När myndigheterna sviker barnen – fel umgängesrätt

Det finns myndigheter som skickar barnen till sina förövare. Jag var ett sånt barn där myndigheterna skickade mig till min pappa i åtta år trots mammas protester. Åtta år av sexuella övergrepp fick jag för att ”det är bra att barnet har umgänge med sin pappa”. Är ni fler som var barn som tvingades träffa föräldrar som slog eller förgrep sig på sig. Föräldrar som inte var lämpliga helt enkelt. Dela gärna med er för jag tycker det är så fel när myndigheterna ger umgängesrätt till förövare på olika sätt.

#felumgängesrätt

I Sverige anses barn ha det bäst hos sina föräldrar oavsett vilka dessa är. Jag vet spädbarn som har fått bo hos fosterfamilj för att deras alkoholister till föräldrar inte tagit hand om dem. De har kommit till fosterfamiljen vanskötta och traumatiserade. Familjen tar hand om barnet som sitt eget och det tar ett helt år att få barnet att känna sig trygg. Plötsligt när de biologiska föräldrarna känner att de nyktrat till så är det bara ett samtal från att få tillbaka ett barn de aldrig tagit hand om. Så ser Sverige ut många gånger. Meningar som ”det är bra om barnet får vara med sin mamma och pappa” vädras högt och görs på bekostnad av barnets välmående. Det är inte klokt.

Nu har jag fått höra om en kvinna som polisanmält pappan för sexuella övergrepp på sina döttrar. Förundersökning lades ned i brist på bevisning. Det flickorna har berättar väger ingenting. Deras mentala hälsa och saker de berättar efter de varit hos sin pappa väger luft. Och mamman vill ju inte släppa döttrarna till en pappa som hon vet förgriper sig på dem men gör hon inte det så riskerar hon att förlora vårdnaden helt – till en förövare.

Det här berättar hon för mig:

En förälder som inte lämnar ut barnet enligt dom riskerar att bli anklagad för umgängessabotage vilket kan leda till att den andra föräldern anses mer lämpad att tillgodose barnens rätt till alla sina föräldrar. Inte ovanligt alls! Och alla föräldrars stora skräck av de som vågar anmäla.”

Hade jag varit mamman till dessa barn hade jag rymt med dem. Det låter ju helt galet men att lämna sina barn till en förövare, att myndigheterna sviker barn på detta sätt är inte klokt. Det är precis som pojkarna.

Vad gör man i dessa fall? Hur kan vi ändra detta för utsatta barn? BRY är ju en organisation som belyser detta. Grundat av en mamma vars son blev utnyttjad av sin pappa och hon tvingades skicka honom till pappan. Inte klokt. Det är mycket som inte är klokt i Sverige.

• Det råder stora skillnader i andelen anmälda sexualbrott mot barn som leder vidare till åtal. Sämst är Luleå och Karlskrona där endast 5% leder vidare till åtal. Bäst är Eskilstuna där 79% leder vidare till åtal.

• Även handläggningstiderna hos polisen varierar beroende på var i landet det utsatta barnet bor. Sämst är Falun och Södertörn, bäst är Helsingborg och Jönköping.

• Endast 4,2% av de anmälda sexualbrotten mot barn leder till fällande dom.

Källa Bry.

Det är något som är väldigt fel i Sverige om föräldrar inte vågar anmäla annan förälder för brott då man riskerar att förlora vårdnaden precis som pappan till de två misshandlade pojkarna som är livrädda för sin mamma. Klart pappan inte vill att pojkarna ska träffa en mamma som slår barnen. Han polisanmälde och när pojkarna vägrade träffa mamman så förlorar pappan som vill skydda dem vårdnaden pga ”umgängessabotage”.

Jag undrar hur många sådana fall det finns i Sverige där barn trasas sönder pga föräldrars rätt till umgänge med sina barn. Vad hände med barnens rätt till en trygg barndom?

Är du en person där föräldrarna fick umgängesrätt trots att det var fel på alla sätt och vis?

#felumgängesrätt

  1. Ja! Min pappa våldtog, slog och sålde min mamma som prostituerad. Hon var 16 år när hon blev gravid med mig. Han slog och sexuellt utnyttjande mig. Han slog mina syskon. Socialen tyckte att mamma skulle lämna ifrån sig oss så hon kunde ”leva sitt liv”. De tyckte även att vi skulle träffa vår pappa när han var under utredning. De tyckte vi skulle träffa honom i fängelset sen också. Fast vi var livrädda och kissade på oss när vi träffar honom. Ingen lyssnade på henne för att hon var så ung.

    1. Inte riktigt samma sak men mina föräldrar har alltid sopat under mattan min brors övergrepp mot mig så varje jul, midsommar osv bjuds han dit o ska vara i närheten av mig och mina barn. Även fast jag inte pratar med honom ska kag tvingas sitta där o återuppleva denna ångest . Så trött på blundandet.

  2. Varit kontaktfamilj åt utsatt barn. Modern stred för barnets bästa men orkade tillslut inte och gav efter o flyttade ihop med mannen igen. Trots en massa myndighetsinsyn i situationen så lades locket på när detta skedde för de hade hittat tillbaka till varandra. Mor o far. Att far innan gjort barnet illa gkömdes plötsligt bort. De flyttade. Ingen jar numer koll på vad som händer om inte mamman vågar strida för sin/barnens rätt igen. Vad vad det som blev fel undrar man? Hur kunde det bara släppas?

    Min tilltro till myndighet är rejält påverkad. Chansen att vi är kontaktfamilj igen är mindre. Det tar på psyket att se men inte få gehör.

  3. Jag jobbar som socialsekreterare med barn och unga och känner inte igen det som beskrivs. Vi säger alltid att man som vårdnadshavare inte bara har rätt men också en skyldighet att skydda barnen. Detta gäller även emot den andra föräldern. Sen vet jag att felbedömningar görs och att barn drabbas av det. Men att säga att familjehemsplacerade barn kan komma till biologföräldrar efter ett samtal är att förenkla och förminska det arbete vi gör. De flesta som utbildat sig till socionom och arbetar med myndighetsutövning för barn och unga brinner för samma frågor som du och vill att barn ska få den trygga uppväxt alla barn förtjänar. Vi är i samma lag, tråkigt att vi ofta bara får denna typ av negativuppmärksamhet i media. Det arbete du gör är jätteviktigt och hoppas att du får gehör i de högsta leden.

    1. Hej!

      Ditt jobb är också jätteviktigt och vi vet att många gör ett bra jobb.

      Men att lyfta problem är inte att förminska dig och jag kan också tycka att det borde ligga lika mycket i ditt intresse, som vill göra rätt, att man tar upp alla dessa många många fall där det går helt galet till?

      Vi kämpar på tillsammans tycker jag?💚

    2. Ändå kan ni läsa fall efter fall där beslut tas att barnen åter hamnar hos föräldern som slår utnyttjar gör illa barnen. Hur fan tänker sociala myndigheter. Vem hör barnen??

