Skammen i att inte klara av det

Nu kommer ett sånt där brutalärligt inlägg igen, där jag varken vill ha goda råd eller hobbydiagnoser. Även om man vill väl. För tror nog alla som brottas med något jobbigt redan tänkt och vänt och vridit sig blå. Sen väljer vissa att öppna upp sig, andra inte. Men den värsta känslan är ju att känna sig misslyckad, rent värdelös.

Jag klarar knappt av mitt eget barn. Vi är två vuxna på en tvååring men jag vill ändå bara lägga mig i en hög och grina i alla fall en gång varje dag. Min man är himla bra, han drar redan  tyngre lass på många vis. Men mina issues är just mina att hantera, allra mest. Och Helmer är väl egentligen inget särskilt knöligt barn, har vänner och bekanta med precis samma erfanhteter (alltså lite äldre barn nu som inte behövt BUP eller liknande) men det är väl cocktailen min låga stresströskel, stora sömnbehov (många med adhd sover dåligt som det är) och ett barn av den här härjiga sorten som spökar.

Det värsta är nog det jag skrivit om innan – den i stort sett konstanta harpulsen. Att ha ett barn som är så totalt orädd och nyfiken, i kombo med att man redan sen innan har lätt till katastroftankar. Att bara greppa ansvaret, att hans LIV vilar i mina händer de timmar vi är själva. Att kunna andas ut och inte ha oron på högvarv enbart när han sover. Men knappt då heller. Igår fick han nattskräck, mitt på dan, efter att ha sovit typ 45 minuter i vagnen. Vi var nere i Söderhallarna och jag skulle precis äta min lunch. Fick ta två tuggor och sen gå, han skrek som om någon utförde avancerad exorcism. Var helt otröstlig i typ 30 minuter, skrek som av dödsångest så det ekade mellan husen. Vi gick hem såklart, men han vill inte ha närhet när han är sådär. Man kan bara försöka se till att han inte skadar sig i alla ryck- och skrikattacker. Nattskräck är ju för övrigt vanligt, men känns ju ändå som att Gud eller nån hatar mig eftersom just denna sköra fjäril till morsa fick en unge med detta gissel återkommande.

Skäms för att jag inte känner mer härlighet och mys. Känner tack och lov stark kärlek och djupt rotad beskyddarinstinkt. Men varför pratas det inte mer om hur första två småbarnsåren ÄR för oss som är känsligare, mer ångestbenägna än genomsnittet? Som framförallt morsa förväntas man bara fixa det, gärna med ett förnöjt leende. 

Vad mer är det då som får mitt psyke att svaja?Att byta blöja och klä på honom är en brottningsmatch. Att få honom att äta utan att kasta mat tamefan överallt ett smärre nobelprisuppdrag. Stannar man vagnen en stund för att betala i en kassa eller nåt så ska han Houdini-bryta sig ut och sticka. Han slåss, bits, rivs… Trotsar och testar gränser som barn gör. Men för mig har det ändå varit något av en chock. Hur fan ska man hantera det? Att bli arg har ju uppenbarligen mest motsatt effekt. Att vara lugnt och lågaffektiv är ju lika lätt som att bestiga ett jävla berg i foppatofflor.

Har ju en rationell sida. Men också en såklart stark känslostyrning som väser i örat att jag är usel. Att mammaskapet inte är min grej. Att det kommer knäcka mig helt. Jag är för trasig, för ego, för kvaddad i huvudet eller nåt.

Sen kommer skuldkänslorna, som en stor gräddklick på ångestmoset. För jag älskar ju honom så det susar i huvudet. Ett liv utan honom vore så ofantligt fattigt, helt otänkbart faktiskt. 

Men senaste året borde vi, med facit i hand tagit in mer hjälp. Vi, framförallt jag har varit för dum-envis kring att minsann klara det. Herregud ETT barn på två vuxna! Men så har jag inte orkat/vågat/klarat att erkänna faktum: en av dessa vuxna är inte så kallat normalstörd. Jag har ju haft svårt att ens få ihop mitt eget liv innan, så ska man lyckas med en unge som knappt låter en gå på dass? 

Det finns såklart en enorm skam i detta. Vi vet nog alla varför… Varför just vi mammor känner oss så misslyckade när vardagen med småbarn i perioder mest känns som en ond spiral av ångest. Men man skäms ändå. Över att det känns som det känns, så starkt. Att tvivel och ibland också ren panik river och sliter i en redan sömnbristskadad kropp och själ.

Och det som snurrar mest i skallen är ”SKA DET VAAA SÅHÄR!??!”

