Utbränd manma på ”semester”

På tal om förra inlägget… Kom att tänka på alla historier man sällan hör, det som oftast innehåller så mycket skam och ångest att det inte direkt ventileras högt och brett.

Men sanningen är ju att framförallt kvinnor bränner ut sig, jo BRÄNNER UT SIG under sommarens semesterveckor. Framförallt såna som vi – småbarn. För könsrollerna har oss alla (jo, påstå inget annat) i ett mer eller mindre stenhårt grepp. Hur ofta packar pappor åt ALLA i familjen? Hur ofta planerar manliga sambos och makar hur det ska handlas, roddas, solkrämssmörjas (inhandla solkräm dessutom), köpas dammsugarpåsar till stugan… ? Om man slår ihop allt? Vem tänker, planerar, stressar… GÖR mest? Jo, vi kvinnor. Mammor. 

Bland annat Amelia tar upp kvinnors utbrändhet. Saxat:

Häromdan fick jag fan spelet efter att viss man i min närvaro för femtielfte gången frågade vart just solkrämen fanns. ”SER JAG UT SOM NÅN JÄVLA VÄSK-LASERSCANNER/TULLTJÄNSTEMAM|SAIDA?!?”, vrålade jag och smällde dramatiskt i närmsta dörr.

Nä, är inte utbränd. Inte än. Men kan verkligen förstå att och varför så många av oss mamas och kvinns hamnar där just såhär års. Lägg till orimliga krav på att man ska vara FIT, FRÄÄSCH och gärna baka hela familjens frukostbröd också (glöm inte sätta på jäsning innan du ger dig ut på morgonlöprundan!)…

Och i den ständigt skavande tillvaron av så kallad kvinno(mamma)stress™ (lika mycket skapad och upprätthållen av samhället som oss själva) finns liksom ingen hänsyn till olika psykiska förutsättningar. Däri ryms inte att bara inte orka med att ens lyssna på en eller två ungar som tjötar hål i huvudet på en 16 vakna timmar i sträck. Det är inte särskilt konstigt att känna som till exempel jag, eller Marie:
Lösning? Ptja, fler män måste steppa upp. Sluta förvänta sig och förlita sig på att kvinnan man lever med ska jonglera typ ALLT tråk inom familjen AB, som måste rulla även (kanske framförallt) under semestern.

Sen ska vi väl sänka kraven på perfektion också. Vem fan orkar vara fit och fräääsch och baka bröd när man knappt får sova? Orimlighetens sommarvals. Våga vägra den. Medioker och lite mer harmonisk är bättre än på gränsen till utbränd, trots jävligt härliga instabilder. Det är nog viktigt att upprepa det mantrat, både en och två gånger varje dag under dessa veckor…

  1. Tror också det är viktigt att släppa alla prestationskrav vad gäller att ”göra” semester när man har barn. Verkligen tvinga sig själv att ta en dag i taget och ta den som den kommer – sova när/om barnen sover, enklast möjliga aktivitet (lekplats, trädgården, baka nåt, hänga på stranden) och lite god mat som inte kräver 50 miljoner ingredienser. Tror barn mår bra av att sänka tempot så också.

  2. En tanke bara eftersom det har varit en del skriverier om Schulman vs Elaine/Patrik schöberg. Tycker det är märkligt att ingen annan offentlig person har stått upp för dem i media. Verkar som många är rädda för ”Schulmans” och inte vill blanda sig i så MSN själv kan bli måltavla. Hur förhåller du dig?

  3. Jag är nog en av få som inte har det så, vet inte om det beror på att min man är sjuksköterska och van att pyssla om både patienter och läkare och/eller för att han är uppvuxen i ett hem där pappan tog hälften av hushållsarbetet. Min egen pappa är dock typexemplet för en man som tycker att kvinnan skall vara projektledaren hemma. Min annars så feministiska mamma som passade upp denna jättebebis. Det var främsta anledningen till att de skiljdes.

  4. Åh ett inlägg om utbrändhet! Då kan jag passa på att ventilera mitt problem:

    Har mått dåligt, i olika grad, under flera år. I våras fick jag remiss till psykolog som tror att jag är på väg att bli utbränd. Alltså ej det än, men kan bli om jag inte saktar ner. Jag blev erbjuden av min läkare att kombinera terapi med antidepressiva, som jag precis börjat ta. Nu har jag berättat för släktingar från ett mellaneuropeiskt land hur jag mår och vad som är anledningen till att jag mår som jag mår. Reaktionerna: de är mycket kritiska till antidepressiva, menar att mina problem handlar om att jag tänker fel och att jag måste tänka positivt. Alla mår ju dåligt i perioder och vården är för snabb med att sätta etiketter på det.

    Börjar fundera på om kulturella skillnader verkligen kan påverka antalet utbrända människor i ett samhälle? Mina släktingar verkar inte ha någon kännedom om det alls, medan det i Sverige blivit så vanligt. Eftersom att jag är svensk kan jag inte bara ”tänka bort” min utmattning och min nedstämdhet, eftersom att det finns så mycket hjälp att få här. Men om jag hade varit uppvuxen i ett annat land, hade jag bara ryckt upp mig och kört på?

