I morse vaknade jag av att jag grät. Ja hela kudden var våt av tårar och det kalla tyget var klibbande vått mot min kind när jag lyfte på huvudet för att vända på den.

En molande värk i bröstet låg länge kvar medans jag med klarvaken blick låg och stirrade upp i mörkret. Kom inte ens ihåg vad jag hade drömt om, men jag vet att Victor var med, och det brukar räcka för att hjärtat skall brista och att de emotionella dammarna öppnar sig.

.
Vid lunch satte jag på TV:n för att se på vädret, och på 4:an spelades det upp en låt till en reklamfilm. Det var en vacker verision av Twinkle, Twinkle little star (Blinka lilla stjärna) och jag som alltid varit svag för ordens innebörd, blev alldeles tagen.
Jag höll Vilma tätt tätt intill mig, och så dansade vi sakta och stillsamt omrking till den vackra melodin, och hon lutade sitt lilla huvud mot min axel och vi bara njöt. Om jag hade kunnat stanna tiden där, just då – så hade jag aldrig velat lämna rummet och allt det vackra, men som alla vet så är ju reklamer rätt korta – och vips! Så var ögonblicket över.

Är visst lite emotionell för tillfället, men det är också skönt att vara ibland. Att få känna, sakna, älska och gråta. För vad vore vi utan våra känslor???

Inte mycket, den saken är säker…

Två blogg fria dagar igen…
Har haft fullspäckat med huset, Vilma, och alla mina små projekt som jag jobbar på.

Känner att nu längtar jag till julen. Så fort December månad infinner sig så skall jag börja pynta med mysiga saker, dricka varm choklad på kvällarna och baka så att hela huset luktar gott.

En slags ro har infunnit sig inom mig och jag njuter av det vita som lyser upp omgivningarna och dämpar det mörka.
Allt i Hemmet, Sköna hem och alla andra heminredningsmagasin, fullkomligt svämmar över med med juliga, recept, vintriga inredningar och tips på rimm, glögg samt hemmagjorda pyssel.  De lockar mig att läsa och är som magneter som jag dras till, och även gamla tidningsskrifter från tidigare år dammas av och skummas igenom.

Men det här är inget extraordinärt som jag går igenom, nej detta infinner sig varje år vid den här tidpunkten. Jag planerar, funderar och det kliar i fingrarna av allt som jag VILL göra.
Vet dock av tidigare erfarenheter att blott 30% av alla planerade jul inköp och projekt faktiskt blir av – resten glöms bort eller hinns inte med. Pengarna räcker oftast inte till heller…. =)

Har som mål att försöka hitta så många billiga och hemmagjorda lösningar i år, så att blånboken inte skriker av tomhet och hunger dagarna innan julafton.

Den här underbara Saffranssabayonnen är i alla fall ett säkert kort på mitt julbord. MUMS!!

Sabayonne
8 ekologiska ägg
2 dl strösocker
2 kuvert saffran, 1 g
3 dl chablis, vin

Mandelbiskvier
250 g mandelmassa
1 bittermandel
1,5 dl strösocker
2 ekologiska äggvitor
25 g mandelspån

Gör så här: Sabayonne
1. Separera äggulorna från vitan (spara 2 äggvitor separat, till mandelbiskvierna).
2. Häll gulor, strösocker, saffran och vin i en värmetålig skål.
3. Ställ skålen i vattenbad (i en kastrull med kokande vatten).
4. Vispa kraftigt tills krämen tjocknat och det blir spår av vispen.
5. Ta försiktigt upp skålen från kastrullen och vispa tills krämen svalnat något.

Mandelbiskvier
Sätt ugnen på 150 grader.
1. Riv mandelmassan.
2. Riv bittermandeln fint och blanda med mandelmassa, strösocker och äggvitor.
3. Spritsa ut 20 rundlar på en plåt med bakplåtspapper.
4. Strö lite mandelspån på varje rundel.
5. Grädda biskvi­bottnarna tills de är gyllene, cirka 13 minuter.
Servering: Lägg 2–3 mandelbiskvier (per portion) i ett glas. Häll över lite saffranssabayonne och toppa med fikon i klyftor och färska bär.

