Bäddsoffebibeln: för alla föräldrar som sover i vardagsrummet

18 februari, 2017 2 kommentarer
Listor

Vi är många som sover i vardagsrummet. Därför har jag fått hjälp från er att sätta ihop den ultimata listan på de bästa bäddsofforna.

Alltså, vet ni hur glad jag är för att kunna ställa frågor till er som jag får massor av fantastiska och kloka svar på? Om högt och lågt liksom. Singelmammor sitter på livets visdom, så är det fan.

Den här gången var det bäddsoffor. Jag är som bekant på jakt efter den bästa bäddsoffan i världen och ni har guidat mig genom djungeln. Tack! ♥︎

Jag har samlat era tips till en lista.

1. Sweef – Björnen

Det började med ett tips om Sweef’s bäddsoffa ”Björnen” från Elin. En stoooor manchestersoffa som finns både med divan och utan. Den ser brutalt skön ut faktiskt. Elin lade till i en annan kommentar att den dessutom har förvaring i armstödet.

Personligen är jag lite tveksam till manchestertyget. Måste nog se det live för att övertygas. Men såg också på Sweefs hemsida att de har en liknande soffa, Grizzlyn, i ett annat tyg. Men då är nog nästan manchestern bättre ändå? Svårt att avgöra på bilder, helt klart.

Sweef - Björnen
Sweef – Björnen
Sweef – Grizzlyn
Sweef – Grizzlyn

2. Sovskåp

Det är flera både irl och på bloggen som frågat mig om jag överväger sovskåp. Bland annat läsaren Mio. För just mig känns det inte som ett alternativ. Jag kommer ändå vilja ha en soffa och det utfällda sängskåpet och soffan skulle behöva slåss om platsen. Jag har också lite svårt att hitta några som jag tycker är estetiskt snygga. Men där tycker vi alla olika, så jag har sparat ned ett par bilder ändå – ifall någon av er har mer plats eller av annan anledning tycker det här vore det bästa.

Som min kollega skojade om dessutom, så kan det bli effektfullt vid speciella tillfället att bara BAM fälla ned en bäddad säng från ingenstans 😂

427f2e66160d1fa060539eb504b05fd5

Bildkälla

ERBA MOBILI Catalogo Salone 2015 ok DEF.indd

Bildkälla

3. Innovation Living – Recast Plus

Det här är en personlig favorit! Läsaren Emma tipsade om att hon köpt en sådan och är helnöjd. Om jag förstått det rätt på en återförsäljares sida så har den liiiite förvaring under sittdelen. Däremot skulle man nog behöva hitta en annan förvaring för själva bäddmadrassen… Men, man kan inte få allt! 😉 Den här var väldigt nätt och fin istället tycker jag.

Bättre nätter – Recast Plus
Innovation Living – Recast Plus (Bild från Bättre Nätter)

4. Ikea – Vallentuna

Terese tipsar om soffan Vallentuna. Eftersom den har två bäddmoduler så kan man bestämma själv om det ”räcker” att bara bädda ut ena halvan vissa nätter. Smart! Hon skriver dock att en rätt tjock bäddmadrass kan behövas. Och jag tycker det syns lite på bilden. Den ser inte jätteskön ut, för det priset ändå?

Ikea – Vallentuna
Ikea – Vallentuna

5. Järnforsens framåtbäddade bäddsoffor

Både Lisa och Anna lovordar Järnforsens soffor (trots mina protester, jag har alltid oroats över framåtbäddade bäddsoffor). Deras soffor har tydligen superbra konstruktion, är lätta att bädda ut och in, och har en riktig fjädring. Min oro för tältsängskänsla är alltså obefogad i det här fallet menar Lisa och Anna. Toppen ju! Det enda som inte är helt toppen är väl att de ligger i ungefär den dubbla prisklassen mot övriga soffor. Å andra sidan får man ju faktiskt både soffa och säng i ett. Försöker väga in det.

De sade inga specifika modeller, men här är ett par exempel.

Järnforsen
Järnforsen
Järnforsen
Järnforsen

6. Habitat – Hyde

Jag blev lite förälskad i Habitats nya soffa Hyde, som också går att bädda ut. Det jag verkligen gillar med den är att den har ”textured linen look”. Så nära linnetyg en kan komma på bäddsoffor tydligen… Dock finns den inte i Sverige (än?) vad jag förstår. Även här en liten förvaring under, men skulle troligtvis behöva kompletteras med något mer.

