Vart går gränsen?

Jag tänker en hel del på de signaler vi skickar till våra barn. Våra ord som ger deras världsbild. Men sen när våra ord kanske krockar med världen de möter, eller barnen de möter vars föräldrar säger andra saker. Jag försöker hela tiden att tänka igenom mina svar på frågor Matheo har. Svaren påverkar ju enormt mycket då han är i åldern då han betraktar mig och Gustav som allvetandes och sanningsbärare. Maj gadd…

Jag minns att Matheo hade en kompis på förskolan som hade klänning på sig fram tills han var kanske tre år. Jag tyckte det var så bra att Matheo fick se det men jag visste själv inte om jag vågade låta honom ha klänning. I småbarnsavdelningen är det en sak men hur blir det när de blir större? Att låta barnet välja i denna värld är det att utsätta dem för risk eller är det att låta dem vara sig själva. Eller är det kanske både och? Jag vet inte och jag får ont i magen av att skriva det här.

I somras målade jag Matheo och hans killkompisars naglar för att de ville. Men jag hade också en baktanke. Att det är  lättare för dem att komma till förskolan om alla tre har målade naglar. Tillsammans är de starka.

Jag tänker att ska man bryta normer så kanske man ska försöka göra det tillsammans med andra föräldrar. Jag tänker så att ett barn inte riskeras att bli mobbat.

För att få pojkar att dansa så kanske man ska teama upp med några föräldrar som har pojkar som vill dansa. Då är det kanske tre pojkar som innerst inne vill dansa och blir starkare i sina glädjeval om andra pojkar är där? Jag tänker högt här bara, men tror att det kan vara ett system som inte riskerar barnens välmående i längden. Super coolt om barnet fixar att vara minoritet men om man skulle ana tveksamheter så kanske man kan teama med andra päron? Gustav gör ett bra jobb och står alltid med på dansen och bekräftar Matheos blickar när han väl söker oss. Just Gustav är viktigt som man. Jag tror att pappor skulle göra mycket om de uppmuntrade sina söner att ta dansklasser eller vad de nu vill. Ett ok från pappa gör nog mycket.

Jag kan tycka att föräldrar som låter sina barn gå första skoldagen precis som de vill både är modiga men samtidigt så blir jag rädd. Om Matheo skulle vilja gå i klänning första skoldagen skulle jag förmodligen säga nej. Och det är för att jag själv blivit mobbad och är livrädd för att mina barn någon gång ska bli det. Samtidigt är jag rädd för att min rädsla och eventuella klänningförbud skulle döda en del av hans personlighet och för alltid gömma den. Vad är rätt? Hur gör man? Vad tycker ni?

Nu är inte Matheo klänningintresserad men jag tänker att det kan finnas andra saker han vill.

Finns det några danssugna fem tills sexåriga pojkar där ute som kanske vill utgöra 50% av en dansgrupp i Stockholm? I alla städer? Borde vi inte teama upp så vi bryter dessa fåniga könsnormer? Kanske engagerade pappor som kan ta sönerna till dansen? Och kanske alla flickor kan komma i valfri dansklädsel – inte tyllkjolar. Fast man får om man vill, men finns säkert andra saker barn vill ha på sig? Nån kanske vill vara hulken eller kanske bara vilken klädsel som helst? Jag tror det skulle göra susen. Nej, jag vet det!

  1. Vad är så fel med könsuppdelat o normer ? Mina barn är typiska flicka och pojke . Vi har aldrig tvingat dem till något varken att ge pojken en docka el klä tjejen i neutral färgen . Dom har SJÄLVA valt bil / dock , rosa / blått . Min dotter dansar o sonen håller på mej brasiliansk ji- jutsu . Är så trött på att inte saker kan bara få vara. Varför måste könsnormer brytas … låt barnen va pojkig pojke eller flickig flicka

    1. Det handlar om att alla barn ska få tillgång till allt. Till alla färger, lekar, aktiviteter, egenskaper, känslor osv. . Du själv och omgivningen påverkar dina barn att göra normativa val, även om det verkar som att de väljer själva. Tex så idag värdesätts ”kvinnliga” egenskaper mer på arbetsmarknaden, som den kommunikativa förmågan. Män är arbetslösa i större grad än kvinnor. Var lär sig barn kommunikation? Jo genom att leka med dockor. Pedagoger kommunicerar med med flickor än pojkar, pojkarna får det mer i tillsägelser osv osv.