Så får man välmenande tips á la ”har ni testat att dela upp nätterna” och jag stänger av, orkar inte ens höra fortsättningen. För klart vi har testat det. Jag är svintrött ändå. För att liksom ALLTIHOPET sammanslaget, tillvaron och psykets läge i och med det är i svajning. 

Men man lär sig väl. Man tvingas såväl inse som acceptera sina begränsningar. Inför nästa barn kommer vi ta in mer hjälp. Strukturera upp det bättre. Planera bättre. Och jag måste komma förbi min ångest över ångesten, så att säga.

  1. Hej!
    Skaffa hjälp redan nu, varför vänta tills nästa barn kommer?
    Vi skaffade nanny till vår son när han fyllde 1 och jag började jobba. Innan dess hade vi barnvakt några gånger i veckan.
    Nannyn har nu jobbat hos oss i två år, hon kommer 2-5 ggr i veckan, några timmar varje gång, och leker gärnet med vårt barn. Hen älskar det och vi hakar antingen på eller gör annat trevligt/nödvändigt under tiden.
    Sen 2 månader har vi en till bebis och det är underbart att ha hjälp just nu.
    Ska tilläggas att vårt barn även gått på förskolan sen hen fyllde 1.
    INGEN skam känner jag för detta. Jag är en bättre mamma och mitt barn har kul.
    Jag är otroligt tacksam att vi har råd med detta (bortprioriterar andra saker för att ha råd) då det gör oss till bättre föräldrar.
    Det verkar som ni har råd så: skaffa hjälp asap!
    Tack för härlig och ärlig blogg

    1. Hej! Så bra kommentar! 🙂 jag tänkte fråga – vart hittade ni er nanny?
      Med vänlig hälsning, 2-barnsmor

  2. <3 Så där ska ni inte behöva ha det. Se till att både ni och Helmer får en dräglig vardag. Kram

  3. Åh, känner igen mig. Hade konstant ångest med första barnet o hade svårt att tycka det var kul att vara själv med honom. Var en slags rädsla för att han skulle bli sjuk/dö/att jag skulle vara en dålig mamma o göra nåt fel. Orationell ångest men hemsk! Svårt att sätta ord på. Konstigt nog blev det mycket bättre när nr 2 kom. Jag var lugnare. Tvåan var mycket vildare o busigare än ettan men det gjorde inte så mkt, ångesten hade försvunnit, o jag brydde mig inte så jäkla mycket om vad andra tyckte. Kan inte säga exakt vad som gjorde det. Det är inget råd till dig att skaffa ett barn till, bara att det kommer bli bättre, men svårt att veta vad som gör det. När bebis kom var den stora 2,5 år. Helt plötsligt försvann fokuS o konstant oro för honom för att jag tvingades tänka på bebisen. Det var skönt. Tack för att du är ärlig o delar,ä med dig av det tunga, det betyder mycket.

  4. All kärlek till dig!! ❤ Tycker helt klart ni ska ta hjälp nu! Kan inte se en, en enda liten negativ anledning till att låta bli.

    Själv är jag separerad och kan säga att jag självklart saknar ihjäl mig efter mina barn när dom är hos pappa, men oj vad jag behöver det. Nu under semestern har vi barnen i detta nu och min ångest är i taket! Sover även så dåligt! Och jag kan ej komma på varför för älskar att ha barnen, men denna inre stress drar ju psyket till sin gräns! Jag har nyligt fått adhd-diagnos och har lidit av ångest sen 14-årsåldern. Även jag skäms som fan över detta så förstår din tankegång. Stor kram! ❤

  5. Här kommer brutalärlighet från en, förvisso ”normalstörd” men ändå. Alltså, jag älskar också mitt barn och tycker att han är så jävla ball på alla sätt och vis. Men vi har så sjuukt olika personligheter! Och det tycker jag så klart är bra och helt underbart att se, hur den där lilla klumpen man födde ut är sin EGEN. Men alltså, shit vad tufft det är för mig, för jag har håller liksom fortfarande på att skaffa mig verktygen för att hantera relationen till en person som är så fundamentalt olik mig själv. Varje dag jobbar jag på att inte låta mina frustrationer gå ut över hen. För jag BLIR frustrerad ffa av min egen känsla av otillräcklighet. Precis som du skriver. Vi har ett barn till och hen är så oerhört mycket mer lik mig. Det är så sjuuukt mycket enklare! Vad vill jag ha sagt med det: sluta genast skämmas!!! Det ÄR rent objektivt så att det är lättare att uppfostra vissa barn än andra. Det har NADA att göra med relationens kvalité eller kärleken man känner. Och att du har särskilda behov är ju på intet vis ditt fel. Antar att ni redan vänt ut och in på olika möjligheter, men ni som bor stort och verkar vara hyfsat täta, skulle ni kanske vara hjälpta av en au pair? Jag hade ÄLSKAT att ha daglig hjälp och då är jag som sagt ”normalstörd”…. Heja heja oavsett!

