid! Jag delammar också fortfarande och samsover och min unge fyller 2 i juli. Tro fan det att jag har mycket behov av egentid. Vi har så konstig syn på föräldraskap i Sverige. Min svärmor som är uppvuxen i centralafrika sa att hon alltid hade hjälp med sitt barn för det fanns alltid någon som kunde passa om hon behövde göra något. Och hon var ändå ensamstående. En kan inte vara oumbärlig för sitt barn, vad skulle då hända om man dog i förtid och ungen inte var van med någon annan? För att dra ett extremt exempel kanske… Kämpar själv med det dåliga samvetet, men egentiden gör ju mig till en bättre morsa. Acceptans snarare än självhat <3

  12. På plussidan: varm, kärleksfull, finns alltid där, tröstar och låter dem leva ut sina känslor, uppmuntrande och lyssnar. Hittar på grejer. Alltid ok att sova i vår säng. Kan säga förlåt och är icke-långsint.
    Negativt: dåligt tålamod, tycker inte om att leka (överlämnar detta till pappan), använder skärm ibland bara för att få lite lugn och ro. Har säkert många fler negativa sidor som jag kommer bli varse när barnen växer upp…

  13. Det är svårt att analysera sitt eget föräldraskap. Kanske skulle barnen tycka helt olikt liksom. Men i stora drag ska jag försöka. Plus är att jag älskar dom mest av allt och deras problem kommer alltid på högsta prioritet. Minus är att jag känner en slags sorg över att jag inte hinner göra en massa roliga saker med dom då allt annat kommer emellan. Med andra ord, tar mig alltid tid när de behöver stöttning, nåt problem dyker upp, men svårare att frigöra tid för att hitta på något ur deras barnperspektiv (typ gå ned till bryggan för att försöka fånga fisk med en mjölkkartong och annat som barn kan vilja göra). Jag vill både ha mer tid att umgås på och förmågan att faktiskt prioritera det när tid dyker upp!

  14. Skulle vilja säga att ”it’s a process”, om man vill.

    Jag har förändrat mitt föräldraskap enormt sen den förste dök upp för mer än 13 år sedan. En förändring jag är extremt stolt över.

    Det jag förändrat är hur jag möter mina barn. Inte för hårt eller för mesigt. Jag utgår från mig själv och inser att jag möter en annan människa (none violtent communication). Många som inte förstår, tror att det handlar om att curla, men det kunde inte vara mer fel.

    Så det är jag stolt över, samt att vi föräldrar varje dag (och barnen också då det blir extremt påverkade av sina föräldrar) visa, både fysiskt och verbalt, hur mycket vi älskar dem.

    Sen gör jag, och har gjort varenda fel i boken som man kan göra som förälder. Det visar att jag är mänsklig och jag hoppas att jag och de kan lära sig av det med.

  15. Plussidan: tycker själv att lekplatser och lekland är ungefär lika roligt som barnen så blir väldigt entusiastisk och lekglad mamma där. Är bra på att hitta på nya lekar/saker att göra hemma. Har mycket energi och busar och fånar mig mycket.

    Minussidan: sitter (för) ofta och fipplar på telefonen när barnet leker själv eller tittar på barnprogram istället för att vara aktiv i tittandet. Är dåligt otålig med bebisar och mycket bättre med lite större barn. Blir ett monster när jag blir väckt på nätterna och grät i kudden flera gånger när vårt barn var litet och vaknade flera gånger på natten. Blir otålig av nattningar så min sambo får oftast ta dem. Avskydde att amma och slutade av egoistiska skäl.

  16. Jag har ett enormt tålamod och är rätt så lurig och bra på att liksom lirka med min tvååring så att vi får saker gjorda utan tjat. Jag är bra på att typ låta henne testa och utforska saker själv, och har inte så mycket kontrollbehov eller idéer om att saker ska göras på ett visst sätt . Mina sämsta sidor är att jag tycker det är supertråkigt att leka och att jag är rätt ointresserad av hennes intressen (typ bilar och barnprogram). Har noll kreativ förmåga och vilja till typ att pyssla och rita och sånt.

  17. Så dj***a trist att trollen inte kan acceptera att det finns mammor, feminina sådana, som verkligen älskar att vara med sina barn. @Elin Varför skall man bli portad för det? Är det sundare att iiinte oooorka med sina ongar?? Litet egentid med nagelskulptering och en flarra rosé, tack, barnvakt på ingång.

    1. Troll i pk-version: När trollmor har lagt alla hens troll, och bundit fast dem i hens svansar. Nöjd med att inte vara pkgenus-troll som bara tror att det bara finns en korrekt åsikt som skall hyllas. Live and let live.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..