Idag har jag och Vilma varit iväg på besök hos Nina och hennes lilla Samuel. Vi gick en lååång promenad i det underbara men kalla vädret – och gick sedan in för kaffe och lek.

Måste säga att det är så underbart att vara mamma igen, och bara få ägna min tid åt enkla men viktiga vardagliga ting, som så många tar för givet.
Jag känner mig, trots min stora sorg – uppriktigt priviliglerad att få vara med om denna ynnest igen och jag hoppas så innerligt att få behålla den känslan för evigt…

I en ny artikel i mama, så säger jag åter några ord om detta och talar om min stora kärlek till Vilma…

http://www.mama.nu/artiklar/2010/vilma-har-raddat-familjen-fran-att-ga-under/index.xml

Åter en fullspäckad helg.

Peter fyllde 36 i går, så det blev middag hos pappa och Giselle, tårta och sedan ljuständning på graven.

Allt var så vackert i mörkret och än en gång var vi samlade i ett hav av ljus, stilla ståendes med minnnen från förr.

Jag lägger upp ett par bilder och låter dem tala för sig själv…

 
Idag har vi spenderat eftermiddagen i nya huset och rivit ner det gamla köket. Så fort de nya väggarna är färdiga med spånskivor så skall de nya stommarna dit. Sakta men säkert kommer vårt nya hem att ta form, och det är såå spännande =)

Köks demolering pågår =)

November månad och naturen utanför förbereder sig för en lång vila.

I bland känns det som att min kropp gör just detsamma och både hår samt hy blir glanslös och intager en grå nyans.

Mycket händer dock för oss i November månad. Mama galan är ju den 14;de, jag skall jobba på en reklamfilmsinspelning den 28;de samt det roligaste av allt! Huset skall fixas och det nya köket skall in!
Även mitt projekt som jag har startat kommer att ta mycket tid, men det berättar jag mer om senare…=)

Vi var förbi huset igår och måttade stommar och luckor, så idag skall vi till IKEA och inhandla det mesta. Spännande!! Det är ju det här som är roligaste av allt, planering och val !!

Nu skall jag och Vilma bege oss upp till stallet och möta Kattis. Helix skall göra böjprov efter en längre tids hälta, och vi hoppas att vilan + mediciner har hjälpt.

Efter att ha tagit tåget in kl tio så mötte vi upp Fabian på stationen som stod och väntade med en skylt med mitt namn på.

Vi packar in vagn + alla väskor och beger oss av till filmstudion som ligger ca 20 min bort.
Det pratas glatt i bilen om allt mellan himmel och jord, och rätt som det är – så har vi anlänt.

Ett helt gäng med människor kommer och välkommnar oss vid entrèn, både välkända och okända ansikten som utmanar mitt minne till att komma på ”var” och ”när ” jag träffat dem.

Vi är tidiga och det är inte så många som har hunnit anlända. Runtomkring i foajen, sitter enstaka föräldrar med barn och tittar sig nervöst omkring. Ingen samtalar direkt med varandra, utan alla håller sig på sin kant.

Vi hänger av oss jackorna, häller upp varsin kopp kaffe och slår oss sedan ned i soffan. Vilma är på strålande humör och busar omkring som en tok. Det är med viss möda som vi lyckas hålla henne från att kasta sig handlöst ner i golvet och från att ständigt rycka mig i håret.

Efter ett tag droppar det in mer folk och vi hälsar vänligt på varandra. Alla sitter eller har suttit i samma båt, och i stället för att säga fraser som ”Hej, hur mår du” eller ”Hej, vart kommer ni ifrån” så lyder samtalen ”Hej, vad har ert barn för diagnos” eller ”Vilket sjukhus låg ni inne på?”.

Vi möter super trevliga mammor och pappor som liksom vi tampats med samma helvete, och som lever med den stora skräcken att förlora sina barn.
99% av samtalen handlar om cancer och det är det som är dagen största focus. 

Fanny har haft ALL och är idag färdigbehandlad och mår bra. Här myser hon och Vilma i soffan.