    3. Jag är så tacksam att du belyser detta problem.
      Tyvärr händer det allt för ofta att socialtjänsten motarbetar den förälder som vill skydda sitt barn från misshandel el övergrepp. Förövaren spelar ut de, manipulerar och förför samt spelar offer. Hen bygger upp en falsk bild som blir sann för dessa utredare kanske har denne även en hållhake på den andre föräldern. Hen sår ut små frön här och var och bygger sakta upp ett förtroende. Hen skyr inga medel och använder barnet som ett slagträ för att gynna sitt uppsåt samtidigt som denne får sympatier. De tycker synd om förövaren som får så mycket anmälningar mot sig.De lever nu i dennes patologiska värld, de tom buktalar hen och driver en häxjakt mot den andre föräldern istället för att hitta en lösning addar de mer stress och försvårar kraftigt för barnet som hamnar i en eldstrid som ingen lyssnar på . Man blundar för dåligt mående som barnet uppvisar och blundar för olika symptom den uppvisar som ett rop på hjälp. Förövaren sprider sedan sitt gift vidare och förtalar den gode föräldern och utnyttjar socutreningen till sin fördel,el polisutredningar som läggs ner pga bristande bevis. Det pågår nu en våldsam hets till att knäcka och trötta ut den förälder som gör allt för att skydda sitt barn. De skyddar även sig själva och sina kollegor som gjort tidigare utredningar och de håller ihop, de vill inte erkänna ett eventuellt misstag och offrar hellre ett barn.Utredarna kan vara Övertygade att de jobbar hänemot barnets bästa men i själva verket serverar de barnet på ett silverfat upplagd för misshandel och misär. Barnet hamnar som en fånge utan att någon ser hör, el agerar. Detta händer tyvärr allför ofta inom vår socialtjänst idag som inte kan vara objektiv och inte har tillräcklig med kunskap om psykopati el förövares beteende el sexuella övergrepp.Små barn ljuger aldrig! Kom ihåg det! Visa civilkurage! Tystnad är förövarens bästa vapen! Knip inte käft!

      1. Bra skrivet, just så upplever jag den vårdnadsprocess som inletts för mitt ett och halvt-åriga barnbarn. Ingen förstår, ingen bryr sig. Vi kämpar för döva öron.

    4. Hej Sara och Elaine.
      Jag och mitt barn är mitt uppe i en utredning. Jag ser på en del av de socialsekreterare som jag träffat att dem lider för att inte kunna göra mer. Jag förstår att problematiken inte ligger i era hjärtan eller er moral utan att det systemet.
      Men att en förälder som skyddar sitt barn riskerar att bli av med umgänge och/eller vårdnad är galet. De ”galna” föräldrar som kidnappar sina barn utan grund måste vara försvinnande få.
      Däremot de som skickat sina barn till den andre föräldern trots uppriktig oro, är säkerligen desto fler.
      Att föräldrar inte har rätt till sina barn utan att det är barnens behov som ska komma i första hand, det tycker jag man verkar tillämpa. Däremot så har man också åsikten att ”barn mår bäst vid umgänge med båda föräldrarna”. Och ja, självklart om föräldrarna är fungerande vuxna.
      Men i många många fall som kommer soc o polis tillkänna, så är inte den anklagade föräldern fungerande och därmed inte bra för barnet.
      Ja, barnet kommer sakna föräldern MEN det i jämförelse med de upplevelser som barnet riskerar vid umgänge är inget jämfört med sorgen att ”mista” sin förälder.
      Att man heller inte tror på barns berättelser eller anser att barnet är för litet, varför?
      Och vad ska man som livrädd förälder göra? Jag ångrar idag att jag gick till soc för hjälp. Känns som att de har ändå inte mandat att hjälpa oss.
      Men snälla ni som yrkesutövar, kom med tips för oss livrädda föräldrar.

    5. Hej,
      Jag är en dessa föräldrar som lämnar ut mina barn till deras förövare, trots ensam vårdnad.
      Socialtjänsten skrev i sin utredning att ”anmälningarna måste upphöra” och beskyllde mig för att ligga bakom orosanmälningarna från skola, Bup och sjukvården.
      Jag fick under huvudförhandlingen lova att aldrig mer anmäla fadern för övergrepp som barnen berättat om. Förundersökningen mot honom lades ner.
      Socialtjänsten tog inte polisens riskbedömning i beaktning och gjorde inte heller en egen. Handläggare sa ”barn pratar ju även om rymdskepp som landar på taken” trots att barnet under polisförhöret var 11 år och uttryckte sig väl.
      Socialtjänsten gav en familjebehandlare uppdrag att göra hembesök hos fadern. Genom observationer skulle behandlaren se om fadern var lämplig eller ej. Detta medförde att fadern hade intyg på vilken bra pappa han är under vårdnadstvisten.
      Jag hade bra vittnen, super-advokat och vann trots socialtjänstens gräsliga, felaktiga och direkt regelvidriga utredning ensam vårdnad.
      Fadern har idag ett stort umgänge med barnen som har beteendestörningar och klippkort hos Bup.
      Socialtjänstens och rättens misshandel av mig är så mycket värre än all den misshandel jag stod ut med under mitt destruktiva äktenskap.

      1. Varför har barnen umgänge med pappan om du har ensam vårdnad? OBS, inte anklagande fråga utan nyfiken eftersom jag själv står inför en vårdnadstvist.
        Och har du tips på hur man ska gå till väga för att få ensam vårdnad (har en liknande situation som dig).

        1. Umgänge och vårdnad är inte samma sak. Rätten kan döma till enskild vårdnad, men att den andra föräldern ändå ska ha rätt till umgänge. Det kan vara hlva tiden.

    6. Min dotter har blivit utredd av socialtjänsten pga sexuella övergrepp och parallellt vårdnadstvist. Traumaenheten tyckte hon skulle skyddas, socialtjänsten tog inte ställning för att jag då hade ensam vårdnad. Pappan hyrde in känd tv psykolog som för övrigt hjälpt andra vålds misstänkta pappor i vårdnadstvister. I min dotters i vårdnadstvist härjade hon hej vilt och tingsrätten lyssnade på henne. Hon sitter idag med i ngn vårdnadsgrupp som ska göra barns situationer bättre i vårdnadstvister. Fadern är verbal, högutbildad och stämde traumaenheten. Han lyckas subtilt hota och skrämma de flesta myndighetspersoner. Han tilldelades GV och omfattande umgänge. Och jag vite om jag ej lämnar ut barnet, dottern mår inte bra idag. Det är hemskt

    7. Min dotter har varit utredd av socialtjänsten och parallellt vårdnadstvist och misstänkt övergrepp då hon spontant berättade när hon knappt kunde prata vad pappan gjorde med hennes snippa, underlivsproblem och urinbägsinfektioner. Fadern högutbildad retoriker. Duperar myndighetspersoner enhetschef och socialtjänst som är livrädda anklagade mig för PAS och stämde traumapsykologer som uttalat sig om barnets behov av skydd. Anlitade känd tv 4 psykolog som brukar köpas in av papper till vårdnadstvister som sakkunnig och är misstänkta för brott mot barn . Hon fick stort gehör i rätten då hon sitter i en vårdnadsutskottsgrupp som ska hjälpa barn. att få en bättre situation. Mycket obehagligt. Pappan tilldelades GV och omfattande umgänge och pga av anklagelser om PAS ville socialamyndigheter inte prata med barnet. Inget förtroende för soc. Barnet mår mkt dåligt idag.

