Som en liten extra twist på alla funderingar man redan hade om uppfostran. Uppstår situation efter scenarion vi inte riktigt vet hur vi ska ta oss an.
Frans, en liten knodd på två år som lider av någon form av kemiskt skapad ångest. Och verkligen inte riktigt vet vad han vill är inte så lätt att tillfredställa.
Men film, popcorn och varmkorv är de enda förslag som oftast möts av ett litet ”jaoo” och tillhörande nick.
”Låt killen softa framför TV:n han är ju för tusan sjuk.” Säger the bad cop (eller om det är the good one).
”Nej. En film om dagen är mer än nog för en tvååring. Låt oss spela memory. Läsa en bok. Slå på ballonger. Aktivitet är bästa medicinen. Dessutom behöver vi spara mutorna till de verkligen behövs.” Säger the good cop (eller om det nu är den som är the bad one).
Hur sjuk ska vi låta honom vara?
Gör vi honom en björntjänst genom att valsa runt hans minsta vift på lillfingret?
Var går gränsen mellan en välbehövlig spark i baken och att knuffa omkull honom?
Inte heller vi vet riktigt vad vi vill.