Rätt att göra abort, men rätt att få veta de psykiska konsekvenserna.

5 juli 2017 68 kommentarer
Dagens tanke och andra tankar

Lady Dahmer har i några dagar basunerat kvinnors rätt till abort och hur det ska vara lika lätt som att gå till tandläkaren tycker hon. Det har vridigt sig i magen på mig när jag läst hennes inlägg. Mest för att jag själv har gjort abort och det var inte som ett tandläkarbesök. Långt därifrån. Det här är ingen debatt för mig, det är min upplevelse. En upplevelse jag hade önskat att jag fått höra om så jag varit mer noggrann med preventivmedel. Så jag hoppas inte att få rätt i detta, det finns inga rätt eller fel. Jag hoppas bara att kvinnor slipper ställas inför det beslut jag tog.

Jag tycker kvinnor har rätt att bestämma över sina kroppar, men också rätt att veta att långt ifrån alla tycker det är ett tandläkarbesök eller peace of cake. Därför borde ni få veta det psykiska lidande jag gick igenom så kanske ni överväger detta – kondom. Det däremot, är som en ett tandläkarbesök. Inte svårt alls.

Jag gjorde abort för kanske tolv år sedan. Jag tänkte ”herregud, det är väl bara att göra abort. Det är MIN kropp, jag bestämmer över den”. Japp det gör jag, men det jag inte kunde bestämma över var hur jag skulle må sen. Jag har ju skrivit dagbok sedan jag var 7 år. Dessa dagboksblad är ingen rolig läsning. Jag gjorde en medicinsk abort. Det skulle komma klumpar sa barnmorskan, men det kom ett foster..

Ur dagboken

St:eriksplan, 2005

Jag vill ha tillbaka de trötta dagarna, illamåendet, de för tillfälligt olidliga dofterna. Men framförallt vill jag ha tillbaka dig lilla bebis, i min mage. Du kom dit, oväntat och snabbt. Jag vill nog inte leva med han som skulle ha blivit din pappa. Jag hade precis börjat landa när du kom som en överraskning in i våra liv. Min första reaktion var glädje, men efter rationella samtal senare beslutade vi oss för att göra abort…

Det konstaterades att jag var i vecka sex. Jag fick se dig på skärmen. Jag kunde inte låta bli att le. Ultraljud. Den lilla lampan som pickade på skärmen var ditt hjärta. Men nu skulle jag inte gå från ultraljud till väntans tider. Jag skulle göra abort. Jag fick slå bort alla tankar om att du var någon som kunde bli mitt barn. Men de slogs inte bort, de slogs ner i en tillfällig gömma i hjärtat. Kanske var det hormonerna som gav mig mammakänslorna. Jag är ung, har aldrig längtat efter barn förut, men nu…

Jag satt med tablett i hand och barnmorskan förklarade de efterföljande tabletternas funktion. Hon höll upp en broschyr men allt blev suddigt. Jag såg inte bokstäverna och hörde inte hennes ord. Jag såg bara förpackningen där tabletten hade legat och la tillbaka den ”oåterkalleliga” tabletten i förpackningen. ”Jag kan inte göra det här” sa jag till henne. Bad om ursäkt och lämnade SÖS. Varför satt jag där själv? Varför skulle jag gå igenom detta själv. Då var du kvar i min mage lilla vän. En frisk liten sak som växte.

Jag kom hem till **** och sa att jag inte kunde. ”Jag dör om jag gör det. Men om vi beslutar oss för det så måste du följa med. Du måste se ultraljudet och förstå vidden av en abort”. Men kan en man göra det? Han som inte känner livet växa i sig? Är det för mycket begärt. Förmodligen. Men det är inte för mycket begärt att be honom följa med, försöka förstå. Han lovade att följa med om beslutet skulle fattas. Men vi skulle också ge oss tid att tänka. Under den tiden växte du i min mage, påminnelser berättade vilken vecka jag var i. 

Vi visste inte om vi skulle klara ett barn till. Han har redan en tvåring som jag är ”bonusmamma” till. Vi fattade ett rationellt beslut, det om att ta bort dig. Återigen i stolen med tabletten i hand nu med **** vid min sida. Barnmorskan förklarade att aborten skulle göras hemma. ”Behöver du kurator?”. ”Förmodligen” svarade jag. Ultraljud igen och jag bröt ihop bara jag såg apparaten. Han fick se dig, nu hade du blivit större. Vecka 9. Barnmorskan gav mig tabletten som jag också svalde, sen förklarade hon vad som skulle göras härnäst och vi lyssnade noggrant. Jag skulle ”blöda lite” och det kanske skulle göra lite ont. Men den informationen var lika sann som att blodet är blått i Always reklamerna. Hon också gick igenom alla preventivmedel som vi kunde ta sen. Alla hormoner som skulle finnas i min kropp. ”Finns det inget preventivmedel för mannen?” Frågade jag. Hon tittade uppgivet på mig och sa att det inte läggs forskning på det. 