Habitat – Hyde
Habitat – Hyde

En treåring med civilkurage

17 februari, 2017 1 kommentar
Dreamteam / Föräldraskap

Spoiler alert för barnfilmen ”Horton” hela inlägget igenom. 😁

Under kvällens fredagsmys kollade jag och Frank på ”Horton”. Vanligtvis har Frank sällan tålamod med en hel film. Men den här fastnade han för från första minutrarna, och jag försökte förenkla handlingen genom att överförklara (kanske lite väl mycket?) under filmens gång.

För er som inte sett, så handlar ”Horton” om en elefant som hittar en miniatyrvärld på ett litet dammkorn i en klöver. Dammkornet är en planet full av små ”vemlingar” och elefanten Horton gör allt som står i sin makt för att skydda deras värld från alla hot ett dammkorn kan möta i en djungel.

Men djungelns djur tror inte på Horton, och i en trupp ledd av en elak känguru så försöker man tillfångata honom och ta hans klöver.

tumblr_inline_okt2ec3gMg1t2x1uj_500

Den scenen ledde till kanske det finaste jag sett. Min älskade treåring fick nog och ställde sig upp och gick fram till tvn och röt åt den att ”NI FÅNGAR INTE ELEFANTEN!”.

Men det gjorde de ändå, och precis när de tog hans klöver så brast det för Frank. Hans vrede mot kängurun slog över till att underläppen började darra – så jag kände att jag behövde gripa in.

Jag sade att Horton och vemlingarna behövde hejas på så skulle de nog klara det här. Och Frank hejade. Och han hejade. Och peppade. Närmare och närmare tvn gick han tills han stod precis framför den och tjoade ”NI KLARAR DET!”

Och, tack och lov för barnfilmer, det gjorde dom! Då brast det typ för Frank en gång till – i glädje. Han vände sig från sin närgångna kontakt med tvn, high fivade mig och satte sig i soffan igen. Med en lättad suck konstaterade han nöjt ”vi gjorde det, mamma!”

Den här typen av interaktion och samtal med Frank är helt nya för mig. Fram tills alldeles nyligen har han nöjt sig med att prata med sig själv, och mest svarat goddag yxskaft på tilltal. Så jäkla fantastiskt när kommunikationen lossnar! En helt ny värld håller på att öppnas.

Vilken värme jag känner för ungen. Och vilken värme han känner för elefanten Horton – och hans dammkorn.

När jag träffade Franks pappa

16 februari, 2017 Skriv en kommentar
TBT

Throwback thursday.

I efterlysningsinlägget för några veckor sedan så önskades det att jag skulle berätta mer om livet INNAN separationen. Jag har duckat för det ett tag, men jag tänkte ändå göra ett försök att berätta lite mer om resan dit jag är idag, under kategorin TBT. Det är var det låter som helt enkelt.

Så, låt oss börja från början. Jag var nyss fyllda 22 år när jag träffade honom, på en lite nervös första dejt.

Franks pappas bästa kompis.

Det började nämligen så. Jag hade varit singel ett tag och började snacka lite med den här killen, låt oss kalla honom R 😄. Han var snygg, svinrolig och jag visste redan vem han var. Vi hade jobbat i samma ankdamm som reklambranschen i Göteborg är ett par år redan. Vår dejt blev precis så kul som jag trodde den skulle bli. Han hade rockabilly-inspirerad frisyr (som var SÅ inne det året), pratade en rolig dialekt och flirtade på ett så ohämmat sätt att vi liksom kunde skratta högt åt det. Det hjälpte till att vi tog kanske fyra öl för mycket.

Vi dejtade i kanske en månad. Vi hade kul ihop, men ingen av oss lyckades få till det där rätta pirret. Så vi lade helt enkelt ned vårt dejtingprojekt ganska snabbt. Dock är vi fortfarande nära vänner – och pratar nästan varje dag. Så det var nog ändå rätt prio.