  4. Varit i tvist med pappan till mitt barn. Han var otrogen flera ggr och psykisk misshandel pågick u det lång tid (utan att jag själv förstod det då). I samband med vår separation blev det rättssak gällande umgänge och boende. Jag fick då reda på att han suttit i fängelse x antal månader för våldtäkt mot minderårig. Under den tiden hörde några kvinnor av sig till mig och berättade vad han gjort. Trots att det var flera år sen känner jag mig inte trygg att lämna mitt barn där då han helt enkelt inte känns lämpad som förälder. Tingsrätten dömer umgängesrätt utifrån föräldrarnas behov. Som du säger, lämnar jag inte mitt barn där så riskerar jag att förlora vårdnaden och anses som olämplig förälder när jag endast försöker se till mitt barns bästa.

    Nu misstänker jag i nuläget inget sexuellt som pågår mellan dom, däremot hela allt i hur man bemöter barn gällande uppfostran, självkänsla, kvinnosyn osv gör mig otrygg. Rädslan för att något sexuellt olämpligt beteende ska komma är dock stor. Och inget som spelar roll i tingsrättens ögon

  5. Jag har inte personlig erfarenhet men jobbar som läkare med barn som utsatts för våld och övergrepp på något som heter barnahus. Oftast gör socialen ett bra jobb men tyvärr är de ofta överbelastade och oerfarna. Din och andras erfarenheter skulle vara en bra sida att ta del av om ni orkar förmedla den till dem

  6. Min mamma har misshandlat mig sedan jag var liten. Men för ett år sedan hade jag en lärare som såg mig och vad jag var utsatt för. Tillsllut berättade jag men fick näst intill trycka upp mina blåmärken i socialtjänstens ansikte för att de skulle lyssna på mig. Jag bad om skydd och de flyttade mig till ett boende med stöd. På boendet fick jag en nära relation till en personal som lyssnade på mig och larmade till soc flera gånger att se vikten av allvar i min historia och att jag aldrig skulle hem igen. Trots det beslutade soc om att jag skulle hem till min mamma igen efter 5 månader. Jag skrev ”jag vill inte hem” i lila målarfärg på mitt rum, skrev ett brev till chefen på boendet i hopp om hjälp och all personal var på min sida. Datumet jag skulle flytta hem vägrade jag och personalen skyddade mig och lät mig vara kvar även om de inte fick bestämma det. Efter ledigheten fick soc redan på att boendet tagit egna beslut vilket dem inte får och de flyttade hem mig omedelbart.

    Jag flyttade hem i somras och för en månad sedan fyllde jag 18 och åkte på polisförhör dagarna efter. Jag berättade allt och polisen sa att jag aldrig skulle behöva åka hem igen. Jag fick komma tillbaka till boendet, börja ett nytt liv, äntligen fri, tänkte jag…. När min socialsekreterare fick redan på detta sa hon att hon var tvungen att berätta för min mamma vart jag var, trots att jag var 18. Jag ville vara på boendet men var tvungen att ge mig av därifrån eftersom jag var rädd för att hon skulle ringa mamma. Så nu står jag här och har ingenstans att bo. Jag bor hos kompisar, släktingar, bekanta men allt är på nåder. Jag vet aldrig vart jag ska sova inatt. Varje dag när jag slutar skolan har jag en klump i magen, vart ska jag ta vägen? Vem finns där för mig? Min advokat som är med mig i alla polisförhör om min mamma menar att socialtjänsten gör fel och att min mamma absolut inte får veta var jag är. Men vad har hon att säga till om? Socialtjänsten är myndighetsutövande och sitter på makten. Men mitt emellan står jag.

    1. Jag finner inga ord och blir så illa berörd över hur du har blivit behandlad både av din mor och sedan av de som är till för att hjälpa och skydda barn.
      Jag hoppas att ditt liv vänder och att du orkar kämpa vidare!
      Var stark!

    2. Det låter som din soc gjort många grova övertramp. Du vet att du kan anmäla att du blivit utsatt för detta av din soc? IVO har flera informationssidor där du kan läsa på om dina rättigheter och hur du anmäler! Jag ger alltid ”mina” ungdomar som placeras hos oss den här infon så de vet hur de anmäler mig, annan personal eller soc om de upplever sig bli felbehandlade. Stå på dig och lycka till i livet vännen!

      //Jennifer

  7. Jag var ett sådant barn. Min mamma kände inte min pappa när hon av ”misstag” blev gravid. Under graviditeten visade min pappa sina riktiga psykopatiska sidor. När jag föddes vägrade hon lämna bort mig till honom för hon var livrädd att han efter månader av trakasserier, hot och förföljelse skulle göra mig illa. Inget av det han gjort mot henne kunde polisen ta vidare för det fanns inte tillräckligt med bevis. Han gick till rätten och krävde ensam vårdnad till följd av att hon vägrat låta honom ha mig. Man valde i samband med detta att göra en utredning på mig, då var jag 3 år. Utredningen visade att jag hade en trygg anknytning till min mamma och en otrygg till min pappa som jag var rädd för. Detta resulterade i att mamma fick ensam vårdnad. Däremot hade min pappa ”rätt till mig”, rätten dömde till umgängesrätt och att jag skulle vara varannan helg hos honom. På grund av det beslutet så har jag varit med om trauman inget barn ska behöva utsättas för. Min pappa pratade ofta om ”hans rätt till mig” och jag har hatat myndigheterna för att de gav den till honom. Jag grät varje gång jag skulle till min pappa. Mamma vågade inte säga ifrån. När jag var 12 år sa jag själv ifrån för att någon berättat för mig att när man fyller 12 så lyssnar myndigheterna på barnet. Först blev det kalabalik och min pappa drog det till rätten, i samband med det framkom det dock att jag 12 år gammal skar mig själv. Efter att flera av mina lärare vittnat om min rädsla för honom så dömde rätten till mammas fördel och jag behövde aldrig mer träffade honom igen. Problemet är, att de borde gjort den bedömningen 9 år tidigare och slopat hela det här med ”pappors rätt till sina barn”.

  8. För mig var det tyvärr inte en myndighet utan en förälder som bestämde att jag plus mitt syskon skulle ha fortsatt umgänge med vår andra förälder efter skilsmässan. Föräldern var medveten om att det inte fanns mat, kläder, läxhjälp eller en egen sovplats. Samt att det var ett lager med skräp på golven och möglig disk på diskbänken. Detta plus våld och hot om våld var min verklighet i sex år.