Jag förde upp de fyra tabletterna dagen efter och tog en promenad tills det började blöda ned för mina ben. Sen satt jag på toaletten. Klumpar kom ut. **** kollade på fotboll utanför och jag satt på toaletten med öppen dörr, jag ville inte vara själv. Plötsligt är det något som hänger ned som inte vill lossna. Jag förstår inte. Det skulle ju bara blöda lite. Inte hänga.. Jag tittar mellan mina ben, tittar mer noggrant och där ser jag ett litet huvud och två små små öron precis vid mitt underliv. Jag skriker och börjar gråta hejdlöst! *** springer in och försöker lugna mig. Ett foster, vårt barn om än väldigt lilla barn, hänger ändå död mellan mina ben. ”Ni ska göra aborten hemma” jo tack. Nog för att det är resurssparande och ett val vi gjort själva, men att cencurera allt detta till ”klumpar”. ”Det blöder lite” var en underdrift. Varför sa ingen något om risken att man skulle se ett foster? Jag försökte krysta ut det, men det hjälpte inte. Den var ju ute men verkade hänga i sin lilla navelsträng? Jag vet inte. Jag kände mig som en mördare och tyckte så synd om den lille som skulle möta sitt öde i en toalett. ”Det är naturligt” sa barnmorskan om allt som skulle ske med tabletternas effekt, men hon glömde nämna omänskligt. **** kunde inte hjälpa mig. Min kusin kom på tio minuter, en person som vet att dessa saker kan hända i ett missfall eller en abort. Den lille hängde kvar mellan mina ben när hon kom och jag grät hejdlöst, kände mig helt ovärdig alla tårar, detta var ju mitt beslut och därför mitt fel. Det hade inte behövt bli så. Med en massa papper hjälpte hon mig att få bort fostret, ner… i toaletten. Något dog i mig i ögonblicket hon spolade.

Jag stod i duschen och grät hejdlöst. Att göra en abort och att se ett liv som aldrig kommer bli, det är skillnad. Att den där lilla kroppen nu är i ett avloppssystem är för mig helt olidligt. ”Allt sker av en mening”. Nej, det här var helt meningslöst och det skedde inte, det bestämdes, av oss. Jag skiter i vad för konsekvenser detta barn hade inneburit, påfrestningar, seperation, mindre jobb, mer jobb med barn. Man ångrar aldrig ett barn, men man kan verkligen ångra en abort. Jag ångrar detta så djupt och jag hatar mig själv för det beslut jag fattade. Jag dömer ingen som fattar samma beslut, men man ska veta att det inte är som barnmorskorna säger alla gånger. Det värsta kan hända och det är att du ser barnet hänga från ditt underliv. Om jag hade vetat att den risken funnits då hade jag haft möjligheten att säga ”Det kan jag inte riskera för det skulle mitt psyke inte fixa. Jag behåller barnet och är mer ansvarsfull med preventivmedel framöver”. 

Jag skriver detta för att kvinnor ska få veta. Jag ska berätta det för alla känner, när skammen lägger sig, om den lägger sig. För att jag tror aldrig att män hade fått genomlida detta. Vi kvinnor ska vara så starka och klara allt. Sitta på toaletten och blöda ut ett barn, bara sådär. Allt detta är självförvållat, det är mitt fel. Jag känner mig inte värd nån tröst på denna jord. Men jag känner att alla kvinnor är värda att veta vad en abort kan vara på riktigt. Och så är kvinnor värda att fatta beslut utifrån den vetskapen. Vi blir så vilseledda.

Allt jag vill är att bli gravid igen. Men efter att ha varit så respektlös mot livet och tänkt ”rationellt” så känner jag mig inte värd ett endaste till liv i denna värld. Jag känner mig så tom utan dig lille vän. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och att detta var vecka tio. Att du var i min livmoder, inte i ett avlopp. Det kommer ta en stund att komma över denna värsta dagen i mitt liv.