      1. Din analys utgår ifrån att alla barn i världeb växer upp så som vi gör i Sverige. Om du vidgar dina vyer lite och kollar på länder där barn kanske inte leker lika mycket och framför allt inte blir lämnade till några pedagogiska främlingar så kommer du se att flickor ändå är mer sociala rent generellt.

        Är så trött på att man vill förminska könet till en social konstruktion och utesluta biologin. Om man följer djuren så ser man även där att könen beter sig på olika sätt, är det också sociala konstruktioner?

        Och till sist, varför detta stora fokus på att killar ska ha klänning? Den nya sociala konstruktionen blir att pojkar ska tvingas i klänning för att föräldrarna ska verka så himla genusmedvetna( har själv bevittnat det). Jag har då aldrig stött på föräldrar som på samma sätt försöker tvinga sina flickor till att leka med bilar eller ha på sig mer maskulina kläder…

    2. Det finns pojkar som är ”flickiga” sen födseln och det anses inte vara lika bra som att vara en ”pojkig” pojke. De sticker ut och kan bli retade och mobbade.

      Tycker du att det är positivt och bra K? Om inte så har du svaret på varför normer bör uppmärksammas och utmanas.
      Alla barn är inte som dina barn.

      Normerna måste utmanas så att alla barn kan få känna att de duger och är bra och så att våra barn inte tycker att det är konstigt eller fel med någon som är annorlunda än de själva.

      1. Håller inte med. Jag vill faktiskt inte ha ett barn som är flicka att försöka få det vara både pojke o flicka . Sorry! Är så glad att dom har blivit som dom är 🙂 och skulle någon av dem vilja göra tvärtemot så fine men jag tänker inte lyfta ett finger – det får komma från dem själva . Generna styr till 80% inte miljön , så hur mkt jag än skulle försöka med genus grejen så nej det skulle inte ändras . Kolla gärna på jernevask . Mkt intressanta studier om just gener/arv/miljö.

        1. Jamen dåså, då behöver du ju inte oroa dig för att pojkar inte blir ”pojkiga” och flickor inte blir ”flickiga”, gener styr ju!

          Och det borde ju innebära att du kan låta oss andra, som tycker att alla ska få möjlighet att vara precis den de känner för, fortsätta med vårt arbete för att bryta normer.

          1. Jag tycker de är otroligt bra att man vill bryta normen och att barn ska få bara precis den dom vill vara. Men de blir väldigt fel åt andra hållet när man tycker att pojkar som är
            Pojkiga och flickor som är flickiga inte har rätt till att vara de, för man ”ska” bryta normen! jag har en 3 årig son som jag vill ska växa upp och vara den han vill vara om de är att bryta normen eller inte bestämmer inte jag. Alla har rätt att vara precis den man vill vara!

    3. X – så du tror alltså att det är generna som gjort att din flicka gillar rosa och din pojke blått? Det var de själva som valde sina kläder och leksaker från födseln? Intressant hur vissa inte kan se längre än näsan räcker. Det är inte en slump att många killar inte gillar rosa och dockor, det är för att de tidigt märker vad som är okej och vad som förväntas av dem. Visst, du behöver inte klä din son i klänning men inse i alla fall att miljön och omgivningen påverkar mer än generna i många fall..

