När man blir mamma till en pojkvän

På tal om dumpad så kom jag att tänka på en gång när jag dumpade. Jag läser en av mina dagböcker där jag var galet kär och förälskad i en kille från den tiden. Så längesen nu och den jag då trodde var min stora kärlek. Han var en fri själ, rolig, inte så ansvarstagande och hade svårt att tänka långsiktigt. Men han fick mig att skratta och glömma vardagliga bekymmer väldigt ofta. Det var skönt.

Det som sakta kom krypandes dock var att en person som struntar i vardagsbekymmer oftast har vardagsbekymmer som dessutom växer. Plötsligt började jag ge honom tips och tricks för hur han skulle lösa dessa och det gick sakta men säkert upp för mig att han var helt lost i detta. Nästan som han levde utanför samhället i samhället. Jag blev orolig för honom och förklarade vad hans tendens till att aldrig ta tag i saker skulle leda till. Plötsligt står mannen, som fick mig att glömma vardagsbekymmer, upp till näsan med bekymmer. Jag försökte dra honom ur det med en massa råd, men något hände. Jag började känna mig som en mamma. Blev avtänd. Det här är från 2006 som jag hittade detta dagboksblad. Jag blev nästan chockad över att den häftiga förälskelsen slocknade för mig och försökte förstå varför. Jag trodde aldrig någonsin att de skulle ske. Men när det sker så finns det skäl till det. Att skriva dagbok hjälpte mig att förstå. En kompis berättar att detta fenomen kallas Oidipus och Elektrasyndromet när relationer blir syskon eller förälder-barn-lika. Har ni hört talas om det?

2006-01-12

Mina känslor för dig, de ljuvliga, kittliga, pirriga. De som fick en att tappa fotfästet men ändå fångas upp i ett skratt. Skratt av den överväldigande känslan att få vara kär i dig. De har försvunnit och jag vet inte om de kommer tillbaka.. Det är lite chockartat för mig så jag kan bara ana hur det är för dig.

Vi kvinnor. Vi pratar, berättar, diskuterar, funderar och filosoferar. Vi berättar vad som är fel för att det ska kunna bli rätt. Jag hade en naiv förhoppning om att det landade i dig, det jag sa. Jag, ditt livs kärlek. Men trots att du var kär och älskade mig så gjorde du som många män gör. Du avfärdade mig som kvinna och ett fruntimmer. Du sa det inte i ord, men jag hörde att hela ditt väsen sa det. Du undrade vad du skulle svara för att jag skulle bli nöjd. Jag undrade vad jag skulle säga för att du skulle förstå. Tiden gick och samma problem följde med dig. De mindre attraktiva. Du min pojkvän. Nya situationer, nya utmaningar. För varje banalt råd jag gav dig till vardagslabyrinten så växte jag en centimeter och du krympte två. Manligheten och kvinnligheten, dessa två förlorade sina definitioner när jag lotsade dig. Plötsligt en dag hände det bara. Längdskillnaden blev för påtaglig. Plötsligt väcktes oönskade moderskänslor i mig och du hade aldrig känt dig mindre manlig. Jag släppte hastigt din hand. Du gjorde mig motvilligt till lags. Kärleken finns kvar för du är min största. Men förälskelsen packade sin väska varsamt denna tid av guidande i din kluriga vardagslabyrint. Sen en dag för sex månader sedan tog den sin flykt – förälskelsen. Jag stannade kvar för vanans makt förmådde mig inte att ta ett steg. Men kramarna kändes forserade, kyssarna aldrig lustfyllda mer obligatoriska, sexet uteslutet och närheten kvävande. Avståndet växte trots att jag sa ”Jag finns kvar”. Jag ville ju. Men du visste att förälskelsen hade gått och att jag snart skulle följa efter. Jag satt plikttroget kvar, lite för länge. Du berövad på din manlighet (av dig själv) tog tacksamt emot mitt sällskap trots att det var av den kyligare sorten. Men när du började huttra reste jag mig upp och sa ”Jag gör dig ingen en tjänst. Hitta dig en kvinna som tycker att min trygghetsnarkomani och krav på självständighet är en petitess i förhållande till den underbara man du är. Du förtjänar inget mindre.” Att resa sig var lätt, att gå var skönt. Men att förälskelsen tog sin kos är för mig en konstig känsla. Undrar vart det är nu. Jag följer efter, jag letar, jag lämnar dig. – Elaine.