Jag tänker på alla kvinnor där ute. Vi är så underpriviligerade männen i detta samhälle, i vården, i allt. Och förlåt mig du lille som kom så snabbt och plötsligt. Du var ju välkommen av hela mitt hjärta, det var min hjärna som fattade beslutet. Förlåt mig.❤️

Usch vad det gör ont att läsa. Jag vill inte moralisera kring abort. Kvinnor har rätt till sin kropp. Det har Lady Dahmer rätt i. Men att bagitalisera abort till något enkelt och som man skulle kunna göra lika lätt som en fika. Det tycker jag är orättvist och vilseledande – mot oss kvinnor. Ta hand om er där ute. Använd preventivmedel så ni slipper det jag och många andra kvinnor varit med om men inte pratar om. Det finns många, många dagboksblad om denna abort. Jag kommer dela några idag. Inte för att moralisera över kvinnors val, utan för att prata om vad abort är för många på riktigt. Vi kvinnor som mått dåligt över våra aborter pratar sällan om det eftersom det var vi själva som valde ”tandläkarbesöket” (och trodde på det).

Ni läser hela Lady Dahmers inlägg här. Lika lite som jag vill att ni anklagar mig för att shama folk som gör abort, lika lite vill jag att ni är otrevliga mot Natashja. Hon delade sin upplevelse och utgick från den och jag delar min. Jag vill att båda sidor kommer fram utan att vi blir elaka mot varandra.

68 kommentarer

Vilken oehört tuff upplevelse <3 Vad modigt att du delar med dig, det är
jätteviktigt att historier som denna också får ta plats. Jag tycker absolut det är en rättighet för varje kvinna men jag tycker det är ett beslut som ska tas med försiktighet just då det påverkar kvinnans psykiska hälsa.

Gjorde en medicinsk abort när jag var 19, v 7-8 ca. Såg också vad det var som kom ut på pappret när jag torkade mig. Den rann blod mellan mina ben så fort jag var i upprätt ställning, svimmade på sjukhustoaletten. Det gjorde så nedrans ont också. Har inte ångrat beslutet, men att behöva ta det med ett litet pickade hjärta i magen var fruktansvärt, det minns jag. Aldrig igen att jag gör det. Alla eventuella barn är välkomna som planteras i mig. Det är verkligen kvinnans val, kvinnans rättighet, men att det är en enkel historia behöver inte vara nån sanning. Fint av dig att dela ❤️

Jag gjorde två aborter 2010, den första kirurgiskt och den andra medicinskt. Jag hade minst 100 anledningar till det och kunde enbart se en enda anledning till att inte göra det – för att jag inte ville. Jag var rädd för att jag mitt barn skulle få en lika värdelös uppväxt som jag fick om jag valde att behålla. Jag var livrädd för att bli som mina egna föräldrar.
Min medicinska abort, den som gjordes hemma, var ”samma” för mig som för dig – jag såg fostret, mitt barn, hänga ut ifrån min underliv. Död. En del av mig dog då och jag svor på att aldrig någonsin göra om det. Att läsa din upplevelse är som att se mig själv i spegeln. Det hade lika gärna kunnat vara mina egna ord.

Idag har jag haft en barnlängtan i 5 år. Jag vill inget hellre men jag har ingen partner. Tanken på att jag kanske aldrig kommer att få bli mamma finns där varje dag. Varenda dag. Men om det blir så så är det kanske för att jag inte förtjänar att få bli mamma heller. Jag hade kunnat vara en idag om jag hade handlat annorlunda. Livet tar och livet ger.

Abort är det värsta beslutet jag har fattat i hela mitt liv och det finns ingenting, absolut ingenting, som jag ångrar mer på denna gjord.

Fan också.

Tycker du verkar vara en empatisk och sund person, du gjorde det som kändes rätt då.
Jag har inte heller någon partner men har gjort en insemination i Danmark och väntar nu mitt första barn. Så visst går det!! Ge inte upp fina! Klart du förtjänar att bli morsa ❤

Nathalie, det är klart att du förtjänar att bli mamma! När du fattade beslut om abort gjorde du ju det du för att du var rädd för att inte kunna ge det blivande barnet det du önskade kunna ge. Var inte hård mot dig själv, döm inte dig själv. Du gjorde det bästa du kunde, utifrån hur ditt liv såg ut då. Du verkar vara en väldigt omtänksam, osjälviskt och kärleksfull person, och jag tror du skulle bli en fin mamma! kram <3

Skriv en kommentar