  9. #felumgängesrätt. Jag har ingen invecklad historia, inga myndigheter inblandade utan endast människor i omgivningen som blundade, tittade bort. ”Inte vill lägga sig i”. Tack Elaine för din kamp. Kram

  10. Jag fick ingen hjälp, dock har jag inte varit med om så hemska saker som vissa andra här så visste först inte om jag skulle kommentera.

    Vet inte riktigt hur gammal jag var, lågstadiet tror jag, när jag fick skriva brev och även prata med en kvinna från Socialen eller kanske kurator (tror jag, jag var inte helt på det klara på den tiden vad alltihop innebar) om hur jag hade det hos min pappa.

    Jag berättade att jag fick sova i hallen på övervåningen i en fällsäng, precis framför toaletten jag inte fick använda. Fick bara använda toaletten på förstaplan. Jag fick ha mina leksaker i en pappkartong i min pappas garderob men ofta fick jag inte ha mina leksaker ifred från mina styvbröder (4 och 6 år äldre) som ofta slog mig. En gång så hårt i magen att jag tappade andan. När vi var på semester med husvagnen varje sommar fick jag sova på golvet på en strandmadrass tillsammans med hundarna medan alla andra sov i sängar, trots min kvalsterallergi.

    Min mamma, pappa och Socialen hade ett möte för att diskutera men ingenting hände efteråt. Jag fick inget eget rum förrän min äldsta styvbror flyttade, då gick jag på högstadiet. Hans rum användes som förvaring, där fanns en bäddsoffa jag fick använda så det var inte mitt rum, det var inte ens ett ordentligt gästrum utan mer som ett förråd.

    Jag är säker på att om det funnits möjlighet för det så skulle jag bott som Harry Potter.

  11. Hej! Jag förstår att detta är personligt för dig och dina erfarenheter är fruktansvärda och djupt beklagliga. Lika så övriga fall du beskriver. Men att det i Sverige anses att barn har det bäst hos sina föräldrar oavsett vilka dessa är det stämmer ju inte. Inom straffrätten, familjerätten och såklart särskilt barnrätten skolas jurister i ett utpräglat barnperspektiv och principen om barnets bästa. Något som befästs i lag, praxis och genom internationella åtaganden. I det finns en klar föreställning om att föräldrar inte har rätt till sina barn, utan barnet har rätt till vad som är bäst för denne. Umgänge med båda föräldrarna går inte före barnets välmående enligt gällande rätt. Detta praktiseras av ombud och domstol. Att det i praktiken dock förekommer fall där detta inte efterlevs och där utfallet blir umgänge med en dålig förälder är fruktansvärt. Bristande bevisning och liknande förekommer för att man värnar rättssäkerheten högt. Ur ett större perspektiv skulle det göra mer ont än gott om man kunde döma på ’känsla’. Men i de allra flesta fall åtnjuter faktiskt barn det utbredda rättsliga skydd de besitter i teorin. Problematiken kring ungängessabotage håller jag verkligen med om. Men i grund och botten är juridiken på barnens sida.

    1. Sen formella rätten är på barnens sida ja, inte den materiella. Så många vänner till mig inom olika juridiska yrken vittnar om hur det beslutas ”på känsla”, i allt från umgängesmål till beslut om uppehållstillstånd. Jag önskar så att jag aldrig fått veta alla de missförhållanden som finns inom beslutande myndigheter.

      1. Du har rätt i att den materiella rätten brister mer än den formella och det är verkligen viktigt att se skillnaden. Men jag läser allt och tar till mig. Jag kanske har en för naiv, optimistisk övertro på rättsystemet. Mina personliga erfarenheter har iaf många gånger varit goda (egen erfarenhet från myndigheter och byråer samt familjemedlemmar som är domare). Jag som jurist kommer iaf alltid kämpa för barnen. Men som sagt, jag försöker vara öppen, ödmjuk, läsa och lära.

  12. Jag är förälder till ett barn som utsatts för våld och övergrepp av sin far under det umgänge som tingsrätten tilldömde honom. Detta trots att han samtidigt hade ett av socialtjänsten känt missbruk samt domar på sig för detta sedan tidigare. Vårat barn hade ingen anknytning till sin far innan umgänget då hans festande var hans prioritet. Vi tvingades fly hemmet när hon var 6 månader pga misshandel av både mig och henne och tingsrätten ignorerade allt detta i sitt beslut. Under det upptrappade umgänget som ledde till ensamt umgänge utan övervakare hände det som inte fick hända, han utsatte henne för det värsta tänkbara övergrepp och våld. Jag kunde inte göra något för att skydda henne pga umgängesrätten. Idag har hon ptsd som hon fått 2 traumabehandlingar för. Och nu är det dags igen för umgänge med hennes pappa, ingen kan eller vill stoppa umgänget av familjerätten, soc eller tingsrätten. Idag i Sverige är barnets bästa att tvinga iväg ett barn för att umgås med sin förövare till varje pris. Ingen vågar sätta stopp för umgänget utan alla jamsar med pappans bortförklaringar och manipulationer. Sverige är ett riktigt sjukt land som tillåter att sådant här händer. Jag avråder alla från att flytta hit för att våra lagar är omänskliga när det kommer till barn och kvinnors rättigheter.

  13. Elaine, jag tror att det skulle vara jättebra om du tog kontakt med en socialförvaltning och frågade om du får lov att träffa handläggare på barn och unga, kanske till och med askultera ett par dagar. Du är så viktig i frågor som gäller barns rättigheter men utifrån det du skriver tänker jag att det vore bra om du informerade dig mer kring hur socialtjänsten arbetar, och vilka begränsningar och möjligheter vi faktiskt har, vilka andra myndigheter vi är beroende av osv. Jag har jobbat som socialsekreterare med barn och unga i flera år, jag växte upp i ”socialtjänstens regi” och var också placerad, jag har haft många dåliga erfarenheter men har nog en mer nyanserad bild eftersom jag faktiskt valt att arbeta med detta. Ja, det är mycket som inte fungerar. Idag är de flesta som anställa inom barm och unga helt oerfarna ock nyexaminerade, det är en katastrof för barnen och för dem, för det är ett alldeles för svårt jobb att gå in i när man är helt ny. Vi lider av resursbrist, på många nivåer. För då anställda, för många ärenden, dålig kommunal öppenvård, andra huvudmän som BUP, polisen, skolan osv lider av samma sorts resursbrister vilket gör att alla barn inte får det stöd eller skydd som de behöver. Istället för att sprida saker som inte är helt sanna och svartmåla myndigheter tänker jag att du med din ställning kan lyfta de här frågorna till en mer strukturell nivå.

    1. Hej Maria!

      Det du berättar om deras arbetssituation är förfärligt men om något så styrker det det vi påstår.

      Exat vad är det som Elaine skriver som är fel? Ge oss exempel och vi kommer bemöta dig med våra exempel.

      Väl mött!

