Rätt att göra abort, men rätt att få veta de psykiska konsekvenserna.

Lady Dahmer har i några dagar basunerat kvinnors rätt till abort och hur det ska vara lika lätt som att gå till tandläkaren tycker hon. Det har vridigt sig i magen på mig när jag läst hennes inlägg. Mest för att jag själv har gjort abort och det var inte som ett tandläkarbesök. Långt därifrån. Det här är ingen debatt för mig, det är min upplevelse. En upplevelse jag hade önskat att jag fått höra om så jag varit mer noggrann med preventivmedel. Så jag hoppas inte att få rätt i detta, det finns inga rätt eller fel. Jag hoppas bara att kvinnor slipper ställas inför det beslut jag tog.

Jag tycker kvinnor har rätt att bestämma över sina kroppar, men också rätt att veta att långt ifrån alla tycker det är ett tandläkarbesök eller peace of cake. Därför borde ni få veta det psykiska lidande jag gick igenom så kanske ni överväger detta – kondom. Det däremot, är som en ett tandläkarbesök. Inte svårt alls.

Jag gjorde abort för kanske tolv år sedan. Jag tänkte ”herregud, det är väl bara att göra abort. Det är MIN kropp, jag bestämmer över den”. Japp det gör jag, men det jag inte kunde bestämma över var hur jag skulle må sen. Jag har ju skrivit dagbok sedan jag var 7 år. Dessa dagboksblad är ingen rolig läsning. Jag gjorde en medicinsk abort. Det skulle komma klumpar sa barnmorskan, men det kom ett foster..

Ur dagboken

St:eriksplan, 2005

Jag vill ha tillbaka de trötta dagarna, illamåendet, de för tillfälligt olidliga dofterna. Men framförallt vill jag ha tillbaka dig lilla bebis, i min mage. Du kom dit, oväntat och snabbt. Jag vill nog inte leva med han som skulle ha blivit din pappa. Jag hade precis börjat landa när du kom som en överraskning in i våra liv. Min första reaktion var glädje, men efter rationella samtal senare beslutade vi oss för att göra abort…

Det konstaterades att jag var i vecka sex. Jag fick se dig på skärmen. Jag kunde inte låta bli att le. Ultraljud. Den lilla lampan som pickade på skärmen var ditt hjärta. Men nu skulle jag inte gå från ultraljud till väntans tider. Jag skulle göra abort. Jag fick slå bort alla tankar om att du var någon som kunde bli mitt barn. Men de slogs inte bort, de slogs ner i en tillfällig gömma i hjärtat. Kanske var det hormonerna som gav mig mammakänslorna. Jag är ung, har aldrig längtat efter barn förut, men nu…

Jag satt med tablett i hand och barnmorskan förklarade de efterföljande tabletternas funktion. Hon höll upp en broschyr men allt blev suddigt. Jag såg inte bokstäverna och hörde inte hennes ord. Jag såg bara förpackningen där tabletten hade legat och la tillbaka den ”oåterkalleliga” tabletten i förpackningen. ”Jag kan inte göra det här” sa jag till henne. Bad om ursäkt och lämnade SÖS. Varför satt jag där själv? Varför skulle jag gå igenom detta själv. Då var du kvar i min mage lilla vän. En frisk liten sak som växte.

Jag kom hem till **** och sa att jag inte kunde. ”Jag dör om jag gör det. Men om vi beslutar oss för det så måste du följa med. Du måste se ultraljudet och förstå vidden av en abort”. Men kan en man göra det? Han som inte känner livet växa i sig? Är det för mycket begärt. Förmodligen. Men det är inte för mycket begärt att be honom följa med, försöka förstå. Han lovade att följa med om beslutet skulle fattas. Men vi skulle också ge oss tid att tänka. Under den tiden växte du i min mage, påminnelser berättade vilken vecka jag var i. 

Vi visste inte om vi skulle klara ett barn till. Han har redan en tvåring som jag är ”bonusmamma” till. Vi fattade ett rationellt beslut, det om att ta bort dig. Återigen i stolen med tabletten i hand nu med **** vid min sida. Barnmorskan förklarade att aborten skulle göras hemma. ”Behöver du kurator?”. ”Förmodligen” svarade jag. Ultraljud igen och jag bröt ihop bara jag såg apparaten. Han fick se dig, nu hade du blivit större. Vecka 9. Barnmorskan gav mig tabletten som jag också svalde, sen förklarade hon vad som skulle göras härnäst och vi lyssnade noggrant. Jag skulle ”blöda lite” och det kanske skulle göra lite ont. Men den informationen var lika sann som att blodet är blått i Always reklamerna. Hon också gick igenom alla preventivmedel som vi kunde ta sen. Alla hormoner som skulle finnas i min kropp. ”Finns det inget preventivmedel för mannen?” Frågade jag. Hon tittade uppgivet på mig och sa att det inte läggs forskning på det. 

Jag förde upp de fyra tabletterna dagen efter och tog en promenad tills det började blöda ned för mina ben. Sen satt jag på toaletten. Klumpar kom ut. **** kollade på fotboll utanför och jag satt på toaletten med öppen dörr, jag ville inte vara själv. Plötsligt är det något som hänger ned som inte vill lossna. Jag förstår inte. Det skulle ju bara blöda lite. Inte hänga.. Jag tittar mellan mina ben, tittar mer noggrant och där ser jag ett litet huvud och två små små öron precis vid mitt underliv. Jag skriker och börjar gråta hejdlöst! *** springer in och försöker lugna mig. Ett foster, vårt barn om än väldigt lilla barn, hänger ändå död mellan mina ben. ”Ni ska göra aborten hemma” jo tack. Nog för att det är resurssparande och ett val vi gjort själva, men att cencurera allt detta till ”klumpar”. ”Det blöder lite” var en underdrift. Varför sa ingen något om risken att man skulle se ett foster? Jag försökte krysta ut det, men det hjälpte inte. Den var ju ute men verkade hänga i sin lilla navelsträng? Jag vet inte. Jag kände mig som en mördare och tyckte så synd om den lille som skulle möta sitt öde i en toalett. ”Det är naturligt” sa barnmorskan om allt som skulle ske med tabletternas effekt, men hon glömde nämna omänskligt. **** kunde inte hjälpa mig. Min kusin kom på tio minuter, en person som vet att dessa saker kan hända i ett missfall eller en abort. Den lille hängde kvar mellan mina ben när hon kom och jag grät hejdlöst, kände mig helt ovärdig alla tårar, detta var ju mitt beslut och därför mitt fel. Det hade inte behövt bli så. Med en massa papper hjälpte hon mig att få bort fostret, ner… i toaletten. Något dog i mig i ögonblicket hon spolade.