  2. Jag tycker det låter som väldigt kloka funderingar. För visst är det så att om man är den enda som bryter normen eller är annorlunda så är det mycket tuffare och risken att bli utfryst är större för att man betraktas som udda. Tror helt klart på att slå sig i hop med andra.
    Jag var en typiskt tjejig tjej som mest lekte med dockor men jobbar numera som ingenjör i en extremt mansdominerad bransch, så det ena utesluter inte det andra. Tidvis är det urjobbigt att alltid vara den udda fågeln, speciellt som jag inte bara är kvinna utan dessutom utlänning och yngst i gruppen (trots många år i branschen). Försöker lätta upp den grå massan med lite rosa, och ju längre jag jobbar desto mer rosa behöver jag för att hålla balansen.

  3. Jag är också rädd att mitt barn ska bli mobbat och utanför, men dessutom livrädd att han ska bli en som mobbar eller en som står tyst och ser på.. Om han skulle vilja ha klänning så säger jag kör! Och fine att jag kanske är nojig för hur det tas emot, men om inte jag som förälder visar att det är ok att klä sig som man vill – hur ska min son då förstå att det är så? Hur ska han våga stå upp för kompisen som är lite annorlunda om hans mamma inte vågar stå upp för honom…? I min värld är det lite som #intesåkonstigt faktiskt. Och jag tror tyvärr att det är MYCKET vanligare att barn som på morgonen fått höra ”nej älskling, du kan inte ha klänning till skolan” tänker att det är en allmän sanning (för mamma/pappa säger ju det) och därför ser den där pojken som trots allt kommer med klänning som avvikande och udda, och kanske kommenterar det inför andra och så vips är det igång. Jag har dock inte själv varit mobbad, jag förstår att en som utsatts för mobbing förstås kanske har ett annat perspektiv på det. Jag minns dock tillfällen då jag som barn haft en magkänsla av att ”det här är inte sjysst” men inte vågat säga ifrån. Jag tror att jag kanske haft lättare för att säga ifrån om mina föräldrar visat mer i handling än bara i ord att alla har rätt att vara så som man själv vill. Och jag tror som du att det kan vara lättare om föräldrar ”går ihop” och hjälps åt att underlätta för barnen.

  4. Skulle Evelyn få gå i Spindelmandräkt? Kostym? Killshorts och t-shirt och sneakers? Med eller utan kompisar som gör detsamma?

  5. Vår son har en storasyster som är 2 år äldre. Hans stora förebild i livet! Såklart vill han bära klänning, speciellt låna från hennes garderob. Han har haft det mycket på förskolan (som enda kille med klänning) men det är som att alla kompisar och pedagoger vant sig vid det eftersom det hänt så ofta, så det blir helt enkelt ingen grej. Det är bara han, liksom. Oavsett kläder. Nu är han 3,5 och väljer fortfarande klänning lika ofta som tröja.

  6. Undra om det kommer vara så med namn i framtiden också att man kan namnge killar med tjejnamn och vise versa? precis som det blivit med typiska tjej/kill kläder att båda könen kan ha båda delarna. Vad är det som säger att det bara är tjejer som ska få heta Johanna och killar Andreas till exempel. 🙂

      1. Det finns redan ett antal namn som är tillåtna på bägge könen. Jag har för mig att den svenska listan innehåller runt hundra namn. Maria är ett av namnen som är acceptabla för både män och kvinnor (min polske vän heter det i andra namn).

    1. Vi har faktiskt en ganska fri namnlag i Sverige. År 2009 ändrades rättspraxis kring namnlagen, sedan dess har en person över 18 år själv rätt att bestämma förnamn oberoende av det juridiska och biologiska könet man har.

      Det som gäller specifikt för att namnge sina barn är att det inte ska väcka anstöt eller vara obehagligt för namnbäraren. Skatteverket tar beslut om det. Så i sig säger ju inte det att en flicka kan heta Andreas och och en pojke Johanna.