    2. Finns INGA ursäkter för att låta barn fara illa. Finns det minsta misstanke om att ett barn far illa hos båda eller någon av sina förälder måste det tas in experter som är vana vid att bedöma barns berättelser och mående. Att socialsekreterare är unga och ovana är ingen ursäkt, med tanke på att många av dessa föräldrar antagligen är psykopater och experter på att ljuga och manipulera så ska barns väl och ve inte ligga i händerna på en ung nyexad person. Om det finns strukturella orsaker så ska dessa åtgärdas och inte användas som ursäkt för barns misär. Förstår att jobbet är svårt och tungt, men finns det signaler på att det ganska ofta fattas fel beslut så måste ju även ni börja ifrågasätta vilka grunder besluten fattas på och arbeta för en förändring?

    3. Myndigheter i Sverige funkar inte – punkt slut! Varken soc eller nån annan myndighet. Det fungerar säkert bra i bland men i svåra fall behövs människor med en styrka att ställa obekväma frågor och som har ett driv. Det är en oerhört viktig position och det krävs rätt person på rätt plats.

  14. Jag har i flera år försökt att få hjälp, först pga pappan misshandlat mig och nu för att jag är orolig att pappan misshandlar mitt barn – som både visar och berättar om sin rädsla dagligen! Men eftersom han ”bara” är 4 år är det ingen som lyssnar.
    Familjerätten och SOC är ett skämt! De har ingen mandat till att agera och pratar hela tiden om hur viktigt det är att ha båda sin föräldrar. Men när jag frågar till vilket pris och vart gränsen går så får jag inget svar. De stoppar bara huvudet i sanden och arkiverar ärendet/oss.
    Jag är så rädd, rädd för vad som händer mitt barn när hen är där, rädd för att jag inte kan skydda mitt barn, rädd för myndigheterna och tingsrätten… det enda finns kvar nu är att fly. För hur ska jag annars kunna skydda mitt barn?

    1. Flytta till ny kommun och börja om med hela ärendet igen är mitt bästa råd. Kolla upp de olika kumunerna och hur det ser ut på de här områdena innan du flyttar.

      Hoppas det löser sig!

      1. Tack för ditt svar!
        Önskar det var möjligt… men även här är mina händer bakbundna då pappan behöver skriva under papper för flytt då barnet är skrivet hos mig.

  15. Neeeeeeej
    Jag vill bara skrika
    Vad är det för fel på det här samhället
    Vad är det för fel på vårat myndigheter
    HUR KAN DE GÖRA SÅ HÄR MOT VÅRA BARN

  16. Jag var fyra år och mina föräldrar hade separerat. Jag bodde varannan helg hos honom och resterande tid hos min mamma. När helgen kom så gömde jag mig under sängen och ville inte gå till honom. Jag berättade för min mamma att han förgripit sig på mig.

    Min mamma höll mig hemma den helgen. Hon tog kontakt med socialen och hon gav inte upp. Socialen envisades dock med att de skulle tala med mig själv, utan min mamma. Jag var fyra år. Jag sa inte ett ord till dem.

    Det bestämdes att de skulle ha fortsatt delad vårdnad men att jag endast skulle träffa honom då en av socialen utsedd person var närvarande. Han tyckte självklart inte om detta, men på hans initiativ sågs vi ett fåtal gånger.

    Över tjugo år har passerat och jag kan räkna antalet gånger vi setts på min ena hand. Kanske på grund av att han gjorde sitt yttersta för att sätta käppar i hjulet för min mamma. Genom mig har han hämnats för vad han skuldbelägger min mamma för. Jag hade inget pass under min uppväxt, för det behövdes underskrift av båda vårdnadshavarna. Istället för att skicka tillbaka pappret med sin underskrift fick vi tillbaka ett brev där det stod ”Lycka till med resan!”. Ingen signatur.

    Alla runt oss bestämde sig för att min mamma hittade på. Att hon ljög. Personal på förskolan har inte trott på ett ord. Han var ju så snäll och en fantastisk pappa. Personalen försökte pumpa den här lilla fyraåringen på information och då de inte fick någon så bestämde de sig för att det inte hade hänt. Socialen trodde inte på en fyraårings historia och skulle prompt få höra den utan barnets enda trygga punkt närvarande.

    Jag var fyra år. Ett barn som gömde sig under sängen. Ett barn som hade skuldkänslor för något hon inte ens visste vad det var. Ett barn som inte litade på någon förutom sin mamma. Jag var ett trasigt barn och alla vuxna förväntade sig skulle berätta för dem om allt jag blivit utsatt för.

    Det är så många fel i den här ekvationen och jag har aldrig sammanfattat alla delar såhär förut. Det känns skönt att få ut det. Tack för allt du gör, Elaine.

  17. Tack för ditt engagemang och din kamp för barnen Elaine! Den är viktig. Jag känner dock inte igen mig i den bild du beskriver. Det blir ibland problematiskt när du lyfter situationer som du inte har hela bilden av. Att ha den ena förälderns eller ett barns bild ger tyvärr sällan hela bilden. Jag som arbetar med just de här frågorna ser många gånger att myntet har både en, två och tre sidor. Socialtjänstens arbete för barnen är viktigt och svårt. Jag tycker det generellt behöver finnas en större förståelse för komplexiteten för bedömingarna.

    Inte sällan anklagar föräldrar varandra för övergrepp, hur ska socialtjänsten bedöma då? Hur ska socialtjänsten hantera när barn berättar om övergrepp med sedan tar tillbaka uppgifter? Om de ändrar sina berättelser? Om barn berättar olika saker om respektive förälder vid olika tillfällen? Det är viktigt att ha i åtanke att de allra flesta barn är oerhört lojala mot sina föräldrar vilket också gör bedömningarna svåra. De första barn berättar inget trots att vi ofta önskar det. Att lyfta barn ur sin familj och sina rötter är ett oerhört stort steg, om än nödvändigt i vissa fall. Men oavsett hur fin och trygg familj ett barn kommer till så är det alltid ett uppbrott och ofta stora identitetskonflikter som barnet brottas med.

    Jag hoppas att du fortsätter din kamp för barnen. Jag hoppas också att du lyfter situationer där du har fått hela bilden. Dvs tagit del av alla berättelser, akter, domar. Att lyfta fall där bara en kommer till tals blir tyvärr vinklat och ger ofta ingen rättvis bild. Det blir tyvärr bara ett skuldbeläggande av en hel myndighet som gör vad den kan för att skydda barnen. Givetvis ska socialtjänstens och polisens arbete granskas, men det ska ske objektivt.

    Jag hoppas att din uppfattning om att myndigheterna sviker barnen ska förändras. Varje dag jag går till jobbet arbetar jag för det motsatta: nämligen att stärka barnens rätt och jag upplever att samtliga av mina kollegor arbetar för detsamma. Ha en bra kväll. Med vänlig hälsning, Emma.

    1. Det har varit möjlighet att granska ”objektivt” i över 40 år nu. Inget har hänt. Uppenbarligen måste något nytt grepp till.

