Tycker ni att det är lätt eller svårt att bestämma namn? Vår dotter Ida
Kallade vi Engla hela tiden när hon låg i magen. Min mammas farmors syster hette det, och det var det finaste namnet jag visste när jag växte upp. Har haft på känn att jag skulle få en dotter först och det kändes så självklart att hon var en Engla under graviditeten, (Som tur är gillade barnets Pappa oxå namnet )
I slutet fick jag lite dåligt samvete för tänk om det var en kille? Tänk om min intuition var helt fel? De sista veckorna pratade jag med magen mycket och förklarade att du är lika välkommen om du är en kille och då ska du inte behöva heta Engla, du är ändå min Ängel.
Så gick de sista veckorna och så kom dagen då min ängel ville komma ut.
Fort gick det. Själva förlossningen kan vi ta en annan dag:)
Så låg hon på mitt bröst, hon som jag drömt och fantiserat om så många gånger och visst var det en flicka, men det var ingen Engla. Absolut. Ingen.Engla. Namnet kändes helt fel.
Förvirring.
- Hon heter inte Engla.
- Är du säker? Har du ändrat dig?
- Nej, men du ser väl, att hon inte heter Engla?
-Nja ja jo du har kanske rätt ( eller så har du fått en förlossningspsykos)
Tänkte min Sambo.
Sen började det. Den stora namnjakten.
Vi hade ingen direkt namnlista att ta ifrån eftersom Engla varit så självklart.
Det finns video på mig från bb där jag, på allvar sitter med min finaste lilla bebis och testar olika namn för att se om hon reagerar speciellt på ngt.
Tuva? Nellie? Disa? Moa? Och ett gäng namn till.
Så säger M
-Ida
Jag tittar på henne, ser in i evigheten, hennes ögon, de som jag trodde jag skulle känna igen och som jag inser har så mycket att lära mig.
fr.o.m. Idag ändras allt.
Ida, Idag.
-Ja hon är en Ida.
En Ida Englali liksom denna dag är hon änglalik.
Så då var det bestämt. Ida Englali
Men ändå höll jag på i flera månader och försökte lista ut om hon var nöjd med namnet som vi bestämt.
Kvällen innan namngivningsfesten( 6 månader senare! )satt jag med en gammal almanacka och bläddrade för att se om vi missat nåt namn.
Det hade vi som tur va inte:)
Jag tycker det är svårt, eller så gör jag det svårare än det behöver vara.
Men man vill ju att de ska ha ett namn som funkar hela livet och i alla situationer. ( som om personligheten skulle sitta i namnet)
Det är ju dom som gör namnen personliga.
För mig har det ändå varit viktigt att ha en mening med varför de heter vad de heter. Namnet Ida kom till oss samtidigt som hon kom till oss så det kan ju inte bli mer rätt.
Men när hon var fyra år var hon arg en dag och sa till mig
-Love är kärlek, Belle ( hennes bästis) är vacker, men jag, jag är bara Ida!
Då fick jag berätta om vad Ida betyder för mig och Der kändes fint att kunna göra det.
Nu sitter jag här för tredje gången! Denna gång har jag ingen aning om det är en flicka eller pojke, intuitionen säger flicka eller pojke:)
och namnförslag kommer från alla håll i familjen:
-Så kan den inte heta! Det går en dum sån i trean.
-så kan den inte heta för då kanske den blir retad.
Vi vet!
-Harry! Som Harry Potter! fatta vad cool, då kan vi kolla filmen och säga du är döpt efter honom!!
-Sirlion! Efter han i Barda!
Sune! Madicken! Justin! Efter Justin bieber! Eller Michael Jackson!!
Ja, vi får väl se vem som kommer, om Ca åtta veckor:)