    1. Åh vad du på pricken lyckades sätta ord på mitt liv! Har som du två barn, den ena lik mig i personlighet och den anda helt sin ”egen”. Tagit mig 7 år att inse att jag måste ha två olika sätt att vara förälder på. Så som jag varit mamma åt stora fungerar inte för lilla.

  6. Tror det är vanligt att känna så speciellt i dagens samhälle när vi hela tiden matas med tanken att barn ska underhållas hela tiden, det blir liksom ytterligare stress..
    Hade jag varit i din situation hade jag väntat med nummer två i några år så att helmer är äldre och självgående! Sätt dig och din mans relation i förstahand och strunta i all hets att skaffa nr 2, stor kram till dig

  7. Har i perioder känt mig totalt sönderstressad av min nu 2-åring. I vintras var det så sjukt mycket bråk när hon skulle kläs för att gå ut att det kändes som att jag på allvar skulle få hjärnblödning. Störtblödde näsblod flera gånger, vilket jag i princip bara gör av riktigt hög stress. Kände mig totalt värdelös som förälder som inte kunde hantera situationen. Kom till slut på att jag kunde muta henne att sitta still genom att hon fick sitta och kolla på min telefon medan jag klädde henne. Upplever stressen till och från nu i olika situationer, även om det inte blivit så illa igen. Jag som person är jättelugn, eftertänksam osv, min dotter går i 150 hela tiden. Dålig kombo. Känns som att jag är ett vandrande ”NEJ!!”. Men hon är så klart världsbäst och helt fantastisk precis som hon är också. Kämpa på! Du är inte ensam om dina känslor. Tack för att du delar med dig.

  8. ❤️. Du är inte ensam, det är många av oss ”normalstörda” som känner likadant.
    Skulle vilja slå ett slag för att ta hjälp av de som kan sånthär bäst: BVC psykologer. De kan verkligen komma med grymma tips om hur man bemöter och kommunicerar med sina barn, ger bra råd för hur man ska styra upp det osv.
    Sen vill jag verkligen råda dig att vänta med andra barnet. Även om det inte är min plats att ge dig det rådet. Men herregud, ge dig själv en break.

  9. Det är verkligen inte fel att skaffa extra hjälp! Tycker man ständigt matas med tankar om att man ska klara allt själv. Varför om man inte måste? Om man har råd att ha barnvakt eller nanny 2-3 timmar på eftermiddagen efter förskolan, varför inte? Extra hjälp under ”semestern” – varför inte? Alla barn är olika och det är int elätt att underhålla en vilding!

    1. Tycker också att vi måste bli bättre på att begära och ta emot hjälp. Men kan också tänka att om man, som du skriver, har sina barn på förskolan, för att efteråt ha barnvakt ”i 2-3 timmar” samt vid ledighet. När ska man då vara med sina barn? Mellan kl. 18-20 på kvällarna? Om man har så stora problem att man inte kan, vill, förmår vara med sina barn mer än vid läggdags… då behöver man troligtvis annan hjälp och stöd än bara barnpassning. Då behöver man jobba med sig själv och få hjälp via barn och mödravården. Det är skillnad på att få avlastning då och då och att inte klara av sina barn i vardagen. Så kan det ju så klart vara, men då behöver man erkänna inför sig själv att man behöver hjälp. Både för sin egen och barnens skull.

  10. Gud vad jag känner igen mig i det du skriver Cissi! Jag har länge brottats med exakt samma sak. Jag klarar periodvis inte av mitt barn! Och så kommer som du skrev skulden som ett brev på posten. Varför kan man inte diskutera sådant här på BVC mer? Ingen tog upp det i min ”inför födsel träffar”. Önskar nån hade vågat lyfta det för att få känna att man inte är helt värdelös som mamma och att socialen borde ta ungen ifrån en med detsamma. All energi och styrka till dig, oss!

  11. Vi har ett barn som är superintensiv och samtidigt väldigt känslig och på gränsen till rigid (det senare växte eller mognade bort när han var 4). Han konsumerar väldigt mycket energi bara genom att vara sig själv. Hans syskon är mjuk, lugn och ger mig massor av energi bara genom att finnas till. En oerhört jobbig insikt som jag motarbetade länge, länge tills jag var tvungen att erkänna det för mig själv – mina barn är så otroligt olika, de kräver så otroligt olika av mig och jag orkar helt enkelt inte umgås ensam lika länge i sträck med båda. Det handlar inte om kärlek, utan jag är helt enkelt personlighetsmässigt mer kompatibel med den ena än med den andra. Samtidigt pushar den andra mig till konstant utveckling, till analys, till självrannsakan och till (förhoppningsvis) förbättring av mitt sätt att hantera affekter och konflikter. Jag är HSP och det är mitt lilla ”problembarn” också. Han blir dock utåtagerande och hyperaktiv vid överstimulering och sedan är den onda cirkeln igång. Det jag vill säga är att det är okej att bli utmattad av sitt barn, man är ingen dålig mamma, det betyder inte att man inte älskar barnet. Man ska leta upp och ta emot den hjälp man känner att man behöver. Det är helt okej. Man duger i alla fall alltid, alltid.

