Så här kanske man skulle göra?

Det låter ju supermysigt.

Lotta Olsson på DN gillar min bok!

Så här skriver hon bland annat i sin artikel  om höstens deckare:

”Men debutanten Ninni Schulman lyckades  imponerande väl med att fördela misstankarna i sin ‘Flickan med snö i håret’, jag ropade aha! om och om igen tills jag misstänkte varenda en.”

Och så detta:

Jag är väldigt glad och tänker fira med en stor kopp kaffe och mammas kanelbullar från frysen.

Som ni vet har jag inget jobb att gå till längre. Numera är jag så kallad egen företagare. Min egen chef.

På morgonen går jag in i vårt arbetsrum och säger ”hej marsvinen”. ”Pip, pip”, säger dom och springer och gömmer sig i sitt hus.

Sedan sätter jag mig vid bordet, skriver lite mejl, sätter in Viktiga Papper i en pärm som jag köpt, funderar på hur jag ska lägga upp min tillvaro.

När jag tycker att jag gjort mig förtjänt av en rast dricker jag kaffe.

Tanken/planen/drömmen är att hitta en fungerande kombination av bokskrivande och journalistiskt frilansande. Efter åren som webbredaktör längtar jag efter att träffa och intervjua människor, komma hem till folk, skriva artiklar. Kanske krönikor någonstans.

Problemet med mig är att jag tycker att så mycket är roligt. Jag vill allt. Nästan. Och nu ska jag försöka fokusera och hitta balans.

Den här friheten är både härlig och lite ångestframkallande.

Nåja. Nu säger jag ”god natt, marsvinen” och släcker skrivbordslampan för i dag.

”Pip, pip”, säger dom och springer in i sitt hus.

Läser läsarkommentarer på Storytel och gråter som en liten kanin av lycka och utmattning. Kolla!

Det här var ju trevlig läsning.

Så här ser topplistan på Storytel ut för tillfället.

När jag var hemma i Lesjöfors i helgen blev jag intervjuad av Filipstads tidning.

Hittade artikeln på nätet nu. HÄR är den.

I går signerade jag böcker på Lesjöfors (prisbelönta och otroligt fina) Museum.

120 exemplar gick åt allt som allt. Jag är överväldigad.

Bland annat träffade jag min gamla lågstadiefröken Kerstin Blom. Jag minns fortfarande när jag gick i tredje klass och fyllde de så kallade berättelseböckerna (dubbelvikta och ihophäftade A4-papper) med massor och text och små, små bilder. En dag kom Kerstin fram till min bänk med en riktigt skrivbok – en sån där blå med vita bubblor på, ni vet – och sa: ”Eftersom du skriver så mycket tycker jag att du ska ha en bok med rader.”

Hon är visst inte så förvånad över mitt yrkesval, eller vad man ska kalla det.

Jag vet ordentligt nervös innan, men det var faktiskt riktigt, riktigt roligt att träffa alla som kom.

Herregud, vilken trevlig kväll jag hade i går. Det blev trångt och varmt och sent. Tänk att jag har samlat på mig så fina människor genom åren.

Och så mycket blommor jag fick. Och presenter. Det var som att fylla år, fast mycket, mycket bättre.

Den här underbara teckningen måste jag bara visa. Här ligger hon, flickan med snö i håret. Och glad ser hon ut också.

Herregud!

Så här skriver Annika Sundbaum-Melin på sin blogg om min bok:

”Men för att gå rakt på pudelns kärna – Ninni Schulmans debut ”Flickan med snö i håret” (Forum) är en knivskarp deckare med extremt hög igenkänningsfaktor och – tyvärr – något jag inte kan svära på – men nog känns det i hög grad som en sann berättelse. Och inte bara som något som utspelar sig i Värmland – utan på alldeles för många platser i detta land.
Även om det inte hade varit Schulmans debut så är detta rasande bra – vet inte hur man får deckarpriser men jag nominerar härmed denna bok till årets svenska deckare! Ninni skriv mer – har inte läst något så klockrent på många år! Längtar redan efter nästa!”

(Nu måste jag bara försöka att komma ihåg detta när sågningarna kommer. Måste. )