Jag stod i duschen och grät hejdlöst. Att göra en abort och att se ett liv som aldrig kommer bli, det är skillnad. Att den där lilla kroppen nu är i ett avloppssystem är för mig helt olidligt. ”Allt sker av en mening”. Nej, det här var helt meningslöst och det skedde inte, det bestämdes, av oss. Jag skiter i vad för konsekvenser detta barn hade inneburit, påfrestningar, seperation, mindre jobb, mer jobb med barn. Man ångrar aldrig ett barn, men man kan verkligen ångra en abort. Jag ångrar detta så djupt och jag hatar mig själv för det beslut jag fattade. Jag dömer ingen som fattar samma beslut, men man ska veta att det inte är som barnmorskorna säger alla gånger. Det värsta kan hända och det är att du ser barnet hänga från ditt underliv. Om jag hade vetat att den risken funnits då hade jag haft möjligheten att säga ”Det kan jag inte riskera för det skulle mitt psyke inte fixa. Jag behåller barnet och är mer ansvarsfull med preventivmedel framöver”. 

Jag skriver detta för att kvinnor ska få veta. Jag ska berätta det för alla känner, när skammen lägger sig, om den lägger sig. För att jag tror aldrig att män hade fått genomlida detta. Vi kvinnor ska vara så starka och klara allt. Sitta på toaletten och blöda ut ett barn, bara sådär. Allt detta är självförvållat, det är mitt fel. Jag känner mig inte värd nån tröst på denna jord. Men jag känner att alla kvinnor är värda att veta vad en abort kan vara på riktigt. Och så är kvinnor värda att fatta beslut utifrån den vetskapen. Vi blir så vilseledda.

Allt jag vill är att bli gravid igen. Men efter att ha varit så respektlös mot livet och tänkt ”rationellt” så känner jag mig inte värd ett endaste till liv i denna värld. Jag känner mig så tom utan dig lille vän. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och att detta var vecka tio. Att du var i min livmoder, inte i ett avlopp. Det kommer ta en stund att komma över denna värsta dagen i mitt liv.

Jag tänker på alla kvinnor där ute. Vi är så underpriviligerade männen i detta samhälle, i vården, i allt. Och förlåt mig du lille som kom så snabbt och plötsligt. Du var ju välkommen av hela mitt hjärta, det var min hjärna som fattade beslutet. Förlåt mig.❤️

Usch vad det gör ont att läsa. Jag vill inte moralisera kring abort. Kvinnor har rätt till sin kropp. Det har Lady Dahmer rätt i. Men att bagitalisera abort till något enkelt och som man skulle kunna göra lika lätt som en fika. Det tycker jag är orättvist och vilseledande – mot oss kvinnor. Ta hand om er där ute. Använd preventivmedel så ni slipper det jag och många andra kvinnor varit med om men inte pratar om. Det finns många, många dagboksblad om denna abort. Jag kommer dela några idag. Inte för att moralisera över kvinnors val, utan för att prata om vad abort är för många på riktigt. Vi kvinnor som mått dåligt över våra aborter pratar sällan om det eftersom det var vi själva som valde ”tandläkarbesöket” (och trodde på det).

Ni läser hela Lady Dahmers inlägg här. Lika lite som jag vill att ni anklagar mig för att shama folk som gör abort, lika lite vill jag att ni är otrevliga mot Natashja. Hon delade sin upplevelse och utgick från den och jag delar min. Jag vill att båda sidor kommer fram utan att vi blir elaka mot varandra.

  1. Gjorde en medicinsk abort när jag var 19, v 7-8 ca. Såg också vad det var som kom ut på pappret när jag torkade mig. Den rann blod mellan mina ben så fort jag var i upprätt ställning, svimmade på sjukhustoaletten. Det gjorde så nedrans ont också. Har inte ångrat beslutet, men att behöva ta det med ett litet pickade hjärta i magen var fruktansvärt, det minns jag. Aldrig igen att jag gör det. Alla eventuella barn är välkomna som planteras i mig. Det är verkligen kvinnans val, kvinnans rättighet, men att det är en enkel historia behöver inte vara nån sanning. Fint av dig att dela ❤️

    1. Jag gjorde två aborter 2010, den första kirurgiskt och den andra medicinskt. Jag hade minst 100 anledningar till det och kunde enbart se en enda anledning till att inte göra det – för att jag inte ville. Jag var rädd för att jag mitt barn skulle få en lika värdelös uppväxt som jag fick om jag valde att behålla. Jag var livrädd för att bli som mina egna föräldrar.
      Min medicinska abort, den som gjordes hemma, var ”samma” för mig som för dig – jag såg fostret, mitt barn, hänga ut ifrån min underliv. Död. En del av mig dog då och jag svor på att aldrig någonsin göra om det. Att läsa din upplevelse är som att se mig själv i spegeln. Det hade lika gärna kunnat vara mina egna ord.

      Idag har jag haft en barnlängtan i 5 år. Jag vill inget hellre men jag har ingen partner. Tanken på att jag kanske aldrig kommer att få bli mamma finns där varje dag. Varenda dag. Men om det blir så så är det kanske för att jag inte förtjänar att få bli mamma heller. Jag hade kunnat vara en idag om jag hade handlat annorlunda. Livet tar och livet ger.

      Abort är det värsta beslutet jag har fattat i hela mitt liv och det finns ingenting, absolut ingenting, som jag ångrar mer på denna gjord.

      Fan också.

      1. Nathalie, det är klart att du förtjänar att bli mamma! När du fattade beslut om abort gjorde du ju det du för att du var rädd för att inte kunna ge det blivande barnet det du önskade kunna ge. Var inte hård mot dig själv, döm inte dig själv. Du gjorde det bästa du kunde, utifrån hur ditt liv såg ut då. Du verkar vara en väldigt omtänksam, osjälviskt och kärleksfull person, och jag tror du skulle bli en fin mamma! kram <3

      2. Tycker du verkar vara en empatisk och sund person, du gjorde det som kändes rätt då.
        Jag har inte heller någon partner men har gjort en insemination i Danmark och väntar nu mitt första barn. Så visst går det!! Ge inte upp fina! Klart du förtjänar att bli morsa ❤

  2. Vilken oehört tuff upplevelse <3 Vad modigt att du delar med dig, det är
    jätteviktigt att historier som denna också får ta plats. Jag tycker absolut det är en rättighet för varje kvinna men jag tycker det är ett beslut som ska tas med försiktighet just då det påverkar kvinnans psykiska hälsa.

  3. Gjorde abort när jag var 24, kände mig för ung och oerfaren för att bli förälder, hade ”bara” varit ihop med min pojkvän ett år. Det var ett gemensamt beslut och vi kunde stötta varandra men det var ett svårt beslut som väckte massa sorg och ångest. Vi är fortfarande ihop och nu sju IVF- försök senare verkar vi inte kunna bli föräldrar när vi så gärna vill. Livets ironi. Hade jag vetat det jag vet idag, hade vi nog ändå gjort abort, jag har inte redo då. Men det är ett stort och livsavgörande beslut oavsett om man behåller barnet eller inte. Och ett beslut som är otroligt svårt för många och som då såklart medför mycket starka och svåra känslor. Jag är självklart för fri abort och den rätten måste vi fortsätta värna. Men vi behöver också dela våra erfarenheter av vad en abort kan innebära psykiskt och känslomässigt. Tack för att ni delar detta ämne❤.