  12. Hej
    Jag har egentligen inga råd eller supertips att komma med utan vill bara skicka en stor kram! Vet inte hur många gånger per dag som jag tystskriker en stund inne på toaletten. Känner så väl igen det dåliga samvetet för allt! Ingen som sa det då man skulle bli förälder, alla bara pratade om förlossningen. Ingen sa ”grattis nu har du ett liv med ångest, dåligt samvete och en ständig känsla av otillräcklighet framför dig”. Men kärleken man känner för dem och den kärlek man får tillbaka gör det värt det och det väser jag tyst fram där inne på toaletten mellan skriken. Kram!!!

  13. TACK!! För att du vågar dela med dig av sånt som skaver!

    Är som att det ska vara ett lidande, det får inte vara för skönt och bekvämt och därför får man inte ta hjälp. Måste det va så? Du öppnar med detta inlägg upp för alternativ! Ingen tvekan om att du tokälskar din lilla marodör!❤️

  14. Det är bättre nu, men i minst ett års tid klarade jag inte av att vara ensam med mitt barn överhuvudtaget. Var sjukskriven för utmattning och depression och såg till att alltid ha sällskap när jag hade ansvaret för honom. Fattar inte hur vi klarade av det! Han kunde kanske ha börjat på förskola när han fyllde ett, men tanken på det klarade jag av ännu mindre. Hade tack och lov tur med far- och morföräldrar som barnvaktade eller var med oss ofta och mycket.

    Och skammen över detta var stor, ja. Oron över framtiden likaså. Men jag vet inte, när han blivit runt 20 månader började det lätta. Kanske var det för att de antidepressiva jag börjat ta äntligen hade effekt, samtidigt som jag märkte att barnet mådde jäkligt bra och utvecklades på bästa sätt, samt hade en bra primäranknytning till mig trots allt.

    Jag har fortfarande stort sömnbehov och egentidsbehov (men med add och utmattning i bagaget kommer det nog alltid vara så) och föredrar att ha sällskap på dagarna, men det går bättre. Det gör det. Det kommer det göra för dig också. <3

  15. Känner så igen mig. Jag har en tjej på 4.5 år. Det är inte så att jag behövt ha andan i halsen och oroat mig för att något ska hända. Hon far inte fram som en ångvält eller så, det är inte det som är problemet, utan min kamp är att hon varit och är sååå intensiv. Hon pratar och tjatar hela tiden. Kräver full uppmärksamhet. All min energi och mitt fokus går åt till henne. Känner mig helt matt och klarar knappt av att få något annat gjort. När hin väl somnat, efter alla procedurer, så finns ingen ork kvar hos mig, rent psykiskt. Hon har stark vilja och varvar upp framåt kvällen. Vi har också haft perioder av trots och mycket konflikter. Ofta orkar jag inte hålla mig till det lågaffektiva bemötande jag egentligen vet är det bästa utan antingen exploderar eller bryter ihop. Jag förstår att du kan känna dig som en misslyckad mamma, det gör sannerligen jag också! Ofta! Självklart älskar jag, precis som du, mitt barn och är glad och tacksam över gåvan/möjligheten att ha fått bli mamma (var 37 år när hon föddes) men jag hade aldrig kunnat drömma om hur mycket energi det skulle krävas av mig, rent psykiskt. Kämpa på! Det gör jag. Alla är vi olika och har olika förutsättningar, men vi gör vårt bästa och när det inte räcker så finns det hjälp och stöd att få. Själv gick jag en föräldrakurs (komet) under en period när det var som värst. Det var skönt att få dela sina tankar med andra föräldrar som kämpade samma kamp. Kram till dig 💛

    1. Så enormt stor igenkänning, min dotter pladdrar konstant och ska ha uppmärksamhet och kontakt hela tiden! Är helt knäckt nu när hon har ledigt från förskolan, en vecka kvar innan förskolan börjar och jag vill bara skrika av frustration…. Men det hjälper verkligen att veta att man inte är ensam!

