Konflikter inför barnen

Om min enda riktiga (och viktiga!) regel.

Jag har satt upp väldigt få regler för mig själv gällande förhållandet till mitt barns pappa. Mest för att jag vill kunna vara så realistisk som möjligt. I perioder känns det som vi kan vara riktigt goda vänner, i andra perioder vill jag ha minsta möjliga kontakt. Det får vara så – jag tror att en helt perfekt skilsmässa inte riktigt finns. Men den regeln jag satt upp och som jag innerligt hoppas att jag har ett inre lugn att aldrig bryta, är att barnen (både vårt gemensamma och hans andra) aldrig ska se oss bete oss som idioter mot varandra. Det är verkligen inte lätt alla gånger när så många känslor är inblandade. Men jag vill verkligen, verkligen inte ge mig här.

Vi har löst det så att de gånger som överlämning sker i den andres hem – ja, då går vi in en stund. Helst på en kaffe. Åtminstone så stannar vi i hallen och pratar lite. Jag är stolt över att vi kan det. Och att vi inte slutat med det ens de gånger vi skrek på varandra i telefonen kvällen innan.

En annan sak vi gör är att oavsett om vi inte vill prata om annat med varandra för tillfället, så slutar vi aldrig skicka uppdateringar om Frallan. Nästan varje dag skickar vi något härligt han sagt eller en bild till den andre – så man slipper känna sig så oändligt långt bort. Den grejen är ovärderlig för mig och jag hoppas att vi kommer kunna ha det så jämt.

Jag är ingen förespråkare för ”håll ihop för barnens skull”. Jag har svårt att se hur barnens uppväxt skulle bli bättre av det när ingen av föräldrarna vill vara i det där hemmet tillsammans. Men ”håll god ton för barnens skull” – det vill jag hävda med bestämdhet.

Jag vill inte att mitt barn ska växa upp med föräldrar som smäller en dörr i ansiktet på varandra, eller väntar i bilen medan de får sköta överlämningen själva. Där får vi bara vara de vuxna. Och skärpa oss.

(Har du inte börjat följa min Fb-page redan så gör det nununu: Dreamteam på deltid 😘)

  1. Superbra av er! Jag tycker att det här är så svårt. Jag vill verkligen hålla det schysst inför barnet och vi pratar lite allmänt om henne vid överlämning och håller då god ton. Men så fort jag närmar mig hans hem (där jag bott) eller han mitt nya så får jag sån ofantligt ångest. Vi möts utanför våra hem och lämnar. Jag klarar inte av tanken på att se hur de bor nu (även fast jag vill veta att min dotter har det bra) och jag vill inte att han ska se hur jag bor. Vet inte varför det känns så hemskt men det här är min borg och trygghet efter att han lämnade mig. Nu var det bara 6 månader sen så förhoppningsvis släpper det och vi kan få en mindre krystad relation. Måste nog bara bli av med lite hat, dåligt samvete, ångest och massa andra onda känslor först.

  2. SÅ VIKTIGT! Jag är fortfarande gift men skulle det skita sig så kommer jag verkligen kämpa för att vi ska hålla sams inför barnen. Ja det kämpar jag för nu med. Jag är skilsmässobarn och såg mina föräldrar prata med varandra kanske en gång efter de separerade. De skickade meddelande via mig, ”säg åt pappa att han får betala den här räkningen” osv. Märkte att pappa blev ledsen när man pratade om mamma så jag slutade med det och försökte så länge att undanhålla för honom att mamma träffat någon ny. Näe fy fan, barn ska aldrig behöva ta ansvar för sina föräldrars dåliga beteende.

  3. Låter som ett jättebra och viktigt mål. Kan bara föreställa mig hur svårt det måste vara vissa gånger men säkert kommer det löna sig både för er och barnen i framtiden!

  4. Jag var ett stort barn när mina föräldrar skildes, 16 år. De kunde inte prata med varandra alls, skrek åt varandra i telefonen, bråkade hej vilt framför oss flera gånger. Att gå in i den andras hem fanns inte på kartan, de väntade i bilen varje gång. Fastän jag och brorsan var så pass stora så var det vidrigt. Det har verkligen satt spår, att två av mina förebilder kunde bete sig så… nej. Än idag kan jag känna mig besviken på hur ruttet de skötte det, och då var jag som sagt ändå 16, 17. Så stor eloge till alla skilda föräldrar som tänker på det, jag tror det gör så stor skillnad.

  5. Måste vara så skönt för er att ni kan vara trevliga mot varandra och samarbeta. Min dotter har en bästa kompis och hennes föräldrar är separerade sedan kompisen var bebis. Föräldrarna är nästan ständigt i konflikt med varandra, ibland mer och ibland mindre. Just nu är det värre än vanligt vilket tyvärr går ut över deras dotter. Båda föräldrarna försöker anförtro sig åt mig trots att vi inte är jättenära vänner. Jag vill helst hålla mig neutral för min dotters skull och vill inte (och kan inte) välja sida då jag ju inte har all fakta om deras liv. Så svårt när vårt liv indirekt blir påverkat av deras strulande. Vill säga ifrån men på ett schysst sätt. Om det nu går?

  6. Alltså jag tycker det är så bra, men det kommer nog aldrig hända oss. Vi har alltid grälat och tycker olika om så viktiga saker, däremot talar jag inte illa om mitt ex. Jag kan ju tycka att han är ett as, men det behöver jag inte säga till vårt barn.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..