I morse vaknade jag av att jag grät. Ja hela kudden var våt av tårar och det kalla tyget var klibbande vått mot min kind när jag lyfte på huvudet för att vända på den.
En molande värk i bröstet låg länge kvar medans jag med klarvaken blick låg och stirrade upp i mörkret. Kom inte ens ihåg vad jag hade drömt om, men jag vet att Victor var med, och det brukar räcka för att hjärtat skall brista och att de emotionella dammarna öppnar sig.
.
Vid lunch satte jag på TV:n för att se på vädret, och på 4:an spelades det upp en låt till en reklamfilm. Det var en vacker verision av Twinkle, Twinkle little star (Blinka lilla stjärna) och jag som alltid varit svag för ordens innebörd, blev alldeles tagen.
Jag höll Vilma tätt tätt intill mig, och så dansade vi sakta och stillsamt omrking till den vackra melodin, och hon lutade sitt lilla huvud mot min axel och vi bara njöt. Om jag hade kunnat stanna tiden där, just då – så hade jag aldrig velat lämna rummet och allt det vackra, men som alla vet så är ju reklamer rätt korta – och vips! Så var ögonblicket över.
Är visst lite emotionell för tillfället, men det är också skönt att vara ibland. Att få känna, sakna, älska och gråta. För vad vore vi utan våra känslor???
Inte mycket, den saken är säker…
Kram, håller med dig känslor är viktiga även om det är jobbigt!
Bara jag som blir orolig när hon inte skriver mer??
Stor kram till dig!
Åh, det går knappt att föreställa sig den sorg och saknad som ni bär med er i livet. Det är svårt att finna ord … Kramar, Rosita
Jag känner så väl igen mig i det du skriver.
Idag grät jag när jag var påväg hem från dagis för att min son var för upptagen med sina vänner för att ha tid eller lust att krama om mig innan han stack till sin pappa. Och det värker fortfarande för att jag inte krävde den där kramen av honom =( Emotionell? Ja, det var nog det rätta ordet