      1. Samma här! Konstant babbel från morgon till kväll. Och försöker jag och maken prata med varandra så frågar barnet Vad sade du efter VARJE mening vi säger. Är helt urlakad varje kväll.

    2. Min yngsta dotter i samma ålder är likadan. Smart, rolig och kreativ men det är inte en lugn stund eller tystnad på hela dagen. Vi kan vara på Liseberg en heldag och hon är ändå ”vad ska vi göra nuuu?” när vi kommer hem. Hon somnar kl 23, vaknar 08 (tidigare vaken 5-6ggr på natten också), varje dag nu på sommarlovet och vill aldrig leka själv så det är noll tid för mig eller oss som par. Har ingen diagnos (hon sover ju typ aldrig så de kollade det) men otroligt mycket intensitet. Jag har inga råd eller idéer till varken mig eller er, utan känner mig som en hemsk person som drömmer om att få vara själv någon vecka och bara få vara.

      1. Skönt att man inte är ensam om sin känsla. Ofta längtar jag efter att bara få komma hem till huset själv och gå omkring och städa och plocka disk i lugn och ro utan att någon konstant pockar på uppmärksamhet eller tjatar hål i huvudet. Samtidigt är hon ju så verbal, kreativ, fantasifull, framåt och allt det där som man inser är suveräna egenskaper för framtiden…men min hjärna blir helt enkelt överhettad 😨 ibland…eller ganska ofta faktiskt 😅

  16. Jag kände mig som världens sämsta fru eftersom jag tvingade min man att avboka en konferens för att jag kände att jag inte kunde klara av att vara ensam med två barn i en vecka nu i sommar när förskolan var stängd. Tanken slog mig att jag faktiskt inte heller skulle kunna skilja mig nu eftersom jag inte orkar ha barnen själv.

    Det jag brukar tänka på ibland är att folk som har lätta barn brukar gå omkring och vara lite självbelåtna över att de är så bra föräldrar eftersom deras barn beter sig på ett för samhället önskvärt sätt när det i själva verket är de föräldrar som har ”svåra” barn som verkligen är de som måste vara bra föräldrar.

    1. Exakt så! Dessa föräldrar som sitter på ”facit” och lite präktigt förklarar att det bara är rutiner, konsekvenser och ett handfast nej som behövs när ens unge rör sig som en spindel över golvet på en restaurang. Ha ha. Fy fan….

    2. Jag är en såndär självbelåten jäkel med Sveriges lättaste barn från det att hon tittade ut. Jag kan säga att jag är tacksam varje dag för detta, otroligt tacksam samtidigt som jag hyser den största respekten och beundrar alla föräldrar som inte får sova osv. Ni är så förbannat grymma!!
      Så kanske kanske är vi inte självbelåtna utan ytterst tacksamma

  17. Så skönt att du delar med dig, tack! Mina barn är 7 & 9 år och jag tänker ofta på att jag vill flytta ifrån familjen för ungarna bråkar och tjafsar konstant. Med varandra. Och jag blir rabiat och skriker på dem. Och jag skäms så för att jag känner så här. Och är en sån arg och gapig mamma. Måste vara något fel på mig…tur min man är tålmodig och godhjärtad.

  18. har två barn under två år. kan ärligt säga att jag inte orkan kan eller vill alla dagar. Det är en hemsk och jobbig insikt att jag helt enkelt inte klarar av att ratta dessa ungar på egen hand. när min sambo arbetar vaknar jag ibland och tänker hur fan vi ska få dagen att gå, de är så satans trist det här. nångång har jag sagt, speciellt i samband med pms, att han faktiskt inte kan åka till jobbet för jag mäktar inte med. Och då har de väll egentligen inget med hur mina barn är utan mer själva grejen att umgås så intensivt med dom 24-7 som bara tar all jäkla energi och lust till något. det har gått så långt att jag helt enkelt inte orkar planera in något eller umgås med någon utöver familjen utan måste ta det dag för dag för att överleva! vissa dagar släpar vi oss ut, andra dagar bara väntar jag att sambon ska komma hem så jag får gå ut och gråta i skogen.. då känner man sig så jäkla sämst och undrar hur hela världens päron överlever och varför mänskligheten inte bara dött ut .. Som tur är arbetar min sambo vara halvårsvis så halva året hjälps vi åt med allt. inte alla som har den turen. nåja styrkekram !

