Känslan av att vara utanför, helt i onödan..

Har man långa promenader så är det bra att ha med en vän med en lång vänskap. Herrejävlar vad Meryem och jag har gått ihop! 

  

När man går så långt med någon är det inte bara viktigt att man kan prata utan att man också är bekväm med tystnad. Promenader är plågsamma nog så jag skulle aldrig orka promenera med någon där jag kände ansvar att konversera eller ens kallprata.

 Nu är denna donna i Barcelona så jag får promenera själv. Och det är lika viktigt det, att kunna vara själv.

 Jag var bättre på det när jag var liten. Innan jag förstod vikten av sociala sammanhang och konstellationer så satt jag mer än gärna själv och lekte med stenar eller dylikt. Jag har ett minne av när jag gick i första klass och satt och tittade på när andra barn lekte ihop. Jag mådde bra. Ja reflekterade inte över att jag satt själv eller att jag inte deltog i leken. Jag såg det inte så och det var en skön och harmonisk känsla. Jag önskar att jag hade kvar den. Den rastlösa själ som jag växt upp till att bli, hon har ofta känslan av att missa något eller inte vara med. Känner någon igen den känslan? 

Jag undrar om det är åren som mobbad under mellanstadiet som har satt sina spår? Vad tror ni? Helt ok att vara hobbypsykolog nu, jag ber ju praktiskt taget om det. 🙂 

  1. Jag har ingen aning jag. Men misstänker att man är olika bara. Jag känner alltid ett stort behov av att vara själv efter att ha umgåtts mycket/länge med såväl vänner och familj. Mina longtime homies är vana men nyare bekantskaper kan tycka att jag är konstig som liksom ”behöver” ensamtid. Ska på semester två veckor med några vänner nu i sommar och ser det som en självklarhet att jag ska ut och gå en ensam promenad/joggingrunda var och varannan dag. haha. För att sedan vara och ha superhärligt resten av tiden såklart.

    1. Känner igen mig! Har lärt mig nu att säga till och förklara att jag behöver ensamtid. Var på semester med ett gäng nya människor för några år sedan och varje gång jag skulle gå på promenad eller vara själv så var det alltid någon som sa ”jag följer med!”. Höll på att bli tokig!! Haha!

    2. Och ofta kan omgivningen tro (när man går iväg ensam) att man mår lite dåligt/känner sig utanför… Det är inte lätt att veta hur andra fungerar!

      Man kan ju alltid säga att man ska gå iväg och meditera/yoga för det verkar lättare att acceptera än att man vill ha egentid.

  2. Jag känner igen mig. När jag gick på dagis så lekte jag med alla och hade inga problem med kompisar. Sen började jag på förskolan och då kände jag att jag alltid behövde vara alla till lags för att få kompisar och många gånger kände jag i grundskolan så kände jag mig ensam. När jag stod vid entrén till skolan och tittade på de andra barnen, jag var den som satt med lärarna och åt lunch. Sen på högstadiet så hade jag kompisar att umgås med i skolan men det var endast i skolan och utanför skolan hade jag inga vänner. I slutet på högstadiet började vi träffas utanför skolan också och vi var en gäng som alla var nära vänner, men jag kände ändå att dessa personer som jag umgicks med snackade skit om mig när jag inte var i närheten (man brukar ju säga att om någon snackar skit om någon annan med dig så kan man bara undra vad denna person säger i ens frånvaro) och när vi alla bara hängde så kände jag mig utanför. När vi började gymnasiet så slutade dem prata med mig helt plötsligt och då förstod jag att dem inte var mina vänner, utan de kände sig tvungna att umgås med mig. Samtidigt så var jag mobbad i gymnasiet av hela min klass samt några andra i min ålder i andra klasser. I 3 år var jag alltså mobbad och hade inte en enda vän. Efter studenten började jag jobba och på jobbet fick jag kompisar, jag kände att jag inte behövde anpassa mig efter vem jag umgås med utan jag kunde vara mig själv med alla människor. Men även med dessa kompisar så känner jag idag att ibland så känner jag mig utanför. Jag har inte många vänner och när mina kompisar inte hör av sig på ett tag, eller när jag ser att någon gör något kul som jag också vill vara med på, så känner jag mig utanför. Jag har inte haft en bästa vän sen 3:e klass i grundskolan. Just nu är det precis det jag behöver. Nuförtiden kan jag också känna att varje gång jag träffar någon ny person som jag kan tänka mig att vara vän med så känner jag att jag kväver personen med min vänskap. Är det så det ska vara för resten av mitt liv? Denna känsla är inte rolig, det känns som att jag står vid entrén till skolan igen och tittar på dem andra som leker och har kul, medan jag är utanför. Alla dessa minnen kommer tillbaka…