Har ni känt samma sak för ett ex eller nuvarande? Moderskänslor. Jag tycker det var hemskt, incestiöst. Usch. Jag är tydligen inte ensam. Att man tillslut får moderskänslor för sin respektive för att han är hopplöst ansvarslös. Man kommer på sig själv att prata som en tonårsmorsa som påpekar de mest banala saker som en vuxen man/kvinna borde känna till. Där tar det slut. Jag läste om en man som liknade sitt äktenskap med sin hemmafru (som fö var lyxfru) med att ha ett till barn att ta hand om. Detta kanske är utbrett? Känner ni igen det?

    1. Hej! Åh så gulligt av dej ta dej tusen att glravärlden lite bättre, lite trevligare och lite mer tillåtande. Dagens goda avbockad etc. Applåd!

      Fö kan en skriva vilket som. Lite av charmen med personligt levande språk.
      Testa själv, vetja!

      1. Men jösses nu blir du väl helt sinnes när mobilen min flippar också: ta dej TIDEN att GÖRA VÄRLDEN skulle det såklart stå. Sorry, inte meningen!

    2. Elisabeth Eden
      ”Ett till barn att ta hand om” är helt korrekt. Medan om meningen hade haft en punkt efter ”barn” så hade det varit ”bättre svenska” (eller ”mer grammatiskt korrekt” som jag antar att du menar egentligen) att avsluta meningen med ”ett barn till”. Men även om Elaine hade använt fel ordföljd så måste det väl finnas andra saker som är mer konstruktivt att kritisera än ”Sveriges retorik drottning”s ”dåliga svenska”? Vänligen,

  1. Jag känner igen mig till 100% i mitt nuvarande förhållande. Jag vet inte vad jag ska göra. Står mellan jobb nu och vi har en gemensam dotter på 4år. Närheten finns inte längre, känslan att ”walk away” blir större för varje dag. En man som har dålig koll på sin ekonomi, inte vet vart han ska ta vägen och som bara beklagar sig.

    Tack för du finns, Elaine. Du är underbar.

  2. Känner så väl igen mig! Lever med en man som har blivit curlad av sin mor hela sitt liv. Vi har två fantastiska barn tillsammans och han är världens snällaste men jag får tjata om allt. Han ser inte vad som behövs göras i hemmet, med barnen eller någon annanstans, allt är på hans villkor, när han får tummen ur. Han har under 4 års tid haft ett problem med halsen som jag bett honom att söka hjälp för men han säger bara ”jag ska” och sen går tiden. I somras jobbade han nere i Sthlm och bodde då hos sin mor dessa veckor och en dag ringer han och berättar att han ska till vc och träffa en läkare för hans mamma (!!!) har ringt vc åt honom! Jag blev så arg att jag ställde ultimatum och skällde ut hans mamma för att ha curlat sönder honom under alla dessa år. (Låter hemskt men hon har en till son som hon curlar ännu värre, betalar räkningar åt osv och hon vet om att hon gör bägge en otjänst men ändå fortsätter hon). What’s next, ska hon ringa och sjukanmäla honom från jobbet också? Har väl varit något bättre sen i somras, han försöker bättra sig men är rädd att det var försent.

  3. Oidipuskomplexet skrev Freud om. Han dog för nästan 80 år sedan, dock verkar namnet ha bitit sig kvar. Dagens psykodynamiska fält använder begreppet triangulering. Fokuset är lite annat och bygger på mindre förlegade könsstereotyper. Freud tänkte sig till exempel att små pojkar skulle ha en omedveten sexuell önskan att vilja ha sina mammor som partner. Vet inte ens hur jag kan ge en rimlig kommentar på den tanken för jag känner mig bara äcklad. Min pdt-lärare har sagt att triangulering är det vedertagna och att man möjligen möjligen möjligen använder oidipus i mycket slutna kretsar.