  19. Grät när jag läste ditt inlägg, vill bara ge dig och alla andra en stor kram ❤️

    Jisses vad jag känner igen mig!!!
    Min son är 14 månader och det är full rulle 90% av dagen! Precis som du skriver så är påklädning och blöjbyte en jäkla brottningsmatch. Och för att inte tala om när han ska äta! Vill typ inte äta nått, spottar ut och kastar på golvet.
    Dör lite inombords när jag är nånstans och min kompis, vars dotter är i samma ålder, ska äta ”mellanmål”. Mellanmål?! Jag måste nästan svälta min unge för att han ska äta nånting till lunch/middag. Att knö in mellanmål är inte ens på tal. Krånglar även ofta med sömnen, jag har ju inte ”lärt” honom att somna själv som jag får pikar om ibland, nattskräck- jag vet hur det känns, som om satan har flyttat in i ens barn.
    Just i den åldern han är nu s har det börjat bli lite enklare men fyyy fan vad jag har gråtit och så mkt ångest jag känner över att vara en kass morsa, att inte ens orka mitt barn, att bara vilja sova i en månad i sträck!

    Min stackars sambo har fått ta nästan alla tidiga mornar (runt 05) sen vår son föddes, tom. nu när han jobbar! Hallå dåligt samvete!

    Tack för din ärlighet Cissi, såna som du är livsviktiga!! ❤️

  20. SÅ himla ärligt & bra skrivet!!!
    Jag tror väldigt många känner igen sig i det du skriver men få vågar prata om det! Dessutom är det inte sällan man får höra så dumma kommentarer om man uttrycker missnöje/stress etc över sina barn. Det är så sjukt hur vårt samhälle förskönar allt och hur vi kvinnor inte backar upp varandra tillräckligt samt vågar vara ärliga! Allt ska alltid vara så välpolerat och den som har mest inplanerat/minst tid/ finast yta vinner!

    Heja heja dig Cissi som är så ärlig, modig och uppriktig!!!!!!!

  21. Fy satan. Låter så jävla tufft. Jag har ett ”lätt” barn och förstår verkligen när jag läser det du skriver att vi lever under HELT olika villkor. Tror även en ”normalstörd” skulle ha det sjukt kämpigt så som du beskriver det. Ha inte dåligt samvete, skaffa avlastning för er allas skull!

  22. Så mycket ärlighet, äkthet och nakenhet. ❤❤❤ Tack för att du vågar. Ibland handlar det ”ljuviga” småbarnslivet endast om att härda ut. Du kommer klara det galant, ja, du gör det redan även om det inte känns så. All kärlek till dig. ❤❤❤

  23. Vilket ärligt och fint inlägg! Jag ”som normalstörd såvitt jag vet” känner så ofta liknande tankar och har tyvärr en man som är lika skör (dvs vi turas om med barnen men turas även om med att bryta ihop och känna att vi inte orkar emellanåt). Samtidigt som kärleken ju är där så stark delar av dagen så blandas det med förtvivlan. Jag vet dock av erfarenhet att det beror väldigt mycket på vilket barn man får. Vi har två som är som natt och dag på många sätt där den yngsta helt slagit undan fötterna på oss och låter väldigt lik er son (har inte nattskäck men vaknar 05 varje morgon vad vi än gör vilket är sjukt knäckande). Så stor skillnad mot äldsta som jag bara minns som ljuvlig i 2årsåldern om än intensiv (skrattar åt mig själv för nog trodde jag minsann att mycket av det berodde på min egen förträfflighet…)

    När vi för någon vecka sen var på 2-dagars på Kolmården och min yngsta legat skrikande på marken x antal gånger och säkert väckt hela Vildmarkshotellet 05 (förlåt alla som var där) så skulle jag parkera om bilen. När jag satt i bilen slog mig tanken ”tänk om jag bara drog nu vad härligt typ”. Gjorde så klart inte det men vet inte om man ska skratta eller gråta åt den känsla för det var liksom inte bara ”vad skönt det vore att dra” utAn ”nu drar jag”.

    Det vi gör när vi inte orkaräv, förutom att avlasta varandra och dela ansvaret/tid med den som orkar snarare än 50/50 eller millimeterrättvisa varje dag (på det stora hela har vi rätt jämställt men vissa saker hanterar jag bättre och vissa han) -så tar vi in mycket hjälp. Vi har barnflicka som hämtar 3 ggr i veckan och som även är med nu på heltid 2 av våra 6 semesterveckor. Bästa investeringen! Tar liksom udden av kampen att få en break ibland även om samvetet gnager emellanåt för attman inte orkar mer.

  24. Så ärligt inlägg! Tack för det! Jag har en 3,5 åring med ”mycket stark vilja” som de säger på BVC eller ett ”krävande barn” som aldrig vill göra det som jag säger och det blir alltid en kamp bara vi ska gå ifrån en lekplats, ja du vet ju vad jag pratar om. Vill egentligen ta in mer hjälp, men med min ångestproblematik som går det knappt. Jag litar inte till hundra procent på att farfar/mormor osv KLARAR av att passa mitt barn säkert. Man måste som du skriver vara på hugget hela tiden, mitt barn springer VÄLDIGT fort och mormor hinner fan inte med. Är helt enkelt orolig att det ska hända något när jag eller min man inte är med. Så dumt detta. Behöver egentligen hjälp och avlastning. Är dessutom höggravid. Tack för en bra blogg!