      PS Ingen här har sagt att ni har en lätt uppgift eller förringat svårigheterna ni har. Det börjar att kännas som att ni behöver sopa bort chippet från era axlar och höra vad som sägs istället för att känns er orättvist beskyllda.

    2. Det är inget skuldbeläggande på den enskilda personalen. Det är ett nödrop för att systemet inte fungerar. Ni som jobbar i systemet har ännu större chans, gör er röst hörd! Vad felar?
      Ingen tror att det är er moral eller ont uppsåt, tvärtom! Men något är allvarligt fel, många och många föräldrar tvingas lämna sina barn hos förövare.
      Berätta för oss, vart är felet? Vilken myndighet fungerar inte? Varför? Eller är det samspelet? Lagarna?
      Berätta för oss vad vi som föräldrar kan göra bäst för att skydda våra barn i ett system som inte fungerar just nu?
      Och varför ändrar barn sin berättelse? Varför skulle ett litet barn ljuga? Varför kräver man sammanhängande historier från 4, 5, 6-åringar? Lyser det inte rött när barn berättar saker som de inte ens ska veta finns? Eller när ett barn är rädd?
      Var är felet och vad lan vi göra?
      Ingen skuldbeläggs, ni är hjältar men uppenbarligen är det allt för många fall där ni inte kan hjälpa.

  18. Min pappa var/är alkolist och misshandlade mig, främst psykiskt, hela min uppväxt. När jag var 13 lyckades min mamma fly från honom med mig och mina två yngre systrar efter att han misshandlat henne svårt. Då bestämde jag mig för att jag aldrig mer skulle ha kontakt med honom. Eftersom jag var över 12 respekterade soc min önskan, men mina småsystrar fick bo hos honom varannan vecka. Ingen mådde bra, varken mina systrar som fick bo hos honom eller jag och mamma som var rädda för vad han skulle utsätta dem för.

  19. De är ju SÅÅÅ hemskt. Usch. Fantastiskt att du som är känd och retoriker tar upp sånt här, känns som att du är barnens hopp. Hade man varit smartare o modigare skulle jag gjort ngt för länge sen. Förstår inte hur dom resonerar när dom sätter lagar runt de här. Fruktansvärt ! Är glad att de finns handlingskraftiga människor som du. Du ger hopp. Jag vet inte vart man ska börja å därför blir de inget gjort. Är inte drabbad själv måste jag tillägga. Men är förjävligt att de du skriver sker. Jag bor i Luleå och de där siffrorna gör en ju inte stolt precis. 🙁 hemskt

  20. Jag har precis fått en dom att min dotter på 4 år ska börja ha umgänge med sin biologiska pappa, varannan helg på annan ort.

    Jag har hela tiden uttryckt en stark oro pga den sexuella böjelse jag upptäckte att han hade när vi var tillsammans, som han såklart nekar till.

    Livrädd inför vad som kan hända. Men jag anses inte ha tillräckliga skäl att neka.

    Men när det gäller barn- socialen, tingsrätten….- ska de verkligen tänka att det måste först ha hänt något för att man ska kunna agera?
    Släcka bränder- taktik istället för att förebygga?!

  21. Hej Elaine!

    Jag blir så himla ledsen av ditt inlägg. Dels utifrån att barn faktiskt drabbas av det här men också för att du och andra här i kommentarsfältet beskriver problematiken förenklad. Precis som andra socionomer och socialsekreterare kommenterat så önskar jag att du tar dig tid att prata med oss som faktiskt jobbar med det här innan ett sådant inlägg, för det finns så mycket okunskap kring vad socialtjänsten kan och inte kan göra.

    Det är jätteviktigt att veta att det är skillnad på socialtjänst, familjerätt och tingsrätt. När socialtjänsten går in med tvångslagstiftning blir även förvaltningsrätten inblandad. Det är alltså förvaltningsrätten som avgör om barnet ska skyddas eller ej. Det är också superviktigt att förstå att socialtjänsten är en politiskt styrd organisation och allt vad det innebär. Det är politiska nämnder som fattar de tuffaste beslutet, (nivån före sista som är förvaltningsrätten). De tuffaste besluten lämnar professionen och kompetensen – oss socionomer. Det är politiker som inte nödvändigtvis har någon kunskap om barns behov, som fattar beslut. Framför allt är det viktigt att förstå att socialtjänsten styrs av lagar. Vi kan inte göra något som inte går att motivera utifrån hur lagen är formulerad. Det räcker inte att misstänka, tro och och känna. Vi måste ha rikt med underlag för att kunna agera och få igenom beslut i nämnd och förvaltningsrätt. Föräldrar som vi vill gå emot har rätt till advokat – jurister som är slipade och superduktiga på argumentation men inte på barns behov.

    Precis som tidigare skrivits så känner jag inte igen på min arbetsplats att här jobbar några andra än personer som vill barn väl. Vi riskerar vår hälsa för barnens rätt och skydd. Socialtjänsten är överbelastad och vi skriker oss hesa för barnens skull, utan att få gehör från politiker om att det behövs mer resurser – både anställda och fler stödinsatser.

    Jag önskar att du istället kunde ställa frågan hur lagen kan ändras så att barnperspektivet stärks snarare än att föräldrarätten ska vara så stark. Jag önskar att du ställer frågan hur socialtjänstens resurser kan stärkas och vara med oss i den kampen. Jag önskar vi kan lyckas diskutera vilka lagar och beslut som ska vara överordnad annan. Vet du att barn som skyddas från föräldrar kan tvingas utvisas tillsammans med föräldrarna om utvisningsbeslut kommer? Då faller beslutet om omhändertagandet.

    Så som du nu uttryckt dig i inlägget är jag rädd att det kan bidra till att barn och föräldrar inte vågar söka hjälp hos socialtjänsten, för att det sprids en osanning om att där jobbar människor som inte vill hjälpa. Diskussionen måste snarare handla om hur socialtjänsten LÄTTARE kan hjälpa utsatta barn och deras föräldrar.

    1. Läs min kommentar ovan. Tack för din synpunkt om vad som felar.
      Jag är en av de föräldrarna. Och jag önskar att jag hade löst det själv istället för att går till soc för systemet funkar inte.
      Jag önskar att jag läst de vidriga vittnesmålen på BRY:s hemsida innan jag anmälde. Jag är övertygad om att jag har rätt men det hade vart bättre att lösa det själv än att lägga mitt barn som en bricka i ett spel där systemet inte täcker upp för barnen. Där systemet inte tror på barnen. Jag säger inte att det är socialsekreterararna, jag förstår att utbildar man sig och jobbar med detta tunga så gör man det för att man vill göra rätt.
      Tipsa oss föräldrar gärna om vad vi behover göra för att säkerställa att det går rätt till. Vad ska vi göra för att våra barn ska bli lyssnade på?

    2. OM NI nu har så LITE resurser, jävligt konstigt att FU har tid att skriva kilometerlånga kommentarer här????????
      Det är ju inte första inlägget i försvarsanda heller. Herregud!
      I de specifika fall som nu har kommit upp till ytan har socialtjänsten gjort fel och det kommer de få käka upp – var så SÄKER!