Dagen inleds med en lååång väntan på att gruppen som är inne före oss skall bli klara med filmning samt fotografering.
Det hinner bli lunch som avnjuts på våningen ovanför och ännu mer väntan innan det kl 15.00 är dags för smink och provning av kläder.
Vår stylist har valt ut en underbart vacker ljusgrå kofta från ACNE, samt ett par lila byxor i lite ”baggy” stil. Jag älskar tröjan men blir jätte osäker på byxorna då jag tycker att hela paketet får mig att se lite…Hur skall jag uttrycka mig… Säckig ut… 

Byxorna hänger så långt ner att mitt skrev tycks vara förflyttat någonstans mellan knäna.
- Det skall vara så, antyder stylisten och ler, och jag lyckas krysta fram ett tyst ”Jag vet” medans jag vrider mig av och an framför spegeln. 
Jag försöker verkligen att se det snygga i outfiten, men det enda som blicken drar sig mot är mitt pösiga, hängiga underrede samt tajta ben.

-Det är mycket viktigt att du är bekväm i det du har på dig, påpekar hon bestämt – och jag håller fullständigt med.
- Funkar det inte med vanliga jeans till? frågar jag försiktigt och håller fram mina blekta, urtvättade byxor med hål i sidan.
Bara blicken jag får säger allt, och jag skäms som en hund… ”Jeans??!! HUR kan hon ens föreslå något sånt ?!! AMATÖR!! fullständigt skriker hennes ögon, och jag lommar skamligt därifrån. 
Vi beslutar till sist att jag skall försöka vänja mig med idèn på de skrevhängiga byxorna, men om jag absolut sedan känner att det är fel så använder vi jeansen.

Jag blir inskickad till sminket där jag och kvinnan som lägger maken har ett långt och trevligt samtal om jobb, karriär samt utlandsresor.
Mitt i allt prat så ligger de största tankarna kring dagens tunga uppgift och pyr, och det är med nöde och näppe som jag - utan att verka otrevlig, lyckas hålla mig kvar i samtalet…

För trots all ytlig uppmärksamhet runtomkring klädesval, smink, hår och fåfänga, så fullständigt darrar luften av den grundande tanke, som fört oss alla dit idag.
Ämnet kan vi inte smita ifrån, trots alla försök till mentala skenmanövrar.

Ämnet är kampen mot Barncancer, och uppgiften samt det svåra har precis börjat.

Det börjas med stillbildsfotografering, och allt går smidigt. Allt som allt så tar det inte mer än 30 minuter att få de perfekta bilderna.
Värre är det med filmningen som inte bara bjuder på SUPER HETA scenlampor i hundratals, utan som dessutom innefattar både bild och LJUD!!
Ja, ni läste rätt. 20 minuter innan vi skall in i studion så får jag reda på att jag även skall säga en mening. Visserligen inget avancerat utan bara ”Var med och kämpa för livet! Du också…  - Men ändå!
Det är svårt nog att stå där i 50 graders värme, med all uppmärksahet riktiat på DIG, och dessutom försöka vara stadig på rösten, säga orden på rätt sätt, vid exakta tidpunkter. 
Ljudteknikern konstaterade för mig att jag vid de första tagningarna hade en vilopuls på 160!!! Liite smått nervös kanske??
Inombords visste jag ju varför jag reagerade så här, för det tog oerhört mycket kraft bara av att stå där, bakom min tomma stol och ta in verkligheten.

Det blir både klädbyten, omtejpning av mikrofoner samt ca 30 pauser för luftning av föräldrar och barn mellan tagningarna.  Tack vare mycket stödjande ord, ett underbart team och en förstående skara människor så sätter vi tillslut både, bild, ord samt taiming mellan mina ord och barnen perfekt!

Kvällen slutar med närbildstagningar på mig, när jag skall säga min mening - och som tur är så blir de nöjda efter bara två försök, så vid halv sju så kan vi ge oss själva stora aplåder och börja packa ihop.

Till min stora glädje så får vi behålla de kläder som vi hade haft på oss som tack, så jag blir två ACNE tröjor rikare på kuppen!! Tjoho!

Vilken dag det blev tillslut och vilka fantastiska människor som jobbar med det här… Otroligt!

Ett STORT tack till Barncancerfonden för ert jobb och för en tuff men viktig dag, all underbar personal, samt till Fabian som skjutsade hem oss HELA vägen till Bålsta, så vi slapp ta tåget!

