Om att bli biten av barn och ”ge igen”

13 augusti 2017 10 kommentarer
Okategoriserade

Måste skriva detta nu känner jag, trots att planen var att vara mobilfri resten av kvällen. För kommentarsfältet under inlägget om bitande barn (min Metro-krönika) har ju faktiskt ballat ur en smula. Lägg till att en tjej som råkat kommentera med sitt för- och efternamn bad mig ta bort hennes kommentarer (som jag såklart gjorde) och därmed blev det ganska förvirrande…

Vill bara understryka några grejer, hur jag ser på hur man bör bemöta barn, även när de går en på nerverna.

Jag kan absolut tappa det och skrika på Helmer. Är inte på nåt vis stolt över detta men visa mig den förälder som alltid lever som hen lär. Ibland tänker jag att det är ett slags rådande undantagstillstånd att ha småbarn. Så påfrestande och rent ut sagt jävligt kan det kännas stundtals. Då brister man ju, det händer. Man hotar, mutar, gormar och är väl överlag en ganska usel reklampelare för Vettiga Vuxnas Klubb.

Men! Jag är totalt emot att ge igen ”med samma mynt”. Att bita tillbaka eller på annat sätt vara fysisk mot barn… HUR arg och provocerad man än blir. Det är totalt oacceptabelt. 

Här kan vi inte faila, vi päron. Här måste vi visa barnen skillnaden på att vara just barn och vuxen. Jag hade en släkting som var fysisk mot barn, även mot mig och brorsan några gånger. Hen kunde dela ut en lätt örfil (men ändå, man ÖRFILAR FAN INTE BARN) om man varit så kallat olydig. När mina föräldrar fick reda på detta skällde de ut henom efter noter. Släktingen försökte försvara sig med något dravel om vikten av konsekvenser och blabla. Men allt det faktiskt handlar om är ju maktmissbruk. Att skrämma och skapa oro.

Minns att vi var sjukt rädda för att vara ensamma med den här släktingen. För man visste ju aldrig när det skulle komma en lavett. Hotet låg ständigt i luften. Hens våld hjälpte ju inte oss barn att förstå konsekvenser. Det skapade ju enbart rädsla och oro. Något inga barn ska behöva leva med. Man ska veta att vuxna i ens närhet är trygga och har gränser. Barn testar gränser, det är fullt normalt. Vi vuxna däremot ska veta vart gränser går. Vi ska ju vara föredömen!

Att bita tillbaka, om så bara ”nafsa”, smiska på stjärten eller annat där man kränker barnets integritet är olagligt. Jo, olagligt. Och det av en anledning. Vill man verkligen riskera att skapa trauman? Vågar man chansa? Till vilket nytta? Att ”visa på konsekvenser”?

Nu är jag ju ingen barnpsykolog. Men allt jag läst om just att sätta gränser och lära barn konsekvenser, skrivet av folk med koll på läget, handlar om att förklara så gott det går VARFÖR man inte ska göra si eller så. Att visa en bitande tvååring att folk får ont och blir ledsna av att bli bitna – vettigt. Att straffa genom att skrämma och kränka – väldigt mycket mindre vettigt.

10 kommentarer

Bra skrivit Cissi! Skönt med ett ordentligt tydligt inlägg – blev ju mörkrädd av kommentarerna.

Kommer aldrig glömma en gång när jag åkte spårvagn för flera år sedan (innan jag själv fick barn) och ett ledset barn i morgonrusningen var ledset/grinigt/argt (antagligen trött) och skrek relativt högt, ingen i vagnen brydde sig dock jag antar att ingen gjorde det för att hey – barn skriker ibland, den irriterade pappan satte sig upp mot barnets ansikte och skrek det högsta han kunde AAAAAAAAHHHH rätt i barnets ansikte och sa – förstår du nu hur jag har det?! Alltså, jag vet själv hur det är att vara trött och sliten (har en 3 åring med språkstörning och autism) men man får fasen som vuxen lägga band på sig och lära sig hantera föräldraskapet, klarar man det inte själv finns det hjälp att få. Barnet blev tyst, men samtidigt föll tysta tårar på hens kind.

Bra skrivet Cissi! Man blir ju helt häpen alltså! Det är verkligen skillnad på att bli arg på sitt barn och att ge igen med samma mynt! Att ge igen är inte okej någonstans! Den spärren måste man ha som vuxen. Blir helt chockad över hur visda resonerar alltså! Stackars barn!

Aldrig göra illa ett barn, fysiskt eller psykiskt. Men det är orealistiskt att tro att en 2åring, ilsken som en bålgeting, kommer att lyssna på mjuka ord. Men lille gubben/lilla gumman, såhär gör vi inte, vi skriker inte. Det funkar inte heller att leka vem som skriker högst. Lyfta bort, avleda om man kan. Lämna vagnen i affären och gå, javisst. När han eller hon har lugnat ner sig förklarar man att ingen får som man vill om man skriker, eftersom ingen lyssnar. Är barnet gammalt nog kan man tala om att nu missade han eller hon sin glass eller annat för att man inte kan skrika i affären eller någon annanstans.

