Min förlossningsberättelse

Okej, det här blev nog det längsta blogginlägg som någonsin skrivits. Se det mer som en kort roman. Men den här storyn tar sin tid att berätta. Hoppas ni kan skratta åt det med mig. Så här i efterhand är det faktiskt så sjukt att det blir riktigt kul. Här är historien om hur Franks pappa lyckades stjäla hela showen när vårt barn skulle födas. 😉

Nämnde ju härom dagen att min förlossningsberättelse är lite mer än det vanliga. Och nu har jag fått ok från Franks pappa att berätta den. Haha! När jag berättar den här live får jag nästan alltid samma reaktion. ”Jag kan faktiskt knappt tro att det är sant!”. Och jag är från Värmland, och värmlänningar är kända för att krydda stories. Men den här är så galen att jag inte ens behöver krydda den. Nu kör vi.

Jag hade efter en lång kamp (det blir ett eget inlägg) fått beviljat ett planerat kejsarsnitt, eftersom jag hade sådan otrolig förlossningsskräck. Däremot hade jag ”lovat” att om det drog igång tidigare så skulle jag försöka föda vaginalt, för att undvika ett akut snitt.

Så, min sista arbetsdag i vecka 37 drog värkarna igång, klockan var typ 16.30 på eftermiddagen. Franks pappa kom och hämtade mig, och jag som kanske mer hade en Hollywood-förlossning i mitt mindset frågade ”Ska vi åka in nu med en gång eller?”. Han däremot, som hade varit med under fem förlossningar innan lugnade mig och berättade att det här skulle ta tiiiiiid, så vi kunde åka hem. Sedan släppte han bomben:
”Alltså, jag var faktiskt precis hos vårdcentralen – och de har sagt åt mig att åka till akuten. Så jag skjutsar hem dig, åker en snabbis till akuten bara och kollar upp detta – sedan kommer jag hem. Max en timme eller två, jag lovar! Du kommer knappt märka det.”

Så han skjutsade hem mig och skulle bara åka och kolla ”hur akut” det här akuta läget var. (Hur mycket mer akut än att hans barn skulle födas kan det vara?! Han hade ändå gått och dragit på det där problemet i ett par veckor innan han kollade upp det hos vårdcentralen som sade att det var ”akut”…)

Jag som hade kommit in i förlossningsläget var tack och lov inte alls rädd längre. Där och då kände jag mest ”Gör vad du vill, jag ska föda barn iaf”. Och satte mig hemma på en pilatesboll och körde. Franks pappa var fortfarande borta typ 2,5 timmar senare, och jag började på att ha rätt rejält ont. Jag ringde honom, och han berättade två saker.

1. Hans mobil skulle dö nu

2. Han skulle opereras ”lite snabbt bara”, inget stort men det behövdes göras nu. Lokalbedövning och ett litet klipp var det de hade sagt.

Återigen lugnade han mig med ”Max två timmar till. Och du kommer hålla på i flera timmar till, det är jag säker på. Jag hinner hem”.

Nu blev jag dock rätt orolig, och ringde några nära vänner som lovade att vara standby och skjutsa in mig till förlossningen om det skulle behövas. När de erbjöd att komma förbi ville jag däremot inte det. Jag och min pilatesboll fortsatte – och värkarna med. Mycket riktigt dog hans mobil så jag fick inte tag på honom mer. Klockan var kanske 20-21 när vi smsade sista gången.

På kom det in en tant med något mer akut än Franks pappas ”akuta” problem, så hans operation sköts upp. Nu blev till och med han lite stressad, så när de väl fick in honom på operationsbordet var han så speedad att de tog beslutet att SÖVA honom i alla fall! Trots att han hade berättat att hans fru var hemma och födde barn så var det ingen som tänkte på att kontakta mig och meddela att min man inte skulle vara vid medvetande på några timmar…

Vid det här laget borde jag bara ha åkt in till förlossningen. Men någon typ av dumstönighet höll mig kvar hemma. Jag var så inställd på att min man skulle komma hem, allt skulle bli bra, och vi skulle åka in till förlossningen. Men när klockan närmade sig 00-01 och jag låg hemma och hade riktigt överjävligt ont så började jag jaga sjukhuspersonal på akuten i Falun – där vi bodde. Efter ett gäng samtal fick jag tag på någon som visste var min make var – på uppvaket. När jag fick den infon bröt jag ihop. De lugnade mig dock igen och sade att de skulle göra ett undantag och släppa iväg honom samma kväll så han kunde vara med på förlossningen. ”Han är hos dig inom ett par timmar, om du inte vill komma hit” sade de. Den hade jag ju inte hört förut…

Jag låg kvar hemma och svor och födde barn. Han vaknade upp på sjukhuset i PANIK. ”Min fru föder barn – jag måste dit NUUUUU!”. De skrev ut honom med enda villkoret att han var tvungen att kissa först, något man tydligen skulle göra efter den där typen av operation. Så han skyndade in på toan, och skulle kissa. Men mitt ex klarar inte av att se blod, det hade han glömt att informera om… Så när han såg sitt operationssår så SVIMMADE HAN! (Ungefär här brukar alla säga det där om att de inte tror att det är sant längre).

Återigen, var det någon som tänkte på att ringa och informera hans födande fru om detta? Nej, givetvis inte. Så när de där två timmarna hade gått och jag var rätt säker på att ”nu kommer ungen”. Då ringde jag igen det nummer jag nått framgång med senast. De berättade då att de hade hittat min kille avsvimmad på toan och att han därför skrivits in igen och skulle bli kvar över natten.

Då hände det sjukaste någonsin. Min kropp stängde av. Mitt i förlossningsarbetet. Det hade varit tätt mellan värkarna länge vid det laget, men jag fick sådan panik när jag insåg att han inte skulle komma – så min kropp slutade föda barn!

Jag lyckades istället (tack och lov!) få lite sömn, och morgonen efter kom min man hem tillsammans med två av våra vänner (de fick ta hand om oss båda, haha!) Jag hade fortfarande inga fler värkar men vi åkte till mvc och berättade vad som hade hänt under natten. När de undersökte mig blev de alldeles chockade. ”Du är ju öppen nästan 8 cm!”. Jag hade liksom gjort hela det jobbet själv natten innan! Men allt stod still igen. De gjorde en hinnsvepning och satte akupunkturnålar i öronen på mig. Vi åkte till förlossningen när värkarna försiktigt började igen på kvällen, men de skickade hem mig – för trots att jag redan var nästan helt öppen kom värkarna på tok för sällan och för svagt.

Klockan 04 vaknade jag av att vattnet gick, och resten minns jag inte med någon klarhet. Eftersom jag redan var mer eller mindre mitt i förlossningen så gick det i en hejdundrande fart när det väl kom igång igen. Franks pappa körde oss till förlossningen och ryggmärgsbedövningen hann inte ta innan han var ute. Men på det stora hela taget var det en så sjuuuukt mäktig upplevelse. Vilken 💪. Både jag och Frank var dock HELT slut av den märkliga starten, så vi blev inskrivna på neo några dagar, trots att han egentligen inte var mer än några dagar för tidigt född.

Natten efter förlossningen tyckte däremot Franks pappa att ”han behövde vila” eftersom ”han hade varit med om så mycket senaste två dygnen”. Jo tack. 😁

Nyfödd Fralla ♥︎

Nyfödd Fralla ♥︎

 

LOADING..