    1. Jag har också gjort abort, två stycken. Den första när jag var 23 och var i ett förhållande som inte alls var hälsosamt. Han ville behålla, jag kände att jag absolut inte ville ha ett barn med honom, jag ville komma loss. Den andra med en kille jag träffat i ett par månader och han var 5 år yngre än mig och ville verkligen inte ha barn.

      Sen, när jag ville ha barn med en annan man fick jag ett utomkvedes, blev av med en äggledare och fick reda på att jag hade endometrios. Sen gick det inte. Nu har vi ett barn med IVF och försöker skaffa syskon men det går inte bra.

      Visst känns det! Tänk om jag behållit barnet istället för den andra aborten? Jag kommer nog alltid undra hur mitt liv sett ut då..

  4. Så fint du skrev mitt upp i det sorgliga. Ett litet liv som gick förlorat är sorgligt. Ett mycket bra inlägg. Tack.

  5. Jag har kommenterat hos Lady D då jag inte anser att man kan prata om abort i olika veckor som en och samma grej. Det är viktigt att fatta att fostret växer för varje vecka som går. Hade du gjort aborten redan i v 6 hade du nog inte sett något foster men många verkar tro att det kommer komma lite klumpar även i senare veckor men nej. Gör du en sen abort säg i vecka 17 då det fortfarande är fri abort utan särskilt godkännande från Socialstyrelsen så kommer det vara liknande en förlossning och fostret kommer vara stort och se ut precis som en färdig bebis fast mindre. Det lever dessutom hela vägen till krystskedet då det inte klarar det hårda trycket. vissa klarar även det och lever fortfarande när de kommer ut. Jag har jobbat med aborter och var alltid noga när jag informerade att fostret kommer vara stort. Jag ville inte att man skulle ha illusionen av att det kommer blöda lite och sen klart. Det var alltså inte för att få kvinnan att ändra sig utan för att man måste få riktig information. Att prata om aborter är lite som att prata om invandring, om man problematiserar det så blir det direkt ramaskri men jag tänker att man kan prata om utmaningar med invandring utan att vara rasist och man kan prata om etisk problematik med aborter utan att vara abortmotståndare. Men som vanligt blir det partier som SD som får äga dessa frågor eftersom de andra är rädda att reta upp folk. Sen måste såklart debatten vara nyanserad utan att peka finger.

  6. Usch <3 tack för att du delar med dig. Jag har gjort abort. Typ. Ofrivilligt. Efter ett missfall var jag tvungen att ta dessa tabletter för att fostret inte kom ut på egen hand. De da samma sak till mig. Det kan göra ont. Det blir som en mensblödning. Fy jösses så ont jag hade! Det är ju värkar! Blödde som en gris. Skrek och grät, det var ett efterlängtat barn. Kurator blev jag inte erbjuden.
    Det är inte riktigt samma sak såklart. Men denna del av vården måste bli bättre. Det känns inte som om man får rätt information. Man borde få mer rätt att vara på sjukhus under tiden. De borde ge den "riktiga", dyrare tabletten. Inte cytotec som har som biverkningar att ge missfall. Jag fick inte tillräckliga biverkningar, jag fick göra om det efter en vecka. Det var den värsta tiden i mitt liv.
    Alla ska ha rätt att göra abort. Men vården måste bli bättre.
    Att en del tycker det är som att gå till tandläkaren, skönt för dem, men jag hoppas jag hoppas att jag aldrig ska behöva ta det beslutet.
    Min abort berodde på missfall, men jag vill aldrig göra det igen, även om det är frivilligt.
    Men självklart är jag för fri abort!

    1. Min upplevelse som vårdpersonal på gyn är att det vid uteblivet missfall ofta blir en väldigt utdragen process, mer utdragen än vid en vanlig abort. Därför bad jag om en skrapning när jag själv råkade ur för uteblivet missfall. Dock kan man inte göra skrapning (eller kirurgisk abort) i senare graviditetsveckor.

      1. Skulle jag råka ut för en MA igen, då ska jag kräva skrapning. Vill aldrig mer gå igenom det jag gjorde den hösten!

  7. Blir tårögd av att läsa ditt inlägg. Har med gjort en abort för många År sedan, har nog förträngt när… såg också det som kom ut och känner väl igen mig i det du kände. Men jag fick göra allt själv, titta på ul, ta tabletterna och gå igenom själva aborten själv. Det var min sambos beslut, jag ville inte men han sa att det inte funkade med fler barn nu, och pga noll självförtroende och självkänsla så kände inte jag att jag hade rätt att bestämma själv. Var på abortmottagningen 2 ggr, första gången bröt jag ihop utanför ingången men min sambo fick mig att gå in ändå, men klarade inte stt ta tabletten då. Men kom tillbaka några dagar senare.
    Önskar att inget blev ”tvingad” till detta, utan det ska vara kvinnans beslut. Att det är som ett tandläkarbesök hållet jag verkligen inte med om. Har aldrig pratat om det här ned någon och tror inte min man ens kommer ihåg det, men jag tänker på det ibland och önskar att jag hade varit starkare.

  8. Jag gjorde en abort för 7 år sedan. Jag förnekade i någon vecka att jag var gravid. Trots illamående trötthet och luktsinne på max. Jag ville inte vara gravid. Jag ville inte ha barn. Jag kände mig bara smutsig. Tänk skammen på det. Här var jag gravid och det finns människor som försöker och försöker och aldrig blir gravid. Jag försökte inte. Hade sex och hamnade i en situation jag inte klarade av. Jag önskade att det bara skulle försvinna ut ur mig. Rinna bort. Försvinna. Det gjorde det inte. ÷
    En del av mig ville lägga mig ner och dö. Slå bort denna demon i mig. (Jag vet hemskt att känna så men jag kände så). När jag tog kontakt med mödravården. Fick göra en gynundersökning med ultraljud för att konstatera att jag var gravid. Sen fick jag höra att ”ja då ska vi se om du har några könssjukdomar”. Det är det mest kränkande jag jag hört i mitt liv. Precis som om jag låg runt med allt och alla
    i hela min stad. Så kände jag mig. Plus detta i mig jag inte klarade av. Jag blev aldrig erbjuden kuratorstöd verken före eller efter. Jag fick inte höra vad som skulle hända efter. Blödningar. Smärta. Inte den psykiska men fysiska.