Men i alla fall, bara veckan efter var vi på samma reklammingel i vår lilla ankdamm. Jag såg honom inte, men han kom fram till mig för att låna min tändare och säga hej. Med sig hade han sin nya praktikant, tillika ”nya BFF”. Det var Franks pappa.

Jag tyckte han var såå härlig från första kvällen. Han syntes genom hela rummet. Dels för att jag tyckte att han var supersöt med någon form av pojkbandslugg och alldeles för stor ryggsäck för mingel. Men också för att han och R bara lyste av sin bromance. Haha.

Fast jag redan då hade svårt att slita mig så dröjde faktiskt nästan ett år innan jag och Franks pappa blev ett par.

R var bestman på mitt och Franks pappas bröllop, och berättade den här historien då. Det är ju lite sjukt egentligen att ha ett gammalt ragg som bestman, men nu blev det så. 😄

Otippade matchningar på Tinder

15 februari, 2017 2 kommentarer
Relationer

Spelar ålder någon roll? Well…

Jag har insett att jag nog törs börja dejta lite igen. Inte jaga en relation, kanske. Men jag har varit så vansinnigt hård mot mig själv – och inte låtit mig flirta alls senaste halvåret. Så, senaste veckan har jag ändå låtit tindertummen få jobba lite. Och jag har kommit till en konstig insikt. Känner ni igen detta?

Det är ju mer eller mindre barnrumpor som vill dejta småbarnsmammor.

Bland mina bilder har jag nämligen vågat lägga till en på mig och Frank (men jag satte en emoji för hans ansikte) bara för att på ett ”subtilt” sätt visa att jag har kiddo. Det fick helt andra konsekvenser än jag trodde.

Vad jag hade räknat med var att matcha mer med personer 35+, som kanske också har barn, eller åtminstone inte är främmande för familjeliv.

Men nej nej, de som swajpar höger på mig sedan denna bild adderades har en snittålder på 23-24 år. Jag är ju medveten om att jag är medskyldig till detta matchande. Men min bild av hur jag swajpar är nog ändå att det är ganska jämnt mellan högerswajpsen i åldersspannet 23-40 från min sida. Hannah Bjusserud, helt enkelt.

Jag inser ju att dessa 24-åringar kanske inte jagar förhållande, och därför troligtvis skiter i vilket. Men det är ändå lite intressant?!

Jag frågade en killkompis som ba ”jag hade också velat dejta en småbarnsmamma vid 23. Som en nästan förbjuden grej”.

En annan kompis hade en helt annan teori. Hon menade ”Det är något med 90-talisterna. Jag tror de vill ha hela familjekonceptet. Det är 80-talisterna som är mer svårdejtade efter barn.”

Min teori ligger mer kring ”Äh, har de ens ett utvecklat konsekvenstänk vid 23?”

Men när jag tänker efter… jag var bara 22 när jag träffade Franks pappa och blev bonusmor till fem barn. Det är först nu jag börjar inse hur vansinnigt ung jag faktiskt var. Och egentligen är jag ju inte lastgammal nu heller. Det är väl mer mitt levnadssätt som gör att man behöver lägga till kanske 10 år på min faktiska ålder.

Jag vill ju inte ägna mig åt åldersdiskriminering men, är någon egentligen redo för det där så tidigt?!

Processed with VSCO with 5 preset
Snart på 90-talistdejt?! ☝️

Till mitt livs kärlek

14 februari, 2017 Skriv en kommentar
Dreamteam

Dagen till ära tillåter jag mig att vara lite blödig.

Av alla människor jag mött är det du som lärt mig mest om livet. Fast du bara funnits på jorden i 1176 dagar och 11 timmar ännu. Med varje pip, varje rap, varje skrik och varje lek har jag förstått något nytt. Om dig, om mig och ibland om oss båda.

Med dig kom ett helt nytt register känslor. Det är ju tack vare dig som jag fått känna den där ömheten som inte ens går att beskriva. Typ varje gång du planlöst vandrar omkring här hemma iklädd en pandadräkt och bara en strumpa. Men det är också du som fått mig att känna en ny och obotlig oro – den har liksom har parkerat i skelettet på mig. (Jag övar hela tiden på att försöka göra om den känslan till något vettigt. Någon drivkraft eller något, men jag har inte fulländat den konsten ännu.)

