Varje gång jag vänder hem 

Det dubbla. I att hemvända till hålan. Desto äldre man blir – desto mer romantiserad nostalgi av tryggheten vid furubord hemma hos föräldrar såsom det alltid sett ut hemma hos generationen över en. Torkade blommor ovanpå (furu)vitrinskåp. Limpmackor och totalt o-ekologisk saft (med jävla massa socker) till kvällsmat.

Men å andra sidan skavet. Att påminnas, om så bara sekundsnabba flashar om utanförskapet så som det manifesterades under uppväxten. Den tysta, men ändå väldigt talande blicken. Om att annorlunda skaver. Det har ett högt pris. Att inte bara följa småstadsnormen, den snäva och stillastående. Att vilja annat. Att ses på som FÖRmer. Så många faser under uppväxten, av ilska, Fucking Åmål-rebellism och så sen – kapitulationen. Att dra. Lämna. Svära att man fan aldrig mer ska komma tillbaka och känna sig förnedrad och stämplad, som nåt jävla cirkusfreak. Att faktiskt tycka man är bättre. Förmer.

Men så sitter man såklart där, några år senare, vid ett furumatbord i sommarnatten och mölar limpmackor. Och romantiserar. En ljus junihimmel med rosa strimmor som kuliss. Man börjar kolla huspriser på Hemnet. Tankarna dansar iväg, berusade av ett totalt okritiskt infall av nostalgi. Sen, dagen efter nere på lokala torget och det åker förbi en Volvo med dekalen ”inga kärringar eller blattar bakom ratten”… Så inser man att det aldrig kommer hända. Jag och den här stan har sprungit ifrån varann. Vi är lika förmer, på varsin egenbyggd tron. Och en vecka på besök, med romantiserande minnen som soundtrack (i bra stunder) räcker fint.

Jättefint.

  1. Alex schulman kallar dig och resten som var på läckbergs bröllop för ”rövgäng” och ”white trash” i sin senaste podd😂

  2. Detta är ett av dina allra bästa inlägg (enligt mig 🙂 ) – läser allt du skriver och har sagt det förut, du skriver så underhållande om allvarligt – om stort och smått och bjuder på dig själv! Tack! Du gör min dag bättre! <3

  3. ”Att vilja annat. Att ses på som FÖRmer. Så många faser under uppväxten, av ilska, Fucking Åmål-rebellism och så sen – kapitulationen. Att dra. Lämna. Svära att man fan aldrig mer ska komma tillbaka och känna sig förnedrad och stämplad, som nåt jävla cirkusfreak. Att faktiskt tycka man är bättre. Förmer.”

    Alltså herregud vad jag kände igen mig i det här. Att känna sig som förmer för att man inte passar in där man är uppväxt. Vet inte om nån annan än jag tyckte det, kanske bara hos mig själv det låg?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..