  7. Jag blev också mobbad så jag förstår din rädsla. Men jag tänker olika. Aldrig ska min rädsla få påverka min dotters vilja att få vara och uttrycka sig själv. Istället hoppas jag att jag kan stärka henne och likt Tsatsikis morsa skälla på rektorn och ändå kunna krama mobbaren.

  8. Jag kan inte låta bli att tänka att varför är det barnen som ska bryta normer. Det borde börja med de vuxna. Men jag tänker också att barnen är mindre komplicerade i sitt sätt att tänka och är mer formbara. Intressant att fundera över.

    1. Precis!!! Så för att ta Elaine exempel med dansen så borde såklart papporna inte bara ta sina söner till dansen, utan dansa själva!

    2. Jag såg synen framför mig – männen på mitt jobb iförda klänningar – och det bubblade upp ett spontant fniss. Inte av elakhet, utan för att bilden kom så oväntat. Och för att det uppenbarligen skulle vara så oerhört oväntat att se de manliga kollegorna i just kjol/klänning.

      Du har helt rätt, det borde börja med de vuxna och jag skulle beundra den som vågade! Men samtidigt undrar jag om jag skulle beundra min man lika mycket om han helt plötsligt ville klä sig i kjol eller klänning. Inte en helt enkel fråga.

  9. Jag tycker att problemet är att kläder som är typiskt tjejkodade anses vara ”udda” och nedvärderas, en kille i klänning tex (som du skriver). Medan typiskt killkodade kläder anses som NORM och kan bäras av vem som helst. Att tjejer har hulkendress, gympashorts, sneakers, baggy jeans eller andra typiskt pojkkodade kläder kräver ingen särskild armé av sammansvurna föräldrar, för pojkkläder är NORM, det är alltid RÄTT och uppvärderade plagg. DET är sorgligt och blir lika tydligt varje gång någon tar upp ämnet såhär. Allt som har med tjejer att göra är lite sämre, lite mindre värt och lite större risk för att bli mobbad 🙁

    I min butik finns det en del kunder som köper klänningar åt sina söner, enligt deras önskemål. Jag blir lika varm i hjärtat varje gång och jag säger det alltid till mammorna (inte om sonen hör och ja det är alltid mammor/mormor/farmor). Jag tycker att det är så himla fint att mammorna låter sina söner vara så som de vill vara, det är en viktig uppgift som förälder, antagligen den viktigaste, anser jag.

    Från början bars klänningar av män och från början var det bara förmögna män som använde färgen rosa. Färgen var tydligen dyr att framställa och av den enkla anledningen bara tillgänglig för rika snubbar. Sen blev den billig att framställa och hipp som happ gjordes den sociala konstruktionen om och färgen ”var bara för tjejer”.

    Jag tycker att det är lättare att frångå normativt tänkande genom att förstå att vi skapat idéen om något från början och förändrade det under en annan period. Det är inget faktiskt och konstant, det är föränderligt -om vi förändrar det. Inte genom någon gen som finns i oss, utan genom att klumpa ihop och säga nej/Ja till samma saker som andra och skapa n.o.r.m.e.r (nej till killars önskan om klänning tex).

    Jag förstår tanken om att skydda från mobbning men på bekostnad av vad? Att begränsa/strypa barnets eget jag, kväva barnets lust att testa och indirekt/direkt säga att barnet är fel som vill/känner/önskar något särskilt (är inte det också mobbning)?

    En lång tanke! Hoppas inte att det kommer ett inlägg med nån galen orangutang som svar nu bara. Jag anstränger mig för att skriva vettiga svar <3

  10. Jag tänker precis som du. För drygt fyra veckor sedan satt jag i mörkret och grät samtidigt som jag tog bort nagellacket från min sovande sons naglar dagen innan han började förskoleklass. Jag hade inte hjärta eller mod nog att förklara varför han inte skulle gå till skolan med nagellack. Som tur är märkte han inte förändringen och om han vill ha igen nån gång så kan vi prata om det då.