    Min abort är det bästa jag gjort. Jag har helt ärligt aldrig mått så bra. Känt mig så lättad som efter. Och det har jag mått dåligt över. Att det kändes så bra. Det ska man ju inte göra. Man ska ju må dåligt. Gråta. Känns sorg. Skuld. TRODDE JAG. Jag tänkte att jag kanske inte ska ha barn. Känns det så här skönt ska jag verkligen bli mamma. Trots att jag alltid har velat ha barn. En stor familj. Men inte då. Med honom. Jag hade en skam så länge över att JAG mådde bra efter aborten.
    Därför håller jag med, abort borde vara som ett tandläkarbesök. Men inte för att det är lätt. För det är det inte. Oavsett hur det känns före och efter.
    För trots att det finns klara riktlinjer vid abort borde det finnas en handlingsplan som är rätt lika var än man är.
    Ingen är en annan lik och man vet nog inte hur man reagerar förens man har upplevt det. Ingen känsla är fel.
    Men man kommer känna något.
    Och det är då man behöver bli uppfångad och hjälpt. För vare sig abort är lagligt eller inte kommer folk göra abort. Så låt oss göra det så säkert som möjligt på ett bra sätt. Där inga känslor är fel känslor. Där en hand på axeln är bättre än ”ja då är det könssjukdomar” .
    Jag tror man måste prata om abort. Rätten till abort. Rätten till känslor.
    Rätten till att förstå att trots abort så kan jag bli mamma. Det tog mig många år att förstå det. Det är inte lätt. Fastän det är lätt.

  9. Aborten du var med om var fruktansvärt oproffsigt utförd! Varför visade de dig ultraljudet? Det ska man ej få se när man ska göra abort. De ska ha skärmen vänd bort. Att man sen får göra aborten hemma är också under all kritik.

    Nu ville du ju ej göra abort och då är utgångsläget annorlunda. Men står frotfarande vid att jag önskar att det kunnat vara mer odramatiskt. Även för dig. Att du fått bra med information om hur det går till och att det inte var en bebis du aborterade. Att du fått stöd genom. Att du fått stanna på sjukhuset. Stt de kanske gjort en skrapning istället då det var tydligt att du egentligen inte ville. Då tror jag att du mått bättre.

    Sen önskar jag även att kvinnor som INTE vill göra abort får stöd att låta bli. Men det är en annan fråga.

    1. Fast hemabort kan vara ett jättebra alternativ för många kvinnor! Många vill hellre vara hemma i sin trygga miljö när de har ont än på sjukhus med konstiga dofter och främlingar runt omkring. I Elaines fall verkar det ha varit ett mindre bra alternativ med hemabort, särskilt med tanke på att man inte verkar informerat tillräckligt om förloppet innan. Valfrihet och framförallt, rätten till att göra ett informerat val. Tyvärr något som fortfarande är en utopi inom all form av kvinnosjukvård…

  10. Detta är ett så viktigt bidrag i abortfrågan! Jag är också helt för kvinnans fria val men upplever att vi inte pratar om de känslomässiga konsekvenserna av en abort. Blev själv oplanerat gravid som 23 åring och valde efter mycket rannsakande att behålla barnet. Jag kom fram till att det finns många som ångrar en abort men ingen ångrar ett barn. Nu är äldsta sex år och jag är så innerligt glad att han finns. Fri abort behöver inte, och ska inte, vara ekvivalent med att vi inte pratar om hur en abort går till och vilka emotionella konsekvenser det kan få. Fantastiskt starkt av dig att berätta detta!

  11. Så starkt att läsa, tårarna bara rinner. Jag har aldrig varit gravid eller behövt göra abort, men har många gånger funderat över om jag skulle kunna göra en abort. Jag har en väldigt stark barnlängtan, och min tidigare partner var inte allls redo för barn (och tyckte att abort var ett självklart val om vi skulle blivit gravida) vilket gjorde att jag funderade mycket över det. Min magkänsla har alltid sagt att det skulle kännas så oerhört fel, och dessa tankar som du Elaine delar, bekräftar den magkänslan 100 gånger om.

  12. Vilken viktig text! Har själv aldrig gjort abort så jag har inte tänkt på det ur den synvinkeln. Men jag har tyvärr haft ett missfall i v 10 (fostret dog i v 8) och jag känner igen mig i det du skriver. Ultraljudet på sjukhuset där de konstaterade att fostret dött. Jag fick frågan om jag ville ha en tablett eller låta det ske naturligt… hur skulle jag veta det? Vi hade precis fått veta att vårt barn hade dött och deras reaktion va om jag ville ha en tablett. De fick svara själva och jag fick åka hem utan tablett då jag redan börjat blöda med klumpar. När vi satt och grät i bilen utanför sjukhuset insåg vi att vi inte hade en aning vad som skulle hända sen. Tack och lov hade min man och jag varandra och jag hade en fantastisk mammagrupp sen första barnet där flera haft missfall som jag kunde vända mig till. De berättade precis vad som skulle hända vilket var skönt. Chocken över att ”föda” barnet på toan och spola fick mig att må illa. Ringde min chef och berättade att jag fått missfall och behövde va sjukskriven. Han fick en chock när jag sa att jag skulle spola ner det. På kvällen lekte vi med vår 1,5 åring som vanligt samtidigt som jag hade värkar. Den konstigaste känslan jag varit med om. Helt plötsligt kände jag att det kom ut. Hämtade min man och jag ville verkligen inte spola. Där ska inte mitt barn vara. Min känsla va, varför för vi inte hjälp med detta? Och efteråt var det helt tomt inombords. Jag ringde min barnmorska och berättade. Hon var vänlig men avslutade med, vi ses när du blir gravid nästa gång. Jag har nog aldrig känt mig så utlämnad som efteråt. Varför följs det inte upp. Psykiskt var vi båda vrak efteråt.

  13. Jag upplevde LD:s inlägg som givande – för det är första gången jag hör någon säga att man inte måste må dåligt av abort. Alla gör inte det. För mig var det befriande läsning. För mig betyder det hon skriver att ALLA måste ha rätt till sin upplevelse. De som gör det med en axelryckning, de som upplever det som ett trauma, alla.

    1. Ja det är det hon skriver om. Men jag skriver inte om rätten till sin upplevelse. Jag berättar om att det finns hemska upplevelser som alla kvinnor har rätt att veta om så vi inte blir vilseledda. Jag hade också känt mig lättad av att läsa det innan min abort, men väldigt lurad efter min upplevelse av aborten.

      1. Men vi blir ju matade med hemska upplevelser, hela tiden. I media, tv osv så ska det vara hemskt och jobbigt att göra abort. Det finns massvis med information att ta del av på internet.
        Sedan behöver man faktiskt inte informera om det absolut värsta som kan hända, som i ditt fall, fostret hänger ut och lossnar inte. Precis som att dom som väntar barn och snart ska föda behöver inte informeras om att barnet kan dö i magen dagen innan eller att både mor och barn kanske dör under förlossningen i värsta fall.
        Att du dessutom inte ville göra abort spelar såklart in i dina känslor och hur du upplevde din abort.