    1. Jag känner igen mig i det du skriver..behöver oxå avlastning med min lille då jag oxå är höggravid, men så känner man det där att man inte litar på barnvakt. Känns som man gör sig själv en jätte otjänst, men man kan liksom inte slappna av

  25. Sitter och gråter av igenkänning från första barnet. Han är nu snart fem år och lillebror är 1,5 och först nu känner jag att livet kanske snart ljusnar…

  26. Känner igen så mkt i det du skriver. Jag hade så mkt hemska tankar som i sin tur gav mig skuld och ångest så jag tog kontakt med mvc i mitt fall mama Mia och fick remiss till en KBT gubbe som jag kallar det. Det hjälpte mig!!!Att kunna få prata av sig och försöka sätta ord på allt utan att känna skuld!

  27. Det är SÅ bra att du skriver om detta. Och som flera andra redan sagt – du är inte ensam, vi är förr så kallat normalstörda som känner lika.

  28. Vilket fantastisk ärligt och berörande inlägg!
    Tack för att du sätter ord på det många drar sig för!
    Jag tror vi alla någon gång under småbarnsåren stått där med ångesten och gråten i halsen.
    Jag vet iaf att jag gjort det.

    Vi har ett barn som vi har jättejobbigt med framför allt vid hämtning / lämning. Så många gånger en sträcka på 5 minuter tagit en timme. Vissa perioder har jag inte orkat blickarna så maken har fått ta både hämtning och lämning. Ja det finns många exempel.

    Och vi borde alla bli bättre att blanda våra blogg/Facebook och undra inlägg så de blir mer verklighetstrogna

    Kram!

  29. Du är inte ensam. Det är svårt! Vi har också ”bara” ett barn. Ett underbart barn. Ett extremt aktivt och tempramentfullt barn nu fem år gammal. De första årens sömnbrist med ett barn med sömnsvårigheter plus nytt jobb plus höga krav på mig själv plus orimlig jobbsituation plus stort behov av egentid mm tömde mig helt på ork. Jag jobbar igen nu o nyckeln är avlastning, avlastning, avlastning. Vi avlastar varandra, jag har återhämtningsdagar o min mamma hämtar ofta på föris så jag slipper stressen kring det (både att hinna dit OCH att få med honom hem).

    Skäms inte för att du behöver mer pterhämtning än vad andra i din omgivning tillsynes verkar behöva. Planera runt det, skär ner på aktiviteter och hitta en bra samtalskontakt där du kan ösa ur sig allt som känns övermäktigt. Prata med dina vårdkontakter. Prata med bvc. Våga vara sårbar! Det är ok! Du är inte ensam.

  30. Tack för ett otroligt ärligt och bra skrivet inlägg. Känner igen mig på pricken. Och den där förbaskade nattskräcken som man aldrig hört talas om innan min 2,5 åring fick det. Som värst var det varje kväll i 1timme och såklart blev lillebror 2mån tokledsen också. Och där satt man som apatisk mellan barnen som skrek och sambon jobbade. Och man bara kände sig värdelös som bara inte kunde ta hand om det. Tack och lov har det blivit bättre.
    På tal om ”trots” och storbråk om minsta grej kan jag verkligen rekommendera ABC (alla barn i centrum) kursen. Jag gick den via Stockholms stad, vet tyvärr inte hur det funkar i övriga landet. Jag fick fantastisk hjälp och verktyg för att vardagen skulle bli enklare med barnen. Utan att behöva höra ” du måste vara konsekvent” ”ett nej är ett nej” blablabla. Det funkar och har blivit bättre men det är mycket kvar att jobba på.
    Kämpa på alla mammor vi är bäst men vi är inte heller mer än människor ❤

  31. Vet du. Du beskriver min första tid med mitt första barn. Jag mådde inte bra. BUP hjälpte oss ❤️ Och du – det kommer bli bra för du har ju koll, herregud du vet ju precis vad du behöver och du har rätt fokus; Du vill vara bättre för Helmer. Just DET är att vara en bra förälder.

