När högstadiet närmar sig.

Igår hade Engla skolavslutning och vi vinkade hejdå till mellanstadiet. Det är otroligt klyschigt och uttjatat att än en gång skriva ”tiden går så fort”, men så är det verkligen. Jag kan inte nog förundras över det faktum att min lilla bebis med de stora ögonen igår sjöng sig ur mellanstadiet och snart kommer vinka hej till högstadiet. Jag minns själv hur stor jag tyckte att jag var den dagen då jag satte foten i de nya lokalerna där jag skulle spendera de tre sista åren av grundskolan. Det var stort, läskigt och pirrigt, spännande.

Jag är så stolt över Engla. Hon är en sådan person som jag själv önskar att jag var, genomgod och snäll. Hon vill alla väl och har verkligen inget ont i sig. Medan jag är en ständigt orolig och sökande själ så är hon jordnära och trygg. Jag hoppas högstadiet ska vara snällt mot henne. Jag minns själv hur spretigt och fel allt blev för mig under den perioden.

Att hitta sin plats, veta vem man är och vill vara är en sådan otroligt stor utmaning för en 13 åring. För mig är högstadiet en dimma av osunda val och trotsiga upptåg. Jag tror och hoppas att Engla inte är som mig där, att hon är så pass trygg i sig själv att hon inte svävar ut på det absurda sett som jag gjorde. Jag satte mina föräldrars tålamod på stort prov under flera år, inget jag är stolt över och inget jag önskar någon. Jag kan verkligen skämmas över den tiden i mitt liv samtidigt som den säkerligen var givande för mitt framtida jag på något sett.

Så Engla, min fina Engla, tro på dig själv och stå stadigt på jorden när det blåser. Jag lovar att hålla din hand och göra mitt bästa för att finnas här och vara lyhörd i den stora tumulten som det innebär att bli stor.

LOADING..