Du påminner mig om hur helt andra saker känns. Hur rädd man kan bli för en fluga, eller hur arg man kan bli på en delad macka som inte går att sätta ihop igen. Men framför allt har du påmint mig om hur roligt det är att leva sig in i en annan värld – som finns där hela tiden om vi bara ser den. Tack för det.

Härom dagen frågade min vän dig vad du tyckte var viktigast av allt i hela världen.

”Heart”, svarade du. Förmodligen av en slump – eftersom geometriska former är allt du vill prata om just nu. Men jag håller med dig. ”Heart” är viktigast, och för mig är ”heart” just du.

IMG_6885

3 enkla förhållningsregler lagom till alla hjärtans dag

13 februari, 2017 4 kommentarer
Listor

Kort version: det är en helt vanlig tisdag.
Lång version:

Jag har nog aldrig varit särskilt uppslukad av alla hjärtans dag. När jag är i en relation är det klart jag försökt anstränga mig lite för att kanske äta lite extra gott eller hångla lite extra länge. Men eftersom jag aldrig varit ”Älskling, jag har bokat en helhelg på lyxspa för att fira alla hjärtans dag”-typen så klarar jag mig rätt lindrigt undan som singel.

Tyvärr kommer Frank att vara hos sin pappa på alla hjärtans dag i år så inte ens där kan jag ordna en anledning att äta sådana där äckliga (men ändå omöjliga att sluta äta?) sockriga geléhjärtan. Men inte ska jag hänga läpp för det.

Här är tre grejer jag tror en kan tänka på som singel för att göra alla hjärtans dag till en nice tisdag:

1. Boka inte in en desperat dejt

Den här fällan tror jag kan vara lite lätt att hamna i, för de som inte tycker det är för pinsamt att ens föreslå. I någon typ av panik så tindrar en fram random person att ta ett glas mousserande vin med bara för att få kvällen att gå. Men alltså, gör det inte. Det tror jag får en att känna sig ensam.

2. Häng istället med människor du faktiskt bryr dig om

Om du inte bara umgås med sådana där som hänger på lyxspa med sin partner imorgon så hugg tag i någon som du faktiskt vet att du kommer ha roligt med. Viktig regel dock: kalla det inte för en ”singelkväll”. Då är vi tillbaka på saker som får en att känna sig ensam (avskyr verkligen allt som har med singelkväll/”ute med singeltjejerna” att göra). Krascha favvoparets middag (det kan de ta om de har en sund inställning till alla hjärtans dag), ta en öl med rolig kompis eller åk hem till mamma och pappa med en tulpanbukett.

3. Kolla på en äckelromantisk film

Här är en av mina soft spots. Jag tar alla tillfällen jag får till att kolla på hollywoodkärlek. Och det finns ingen bättre dag än imorgon att se om The Notebook eller liknande underbart dravel. Gå all in på hela klyschan med chokladask, ansiktsmask och rödvin. Man får.

😍😍😍
😍😍😍
😭😭😭
😭😭😭

Äpplet faller inte långt från trädet 

12 februari, 2017 Skriv en kommentar
Övrigt

Jag är och fikar med bästa sällskapet.


Jag: Vad tittar du på, Frank?

Frank: Där är en mamma, en pappa, en bebis.

Jag: Ja, sedär.

Frank: En SNYGG bebis.

Jag: 😳😳😳
Nu har singelmorsan Almerud spanat för högljutt på caféer. Det är tydligt det.

Hon som hämtar sist på förskolan

11 februari, 2017 30 kommentarer
Föräldraskap

Jobbar ni hel- eller deltid?

Efter nattens galenskaper följt av en heldag med lägenhetsfix, Frank-lek och lyssning på ”Elefanten som så gärna ville sova” under läggningen, så är jag inte jättepigg just nu.

Därför kommer jag nog behöva komma tillbaka till det här ämnet i ytterligare något kanske mer välformulerat inlägg – men hur gör ni med det här med arbetstid? Jag har sett några krönikor och blogginlägg i ämnet igen nu i veckan och varje gång debatten blommar upp så skär det lite i mig och mitt evigt dåliga samvete.