  32. Känner igen mig totalt. Var orolig och hade ”harhjärta” redan innan sonen föddes för snart tre år sedan men det har blivit 7 resor värre. Är i enormt behov av avlastning och så trött och känslomässigt dränerad att jag gråter många gånger, men kan ändå inte ens slappna av när min mamma är barnvakt en timme utan har ångesten rivande i brösten att något ska hända. Helt orimliga tankar egentligen, som att han ska ramla ner i ett brunnshål på gatan eller att min mamma skulle ha glömt en stol vid något fönster och att han klättrar ut eller vad fanns som helst. Vaknar ofta kallsvettig och med hjärtklappning på nätterna för jag drömmer att han smiter ur mina händer och ramlar ner i djupt vatten eller faller från hög höjd.
    Jag har haft svårt hela livet att ha struktur och rutiner, men det har aldrig direkt stört mig tidigare. Mitt liv var totalt soft och jag jobbade när jag behövde Cash och tog dagen precis som den kom och gjorde vad jag kände för i srundan. Efter att jag fick barn blev det mer problematiskt, helt plötsligt blev rutiner ett måste och jag får fan inte ihop det. Bara att strukturera ihop morgonen med påklädning och frukost tar knäcken på mig så jag skakar i hela kroppen när vi väl kommer ut. Det är min djupa hemlighet men jag måste skriva lappar och listor på varenda sak i livet för att inte glömma bort det eller skjuta upp det eller tappa rutinen. Varenda liten sak måse jag skriva på en lapp med dag och i vilken ordning det ska göras. Typ: fredag; nr 1 renbädda, nr 2 tvätta, nr 3 dammsuga, nr 4 ta en promenad nr 5 duscha och tvätta håret, nr 6 klippa naglarna (ja,jag måste verkligen ha en bestämd tid o dag för till o med nagelklippning), osv. Inte ens min man känner till dom.här svårigheterna och listorna. Än minde mina vänner. Ändå lever jag ett bra liv, har en universitetsexamen, ett bra jobb och hem. Men mitt inre är ett totalt kaos.

  33. Stora kramar till dig! Du är inte ensam! Har en galning på 1.5 år och Har följt din blogg sedan min förlossning. Dina ärliga tankar har gett mig en massa stöd i mammarollen. Jag har också en sån där livlig, som sover illa och samtidigt är ljuvlig. Men jag lever med en ständig skräck och ångest att något ska hända honom eller att jag inte ska hantera situationer. Få ångest över ångesten och målar upp sensation som ur en skräckfilm emellanåt. Är normalstörd** och jobbar inom psykiatrin tom men det hjälper föga när rädslan kickar in. Ta hjälp om det finns möjlighet, ett gammalt talesätt var att det tar en hel by att fostra ett barn! Det är bara i dagens hyperindividualistiska samhälle som vi ska fixa allt själva galant och utan filter. Du är verkligen en inspirationskälla och din blogg min egentid på kvällarna

  34. Precis så var det för mig de första två-tre åren med min nu femåriga lille dåre, undrade hela tiden varför jag mest kände att föräldraskapet var en tyngd och definitivt mig övermäktigt. Kunde liksom inte se framför mig att resten av livet skulle vara såhär. Vi hjälptes av att gå Komet och också av att han blev äldre och mognare och att talet utvecklades. Håll ut, ljuset i tunneln finns där i takt med att de växer! Senare fick han en högfungerande autism-diagnos vilket dels gav oss bättre förutsättningar att förstå honom och också var som ett kvitto på att det faktiskt hade varit svårare för oss än för andra föräldrar med neurotypiska barn. Nu är han fem och oftast helt ljuvlig, går inte att jämföra med den där tunga perioden. Önskar dig kraft, jag tror att det kommer bli lättare 💪💪💪

  35. Stor kram! Känner igen mig. Har två knoddar med ett års mellanrum, de är nu två och tre, och jag vill bara lägga mig ner och skrika ibland. Mitt mantra är: det blir bättre.

    Jag brukar tänka att ett år till av sömnbrist klarar jag alltid (även om det ibland känns övermäktigt). Tycker inte heller det ska finnas någon skam i att man inte passar som förälder vissa åldrar. Jag menar – jag tror egentligen inte jag passar som småbarnsförälder, eftersom jag generellt inte gillar småbarn. Däremot tror jag att jag kommer vara en svinbra tonårsmamma. Och jag är fine med det. Jag är ändå en ok småbarnsmamma, jag gör så gott jag kan och älskar dem icke mindre för det!

  36. Mina barn började brottas och slåss hos frisören, om en mutpåse med naturgodis som min son hade fått för att inte riva frisersalongen medan hans storasyster klippte sig. Medan de låg där på golvet och skrek satt en mamma där i en stol med sin snälla bebis på golvet, och tittade med avsmak på mig, som lät mina barn bråka för att jag skulle kunna betala. Nackspärr hade jag också. Jag minns att jag tänkte: ”ett enda ord, och du ska få se på jäävel”.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..