      1. Ja, det är också min åsikt att socialtjänsten har för lite resurser. Anledningen till att någon har tid att skriva kommentarer här kan vara många, jag är för tillfället sjukskriven pga högt blodtryck och ska föda barn om en månad, men det betyder inte att min kunskap om socialtjänsten och mitt brinnande intresse för socialt arbete plötsligt försvunnit. Jag är helt övertygad om att Anna inte sitter och jobbar när hon skriver denna kommentaren, utan hon har liksom mig ett brinnande intresse för sitt arbete och vill belysa om hur samhället faktiskt ser ut på många ställen.

        Jag kan inte annat än instämma i Annas kommentar, det är inget försvar det är fakta. Fakta som alla jag träffat inom branschen vill ändra på, och därför vill vi att den kommer till allmänhetens kännedom.

  22. Ag pojkarna är det ju helt sjukt att socialtjänsten agerat som de gjort!
    Att inte lyssna på dessa barn är förskräckligt. Sen tycker jag det är väldigt konstigt att de får utreda en barnläkare, som samarbetar ganska flitigt med socialtjänst i kommunen. Det borde varit en utomstående i detta fallet kan man tycka. En manipulativ barnläkare som kör sitt race, Hua 😱 Jag tror att soc är RÄDDA för henne och vill hålla sig på god fot.
    Riktigt korrupt är detta fallet.
    Stackars pappan, vars varn ha RYMT Från mamma TILL honom för att söka skydd och trygghet.
    Är det någon dom tar hand om pappan? Tänk vad hemskt att lämna barnen till soc och en mamma de rymt från.
    Fick för övrigt höra att den lilla killen på snart 9 år, kissat ner sig hos mamman vilket upphörde under tiden de nu varit hos son pappa. Reflekterade över det i texten Elaine.
    Tack snälla för allt du gör för alla barn! Vilken ängel du är! Imponerande!!!
    Hoppas media kan gå in och granska socialtjänsten på något vis! Så här får det verkligen inte gå till!

  23. Jag är mamma till en son som snart fyller 6 månader och jag känner att nu får det fan i mig vara nog. Det får vara nog nu! Detta glorifierande av landet Sverige gör mig äcklad. Vi ligger back i utvecklingen. Jag blir så arg och upprörd att jag vill skrika rakt ut. Detta är fruktansvärt det du skriver om och det är så in i helvetes jävla fel att det får gå till såhär. Om bara några få veckor går vi in i 2018 och vi har inte kommit längre än såhär.

    1. Kan bara instämma!

      Sjukt myndighets-Sverige!
      Hoppas det händer något på detta plan, att det granskas och ändras i lagen.
      Fy fan alltså! Vill också skrika rakt ut!
      Förljugna myndigheter som håller varandra bakom ryggen på bekostnad av att barn mår skit!

  24. elaine har gett mig hopp & ork att reda ut mitt inre..mitt eländiga trasiga inre pga alkoholmissbrukande föräldrar & övergrepp av annan familjemedlem.. jag vill inte skämmas längre men psykoterapin jag fått börja knäcker fan mig.. känner mig så trasig & ensam med ett stort moln ångest konstant närvarande..som ett luftslott som äntligen sprängs.. jag läser och blir förtvivlad, den dagen jag själv är läkt & lite mer hel ska jag banne mig arbeta för barnen !! för mitt lilla jag som aldrig fick vara barn & ha det tryggt omkring mig 💔

  25. Jag reagerar på att så många vill skrika rakt ut över myndighets-Sverige och att ”de” (soc?) är under all kritik. Ärligt talat, det är VI som är under all kritik! Det är vi som röstar fram de politiker som fattar beslut i dessa frågor. Det är vi alla som bär ansvar. Att som Elaine belysa dessa frågor är fantastiskt, att väcka debatt och tankar. Värjer mig bara mot att folk allt som oftast stannar vid en reaktion (”Fy fan för soc, det är heeeelt sjuukt!”), för att sedan gå vidare med sina liv. Svensk socialförvaltning, vård, rättsväsende och skola är körda i botten och det spelar ingen roll hur mycket vilja vi som jobbar här har om vi inte har folk och politiker med oss. Så snälla alla som reagerar (sunt) med att vilja spy på hela myndighets-Sverige, snälla haka på Elaine och hjälp till ni också. Treskablinoll och BRY är bra exempel, rädda barnen/kvinnojourer/bris är andra organisationer som behöver bidrag och volontärer. Välj noga vad ni lägger er röst på nästa år, sätt press på era lokala politiker i dessa frågor. Våga fråga barn i din närhet om hur de mår, och våga lyssna på svaret 💕

  26. Jag jobbar själv inom en annan myndighet. Jag vet hur hårt hållna vi är av lagen. Jag kan bara tänka mig hur det är inom socialtjänsten. Kan det inte vara rimligt att ge socialen den lagliga möjligheten att ta vettiga beslut? Har de lagstöd för att ta de besluten som indirekt efterfrågas här? Förmodligen inte.

  27. I fallet med pojkarna i Västerås kommun, så har ju socialen med flit slarvat bort anmälningar och med flit skrivit att barnen är 6+8 år för att lättare få beslut (när de egentligen snart är 9 + 12 år). De har lyssnat på en part (mamman, som de uppenbarligen är lika rädda för som barnen) och gått på hennes dravel. Har man jobbat med ett ärende i mer än två år, s har man koll på åldern. Det är ju rent förkastligt att neka barnen att prata och bli lyssnade på!!!!!!!! Jag är helt bedrövad över vilka inkompetenta (ja, inte när det gäller att ljuda, det kan de) socialsekreterare.
    Barnen måste väl få säga sitt?????? Hade de fått göra det, ned tanke på deras ålder (9+12), så hade kanske situationen nu varit annorlunda.
    När ingen låter barnen komma till tals och man dömmer ensam vårdnad till en förälder, var på barnen rymmer från denne, är inte det rätt otäcka varningsklockor ?????
    Modiga varn som själva tar tåget till din pappas trygga famn.
    Jag säger inte att modern är dum i huvudet, möjligen kan hon ha psykopatiska drag, men det är ju högst anmärkningsvärt att barn rymmer från en förälder.
    Det värsta är om det nu ligger ett LVU, då är det väl kommunen som är vårdnadshavare??
    I gen av föräldrarna alltså. Hur kommer det sig att i fallet med pojkarna att deras mamma som de rymt ifrån och är rädda för, får BO MED DEM på behandlingshemmet????
    Stackars barn😢😢😢😢

  28. Ett äktenskap, 20 år, med fysisk o psykisk misshandel av mig o barnen. Jag fann ingen annan råd än att försvinna. Alla försök med advokat, soctjänst hade misslyckats. Jag försökte ta mitt liv. Men misslyckas. se soc tjänste än som jag kämpat med under många år, skulle nu ”ta hand” om mig när jag skrevs ut från psyk. Vi fick ett boende på hemlig adress.