  14. Vilken stark berättelse, tack för att du delar den.
    Och vad fint med de tre som du nu har fått/håller på att få – fast du kände dig så ovärdig då.

  15. Jag tror att det är viktigt att poängtera att en abort såklart alltid är fysiskt och mentalt krävande – men inte alltid så hemsk som den historiskt sett har ansetts vara. Det är två människor som skapar liv, men det är vi kvinnor som tar konsekvenserna av en abort. Inte minst skuldkänslorna.
    Min abort är inget jag ångrar. Den gjordes under uppsyn på sjukhus. Gynekologen förklarade att fostret inte var större än en jordnöt och bestod av vatten, huvudsakligen. Detta ser jag som ett empatiskt sätt att bemöta en ung människa som står inför att göra abort. Själva aborten gjorde ont, men det som kom ut var mest likt mens. Jag önskade såklart att det inte hade behövt hända alls, men jag anser fortfarande att det var rätt beslut.
    Jag tycker att det är viktigt att prata om abort med en stor nypa sunt förnuft. Mångas upplevelser är som min. Vi inser att det inte är ett ingrepp som alla andra, vi inser vikten av det, men det behöver inte vara traumatiskt för det.

    1. Vad menas med att fostret består av huvudsakligen av vatten? En människokropp består ju såklart till ca 65 % av vatten så det är ju inte fel att säga att någon består av vatten men ett foster/embryo består så vitt jag vet inte av sådär fasligt mycket mer vatten vid någon tidpunkt.

  16. Vilken plågsam läsning… jag är uppriktigt ledsen över att det gick till så för dig ❤️ Jag tycker att både ditt och Lady Dahmers inlägg är superviktiga i diskussionen, för jag tycker att huvudsaken är att varje person har rätt att reagera på det sätt man gör. Tycker man att det är som ett tandläkarbesök så är det helt okej och om man har haft din upplevelse så är det också okej. Det måste få vara okej att sörja och det måste få vara okej att fira med ett glas champagne. Det finns liksom inget rätt och fel i situationen. Jag hoppas att vården blir bättre på att informera om just det – att inte fokusera på ”så här kommer du känna”, utan att ”vad du än känner är okej”. Att de informerar om att många inte tycker att det är någon stor grej, medan andra mår fruktansvärt dåligt och att de i så fall är beredda med stöd. Det borde även vara alla kvinnors rätt att få stanna på sjukhuset och göra aborten där, om det är vad man vill. För dig hade det kanske blivit mindre traumatiskt om det fanns vårdpersonal i närheten. Inte mindre sorgligt, men mindre traumatiskt. Jag tror att vi behöver prata mer om abort och allt vad det innebär utan att lägga minsta lilla värdering i hur man bör känna.

  17. Gjorde en medicinsk abort 2012, jag fick informationen att det skulle blöda mycket och göra ont under en dag så dagen efter gick jag till öppna förskolan med barnen, där fick jag så ont så jag trodde jag skulle svimma. När jag gick på toaletten så kommer det ut ett foster. Känslan att behöva spola ner det är obeskrivlig. Tack för att du lyfter detta!

  18. Mår illa. Tårarna rinner. Så starkt av dig att dela, och så viktigt. Hade ingen aning om det här. Har haft oskyddat sex massa ggr m tillfälliga partners, aldrig tagit konsekvenserna på ”allvar”. /M, går och köper ett STORT paket kondomer.

    1. Underbart att du köper kondomer, det var det jag ville med detta inlägg. Inte skamma eller skuldbelägga kvinnor. Utan bara förebygga så vi slipper komma till aborttanken. Kondom är toppen!

      1. Ja, du är bäst! Min digitala storasyster <3 Givetvis varit medveten om riskerna m både graviditet och könssjukdomar (du kan vara lugn Jonas) , men nog sett en abort som ett "tandläkarbesök" utan direkta konsekvenser.

    2. Räcker inte att köpa ett stort paket kondomer. Du ska omgående beställa en tid för att hivtesta dig också. Du har utsatt dig för smittrisk och är enligt lag skyldig att söka vård för provtagning

  19. Och det där jävla ljudet och känslan när fostret når vattnet i sjukhusets toalett. Jag var helt förlamad av sorg och traumatiserad. Var tvungen att bli transporteras ut från toaletten av en sjuksköterska. Var så rädd att råka se fostret…

  20. Vill bara säga att preventivmedel inte alltid hjälper, en del blir gravida ändå (ej slarv!!!). Och så kan det ju finnas medicinska skäl ibland el allvarliga missbildningar mm som gör abort till det enda alternativet.

  21. Rätt, rätt, rätt.. men inga skyldigheter. Du ville inte abortera men gjorde det ändå. Efter övertalning..Blir så jävla förbannad när jag läser den här skiten. Din skyldighet mot dig själv och fostret var i detta fall för det första att lyssna på dig själv. Och för det andra skaffat dig objektiv info. om vad en abort kan resultera i. Nu har du bara skuld och skamkänslor kvar vilket är bra eftersom det visar en viss psykisk friskhet…åtminstone.

  22. Fick precis som flera ovan mitt missfall, eller MA som det kallas, i vecka 10. Fostret hade dött i vecka 7. Jag skulle göra ultraljud för att se hur moderkakan låg, om jag kunde göra moderkaksprov eller inte. Men barnet som vi kämpat för i ett halvår levde inte. Läkaren kunde inte ens se mig i ögonen när han förklarade vad som skulle hända. Jag skulle vänta och se om det kom ut, annars skulle jag komma tillbaka efter två veckor och få tabletter. Detta hände vid jul. När jag kom hem fick jag panik över att gå med ett dött foster i mig så vi ringde och fick en tidigare tid. Jag fick tabletterna och allt gick bra. Jag kände en puttekulsstor klump komma ut, vet inte om det var fostret, jag vägrade att titta efter. 1,5 år senare inget barn. Min dotter fick jag kämpa i drygt ett år med att få. Varje månad är en kamp och jag väntar nu på att IVF-kliniken ska öppna efter semestern. Jag är över 40 nu och sannolikheten att få till ett syskon är minimal.

    Med detta sagt så dömer jag ingen som gör abort. Även om det hade varit en helt ok känsla i min sits. Här kämpar jag för att bli gravid och så finns det människor som frivilligt gör abort! Men min möjlighet att bli gravid påverkas ju inte av att andra gör abort eller inte. Jag är glad över att vi har den möjligheten och jag vill att abort ska vara fri. Fri abort är fri abort. Ingen ska döma någon för vilken anledning man än må göra abort. Sedan kan man ha olika känslor inför abort, men alla känslor är ok. Även de som innebär att man tycker att abort är som ett tandläkarbesök.

