Bara så du vet cancerhelvete.

Har vi planerat för ett möte med förskolan.

Nu ska vi diskutera hur Frans ska roas i höst.

Så himla farligt. Så himla vanligt. Så sjukt jäkla ofattbart härligt.

Hör du det cancer?

Vi börjar planera för festen vi ska ha på din grav.

Som en liten extra twist på alla funderingar man redan hade om uppfostran. Uppstår situation efter scenarion vi inte riktigt vet hur vi ska ta oss an.

Frans, en liten knodd på två år som lider av någon form av kemiskt skapad ångest. Och verkligen inte riktigt vet vad han vill är inte så lätt att tillfredställa.

Men film, popcorn och varmkorv är de enda förslag som oftast möts av ett litet ”jaoo” och tillhörande nick.

”Låt killen softa framför TV:n  han är ju för tusan sjuk.” Säger the bad cop (eller om det är the good one).

”Nej. En film om dagen är mer än nog för en tvååring. Låt oss spela memory. Läsa en bok. Slå på ballonger. Aktivitet är bästa medicinen. Dessutom behöver vi spara mutorna till de verkligen behövs.” Säger the good cop (eller om det nu är den som är the bad one).

Hur sjuk ska vi låta honom vara?

Gör vi honom en björntjänst genom att valsa runt hans minsta vift på lillfingret?

Var går gränsen mellan en välbehövlig spark i baken och att knuffa omkull honom?

Inte heller vi vet riktigt vad vi vill.

Känsloinkontinens kallas det tillstånd man kan hamna i av cortison.

Som om tvååringar hade några filter inledningsvis.

Men oh my vad mycket man kan vara arg över när man är två år gammal och alldeles för sjuk för att det ska gå att tala om. Vad lätt det är att kränka en liten människa på groteskt höga cortisondoser. Och vad svårt det är att göra någon som inte längre beter sig riktigt som han brukar glad.

Man kan vara ganska arg när man är 32 och 35 också. Har det visat sig.

Alldeles vansinnigt hård i magen är han också. Frans alltså. Ingen annan. Mig veterligen.

Om det gick att sitta i den där soffan alla de där timmarna Frans skulle önska.

Om de andra underverken skulle stå ut.

Om jag skulle stå ut.

Om någon bara kunde hitta botemedlet mot cancer kvickt som tusan. Så vi kunde sitta i den där soffan för att vi vill och inte för att det är då och bara då som Frans inte kvider olyckligt.

Tänk va. 

För att återigen citera Mr. Banan.

Alla dessa namn på dörrarna på Q84. Alla gamla. Och alla nya.

Inte så bra.

Det känns verkligen. Inte. Så. Bra.