    Men då han var vårdnadshavare så måste de uppge mitt telnr o adress. Varför då kalla det hemligt?

    Jag ansökte om förtur till boende för mig o barnen. Jaa, det kunde jag få, men det måste de berätta för honom. ??? Detta var medan jag bodde hemma i villan. om han fick reda på att jag var på väg bort blev det ju mycket farligare. så jag fick tacka nej.

    Soc berättade senare att de gett Honom en förtur till boende, men inte berättat för mig. Så det där måstet går tydligen bara ena vägen.

    En natt gick han omkring full o galen, med en kniv. Jag o barnen låste in oss i ett av barnens rum. Så fort han gått till jobbet så ringde jag soc, storgrät o berättade om natten. De lyssnade o sa att de skulle ringa mig om en stund. De ringde upp efter en kvart o säger: Vi har pratat med honom o han säger att han har sovit hela natten, och inte haft någon kniv. Jag bara la på luren, klädde barnen o flydde hem till min mamma, igen. Hemma var det livsfarligt att vara.

    mina tonåringar mådde dåligt och skolgången gick inget vidare. Studiebidraget hängde löst. Ett möte på skolan, med skolkurator, lärare o soc.
    Dottern berättar att hon är rädd. Rädd för pappa.
    Vad gör pappa då?
    Han bankar på min dörr o vill in! Men jag har satt soffan för.
    Soc killen säger då: Men det gör jag med. jag vill också in till mina barn.
    Dottern faller ihop i hysterisk gråt, och skriker.: Fast du kanske inte slår dina barn o säger fula saker! Sen rusar hon från mötet.

    Min son är suicidbenägen. En fredag eftermiddag i soc lägenheten känner jag att jag inte klarar att ansvara själv för honom. Jag ringer mina handläggare o de lovar komma.De sätter sig på en stol i köket o frågar: Vad tror du jag kan göra åt det här? Klockan är mycket o jag slutar snart.
    Jag blir alldeles tyst o ber dem gå. De går.
    Jag låg hela natten o höll om min son. Ett halvår senare så gjorde han ett aktivt försök att ta livet av sig. Då var han 18 år och 2 månader, så han var myndig. Jag utestängdes helt från att få vara delaktig i hans vård. Det resulterade i att han när han skrevs ut försvann. I 6 månader visste jag inte var han var. Tack o lov så gick hans lärare emot alla regler och svarade då jag ringde och frågade om han var i skolan. Jag fick iaf reda på att han levde.

    Jag har efter 19 år ännu inte slutat med psykoterapi. Jag har fortfarande kontakt med psykiatrin.Min kontaktperson där har läst alla papper jag visat från socialtjänsten som jag har delgivits. Hon säger att det de gjort mot mig o barnen hade gått att anmäla.

    Det finns naturligtvis ännu mer som jag inte kan fylla kommentarsfältet med. Det skulle räcka till en bok.

    Och jaa, jag har skickat min dotter storgråtande till hennes pappa, mot hennes o min vilja. Soc kommentar till det var: Hon kan ju åka hem igen om han blir dum. Hon var 11 år och han bodde ute på en ö.

  29. Får ont i magen av att läsa om allt det här 🙁 håller med om att det är galet fel i Sverige. Jag pratar aldrig öppet om vad jag själv varit med om,

  30. Läser med förtvivlan och stor rädsla alla kommentarer eftersom det i mitt fall just nu pågår en socutredning efter nedlagd förundersökning mot pappan och jag inte lämnar ut barnen innan den är avslutad. Han har inte begärt verkställighet ännu. Jag vet att jag kommer att behöva skicka mina barn till honom snart igen trots jättemycket bevis. Kan vi alla som har den här fruktansvärda erfarenheten på något sätt samlas under hashtagen som Elaine använde #felumgängesrätt. Kräva att någon tidning granskar detta och skapar debatt. Nu med #metoo och framför allt #kidstoo. När det är rykande aktuellt! Någon som har en bra kontakt? Nu jävlar agerar vi!! Vi måste få till en förändring. Fort!!!

  31. Jag är glad att min son tillhör de 4.2% men det gör ont i själ och hjärta när jag tänker på alla andra…. De där förövaren inte döms, de som inte ens förmår anmäla sin förövare eller har någon i sin närhet som kan göra det för deras skull, alla de som inte har en röst. Alla barn som förverkas av vuxenvärlden, som svika om och om igen. Jag vet vad det kan krävas att bygga upp det trasiga barnet och hur man som vuxen bär det inom sig. Jag är tacksam över att jag blev sin sons mamma, som ökade möjligheterna för honom att bli en av de 4.2 %.
    Det borde vara 100%

  32. Varit utsatt för våld av pappan och fick svar av domaren i vårdnadstvisten ❌ han har ju knte slagit barnen …. blev 50% umgänge gemensam vårdnad ‼️ ResultTet nu 4 PR senare är 2 barn som lider av ångest mm och mår skit

  33. Jag är väldigt tacksam till Socialtjänsten, och skolan, som gjorde att jag kunde fly från den man som misshandlade mig inför barnen under hela deras uppväxt.
    Dock fungerar inte rättsväsendet. De kan intäger om psykologin kring våld. Brottmålsutredningen kring geov kvinnofridskränkning lades ned trots många indicier. De ska räcka eftersom det bästan ldrig dinns vittnen, förutom barnen, men de räknas inte i rätten.
    I vårdndatvisten konstaterade Hovrätten att våld var bevisat, trots det låter man pappan behålla vårdnde och även ha fem dgara ungänge varannan vecka. Barnen är förstås otrygga och har svårt att komma ur sitt medberoende till förövaren. De är utlämande till honom de dagar de är där.
    Eftersom han har delad vårdnad, så kan han neka dem den psykolisk behandling (kallas Trappan) som barn som upplevt våld behöver gå igenom. Han nekar även sonen behandling mot övervikt och dålig mage eftersom det kan innebära att träffa terapeut och då kan snningen komma fram. Karolinska har gjort två orosnmälningar och valt avsluta behndlingen eftersom sonen kommer i kläm av barnents beteende. I vardagen stökar pappn omkring allt han kan mha umgängesrtt och dwlad vårdnad. Han godkänner inte ifall jag skulle behöva ha en dg ledigt vid helg el lov. Så fort någon annn än jag ska pss barnen, så hotar han med att hänt dem. St dig makt och kontroll.

  34. Det är ju helt sjukt att det får fungera som det gör! Det borde komma upp en liknande stödsida som ”min upprättelse”, men för att hjälpa föräldrar i situationen som tvingas lämna bort ett barn till en förälder som behandlar det illa. Det här känns som en så viktig punkt i treskablinolls arbete. Hoppas ni kan göra något Elaine o co!!

  35. Kanske ska nästa uppror efter #metoo handla om dessa barn och hur de behandlas av samhället? Elaine får gärna vara förespråkare och dra igång detta. Det är mer än dags att vi står upp för alla våra barn.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..