  23. Jag har gjort en medicinsk abort. Det var inte rätt tidpunkt för barn och att behålla det var inte ett alternativ.
    Jag hade ekonomiska förutsättningar, stabilt bra förhållande och mådde bra men ville inte ha barnet. Därför gjorde jag abort.
    Visst, tänk vad många olämpliga partners man haft, alla tidpunkter i livet när man inte varit rustad att ekonomiskt eller känslomässigt ta hand om ett barn. Men bortsett från det. Håller med Lady Dahmer, man måste inte gråta, längta, ångra bara för att man utför en abort (även om det också är känslor man har all rätt att ha kring en abort). Men man kan likaväl göra det och inte se tillbaka på det som mer än ett medicinskt ingrepp och sen fortsätta leva.
    Min abort gjorde ont men smärtan varade i någon timme, det kom blod (klumpar också) och sen var det klart. Hade också gått på myten om att man ska känna sorg, skam och skuld men har aldrig känt något av det.
    Jag blev nästan rörd över hur bra personalen var (på SÖS btw) inget ifrågasättande eller något som antydde något annat än att jag gjort ett val och att dom skulle hjälpa mig med det beslutet. Jag fick inte se ultraljudet (skärmen var riktad bort från mig), tycker det låter väldigt oproffsigt.
    Ingen människa är den andra lik, ingen upplevelse av en abort kan vara den andra lik. Men fram för fler berättelser! Dela upplevelsen! Fram för att diversifiera bilden av en abort och göra det till en upplevelse som alla andra upplevelser i livet: svåra, smärtsamma, enkla, som en rotfyllning eller som en befrielse.

  24. Jeg spontan-aborterte på toalettet til min søster. Fostersekken med et lite ”noe” i kom ut og på papiret jeg tørket meg med. Jeg fikk meg ikke til å spyle det ned i toalettet så jeg kastet det i søpla…så mye bedre liksom. Har alltid angra på at jeg kastet barnet mitt i søpla.

  25. Det är bra och viktigt att historier från hela skalan kommer fram, från tandläkarbesök till kris och katastrof..

    Men att säga att ”man aldrig ångrar ett barn” är väll lite drastiskt och dumt?

    Säkert inte många som ångrar en viss individ och vill ha den ogjord, men tror ni inte det är många som i hemlighet ångrar att de blev föräldrar?
    Det är ju en enorm förändring i livet ändå!

  26. Bra att du tar upp detta!
    Efter en graviditet och första småbarns-år som var så långt ifrån allt man fått höra om står jag verkligen bakom att vi måste prata mer om vilka konsekvenser som man faktist riskerar att drabbas av. Inte som skrämselpropaganda – mycket viktigt att poängtera! – utan just bara för att man ska få möjligheten att gå in i allt med öppna ögon.

  27. När jag läser kommentarerna (många bra kommentarer) tänker jag att vi inte bara måste bli bättre på att prata om abort utan också föra in tankar om graviditet så fort vi blir sexuellt aktiva. När man väl blir gravid är det så mycket känslor som kommer från ingenstans. Om man har funderat på det ordentligt innan och bollat tankar med sin partner och/eller närstående så kanske beslutet blir lättare oavsett vad man väljer, i kombination med bra abortrådgivning. Jag gjorde en medicinsk abort när jag var 30. Det var traumatiskt pga att jag trodde att man ”blöder lite” och ”fåe lite mensvärk”, men jag blödde spm en stucken gris och låg på golvet i badrummet och spydde av smärtan. Två dagar senare kom ”klumpen” ut och jag minns hur skrämd jag blev när jag petade på den och såg att det var fostret. Men jag ångrar inte aborten. Jag önskar bara att jag hade fått mer information. I skrivande stund sitter jag med min 3 mån gamla dotter. Henne hade jag inte fått om jag inte gjorde aborten eftersom då hade något annat ägg och spermie lett mig till ett annat barn. Det äe ju inte som så att äggen ligger på lur och väljs ut enligt ”nu blir det detta barnet och sedan blir det nästa” utan allt sker ju slumpmässigt, så när mina käbslor börjar måla upp tankar på hur det andra barnet hade kunnat vara så tittar jag på min dotter och.tänker att det kvittar för nu blev det inte det utan det blev henne istället och jag vill inte ha det på något annat sätt.

  28. Fantastiskt bra skrivet av dig, otroligt modigt att dela nåt så oerhört intimt och nära såhär ♡ tycker som du att det är jätteviktigt att alla sidor av en abort kommer fram i ljuset. Att man får veta precis hur det går till, hur det kan kännas. Sen tycker jag att det är fullkomligt skamligt att behöva göra något sådant hemma! Känns otroligt oseriöst! Borde vara en självklarhet att man är i sjukhusmiljö så att man hela tiden har tillgång till vårdpersonal!

  29. När jag läser din text kommer minnena till mig, det hände mig med…inga klumpar utan ett foster jag fick panik och skrek på min sambo. Att spola ner mitt foster i toaletten söker mig än…så ovärdigt och hemskt. Fint att du delar med dig för visst är det kvinnans rättighet att få göra abort och visst finns det tillfällen där det inte finns ngn annan väg att gå men att förminska det till ett tandläkarbesök är så vilseledande. Det är en sorg man bär med sig för livet och det behöver vi kvinnor få veta! Tack & Kram ❤

  30. Hon har förmodligen inte gått igenom en abort själv!
    Jag har gjort det efter en våldtäkt av en man som stod mig mycket nära
    Fick gå till kurator som sa att det bästa jag kunde göra var abort. För varje gång jag såg på det barnet skulle jag påminnas av aborten. Jag var ung då och förstod inte bättre. Så jag höll med och gjorde det. Något jsg ångrar än idag 28 år senare.
    Sen män hur oansvariga och känslokalla dom kan vara. Mitt ex och jag bestämde att skaffa barn. Han ville inget hellre. Först blev jag gravid med tvillingar men fick missfall v20 och vi sörjde tillsammans. Efter ett tag beslutade vi igen för ett nytt försök och jag blev gravid igen vi var på 3 ul på 16 veckor pga min ålder och tidigare missfall. Han var med och förundrades över det han såg
    Men i v19 på nytt ul hade jag fått missed abortion.
    Och vi sörjde än en gång. Sen kom det fram att jag hade en sjukdom som gjorde att jag inte skulle kunna bära ett barn tiden ut.
    Då sörjde jag ju den där aborten ännu mer
    Sen efter 13 år gick vi skilda vägar
    Han träffade en ny yngre tjej och hon blev snabbt med barn

    Idag lever han sitt nya liv med två barn och skänker inte vara barn en tanke medans jag sitter här kvar,trots nytt förhållande och minns varje år dessa barns ”födelsedag”

  31. TACK ELAINE!!❤️❤️ Så viktigt inlägg! Grät när jag läste vad du skrivit, påminner mig om min abort. Tack för att du vågar! ❤️