I går, Lördag – så var jag och Peter på bio på första gången sedan Vilma föddes.

Cattis och Hasse var barnvakt och sessan sov över där hela natten, så det var en barnfri kväll och natt för två trötta småbarnsföräldrar =)

Vi såg filmen Hämnden med Persbrandt, och enligt min åsikt så var det hans bästa och starkaste roll på mycket länge. Det var skönt att få se honom gestalta en människa som inte var den stereotypiskt ”tuffa” matcho snubbe som han alltid spelar.
Nej i denna film berörde han verkligen på djupet och filmen höll i alla fall mitt hjärta i en järnhandske under större delen av tiden.

Spännande och gripande historia varvat med underbart vackra miljöer!

Rekomenderar den verkligen!!

Allt som allt så har vi haft en jätte trevlig kväll och bio besöket var toppen, trots att Peter hamnade bredvid en gubbe som satt och rapade under stora delar av filmen.
Alltså nu talar vi inte om små rapar utan riktiga ”Burpar!!”
Skit vidrgit och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Hade nog dock inte varit lika roligt om det var jag som hade suttit bredvid =)

Ringde precis till Kimbys nu på morgonen och allt har gott toppen i natt. Skall slänga i mig lite frukost nu och sedan störta dit för att pussa på lillan !!

I morgon kl ett så får vi nycklarna till nya huset och då är det ÄNTLIGEN vårt!!

Senare i eftermiddag kommer Mormor förbi så att hon finns tillgänglig som barnvakt på Tisdag under reklaminspelningen. Det blir till att laga en god middag och bara mysa så här på Söndagskvällen, har nämligen en oxfilè i kylen =) Mums, inte dåligt på en regning Söndag !

Ikväll var det meningen att jag och Peter skulle gå på ”sorgemöte” i Kyrkcentrum i Bålsta. Vi skulle ha mött upp andra par i vår situation, ja alltså som har förlorat barn, och fått prata av oss om känslor, tankar, livet och döden.

Jag har sett fram emot det här länge nu, och verkligen känt ett behov av att prata av mig med någon som förstår – och som inte hört vår historia förut. Någon som med helt nya öron kan lyssna till det tragiska, men som också vill dela med sig till oss av sina erfarenheter.

Meningen var att gulliga Cattis skulle ha suttit barnvakt, och jag hade packat Vilmas väska med mat, lagt ner pyjamas och böcker så att hon kunde förbereda inför kvällen om Vilma skulle bli trött och vilja sova.
Problemet blev dock att vid sex på kvällen så somnade Vilma i vår säng, ungefär 30 minuter innan vi skulle bege oss av och jag tänkte att, ”Jaja, hon får väl vila en stund, och så väcker jag henne innan vi skall gå ner till bilen.

Minuterna gick och rätt som det var, så var klockan halv sju. Mötet skulle börja sju, och jag ville gärna hinna installera Vilma innan jag lämnade över henne.
Då den planen var på god väg att gå i stöpet, och under det faktum att Vilma sov som en stock i rummet bredvid, så fick jag helt enkelt försiktigt, försiktigt, klä på henne en varm tröja, ett par ragg sockor, en mössa och tyst som en mus flytta över henne till bilbarnstolen.
Det började bra och Vilma fortsatte ostört att sova, men när jag kom så långt som till hallen där lampan lös med full styrka så började hon besvärat att röra sig.
Det dröjde inte länge innan hon började gråta, och jag suckade djupt och tänkte att ” Nej! Inte nuuu, snälla somna om igen!!”
Men icke sade Nicke. Snart var Vilma i full gång med att gråta som en stucken gris, och det spelade ingen roll hur mycket jag gungade, vyssjade, hyschade, pussade och strök. Hon var såå upprörd på sin mor som stört henne i sin sköna sömn.
Med bara minuter tillgodo så lyckades jag tillslut avleda gråtet och kunde stressat bege mig av till Cattis hus, längre bort på parralellgatan.