  11. Jag tror inte att gränsen beger sig någonstans, vart?. Men var man drar den, det är väl en helt annan fråga. Vet ej, för mig vore det kanske min grabb i klänning, har aldrig varit aktuellt, så jag har inte behövt fundera.

  12. Jag blir på riktigt ledsen och oroad över att så många verkar vara så oroliga över att barnet ska få elaka kommentarer/bli mobbat om man inte följer normen. Både du och underbaraclara har skrivit om samma oro/fundering. Jag önskar så att vi bara kunde fortsätta uppmuntra våra barn (pojkar) till att ha klänning och nagellack om de vill det. Jag önskar framför allt att varje förälders fokus istället är att ens barn ska vara tillåtande och snällt, dvs att fokus ska vara på att de inte ska bli mobbare, inte att de ska bli mobbade.

  13. Jag tänker såhär.. om vi låter våra barn vara precis som de är. Visar dem att de är älskade precis som de är och att deras åsikt är viktig. Då kommer barnen att få en god självkänsla och den kommer att lysa igenom dem.
    Då tror jag att det också är mindre risk att bli utsatt. Studier visar nämligen att det inte spelar så stor roll hur man ser ut eller hur man klär sig. De som mobbar kommer alltid att hitta något att mobba för, om de bestämt sig för det. Men om man bygger upp starka barn med en stark känsla av att den är viktiga så kommer de att ta med sig det ut i livet.
    Jag har e barn, en 9åring, en 5åring och en 1åring. Och jag har kommit fram till att min viktigaste uppgift som mamma är följande: att ge dem verktyg att klara av att stå upp för sig själva och sin åsikt. Att lära dem att deras åsikt, vilja och önskan är viktig och att de är älskade precis som de är. De kommer alltid stöta på människor som tycker annorlunda, som säger dumma saker, som gör dumma saker osv.. det kommer jag (hur mycket jag än försöker) aldrig kunna ta bort. Jag kommer aldrig kunna ta bort ledsenhet, sorg och obehag. Men jag kan hjälpa mina barn att hantera det.
    Låång och kanske osammanhängande kommentar. Hoppas ni förstår..

  14. Jag kommer uppmuntra mina barn till att välja själva, bli bekväma i sig själva. Om det innefattar nagellack, klänning eller inte tycker jag idag inte spelar någon roll. Jag kanske ändrar mig. Men jag tror vi matar barnen med så mycket rätt och fel från start så det är svårt att hindra efter ett tag. Det som gör mig mest ledsen är att jag har bekanta i omgivningen som tar bort all rosa färg på kläder och leksaker för sin son för annars blir man gay. Jisses..jag blir mörkrädd och undrar hur många föräldrar som beter sig så, då är det ju rätt självklart att mobbing förekommer..Jag försöker att fokusera på att vi alla är olika och att det är okej!

    1. Håller med! Kan köpa att den äldre generationen kommer med klumpiga kommentarer som ”inte ska väl du som är pojke ha nagellack” men dagens föräldrar…hur kan man lyckas med att fortfarande bo i den grottan 2017?!

  15. Se HollySiz ”The light” på Youtube! Väldigt stark musikvideo som jag vet används i diskussioner om normer på en del skolor i ett våldspreventivt arbete. Jag har använt den i barnrättsutbildningar för medarbetare i min kommun i diskussioner om artikel 2, barnets bästa.

  16. Min son hade nagellack i alla möjliga färger fram till han var nio ungefär. Där tog det stopp. De var ett gäng killar som till och från hade det. Samma inför skoldisko, det skulle vara guldlack på naglarna och gelé i håret osv.
    Min uppfattning är att grupptryck fungerar åt andra hållet också, dvs har ett barn nagellack så tycker andra det är kul och har det också.
    Tycker också att yngre barn inte är så dömande. Skicka din sex-åring till skolan med nagellack, något barn kanske frågar, din unge säger att han har det för att det är fint och den andra ungen lär i 9 fall av 10 rycka på axlarna/bli intresserad själv.
    Så stäng inte porten till färg och annat kul dörren de ber om det själv! Då ska man respektera det. Och lyssna på varför.

