Råkade stöta på en gammal skolplansch i dag. Jag är säker på att det var ödet som ville att våra vägar skulle korsas.

Nu sitter den så fint på väggen vid vår matplats.

Finfina plommon säljes av små företagsamma barn vid tomtgränsen.

Har ni bestämt er? Vad blir det?

(Det vore spännande att höra vad ni tror att jag röstade/röstar på.  Är dock rädd att jag kommer att bli förorättad vad ni än gissar.)

För de flesta av oss var det en absolut självklarhet att programledaren (och min före detta folkhögskoleklasskamrat) Natanael Derwinger skulle få bära sin fina Beatles-kostym under kvällens skoldebatt i SVT. Det var det inte för alla.

Det är i sådana lägen det är viktigt sätta ner foten.

När den här gruppen dök upp på Facebook  gick jag med utan minsta tvekan. Det var vi många som gjorde. Tretton personer, för att vara exakt.

Och se!

Så fantastiskt det känns att verkligen göra skillnad.

Lättnaden är enorm. Inte på grund av ekonomin, jag får fortfarande lön från gamla jobbet, utan för att jag får känna mig duktig igen. Ordningen är återställd.

Satan, vad jobbigt det är att känna det där prestationskravet hela tiden, att vara tvungen att åstadkomma något för att ha minsta lilla existensberättigande på den här jorden.

Någon som känner igen sig?

(Hörde jag någon som sa att jag skrivit en bok? Herregud, det var ju flera veckor sedan den kom ut. Jag minns det inte ens.)

Min acklimatisering till hemmafrulivet fortsätter. I kväll slängde jag ihop en plommonpaj bara så där. Som om det vore den naturligaste sak i världen.

Rent utomjordiskt god blev det dessutom. Lite lagom hård ovanpå, sött krämig inuti. Serverades med vaniljglass.

Testa gärna själva om ni törs. Här är receptet.

Att hålla ordning på denna skock av individer i trängseln var en liten utmaning.

På vägen hem var jag så trött att jag hade blodsmak i munnen.

En, två, tre…  (Tre fattas.)

En, två, tre… (Tre fattas fortfarande.)

En… (Fem fattas!)

En, två… (Fyra fattas.)

En, två, tre… (Äh, skit samma!)

I dag när jag städat buren skojade jag till det lite och placerade gurkbitarna ovanpå deras plasthus. För att rubba deras cirklar lite, tvinga dem att vara lite tuffare. Hej äventyr, liksom.

Nu har en timme passerat och de går fortfarande där inne och sniffar och grymtar och piper – men de har ännu inte hittat maten.

Lite rörande måste man säga att det är.

Solen skiner och det är lite höstkrisp i luften.

Jag är fortfarande  småhög (och hes) efter alla trevliga möten på förlagsfesten i går kväll.

Prologen till nästa bok är skriven.

Och så har världens klokaste Mia Skäringer börjat blogga igen!

Kan det bli bättre?

Det finns en grej som jag inte blir klok på hur mycket jag än funderar på den.

Det heter Överskottsbolaget, eller hur? Ja, det gör det. Överskottsbolaget.

Varför förkortas då detta ”Ö och B”?

Överskottsochbolaget? Heter det så? Nej, det gör det jävlarimej inte.

Kan någon fixa till det där nu en gång för alla så att jag kan sluta irritera mig.

Tack så mycket. Slut på meddelandet.