    1. Oj vad jag kunde känns igen mig i din känsla av mer eller mindre konstant utanförskap. Har reflekterar kring min känsla men fick fler funderingar efter din text så ville bara säga tack. Jag upplever också ganska ofta en känsla av, hmm.. kanske avvisande när jag ser vänner ha kul utan mig. Även om jag rationellt sett är väl medveten om att alla inte har samma värderingar kring att inkludera alla som jag, en del behöver ”leka två” och inte tre ibland, men aj vad ont det kan göra. Ta hand om dig M.

  3. Jag tänker mig att du är en person med mycket tankar och tidigare i livet kanske det handlade mest om att konkretisera tankarna (genom att skriva dagbok) och sedan kom perioden av ”analyserande” jag tänker mig tonåren då jag i alla fall kunde prata sönder detaljer (varför skrev han bara kram och inte puss?) men jag var ändå inte öppen för någon annans åsikt egentligen utan ville ha bekräftelse. Nu som 30-åring behöver jag det sociala för att få nya inputs. Om jag läser en bok i psykologi vill jag dessutom prata med en kunnig och lixom få fler konkreta inputs. Eller när jag läste härskarteknik så kunde jag titta på folk och fundera över vilken härskarteknik de använde.
    Så det socialabehovet har lixom förändrats om du förstår hur jag menar?

  4. Åh Elaine, det var så roligt att se dig idag. Du grillade med vänner på vår gård, och när jag kände igen kände jag bara för att gå fram och hälsa. Be om en liten autograf i din bok, vad som helst

    1. Världens härligaste gård, vilken pärla! Du skulle ha kommit fram, jag är jättesnäll lovar! Bits inte, kramas bara! 🙂 kram

  5. Har precis upptäckt din blogg och fy fasen vad jag gillar den ! =) Du bjuder på dig själv och ”rosar-puffar” inte allt. Gillar! Och så är du vän med Meryem som kommer från V-ås precis om jag och hon och jag har gemensam vän..världen är liten =)
    Tack för en bra blogg som jag nu måste följa slaviskt =D

  6. Jag hade den känslan jättemycket förr, men mycket helgjobb gjorde att jag tillslut lärde mig att missa saker… och nu har jag ett lugn inom mig. Jag trivs nör det är lugnt och är gärna med bara familjen och min sambo. Jag behöver inte känna att jag är med om allt längre. Det är superskönt! Men framförallt för att jag ör en blandning av extrovert och introvert. Jag behöver iu verkligen få vara ifred också… 🙂

  7. Känner igen mig. Jag trivs egentligen väldigt bra med att vara själv men jag blir skitstressad av tanken på att jag ska missa något om jag inte är med hela tiden. Eller typ att gruppen ska inse att de fungerar lika bra(/bättre) utan mig och sluta bjuda in mig till saker.

  8. kan en riktigt psykolog bekräfta; befästs/skapas/påverkas inte självkänsla som mest under tidigt mellanstadieålder 9-11 år? Någon som kan bekräfta eller dementera mha forskning. Utöver detta har jag för mig att att personer med följande dominant comfortzone; extrovert och förändringsbenägen, påverkas och är mer känsliga mot yttre förändringar t ex läser ständigt av situationer, personer osv – på gott och ont – och vare sig man vill eller inte. Låt oss kalla det en superkraft, eller god förmåga, som ibland kan bli för mkt och svår, tar mkt energi, att stänga av. Dessa personer är typiska på eller av personer. Oftast på.

