Gästblogg: Anna berättar om hur vi träffades

Idag lämnar jag över bloggen till Anna som både säger HEJ och berättar en historia om ödet. 😉

Det är svindlande hur till synes små och obetydliga saker kan komma att förändra ens liv. Som typ en Kjell Höglund-låt.

Jag och mina vänner såg Eurovisionfinalen hemma hos mig i mitten av maj. Efteråt stannade de kvar för att i vanlig ordning youtuba schlagerdängor från förr och sentimentalt skriksjunga till Helen Sjöholms “Du måste finnas” efter x antal glas bubbel. Och som vanligt slutade det hela med att en av mina bästisar highjackade youtube-kön för att spela upp SINA favoriter, dvs “random gubbe med gitarr”-låtar utan något pepp överhuvudtaget. Temat för ikväll var tydligen Kjell Höglund. Vem fan gillar Kjell Höglund? Vem är det ens? Eller lever han fortfarande? Ni ser, jag har verkligen ingen koll. Sorry Kjell. Den enda visan jag kände igen var “Genesarets sjö”. Och den är väl fin. Men kanske inte fem gånger i rad kl 2 på natten. “Dags att runda av kanske” tänkte jag, smått irriterad över att vi nu hade lyssnat på släpiga gamla reliker hela kvällen istället för Beyoncé. Men så hände något. En ny Kjell Höglund-låt började spelas, i ett helt annat tempo och jargong än de föregående. Och den visade sig vara fullkomligt briljant. Så avgrundsmörk och svart som natten. Jag älskade den.

5 dagar senare (ja, jag är en räknoholic) stötte jag på samma briljanta låt igen, men i ett helt annat forum. På Tinder, av alla ställen. En tjej hade länkat in låten på sin profil. Kjell Höglund – “Man vänjer sig”. Bara det, ingen presentationstext. Inte ens en emoji bjussade hon på. Alla som känner mig vet att jag har haft EN enda tumregel på Tinder; aldrig swipea ja på någon utan text. Av diverse anledningar. Och här var hon då. Helt utan text, MEN med livets låt inlänkad. Vad är oddsen? Jag må vara mån om mina principer, men om det är något jag tar tillvara på mer än principer så är det när livet slänger ett tecken åt mitt håll. Och det här var väl ändå ett tecken av ganska hög kaliber? Så. Jag tog ett djupt andetag, slängde min förbannade regel åt sidan och swipade ja. Givetvis efter att jag hade printscreenat hennes profil och skickat till min Kjell Höglund-bästis med orden “Kolla här, det är ödet!” Halvt på skoj, men också halvt på allvar.

Nu nästan fyra månader senare är jag hennes flickvän, mer kär än någonsin och har fått träffa hennes son. Allt tack vare en Kjell Höglund-låt.

👋👋👋

Du kanske också vill läsa: För mörk humor för Tinder (👈  Om hur det först gick för mig med det där låtvalet, hehe. )

  1. Så underbar historia! Du borde också börja blogga Anna, så bra och rolig text!

    Jag och min sambo blev också tillsammans på grund av att ödet gav mig ett ”tecken” som jag var tvungen att följa. Nu, två barn och nio år senare är jag så glad att jag inte ignorerade det ❤️

  2. Anlita Kjell Höglund som vigselförrättare;-) Vilken berättare du är, Anna! (Liksom din flickvän) Ni är ett snyggt par onekligen. Mitt möte med min partner var förutbestämt av ett medium (en present från mina väninnor). Hon sa ”du kommer träffa en musiker med ett M i för eller efternamn från Mellan-Östern i ett fjärran landet”. ”Jaha” tänkte jag på Hamngatan i Göteborg. Några år senare stod han där på Avenue D i NYC och öppnade sin lägenhetsdörr, min ståtliga Israeliska jazzmusiker. Det var för 15 år sedan, still going strong med en liten son;-)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..