    Hur som helst, vet inte hur jag ska förklara för släkten att jag litar på min psykolog och läkare och inte vill ha massa tips på hur jag ska tänka positivt istället.

    1. Typiskt icke-förstående när man är i depression. Folk fattar inte. Tyvärr är det så. Jag väljer att berätta om min medicinering för de jag litar på och som stöttar mig. Mina övriga släktingar och vänner kan jag ha kvar ändå. Det är kanske den enkla vägen, men så mår jag bäst.

      1. Jag gissar att anledningen till att fler kvinnor blir utbrända här (om det nu stämmer) är att i Sverige jobbar kvinnorna oftast dubbelt. Först på jobbet och sedan i hemmet. Klart det blir mindre jobbigt om mannen jobbar och kvinnan enbart tar hand om hemmet och inte spenderar 9h/dag på en arbetsplats.

    2. Tror det faktum att kvinnor i Sverige förvärvsarbetar och tar hand om det mesta hemma påverkar antalet utbrända mer än kultur gör. Många länders system ”tvingar” ju ena föräldern att vara hemma vilket så klart lättar bördan.

  5. Undrar varför min kommentar togs bort? Märkligt när jag fått intrycket av att du alltid står upp för de som får skit. Det jag syftar till är Schulmans attack på din vän Elaine ang hennes kamp och Patriks utlåtande av pedpfilen. Dessa har fått så mkt skit offentligt men man hör inte någon försvara dem eller det som är viktigaste- barnen som far illa.
    Känns som alla inte vill göra sig oss med schulmans och de kan därför härja fritt med sina lögner. Varför är det inga av er ”offentliga” som tar aktivt avstånd ich markerar missnöjet ?

    1. Cissi har ju redan kommenterat och försvarat dem både på bloggen och instagram? Du borde ha kollat upp innnan du anklagade henne med denna ton. Men men.

  6. Hej, nu ni väl ändå sluta och gnälla. Det är allt så synd om oss kvinnor och vi är offer för situationen och det är vårt ansvar att ta hand allt. För fasen, gör något åt situationen istället för att vara ett offer. Säg ifrån och gör det inte om du inte vill. Om du inte gör det så är det lika mycket ditt eget fel. Du har makten själv att förändra och gör dig inte svag. Hälsningar Åsa

    1. Det Cissi beskriver ÄR en realitet för många mammor, att det som behöver roddas under semestern inte blir gjort om inte mamman gör det/kommer ihåg det.
      För att: pojkar (passas upp på) och flickor (lär sig passa upp) från början fostras olika och för att det ställs såå mycket lägre krav på pappor generellt.
      Jag har ända sedan jag träffade min make för nästan tio år sedan jobbat stenhårt för att slippa bli familjens projektledare men det är ändå stor skillnad på hur långt vi tänker. Visst kan jag släppa allt men det gäller att välja sina tillfällen, vissa saker blir faktiskt en mindre katastrof om man glömt (typ mat/solkräm) vilket är synd på en semesterdag när man bara ville ha kul.
      Min make är UNDERBAR men vi HAR olika förutsättningar och hur mycket vi än jobbar gör vi det i motvind.

    2. Fast alltså, orka skuldbelägga de som redan känner för mycket skuld = kvinnorna. Vad sägs om att skuldbelägga dem som faktiskt bär ansvaret för eländet dvs. de lata männen? Är man som kvinna utbränd så har man nog redan försökt med detta att ”ta initiativet” ett antal ggr.

  7. Detta inlägg gör mig flyförbannad.Inte bara som man utan som person.Jag är inte feminist utan för jämlikhet.Något som dagens feminister gått förbi för att istället trycka ner män.På samma sätt som de vill påtala att män gjort med kvinnor i alla tider.Jag arbetar drygt 55 timmar i veckan och min fru är arbetslös.Trots detta sköter jag maten Fre-Sön, jag har hand om städning och disk, jag är ofta och köper kläder till vårt barn, jag planerar och fixar våra semestrar, jag är med på alla skolaktiviteter.VI FINNS

  8. Jag tror på allvar inte att maken hör att det finns ett underliggande krav på mig i frågan ”var finns” – han ”undrar ju bara…”. Medan jag får ångest o exploderar av antagandet att jag ska kunna hålla reda på allt. För sådär är det jämt. Oavsett hur mycket tid jag lägger på att fixa o sen förklara vad jag fixat så han ska veta han med – tydligen bäddar det bara för fler antaganden att jag har koll. O irritation över vad han tycker är krav på honom (jag tycker det är ett minimum av respekt att han ska lyssna när jag berättar vad jag gjort för vårt gemensamma bästa så att han också känner sig informerad…) Är alternativet bättre? Dvs att släppa helt. Kanske men jag vet inte för jag har inte vågat prova.

  9. Håller verkligen med, inne på min första semestervecka och took längtar till jobbet. Med 4 barn att rodda med varav äldsta håller på att utredas för adhd. Vädret gör det inte bättre heller direkt…. visst vårat val att skaffa 4 fina barn , men har man bara ett barn … alltså hur svårt kan det vara. När våran äldsta som nu är 14 år var liten innan syskon så var det hur lugnt som helst. Ja ja man är olika men visst får vi kvinnor kämpa mer än männen tycker jag !!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..