  17. Tänker att det är DINA rädslor. Lev som du lär, barnen lär sig även igenom att vi visar de inte bara genom att vi pratar. Lev det som du vill lära ut. Det blir speglingar. Ni samralar hemma om ditt engagemang för utsatta barn, Gustav är med vi dansen…. övertänk inte utan följ sonen, individens önskningar. Lita på att du är rn AMAZING mamma.

  18. Min man har ibland nagellack på sig på fest och ibland nån fin brosch på kavajslaget, just för att han tycker det är fint. Känns bra att vårt kommande barn får vara med och se att även vuxna män kan ha det utan att bli mobbade (snarare tvärtom). Jag tror att som du tex skriver om att papporna är med och uppmuntrar är superviktigt!

  19. Jag lät sonen själv bestämma. Om han bad om de rosa gummistövlarna på skohyllan när vi handlade skor, så fick det bli så. Jag gjorde ingen stor sak av det. Han klädde ofta ut sig när han lekte på förskolan, ofta i kjol och klackade skor och tantväska. Det var så roligt att hämta när han var klädd som en liten tant. Kanske var det för att han hade tillgång till dessa utklädningskläder som han inte bad om att få en kjol/klänning. Vad vet jag? Men han slutade i alla fall vilja ha på sig syrrans gamla rosa långkalsonger när någon förskolekompis senare påpekade att det var för tjejer (vet inte vad som sas, exakt). Jag la ingen stor vikt vid det heller, mer än att jag sa något om att man visst kan ha rosa om man vill även när man är kille. Hade aldrig velat tvinga honom heller att ha rosa/tjejgrejer om han inte själv ville.

    Samhället är i ständig förändring. Jag tror vissa saker ger sig med tiden. Särskilt om vi kan vara lite öppna. När man började prata om homosexualitet, företrädesvis ”bögar”, i slutet av 80-talet och tv-programmet ”Jacobs stege” började sändas… var det fortfarande såå tabu. Förändring tar tid. Jag är glad att människan har ”tvingats på” vissa saker genom media. Sådant som av flertalet har varit oönskat från början. Ju mer vi ser av något, desto mer normaliserat blir det (i regel). På gott och ont förstås för det kan ju gå åt fel håll också. Minns också att min syster som åkte till England som au-pair i slutet av förra seklet kom hem och sa att det var så häftigt med London… för att människorna där var så olika varandra och att alla fick se ut som de ville (hennes upplevelse). Det var inte ett lika homogent samhälle som vi levde i här vid samma tidpunkt.

    Men för att sy ihop säcken. Jag tror att människan med tidens hjälp själv kommer att göra människor mer toleranta för olikheter. Det är en konst att gå i bräschen. Jag tänker att det är viktigt att de som vill göra det får göra det och att vi inte tvingar andra människor att göra det. Om du visar öppenhet, så kommer troligen dina barn att visa öppenhet. Men att medvetet försöka gå i frontlinjen och få andra människor att delta i detta (ens barn) kan också slå tillbaka på en själv. Jag tror man kommer väldigt långt med att prata om olikheter och på så sätt medvetandegöra sina barn om det. Och om man själv kan stå stadigt och tryggt i sitt synsätt, så kommer barnen troligen också att göra det.

    Jag vet inte om jag har rätt, men jag är nöjd såhär långt med vad jag har ”åstadkommit” med mitt barn i denna fråga. Fick liksom ett kvitto på det när jag överraskad satt i en dialog med sonen som säger att det är personen man blir kär i, inte könet. Vad det explicit betyder för sonens val av partner i framtiden vet jag inte. Men f*n vad skönt det var att få höra. Som ett ”kvitto” på att han kan tänka större än de traditionellt snäva ramarna. Jag vill ju bara att han ska vara lycklig!