Väl inne i den trånga hallen, lyfte jag försiktigt upp Vilma ur stolen, hällde ut lite leksaker på golvet och satte mig  bredvid. Cattis försökte hälsa lite försiktigt och höll fram hennes favorit boll som en invit till lek.
Vilma slängde en misstänksam blick på henne, tittade sedan på mig och sedan tillbaka på Cattis igen.
Jag såg att den välbekanta hängläppen började bli tyngre och tyngre, för att sedan obehärskat börja darra. Sekunderna senare var störttjutet ett faktum.

Vilma var HELT okontrollerat uppriven och alla våra försök till avledande situationer eller tröst misslyckades fatalt.
Har faktiskt aldrig sett henne så där otröstlig förut, och det var bara att glömma mötet och stanna kvar med min förstörda tjej.
Hon kunde inte ens så mycket som snegla åt tant Cattis håll utan att helt tappa besinningen.
Jag bad Peter att åka förbi och förklara vår frånvaro, för jag hade aldrig haft ro att sitta och prata om sorgen till min bortgångna son, samtidigt som Vilmas ekande gråt skulle ha ekat i mina öron.

Efter ca 40 minuter så somnade hon utmattat på mitt bröst i soffan. Till och med i hennes djupa sömn så var andetagen uppörda och ryckiga och det dröjde lång tid andades lugnt igen.
Det måste ha blivit någon total vajsing, när hon blev väckt sådär innan vi drog hemifrån, för så där ledsen har hon aldrig varit.
Stackars Cattis som sett fram emot en glad Vilma att mysa med, och jag som hade längtat till mötet… Ja ja, det var nog inte meningen att vi skulle gått dit i alla fall verkar det som, för nästa gång vi skall träffas är på samma dag som Barncancerfilmen skall spelas in, så då missar jag det igen!

Nej, inget kan slita mig i från min tjej, och jag skulle aldrig drömma om att lämna henne sådär uppriven. Varför skulle jag det när hon är det viktigaste som finns ??

Nu skall jag själv hoppa i säng och förhoppningsvis ha en ny dag att se fram emot med lillan. Dock möjligtvis med lite gladare humör månne ???

En riktigt härlig dag i dag =)

Till lunch så fick vi besök i form av Peters syster och hennes man Pelle. Vilma blev stormförtjust när hon fick se faster. Eller , ja i alla fall efter en stund när hon hade tinats upp med hjälp av lite bus och pussar.

Efter att herskapet åkt så for hela familjen iväg till nya huset för att ta en promenad i det härliga vädret. Alltid roligt att utforska lite vägar dit man skall flytta. Vi hittade i alla fall en perfekt runda att gå om man har barnvagn och det tog ca 40 min att promenera från dörr till dörr.

Hälsade lite på våra nya grannar också, och de verkade jätte trevliga =) Puh, var varit lite orolig, för man vet ju inte vad man får för människor runt knuten. Ja ja, det blir nog bra till slut! Lovar att jag skall ta lite bilder nästa gång, hade inget batteri i kameran.
Den 1:a får vi tillträde – alltså nästa Måndag, och vi ser fram emot att få sätta fart och göra i ordning lite.

Den 2:a Nov skall jag på reklaminspelning åt Barncancerfonden. Det är de 4 stolarna som skall upp i samma anda som bilderna som togs i sommras. Alltså föräldrar och barn med mig bakom den tomma stolen…
Hoppas det går bra och att det inte blir alltför jobbigt psykiskt, men får jag bara ha Vilma med mig så funkar det nog. Kommer nog att behöva en liten varm nacke att snusa in mig i när känslan av saknad smyger sig på…

Reklamen kommer att visas på TV i ca två år, och vi ber för att att den ger samma fina resultat och påverkan på insamlingarna som den tidigare kampanjen gjorde.

Idag har jag farit med Vilma på Öppna förskolan. Det blir mycket sånt i veckorna då jag märker att lilltösen nästan kryper på väggarna när vi bara sitter hemma.
Social träning är skit viktigt inför dagis och allt, och man märker hur upprymd och glad hon blir när hon får leka med de andra små.

På eftermiddagen när vi kom hem så bakade jag två slags bröd.
Ett morotsbröd samt ett lingon och sirapsbröd. Mmmm, det blev mums mums… =)

Vilma har föresten lärt sig att klappa i händerna,vinka, åla, samt att dansa – och allt det bara i helgen! Snacka om utvecklings BOOM =)