Vad ska jag göra, detta kan jag göra

Jag känner mig förtvivlad, men inte i närheten så förtvivlad som de föräldrar vars barn blev våldtagna av den där pedofilen som sökte om fick timanställning på en förskola. När jag skriver om fall så är det inte sällan föräldrar som kontaktar mig. De är besvikna på hur förskolan hanterar det hela, de är besvikna på hur polisen hanterar deg hela. Besviken är för lättviktigt ord. De är förtvivlade, förbannade, hjälplösa. Man är fan hjälplös när ens barn blir våldtaget i Sverige. Och då söker de hjälp av mig.

Tack för att du uppmärksammar detta, vad ska vi göra. Förskolan gör inget.

De har väl ingen handlingsplan för det hela. Hur länge har det kunnat pågå. Jag är verkligen intresserad av om barnen vet vad privata delar är om vuxna har pratat om det med dem någonsin. Han förmådde femåringar att ta på hans penis. Hotade han dem?

Alla föräldrar vars barn blivit sexuellt utnyttjade på en förskola borde få kontakt med varandra och organisera sig. Prata om hur respektive förskola agerade innan och efter de sexuella övergreppen samt hur polisen jobbade. Tystnadskulturen tror jag inte hjälper alls. Prata om det. Det finns säkert föräldrar vars förskola agerade riktigt bra och kan vägleda andra förskolor.

Man vill väl skydda sitt barns integritet, det kanske därför föräldrar är tysta och förtvivlade. Men ni behöver inte säga vad som har hänt bara ATT något skedde på din förskola och att du vill ha kontakt med andra föräldrar med samma upplevelser för att ni ska kunna prata ihop er för att få ett stopp på det hela.

Förskolorna som blev drabbade både också prata ihop er istället för att hastigt vända blad eller förlamas av skam och skuld. Prata med andra förskolor se vad förövarna hade för gemensamma nämnare och undervisa andra förskolor så att de tidigt kan identifiera när en förövare söker jobb.

Patrik Sjöberg och jag pratar med varandra. Erik Grönberg och jag gör detsamma. Vi är många överlevare som lärt oss enormt genom att prata om det våra förövare sagt och gjort.

Jag önskar att ett gäng föräldrar och förskolor tar bladet ur munnen och börjar prata med varandra så att rubriker som dessa inte behöver uppstå igen. Gör det nu. Ni kan kommentera fritt här och kontakta varandra.

  1. Ibland undrar jag hur du vågar ha dina barn på förskola öht Elaine. Det som du ser/vet/varit med om… jag skulle nog inte palla att lämna bort mina barn flera dagar i veckan…

  2. Elaine, du är fantastisk. Älskar din blandning av stort och smått.
    Men det är tråkigt att dina inlägg om huset eller din mat får så många fler kommentarer än när du skriver om övergrepp, funkisreflektioner m m.

  3. fifan va ja har ångest över att min unge ska börja förskola om några månader.. fiiifan för dessa jävla monster..

  4. Går sönder inombords när jag läser om sådant här! Och blir stressad inombords av tanken på att vår dotter ska börja förskola i höst. Trots bara 3 dgr/vecka så är jag så rädd att det ska hända henne något och då hon fortf är så liten kan hon ju inte berätta. Om magkänslan fortfarande känns fel när gett det en chans så får vi pussla ihop det på nåt sätt så att hon får vara hemma till åtminstone vårterminen.

  5. Förstår att man kan känna oro för att lämna bort sina barn. De är ju det mest värdefulla vi har. Känner dock att jag måste ”försvara” förskolan. Ja, det har hänt fruktansvärda saker på vissa förskolor men det händer så mycket oftare inom den närmsta familjen och på andra ställen i samhället.
    Jag jobbar inom förskola och vi pratar självklart med barnen om vad som är rätt och fel, att man måste lyssna på kompisen, att det är ok att säga nej/stopp oavsett vad det gäller, att vi har privata delar mm, men vi har ingen uttalad plan för just arbete med ”Stopp min kropp”

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..