Playdate – the verkligheten version

Idag sågs jag och min kompis Malin, som det inte hängts med på månader på grund av livet, med våra avkommor – Helmer 2,5 och Ossian snart 3. Detta som i sociala medier kallas ”playdate” och gärna illustreras med filtersnygga bilder på härlig picknick i det gröna, såpbubblor inkluderade.

Well. Vår ”playdate” med två all over the place-ungar med trots-fanan högt fortlöpte mest såhär:

Kom fram till parken (stora Bleckan, bra parklek-place för övrigt). Satte småcheferna framför varsin trehjuling och tänkte att ”här pillar dom en stund så vi kan tjöta lite”. Efter cirka 6 sekunder har Helmer satt fart mot vägen lääängst bort. Och han springer lika snabbt som en kenyansk 500-meterslöpare. Totalt målmedveten om att nå den största faran. Vill han bli överkörd? Är det hans livsmål just nu? Man kan ju undra. 

”EEEJDÅ MAMMA”

Sen fick jag bära detta sparkande och gormande kaosbarn hela sträckan tillbaka. Till en gunga. För gunga är ju lajbans, ännu bättre om man kan stå intill varann och putta varsitt barn och snicksnacka. Men Ossian ville inte gunga, han ville bilda kö med x antal cyklar och annat på hjul. Sådär så Malin blev helt svettig eftersom andra föräldrar kollade sådär lite snett i och med hennes fordonsdiktator till unge. Och sådär gick vi omlott i nån timma. Barnen var totalt ointresserade av att leka med varann. Vi befann oss med andra ord, typ 97 procent av tiden på varsitt hörn i samma lekpark. Gapandes avhuggna meningar till varann, samtidigt som vi avvärjde begynnande konflikter och fallolyckor på löpande band.

Sen blev det dags att fika. Efter att ha hanterat cirka 18 varianter av trots på vägen till fiket. Hann vi vuxen-prata nåt då? Räknas att halvskrika oklarheter i mun för att försöka överrösta två små vrålapor?

På plats på fiket ägnades tiden mestadels till att jaga efter en lillmarodör som gång på gång ville ta sig skorna och sen springa ut mot gatan samt plocka upp mat från golvet som viss annan lillmarodör upptäckt tjusningen i att vräka dit. 

(Bordet efter att vi röjt undan det värsta)

Jag och Malin hann kanske utbyta 10 meningar på 2 timmar. Dock fick vi ju varsitt helt gratis fyspass…

Nu ska Linus ha den där vildapan i några timmar och jag ska bara stirra ut i tomma intet med fyra koppar kaffe som enda sällskap.

  1. I know the feeling ❤
    Man påbörjar meningar som avslutas en halvtimme senare (om man har tur). Väldigt speciella konversationer 😉

  2. Hahaha, jag skrattade så att jag grät åt det här inlägget! Total igenkänning, även fast jag har lite lugnare barn. Klockrent!

  3. Huh just därför jag inte sysslar med sånt. Man blir bara trött på alla sätt och vis. brukar trösta mig med att två åringar inte behöver kompisar, även om de såklart är viktigt att träffa andra barn o vuxna. men jag tycker i ärlighetens namn inte om att umgås andra mammor och absolut inte deras barn..

  4. Huvudet på spiken! Hade träff med en kompis där vi har två treåringar samt två bebisar. Sa typ hej och hejdå och tänk att om några år kanske vi hinner prata med varann när vi ses. 🙂

  5. Guuud vad träffsäkert. Precis så! Alltså bor i hus nu och så JÄVLA skönt med inhägnad trädgård. De kan liksom inte ta vägen nånstans… SÅ SKÖNT. Men om några år återvänder vi till lägenhet i storstan när de kommit över värsta självmordsbeteendet.

  6. Det blir ju lite bättre när barnen blir lite äldre. Fram till dess rekommenderar jag starkt inhängande parklekar. Vi träffade ofta bekanta i Humlan pga staketet. Då kan man ha lite mindre koll och barnen kan leka i vart sitt hörn av parken och man står mellan och pratar.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..