Jag jobbar heltid. Dvs att jag lämnar Frank vid 8.30 på morgonen och hämtar honom 17.30. Franks pappa har samma tider. Ingen av oss har råd med något annat, helt enkelt. Det räcker med några dagars vab eller sjukdom för att min ekonomi ska bli lite ansträngd. Såklart finns det saker jag kan skära ned på ytterligare. Men det hade blivit tajt ekonomiskt att gå ned i tid. Och det hade varit svårt att få min tjänst att funka på deltid också tror jag, även om jag är säker på att min (fantastiskt småbarnsförstående) arbetsgivare hade låtit mig försöka. Jag har nog ett typiskt sånt jobb som ändå skulle sluta med att man får försöka lösa ungefär lika mycket jobb på mindre tid bara – om jag skulle gå ned i tid.

Jag försöker att stilla mitt dåliga samvete i den här frågan med att Frank faktiskt älskar sin förskola. Det gör han. Men det gnager i mig ändå när jag hämtar honom och han är sist kvar, varje dag.

Jag har också försökt luta mig mot att det finns flera studier som faktiskt visar att det är kvaliteten på umgänget som räknas, inte kvantiteten.

Ändå skaver det.

Jag har ingen stark poäng att komma till i det här ämnet. Vill mest lätta på hjärtat. Och fråga; hur ni gör för att få ihop det illa beryktade livspusslet?

Prioriteringar

11 februari, 2017 Skriv en kommentar
Övrigt

Ajabaja, Hannah Sämsterud.

Okej, jag agerar helt irrationellt just nu. Någon behöver vagga mig lite och säga att allt kommer bli bra.

Jag är uppe 04.10. Inga konstigheter alls, om du hade frågat mig innan jag fick barn. Nu för tiden hör det inte till vanligheterna. Är jag på en märklig efterfest? Både ja och nej. Märklig, ja. Efterfest, nej.

Det här har alltså hänt:

16.50 Jag bestämmer mig för att gå hem och rensa i lägenheten inför visningen på söndag – något jag skjutit upp hela veckan

17.10 Finner mig själv på en bar istället
(Jag försööökte faktiskt säga nej, men Knivlisa är bra på att tala för sin sak)

16731534_10154317128790382_1395025668_o

23.30 Jag går och lägger mig…

02.00 …men vaknar med jordens panik över min dåliga karaktär

03.44 Står och balanserar på en stol och panikartat LASSAR ned glas och bråte i kartonger

04.10 Bloggar om det

Att sälja lägenhet är verkligen… spännande. Läget är under kontroll. Nu går jag och lägger mig igen. 😬👋

Civilstatus: obekväm

9 februari, 2017 Skriv en kommentar
wtf

När omgivningen försöker ”rädda oss”.

Förra veckan snackade jag med en singelkompis om ett ämne som inte är så jäkla upplyftande. Men som ändå behöver ventileras då och då.

Faktumet att singlar gör en del andra människor obekväma.

Min kompis berättade att hon helt slutat prata privatliv på jobbet och i övriga större sällskap, av den enkla anledningen att hon inte orkade med fler pity-kommentarer i form av ”åh, du ska se att du träffar någon snart” och ”jag känner på mig att det här kommer bli ditt år!”.

Så känner inte riktigt jag (än?). Men jag kan förstå henne, och det gör mig så jäkla ledsen att många människor sitter och censurerar det de berättar om sina liv, för den goda stämningens skull.

En person över 30 (jag är inte det än, men räknar in mig själv dit pga skild och har barn liksom… folk ser mig väl som 45 minst 🙃) som varit singel ett tag förvandlas till elefanten i rummet när andra pratar om sina relationer. Eller ännu mer när vi pratar om våra liv utan en traditionell kärleksrelation.

Så för att slippa att människor sitter och håller tyst om sina liv, så vill jag bara påminna oss alla om en sak. Det finns typ inget så förnedrande som att i ett stort socialt sammanhang få höra att ”det kommer ordna sig för dig snart”. Även om det såklart är välmenat så tas det lätt emot som att alla i rummet är eniga om att; det här sättet du lever på nu, det är ju bara för sorgligt. Du behöver fulländas. Låt oss rädda dig från ditt eländiga liv.

(Slut på rant – men hänvisar till detta, lite apropå; ”Så…dejtar du någon?.)