    Mvh,
    Psykologstudent

  4. Jag känner igen mig. Jag lämnade en man som jag älskade så oerhört men som jag kände att jag var mer mamma till än partner. Och det var svårt. Så svårt. Jag saknade honom i åratal efter att jag lämnat honom och undrade om jag gjort rätt. Jag vet fortfarande inte. Det var kärlek mellan oss och det var speciellt. Men som sagt, känslan av att vara en tonårsmamma till min pojkvän istället för en flickvän, och bristen av attraktion som följde med det gjorde att det inte gick att fortsätta. Vad skönt, Elaine, att du delar en erfarenhet som är så liknande.

    1. Gjorde samma sak med min stora kärlek för 5 år sen för det blev ohållbart och det värsta är att jag fortfarande älskar honom.
      Inte lätt att lämna den man älskar, men man måste göra det som är bäst för ens psykiska välbefinnande, i längden. Tänk på att du ska räcka till för dig själv, alla andra nära och kära samt i yrkesliv.
      Har kompisar och en syster som har barn med s.k. vuxna bebisar och det är inte lätt för dem. Ofta tvingas de välja/prioritera mellan barn och make. De dräneras ständigt på sin energi, främst från maken som ändå fick vad han förväntade sig en ”morsa/fru”. Så du har definitivt gjort rätt tror jag iallafall…

  5. Åh ja, jag känner igen mig. Hade en pojkvän som avbröt sina studier, flyttade in hos sin morsa och därefter bokstavligt talat spenderade 6 månader med att spela TV-spel. Han skulle kunna ha utnyttjat tiden till att ta körkort och söka jobb, men det var samma mentalitet som många andra här beskriver: ”jag ska…” Varje gång vi ätit middag blev disken stående i dagar om jag inte tog den. Hans morsa fick en utskällning om hon knackade på hans dörr och hade frukost serverad åt honom – hon fick ju inte väcka honom klockan NIO på morgonen!! Till ingens förvåning gjorde min attraktion för honom en Titanic och relationen tog slut.

  6. Hehe, ja. Känner igen mig lite i min man som jag för övrigt älskar. Ibland kan jag känna mig lite tjatig och som att han är ytterligare ett av våra barn jag behöver påminna om banala saker. Men å andra sidan tror jag att jag har blivit lite gnällig på sistone. Jag är hemma på heltid med våra barn och har varit det i 3,5 år så hemmet har liksom blivit min borg på något sätt. Vill att saker ska ske på mitt via vilket kanske inte är lätt för honom att veta jämt.

    Sedan har han å andra sidan världens tålamod med mitt gnäll och mina egenheter. Han är en fin man med mycket kärlek och hjärtat på rätt ställe.

    Är lycklig att få tillbringa vardagen tillsammans med min man som ibland är som mitt barn 😁

  7. Jag känner igen mig, när lång tid har gått och en fortfarande är kvar börjar känslorna bli kletiga och en själv snurrar in sig i det klistret, jag själv blev bitter men förstod inte riktigt varför. Tack för påminnelsen. Kram

  8. Jag vet inte om min kommentar kommit fram. Jag kan inte se den någonstans 🙁 inte första gången detta händer, haha.

  9. Min mun är full av vittnesmål, min älskare lämnade huset i två månader till Sydafrika som turist, där hon menade en pojke och hon var förvirrad av pojken, min flickvän vägrar att komma hem igen, jag gråter dag och natt ser För vem som ska hjälpa mig, läste jag ett vittnesbörd om en kraftfull stavningskastare som heter Dr Oba och jag kontaktade stavningskastern för att hjälpa mig att få min älskare tillbaka till mig och han ber mig att inte oroa mig för att gudarna vi kämpar för mig. . Han berättade för mig om midnatt när all ande är vilande, kommer han att ställa en stavning för att återförena min älskare tillbaka till mig. Och han gjorde på mindre än 2 dagar kom min älskare tillbaka till mig och började gråta som jag borde för förlåta honom, jag är så glad för vad den här stavningen gjorde för mig. Kontakta dr Oba via (obaspellhome@gmail.com) eller whatsapp honom på +2348151943640

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..