  32. Jag klarar tyvärr inte av att läsa klart. Jag satt också med tabletten i handen men valde i sista sekund att det var vad jag ville som var viktigt, inte vad min dåvarande kille tyckte för det var ju inte han som skulle gå igenom aborten.. jag ångrar aldrig mitt beslut även om jag var ung och blev ensam. Jag mår illa varje gång jag tänker på vad som kunde ha hänt så det här var hemsk läsning, så långt jag kom 💔

  33. Å herre gud! Jag blir helt tom efter att ha läst om din abort. Jag hade verkligen ingen aning om att det var så här hemskt. Förra våren blev min mens sen, den har alltid kommit som den ska. Även efter tre barn. Tankarna snurrade på, vi är för gamla för ett fjärde barn (48&46). Hann fundera på abort rätt så mycket. Hur skulle det funka, jag läste allt jag kom över. Och ingenstans stod det om allt det här du och ni andra har berättat om. Så hemskt! Jag gjorde två graviditetstester och båda var negativa. Sen kom min mens, 17 dagar för sent… Tack för att du å alla ni andra orkar berätta.

  34. Usch, blev ledsen av texten och slungades bakåt i tiden. Jag önskar att det inte var så skuld- och skambelagt och att det fanns ett öppnare samhällsklimat där man kan prata om sånt här. Inte lättvindigt men respektfullt och öppet. Innan vår abort visste jag inte att det var så vanligt som det tydligen är, jag upptäckte flera som varit med om samma och som fortf hyste djupa och starka känslor kring sin upplevelse. Vi blev gravida när jag precis börjat studera men hade varken ekonomi eller stabila förutsättningar just då att fixa det. Skulden och sorgen jag kände fram tills jag tog beslutet var enorm. När beslutet väl var taget – en lättnad. Inte i nån positiv bemärkelse mer än att all oro, ångest och press släppte. Min sambo var med mig när det var dags. Vi var inlagda och det gjordes medicinskt på sjukhuset. Han höll om mig när kroppen var igång med krampartades och sen det där toabesöket när det sa plopp. Fruktansvärt läte men ändå en lättnad på samma gång. Jag såg aldrig något för det blödde så men känslan av nåt så stort som halkar ur en.. Och slappheten som jag ändå upplevde i underlivet efteråt påminde om vad som skett. Jag var inte redo. Han var inte redo. MEN jag kommer alltid bära med mig sorgen över att det kunde varit ett barn. Jag tänker alltid på vår första när jag ser mina andra barn idag. Det gör mig ledsen och jag sörjer fortfarande men ångrar det ändå inte. Det är konstigt att sätta såna motsatta ord i samma mening men det är så det känns. En abort är inget att ta lätt på. När abortmotståndare hävdar att det är lätt inser de inte hur mkt tanke och psykologi det ligger bakom. LD kanske inte sörjer och tycker att det är som ett tandläkarbesök. Men det bortser inte från hela processen runtom skeendet som man ändå måste gå igenom och ta ställning kring. Ingen upplevelse ska förringas utan man får vara öppna för variationerna. I vissa fall kan alternativen vara mkt värre och då måste kvinnan ändå få chansen att ges ett val. I slutänden är det hennes kropp och ingen annans. Att inte tillåta aborter är också ett övergrepp mot dom som behöver det, så enkelt är det. En sista sak jag tänkte på, jag tycker det är helt sanslöst brutalt att du Elaine fick se ditt foster på UL faktiskt. Det fick inte jag och det fanns förmodligen en psykologiskt bra anledning till det kan jag känna såhär i efterhand, att inte förstärka det jobbiga man går igenom. Blev helt förfärad när jag läste om det, även om det inte på långa vägar är i närheten av brutaliteten när fostret kom ut. Kram till er alla som gått igenom det!! ❤️❤️

  35. Jag gjorde en medicinsk bort hemma sommaren 2014. Jag hade då två barn och kände att jag kommer gå under av ett tredje så tätt (har tätt mellan första och andra). Vi hade slarvat lite med preventivmedel då det tog nästan 2 år att bli gravid första gången. Vi levde fortfarande med tron ”vi har svårt att bli gravida”. Jag var så bestämd med att jag kan inte genomgå en graviditet just nu. Vi hade pratat om ett tredje barn framöver.
    Jag gjorde en medicinsk abort och det gjorde ont ett par timmar men gick ändå bra och sen var det hela över. Blödde dock ordentligt i 2 veckor efteråt. Det var jag inte riktigt beredd på… att det skulle vara så häftigt….

    Idag kan jag fortfarande undra hur det hade blivit om vi behållit den graviditeten men jag ångrar det inte.
    Vi har idag ett tredje barn som jag blev gravid med 7 mån senare och då var jag både mentalt och fysiskt mer redo.

    Så jag hade en väldigt ”lätt” medicinsk abort men jag ska se till att jag aldrig mer behöver göra om det

  36. Tack Elaine att du delar så fint, angeläget och smärtsamt ❤️
    Visst är abort kvinnans fria val men blir så arg att det är hon som oftast får ta hela den smärtsamma och psykiska konsekvensen av en abort medan mannen slipper lindrigt undan 😡

  37. Men för i helvete. Kräv att bli nersövd. Vad är det för hemska upplevelser? Foster med öron. Foster på papper. Plums i toaletten. Bli nersövd. Skrapad. Vakna. Färdigt!

  38. Fy vilken hemskt upplevelse. Har aldrig gjort abort, men var nära. Hade 2 pojkar med sambon, vi hade en tuff period, använde neutral cykels som preventivmedel då jag fick mens vart 25:e dag. Slog aldrig fel. Var super noga men en månad kom Inte mensen och jag förstod direkt att jag var gravid. Sambon ville absolut inte behålla, vi hade de tufft, han tänkte praktiskt med att vi kommer behöva flytta osv osv, jag var osäker, veckorna gick och vi prata om för och nackdelar. Plötsligt var jag i v 11 och sambon bara nej men du får Ringa och boka tid. Men då kände jag bara nej. Vi behåller. Idag är hon 6 månader och vi älskar henne hela familjen.

  39. Det känns skönt att läsa andra som mått så otroligt dåligt efter abort, känns inte lika ensamt. Min gjorde dels väldigt ont, såg allt, sen småblödde jag i 8 veckor. När jag var på återbesök berättade jag det, fick höra ”ja, det är väl straffet man får.” Då jag redan mådde dåligt var hennes kommentar fruktansvärd att höra. Jag gjorde abort av medicinska skäl, min kropp hade inte klarat av en ny graviditet så tätt. Även om jag tycker det är viktigt med aborträtt kanske många behöver bättre stöd efteråt?