Framförallt är det väldigt märkligt sätt att genom att tala om för barn att man inte får göra en sak, genom att göra exakt likadant tillbaka. Inte konstigt att ungar blir förvirrade?!

Men va! Det låter ju som ett helt bananas kommentarsfält om folk tror att barn lär sig något på det sättet.

Rent psykologiskt funkar det för övrigt lite förenklat enl följande: barn lär sig hantera affekter genom att vuxna härbärgerar affekterna och lotsar barnet mot en konstruktiv affektreglering. Om en vuxen medvetet blir arg eller ”ger igen” som en sorts uppfostringsmetod, kommer den vuxnes reaktion i stället hamna i centrum för barnet. Eftersom barn är så beroende av oss är de evolutionärt betingade att pejla in oss hela tiden. Och då kommer i stället hela barnets energi att gå åt att försöka ”begripa sig på” den vuxne för att kunna hantera ev hot från denne, och för att inte bli utan sin nödvändiga vårdgivare. Barnet går in i ett överlevnadstillstånd rent existensiellt. I stället för ”jag lär mig något om mig själv” kommer barnet att fokusera på ”jag måste lista ut hur jag gör mamma eller pappa glad så jag överlever”. Och då har hen inte riktigt tid att öva sig på att reglera sina egna affekter. Det kan absolut bli ”lugnt på ytan” eftersom barnet blir upptagen med annat. Men i framtiden kommer det bli svårare för barnet att som vuxen kunna hantera egna negativa känslor på ett moget och konstruktivt sätt. Antingen kommer hen att fortsätta ha ett ”barnsligt” reaktionsmönster med väldigt explosiv ilska som hen inte kan reglera själv, eller så kommer hen att kväva alla negativa reaktioner, alternativt distrahera sig med mat, sex, alkohol eller olika självskadebeteenden. Lite hårdraget, men såna risker finns och är belagda i psykologisk forskning…

En sak som jag tror många vuxna inte fattar, är hur mycket barn måste öva för att lära sig vissa saker. Verklig mognad tar tid. Det är en fråga både om hjärnans tillväxt och tiotals år av övning. Och att vi som vuxna ibland inte orkar och ”tappar det” även vi i denna övningsprocess, måste så klart få vara okej inom rimliga gränser. Men vi kan ju åtminstone ha ambitionen att orka hjälpa barnen på ett bra sätt. Då tror jag mycket på att curla sig själv. Så långt det är möjligt – skapa förutsättningar att orka vara en bra och tålmodig förälder. Någon kanske anlitar en barnvakt, någon kanske sätter på teven en halvtimme, någon går ut och springer, någon går i terapi, någon går och lägger sig i lite mera vettig tid. Vad vi nu behöver för att orka mer och funka bättre <3

Sara,

Jag önskar att jag kunde dela vad du skrivit med hela världen.
Jag kan skriva under på allt!
Är uppvuxen med fysiskt (och psykiskt) våld i hemmet från både min mamma och min styvpappa.
Utöver att jag förträngt stora delar av min barndom var jag tillbakadragen, hade extremt dålig självkänsla, vågade aldrig tro på min egen förmåga och har lidit av depressioner så länge jag kan minnas. Det har tagit mig nästan 30 år att se sambanden mellan mitt självskadebeteende och min uppväxt. Det är så djupt förankrat att man vill skydda sin förälder, ursäktar och godtar. Idag har jag ingen kontakt med min mamma, hon har inte heller fått träffa mitt barn. Faktum är att jag fortfarande får ångest om jag ser hennes namn på telefonen, jag klarar inte av det.

Det är aldrig aldrig okej att göra illa ett barn! Det är att förstöra ett barn.

Anonym, ville bara säga att jag har en person i min närhet som hade det riktigt jävligt under sin uppväxt och utsattes för olika typer av övergrepp. Hen har verkligen fått jobba med sig själv, men har också kommit otroligt långt med att hantera sin barndom och alla problem som följde med den. Hen är nu världens mest tålmodiga och kärleksfulla förälder och mor- och farförälder och jag tror att det i sig har varit läkande att få egna barn och barnbarn. Du verkar klok och insiktsfull och jag hoppas verkligen att du idag kan se att du inte har någon skuld i att du behandlades illa av de som borde ha skyddat och älskat dig. <3

Väldigt bra och klok kommentar av Sara för övrigt.

Kära Anonym!
Så oerhört ledsamt att läsa detta. Så starkt och modigt av dig att våga bryta med de som skadat dig. Och samtidigt härligt att läsa att du nu är förälder själv och kan ge det du själv aldrig fick. All kärlek till dig! Och du har så rätt, alla som argumenterat på något annat sätt borde läsa hela din kommentar och särskilt de två sista meningarna. Ta hand om dig! <3

Tack, väldigt bra att du skrev detta! Jag har själv ett barn nästan exakt lika gammal som Helmer och ett som är 4,5. Jag tappar det då och då, både i form av att jag skriker och att jag blir för hårdhänt (tar tag i armen, drar bort dem från bråk etc.). Men alla de gångerna är ju stora MISSLYCKANDEN! Aldrig något jag skulle skryta med eller rekommendera andra! Hur ska de fatta att det är fel att skrika och vara hårdhänt om jag gör likadant?

Skriv en kommentar