Om när Vinnie föddes, Christians berättelse.

Efter flera dagar av ovisshet och ”han ska inte komma, vi bromsar” till att NU ska han komma och vi sätter igång förlossningen så var jag rätt slut i huvudet. Att det sedan landade i det som Emily så tydligt sagt till mig att hon absolut inte ville blev jag helt knäckt. ”Vad som än händer Christian, så vill jag inte bli snittad!”

På fredagen släppte jag av Blake på förskolan och Emily var ledig och hemma. Jag styrde bilen mot Borlänge för en tjänsteresa när Emily ringde. Hon berättar om en blödning hon fått på morgonen och att hon rådfrågat med förlossningen och att de vill att hon skulle komma in för en undersökning. Det blev till att vända bilen. Vi kände oss inte oroliga men förstod båda två att en blödning bör kollas upp, speciellt i vecka 32. När vi väl kommit in till sjukhuset så visar det sig dock att det här inte kommer bli en snabbvisit som vi trott. Läkaren förklarar att Emily sakta började öppna sig och att blödningen troligast kom från livmodertappen. Man vill hålla Emily under observation och ge värkhämmande och adrenalin för att bebisens lungor skulle utvecklas. Så den där tjänsteresan blev inte av utan det blev 7 dagar utav sjukhusmiljö och tre säsonger av Peaky Blinders, svävandes i ovisshet för vad som komma skulle.

Dagarna gick och det var tufft för Emily som tampades med regelbundna värkar dygnet runt som aldrig ville ge med sig. Den 6 natten bestämde vi att jag skulle åka till mina föräldrar där Blake var och sova där med honom eftersom Emily fått en ordentlig sovdos på förlossningen. Klockan 4 på morgonen får jag ett sms. ”Vattnet har gått”. Där går starten för det mest turbulenta dygnet i mitt liv.

Efter 20 timmar utav en konstig känsla av oduglighet, som jag tror att enbart blivande pappor kan relatera till som medverkat vid en förlossning så kom beskedet. Emily hade kämpat och dansat sig igenom värkarna men nu fanns det inget mer hon kunde göra. Det blir akutsnitt. Det som jag vet att Emily fruktade allra mest och som jag med lugn röst lovat inte skulle ske, det kändes ju så otroligt avlägset just då.

Emily hamnar nu i total chock. Färgen försvinner från hennes ansikte och hon blir likblek, börjar skaka på ett sjukligt sätt samtidigt som hon som ett mantra upprepar ”jag vill inte, jag vill inte”. Emily var livrädd och jag med, på insidan.

Sedan sker allting väldigt snabbt och jag blir tillsagd att byta om till operationskläder för att sedan vara tillbaka vid Emilys sida som nu ligger på operationsbordet. Stressen hos Emily är väldigt påtaglig och jag känner hur jag själv påverkas och stressar upp mig. Läkarna och sjuksköterskorna försöker lätta upp stämningen och få Emily lugn för att ens kunna utföra snittet. Snittet läggs tillslut och Vinnie sitter fast och tas därför ut med svårighet. Plötsligt hör jag något, ett litet ynka ljud som jag skulle beskriva som ett gnyende som jag försöker få Emily att uppfatta. Det hörs inget mer och allt sker väldigt snabbt. Vinnie visas upp i förbifarten av en barnmorska som med snabba steg går mot nästa rum där ett helt team av specialister väntar på det lilla barn som nu fötts, 7 veckor innan beräknat. Hon ropar till mig ”du följer med”, sagt och gjort. När jag väl kommer in i det andra rummet möts jag av ett stort team med specialister som alla har fullt upp med Vinnie.

Där ligger han, så liten, så blå och så svag. Läkarna jobbar snabbt och pratar i munnen på varandra. En läkare sticker ner en slang i halsen på Vinnie, dom pratar högt och stressat i mina öron. Jag tänker, han är död. Jag kan inte se några tecken på att han lever, han är alldeles blå och han varken rör sig eller låter. Jag sätter mig på en stol bredvid och bryter ihop. Vad ska jag säga till Emily? Hon som kämpat så länge och haft så ont. Har all planering och den här hemska veckan varit förgäves? Jag börjar tänkta på hur jag ska lägga upp det för henne. Det är väl en typ av försvarsmekanism som kliver in, för jag vill inte vara där jag är just nu. Mitt i alla tankar där jag kommit fram till att jag ska få Emily att förstå hur bra vi har det med våra två barn Blake och Engla blir jag avbruten av barnmorskan. Hon vill ha min telefon. Varför ska hon ha den hinner jag tänka innan hon säger ”din fru vill se bilder”. Hon kan väl inte gå in och visa bilder på en död bebis, tänker jag men säger inget.

”Ställ dig bredvid, han vill nog att du håller hans hand”. Jag hänger inte med, han är ju död? Jag ställer mig upp bredvid värmesängen och tar fingret mellan hans fingrar. Han kramar åt. Han lever.

Dom förklarar för mig när alla åtgärder är gjorda att han ”bara var lite trött” och att hans värden är perfekta. Jag placeras i en rullstol och dom lägger Vinnie på mitt bröst. En liten två kg klump med svullet ansikte. När vi åker till NEO känner jag en sån lättnad och en obeskrivlig trygghet. Jag har åtta barnspecialister som går bakom mig och Vinnie. Jag tänker att allt kommer att gå bra det är inga konstigheter, det här kommer bli bra.

LOADING..