  40. Så otroligt starkt av dig att dela med dig av detta och väldigt vackert skrivet <3 . Du sätter verkligen ord på den känslan som jag har att vi kvinnor ska finna oss i så mycket och "bara" klara av det. Man förminskar oss och det vi går igenom genom att inte ta det på allvar. Jag har själv ingen erfarenhet av aborter men däremot av komplikationer efter förlossning som inte heller tas på allvar, med kommentarer från sjukvårdspersonal som "det är sådant man får räkna med" när jag mer än ett år efter förlossningen fortfarande inte kunde vara intim med min sambo pga smärta, eller "ja men vad trodde du då" när jag grät på BVC över amningen som jag kämpat flera veckor med men som inte ville komma igång. I dessa lägen är man så otroligt sårbar och dessa frågor är så viktiga att belysa och vara medveten om innan man hamnar där. Tack för att du skriver och delar med dig!

  41. TACK TACK TACK ELAINE! Abort är ju att ta död på ett liv men så får man inte tänka. Det blir så konstigt när man pratar om foster som cellklumpar och lite blod och så kommer det ut en pyttemänniska. Vården behöver verkligen upplysa och förbereda kvinnor om de väljer att göra abort. Starkt av dig att dela din upplevelse.

  42. Sen är det viktigt att komma ihåg att det finns gott om tjejer, kvinnor, pojkar och män som skyddat sig efter konstens alla regler men graviditeter kan hända ändå. Och även om man tar dagen-efter-piller så kan det ändå bli en graviditet. Abort är sällan lätt, jag har erfarenhet av det ja. Men alternativet: att ha ett barn för resten av sitt liv med någon man inte vill vara med…det är sju resor värre.

  43. TACK snälla Elaine för att du delar det här. Är just nu sjukskriven efter en abort och hade jag vetat.. om någon bara berättat för mig.. Så hade jag aldrig gått igenom det här. Vi hade kunnat behållt barnet. Vi har två friska fina barn sedan innan, vi har båda fast anställning, vi har bra bostad.. men vi tog ett själviskt beslut. För att det verkade ”enkelt”. ”Alla gör ju det”. Kunde jag bara vrida tillbaka klockan.. att sedan barnmorskan helt okänsligt vill trycka på mig en spiral när jag mår om värst känns bara, så fel. Så tack igen, det här var så välbehövligt ❤

  44. Tack för din starka berättelse! Vill bara uppmana alla att be/kräva få kirurgisk abort. Jag gjorde det just pga att jag visste att en medicinsk riskerade att traumatisera mig (men inte min sambo, som var lika delaktig som jag), jag har aldrig ångrat det beslutet. Jag blev nedsövd och fick åka hem samma dag, kunde gå till jobbet nästa. Utan trauma.

  45. Hej. Har själv gjort abort, har dock Två Barn nu.

    En gång som 14år och fick aldrig höra om annat än blodklumpar. Såg dock inget den gången men nu för några veckor sedan blev vi Gravid trots Kondom och nogrannhet och vår Äldsta är inte ens 3år och den Yngsta är inte ens 1år. Vi genomgick abort i vecka 11 och såg en Bebis på ca 5-7 cm. Det var mycket jobbigt och är något som jag nog aldrig kommer glömma. Det var en liten Bebispojke.. Till och med kön såg jag..

  46. Jag klarar inte av att läsa hela texten. Jag gjorde en medicinskabort i mars. Var i vecka 9. Jag har mått hemskt sedan dess. Jag önskar jag hade läst om din abort innan min abort. För det va ingen i vården som sa hur mycket jag skulle blöda eller något av det jag fick uppleva. Fruktansvärt var det och ibland känner jag att det är rätt åt mig. Jag förblödde nästan, rätt åt mig.
    Till dig som planerar en abort, tänk igenom ordentligt. Skriv ner dina tankar o känslor innan, eftersom du efter aborten kommer behöva påminna dig själv många gånger om varför du genomgick det.
    Elaine, klarade som sagt inte av att läsa hela inlägget, undrar om sorgen lagt sig nu? Själv tror jag att min sorgen kommer lägga sig den dagen jag blir gravid igen.

  47. Jag gjorde en medicinsk abort hemma för 1,5 år sedan och har nog sörjt i ett 1 år efteråt iallafall. Jag fick också ut blodklumpar men dagen efter på morgonen så var det ett litet foster på pappret men jag la det i en liten ask och gjorde en liten ceremoni och elda upp det tillsammans med örter som en liten minikremering i min öppna spis då jag också kände det som ovärdigt att bara spola ned den lille i toaletten. Jag tror det har hjälpt mig iallafall, men jag var väldigt ambivalent i mitt beslut och har ångrat mig och det har tagit tid för mig att gå vidare trotts denna lilla ceremoni men jag tror att det kan hjälpa om man gör något liknande om man har möjlighet för att lättare gå vidare eller få ett finare avslut på en annars chockande upplevelse. Kramar

  48. Efter att läst det du skrivit så känner jag igen mig i allt du beskriver, smärtan, blödningarna som fick mig att svimma flera gånger på toaletten, blödningarna som fortfarande håller på från och till nu i fyra veckor och sorgen. Hade jag läst din och andras artiklar om medicinsk abort, så hade jag aldrig gjort det. Och framför allt inte hemma, min manliga doktor jag fick på kvinnokliniken sa att detta var en ”vardags sak och kunde lätt göras hem.” De andar alternativen fick jag inte ens höra. På nått sätt känns som det att han såg mina 31 år och tyckte att jag klarade mig själv. Det jag tycker gör ont är att ingen sa hur länge man måste vänta innan de sista fyra tabletterna. Trodde in min rosa lilla värld att den första tabletten var allt. Och den ska man bara svälja så där och sen får man inte ångra sig. INGEN, ingen sa att jag var tvungen att vänta i tre dagar innan de sista fyra. Vill inte heller avråda kvinnor från abort. Men vill att man tänker igenom sitt val och att man kräver att få göra aborten på sjukhuset.

  49. Sitter här på gyn…precis avslutat en graviditet i v 10. En abort som är det mest förnuftiga då killen och jag inte är tillsammans längre, vi fungerar inte tillsammans. Ett förhållande kantat av bråk, skrik, gråt och hårda ord. En abort som känns som det bättre alternativet för att man inte spelar roulette med ett liv, tänk om förhållande skulle kunna bli bra, eller inte? Men nu när jag ser detta lilla foster i det stela kalla bäckenet så känner jag mig bara som en mördare. Då pappan till barnet vill behålla och jag försöker tänka förnuftigt. Men allt känns bara så fel och hemskt. Att göra honom så illa för att han inte fick välja och för att jag känner att jag behöver ber fostret i bäckenet om ursäkt för hans öde. Att göra en abort kan vara så väldigt mycket mer än att bara få det överstökat. Fastän detta beslutet helt var mitt känner jag mig som den mest hemska människan i världen. Och pappan till barnet tror att det skulle på något sätt vara enkelt för mig att göra.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..