Okategoriserade

Mitt största systerskaps-svek

18 augusti 2017 5 kommentarer
Okategoriserade

Vi har alla, även vi som kallar oss feminister (sen att det fortfarande finns folk som inte gör det är ju ett kapitel för sig) svikit systerskapet big time. Svikit och huggit en medsyster i ryggen när vi borde ha lyssnat, stöttat och backat. Tänkte berätta om min värsta gång. Okej, jag var 16 men ändå. Hade liksom nästintill förträngt. Och så häromdan fladdrade hon förbi på Fejjan och jag mindes. Och skämdes. Mådde illa över det jag gjort. Det jävla svek jag utsatt henne för. 

Vi gick sista terminen i nian, våren 2001. Vi var ett litet brokigt tjejhäng, Camilla (som såklart egentligen heter något annat) var den mer utåtagerande och ”vågade”. Hon som kommit i puberteten först, skaffat kille först, börjat utforska sin sexualitet först. Vi var nog alla lite avvis på henne. Jag var också framåt och babblig, men mycket mer osäker och kufig. Och Camilla var den som fick mest manlig bekräftelse. Det störde väl också. Redan då hade man ju blivit hjärntvättat medveten om vikten av att ses på som knullbar. Killarnas recensioner av en vägde tungt. 

Jag och Camilla var ganska nära, väldigt nära i perioder. Hon var himla generös med att man fick vara hemma hos henne och sova över. Hennes föräldrar var bortresta en del. Vi anförtrodde oss mycket åt varann, jag och Camilla. Systerskap, absolut. Fast där och då utan etikett. Men så en vårdag i nian märkte jag att hon var annorlunda. Hennes glöd var liksom borta. Hon slöt sig på ett sätt jag aldrig sett innan. Så tog hon mig åt sidan, en lunchrast. Drog mig längst bort i en korridor, in på en toalett. Låste dörren. Och berättade.

Hon berättade att den där killen i min klass (hon gick i en av parallella) som vi båda känt väl sen i sjuan, och som nu var ihop med en av mina gamla barndomskompisar hade våldtagit henne några veckor tidigare. Klättrat upp till hennes fönster en sen kväll och fått komma in. Efter det hade dom haft sex mot hennes vilja och han hade hotat och skrämt henne till att vara tyst. Och hon hade just upptäckt att han gjort henne gravid.

Och så som jag agerade efter att fått veta detta – så önskar jag att någon aldrig mer ska agera i en liknande situation. Okej jag var 16 år, knappt insatt i vad feminism ens var. Men ändå. Mitt beteende är faktiskt oförlåtligt. Och jag fattar om hon inte förlåtit mig än idag. 

Det jag gjorde var att först lyssna och stötta. För att dagarna och veckorna därpå svika hennes förtroende och skapa en ryktesstorm. Varför? Jag kunde inte tro det om honom. Det kunde inte vara sant. Inte han. Och så det klassiska kritiska tänket kring det påstådda offrets ”sätt”. Hon hade ju ”legat runt”. Hon var ju väldigt dramatiskt emellanåt. Hon hade ju, när jag tänkte efter, flirtat en del med honom…

Jag berättade, efter någon vecka eller två för min barndomskompis, hon som var ihop med honom, ni vet. Hon tog hans parti och berättade såklart därmed för honom. Sen var det igång. På den här tiden fanns ju inte sociala medier på samma sätt som nu. Vi hade knappt mobiler med uppkoppling. Men ryktet gick, som det alltid gått, på alla möjliga kreativa vis. Camilla hade förstört hans liv med sina lögner. Hon var galen. En mytoman. Hon gjorde allt för att få uppmärksamhet. Så lät det. Jag sa ju inte såna grejer högt, men jag var den som tände brasan. Och inte en enda gång tog jag Camillas parti öppet. För att följa den stora massan som givetvis tog killens parti var det jag förmådde. Jag offrade henne för att jag var feg. Och rädd. Och en hjärntvättad springare i patriarkatets stall.

Hon bröt med mig. Sa att jag förstört hennes liv och att hon aldrig mer ville se mig. Vid det laget var jag så ögerygad, av alla som tagit hans parti, om att hon var den där galna mytomanen. Så hennes dumpning kändes där och då inte som något särskilt tungt.

Sen slutade vi nian några veckor senare. Började på olika gymnasium. Och så var det som att det på något vis aldrig hade hänt. En kompakt talande tystnad. Bilan hade ju redan fallit. Hon måste ha gjort abort, eller fått missfall. Fast där och då var jag ju också övertygad om att hon även ljugit om graviditeten.

Det där föll i glömska, vårt brokiga tjejgäng hade ju ändå splittrats. Jag fick väl fullt upp med tonårs-egot och allt… Att, såhär med helt andra glasögon på idag, fortsätta försöka överleva i ett patriarkat. Med oerhört patriarkala spelregler. 

Så blev jag själv våldtagen några år senare, 2006. Och tvingades genomlida i mångt och mycket exakt samma skit som jag varit med och utsatt Camilla för fem år tidigare. Men inte ens då insåg jag vad jag faktiskt gjort. Inte att jag förtjänade något av det jag råkade ut för, det gör ingen kvinna i hela världen (eftersom det är just vi som faller offer för mäns våld och maktmissbruk, väldigt sällan tvärtom), men man kan ju tycka att polletten borde trillat ner i samband med den victimblaiming-härvan. Men icke. Jag hade ännu inte lagt det pusslet.
Insikten om vad jag faktiskt utsatte en annan kvinna och medsyster för, den kom väl successivt. Framförallt de senaste fem åren. Det har varit svårt att bara hantera. Att ta in och acceptera att just jag som är så jävla feministiskt hängiven och idag också ganska erfaren och påläst gjort detta. Jag skäms. Herregud jag skäms fan ihjäl. Men jag kan samtidigt ha någon slags förståelse för varför jag gjorde som jag gjorde. Jag var, är ingen utstuderat elak människa. Jag är en kvinna som vuxit upp i en inskränkt sexistisk jävla skitmiljö totalt befriad från feministisk analys. Där kvinnohat varit vardag. Där man inte fattat eftersom ingen gett nyckeln till att fatta.

Men det kom en annan tid. Och vi måste lära av det förgångna. Idag tror jag på Camilla. Idag tvivlar jag inte på hennes berättelse. Idag vet jag att de som ljuger om en sån sak är så försvinnande få, jämfört med alla som aldrig ens vågar berätta. Camilla vågade, jag svek henne, jag svek systerskapet och jag svek också mig själv. Det går aldrig att göra ogjort. Men det går att dra lärdom av.

Sjukt viktig lärdom.