    1. Underbart uttryck – superkraft! Det är jag till 100 % och jag ska vara nöjd med min superkraft även om den innebär att jag blir ledsen ibland när inte alla är så inkluderande som jag. Jag får vara nöjd med att jag faktiskt ofta får vara med om jag vill även om jag inte är så bra på att ta för mig som jag skulle kunna vara.

  9. Lustigt, jag tänkte på just samma sak idag. När jag får känslan att vara utanför (och allra mest är jag inte alls det, det är bara en känsla), blir jag jätteemotionell och känner knappt igen mig själv. Undermedvetet gör jag allt för att slippa känna den känslan, är ofta rastlös, orolig att jag missar händelser och mån om att ”dra igång saker”. Jag tror också att det har att göra med från mellanstadiet och högstadiet då jag hade det ganska kämpigt. På något sätt litar jag liksom inte riktigt på att jag verkligen får vara med och är en fast beståndsdel i ett sammanhang. Lustigt, då jag ändå är över 30 år gammal, det borde ju lägga sig nån gång, och jag är en ganska förnuftig 😉 person i övrigt.

  10. Känner igen mig massor! Jag har alltid haft många och nära vänner, men faktiskt så länge jag kan komma på ändå känt mig ensam. Trots att jag älskar och behöver vara själv väldigt ofta för att tanka energi. Tror nästan jag mådde som bäst en period då jag flyttat till en ny stad och inte kände npgon så jag liksom kunde vara själv med ”gott samvete”. Jag tror det är den där känslan av att missa nåt, eller att man ”borde” umgås mer med andra som spökar… fast jag vet inte. Känner mig liksom otillräcklig så ofta.

  11. Jag känner igen mig, har försökt reda ut var det kommer ifrån – var det mobbingen, en frånvarande pappa, missbruk i familjen, jag vet inte…och tänker nu när jag är vuxen att det kanske inte spelar någon roll vad som orsakade denna rastlöshet, jag kanske inte ens är medveten om den händelsen/händelserna, det som dock hjälper mig idag när den ”skavande” känslan kommer av rastlöshet och utanförskap är att jag brukar fråga mig själv om den är sann? Är det sant att jag missar något eller är utanför? ”Utanför” från vad?? Oftast är det inte sant, bara en obehaglig känsla som kommer upp, den kanske triggas av en händelse eller känslostämning idag, men den är inte relevant längre eftersom den hör barndomen till. Det jag brukar göra när jag har en ”skavande” dag är att jag erkänner det högt för mig själv ”idag känner jag mig rastlös/utanför/eller vad det nu kan vara”, då blir skavandet mindre, om jag stressar upp mig över det eller fokuserar på det så blir det värre. Sen hjälper det också tycker jag att göra fysiska grejer: promenera, träna, baka, laga mat eller vad man nu gillar. Och vi är inte ensamma, de flesta har nog grejer som skaver i själen, tror jag i alla fall… <3

  12. Känner igen mig i många av kommentarerna, speciellt Eddas. Var aldrig mobbad i skolan men har inte haft en bästis sedan lågstadiet. Var den som blev vald bland de sista och hade ingen given parhäst när man skulle göra saker två och två. Del av olika gruppkonstellationer har jag alltid varit men ofta med känslan att jag inte riktigt passar in eller att jag inte skulle vara saknad om jag uteblir.
    Är nu över 30 och med ett bra jobb, social och utåtriktad men fortfarande med känslan att jag inte riktigt hör hemma någonstans.

    1. En sak till, har i vuxenålder inte haft problem med att göra saker på egen hand, många gånger föredrar jag det – vad som är orsak och verkan i detta sammanhang har jag funderat på utan att komma fram till något.

  13. Jag känner ibland att jag inte räcker till och att jag ”inte få vara med”. Jag är rädd för att missa något, inte vara en i gänget och inte vara omtyckt. Det resulterar med att jag hittar på saker, bjuder in, ordnar fester etc. Allt för att rädslan att inte ha något att göra. Sedan ställer jag sjukt höga krav på mig själv men kan tillåta mycket av vänner. Inte sunt, men svårt att bryta. Jag tror det bottnar i mobbning i skolan.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..