    1. Reflekterar plötsligt över varför jag gärna vill uppmuntra barn att avvika från normen för att skapa en ny norm, men inte gör detsamma med min man…

  20. Hej! Vilken toppen bra och reflekterande blogg du driver. Jag ville bara berätta om ett projekt som pågår i Skärholmen. Vi är inne på vårt fjärde år av dans i skolan = alla klasser på skolan har dans 1 h i veckan tillsammans med mig (danslärare) och klasslärare. Projektet har haft fokus dans, språk och identitet. På lektionerna är alla uttryck tillåtna och det känns fantastiskt att vi kommit så långt att det är standard att man får dansa och röra sig på sitt egna sätt. (Oavsett, kön, bakgrund och kläder). Klasserna snittar oftast hälften pojkar och hälften flickor och ämnet dans för dom är lika vanligt som matematik, idrott eller svenska och de som haft dans nu i fyra är reflekterar aldrig över vad som är ”flickigt” vs ”pojkigt”. Vet att det finns flera sådana projekt runt om i Stockholm på gång. Ville bara berätta om vardagens guldkorn.
    / Ida

  21. Har ingen son utan en liten dotter men förstår att det är en svår fråga! Jag tycker själv att alla ska få gå klädda precis som de vill, vill killarna ha klänning- Go for IT, nagellack? Kör hårt! Men när jag sedan tänker efter så skulle jag aldrig vilja att min man bar varken klänning, nagellack, smink eller långt hår. Helt enkelt av den anledningen att jag inte finner det attraktivt på en man. Säger jag då emot mig själv? Känns jättefel på något sätt! För med handen på hjärtat tror jag verkligen inte jag fallit för honom om han när vi möttes bar tex klänning… jag tycker min man är världens finaste och bästa men jag är som mest attraherad av honom när han bär skjorta o kostymbyxor! Jätterörigt kommentar jag vet, men någon slm förstår hur jag menar?

    1. Tror jag förstår hur du menar, men tänker att min son inte går till skolan för att attrahera någon framtida fru direkt. Och jag kan omöjligt veta om han i framtiden vill attrahera kvinnor eller män, eller om han är bi eller trans eller kansle inte vill attrahera någon annan överhuvudtaget. För mig är det bara viktigt att han får utrymme att vara sig själv.

      1. Nä precis! Hade jag fått en son hade han gärna fått ha klänning om han ville det! Men är det okej att tycka att ens son får ha klänning men inte ens man? Eller säger jag emot mig själv då?

  22. Dina reflektioner är så kloka. Tror vi är många som tänker i dessa banor. Bryta mot traditionella könsroller görs inte enkel. Ju fler av oss som blir medvetna desto fler av oss ha också möjlighet att inte begränsa våra barn efter vad som finns mellan deras ben.

  23. Först; vi föräldrar får inte låta vår osäkerhet gå ut över de val våra barn tar (det ÄR svårt när man gått igenom hela grundskolan och varit utsatt för eller bevittnat mobbning etc). Sen; världen och situationen som Matheo växer upp i är så olik din, det är inte bara enskilda personer som utvecklas utan en hel värld.
    Jag har en tolvårig son och blir emellanåt helt paff över alla klokheter som kommer ur honom. Det kan gälla allt från feminism, jämlikhet, HBTQ-frågor – allt! Visst, han är uppvuxen i en liberal storstadsmiljö med rätt medvetna föräldrar, men det får mig att tappa hakan hur klok och smart han är!
    Matheo växer upp i ett sammanhang där det inte är konstigt att morbror Stefan blir kär i killar, att mamma har afro ibland, att mormors hudfärg är mörkare än hans, där mammas (förmodligen) tjänar mer än pappa och lillasyster har en funktionsvariation. Jag tror helt enkelt att det är svårt att han ska få värderingar som skiljer enormt mycket från de du önskar att han får med sig. Ni behöver nog inte förändra så mycket och ha inte dåligt samvete. The kids are all right – helt enkelt. (Sen att man vill gömma sig under en sten när man läser vissa kommentarer om att ”låta flickor vara flickor och pojkar pojkar”, de kommer nog alltid finnas).

  24. Min son är 23 nu, och han var alltid ensam kille på dansen, teatern och i kören. Och han höll på med alla tre – och handboll i en avskyvärd grabbig miljö – tills han var sisådär 12-13 (kören i skolan, till 15). Men han har alltid gillat att hänga med tjejer, så även om han nog emellanåt tyckte att det var trist att vara ensam grabb så klarade han det för att det var så roligt.

  25. om jag skulle få en son (har en dotter just nu) och om han skulle vilja ha t ex klänning så skulle han självklart få det. Men frågan är om jag skulle sätta på honom sin storasysters urvuxna klänningar om han var bebis? Där är jag lite osäker.. Hur tänker ni andra?

  26. Hej, jag tycker att de som har skrivit kritiskt i kommentarer om dagens sk ”genusmetoder” har väldigt bra åsikter. Tycker faktiskt att det verkar saknas balans och sunt förnuft inom detta område. Pojkar och flickor är av naturen biologiskt genetiskt olika vi är så skapta, det är så det ska vara. Läste en artikel skriven av en psykolog som faktiskt varnade dagens föräldrar för detta m genus när det blir överdrivet och felriktat och faktiskt kränker barnets rätt till sin identitet. Jag tycker det är skrämmande och onaturligt med t.ex. en diskussion om att pojkar ska ha klänning. Frågan är varför, det blir ett ganska barnsligt resonemang med de föräldrar som säger, ”ja men han ville ha klänning i dag och då fick han ha det på sig” till ett barn som är ca. 3- 5 år. Ett litet barn kan inte bedöma konsekvenser el. förstå innebörden helt i att göra ett val. Det blir lite som att säga ”ja men hon ville ha på sig sommarkläder idag linne och shorts, (ingen jacka, mössa el. skor) så då fick hon ha det”, fast det är vinter kallt och snöar ute. Det är ju där i olika sammanhang föräldrar vuxna kommer in som en hjälp att vägleda våra barn. Det borde väl vara självklart och naturligtvis viktigt. Tycker också när vissa kan säga, ja men låt barnen få göra som de vill, (beror naturligtvis på situation o sammanhang) men med ett sånt resonemang tycker jag inte att man tar sin föräldraroll på allvar. När man ser på det logiskt kan man ju också fråga varför vissa föräldrar nästan uppmuntrar sina pojkar att ha kjol på sig. Det är inte barnet som bestämmer det själv för även det valet är ju en styrning el. påverkan från föräldern (el. ev. tendenser i samhället). Varför kan man inte se det som en frågeställning fr. barnet som det ofta faktiskt är istället, är det här bra el. dåligt, ok el. inte ok. (Frågan är ju om de föräldrar som låter sina små killar få ha klänning på sig under sin uppväxt, tycker de då att det är lika charmigt roligt när deras barn sen är en vuxen karl som går omkring i kvinnokläder ex. klänning). Det var en intressant artikel jag läste om detta ämne m genus där bl.a en psykolog sa att det är eg. precis tvärtom vi pojkar och flickor är olika och ska därför naturligtvis behandlas utifrån det individuellt för att barnet ska må så bra som möjligt och detta påverkar märks även i skolarbete, man ser ju också där att vi har olika förutsättningar. Men sen är det ju en annan sak diskussion om ett barn vill ha en hobby t.ex. fotboll, dans osv. man ska ju självklart ta hänsyn till barnets talang och vilja.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..