hormonerhemorrojder-header

Veckans poddavsnitt: jämförelsehets

hormonerhemorrojder

Alla andra verkar ju så lyckliga! Eller?

Hur hinner ”alla andra” ha det så himla perfekt när man själv knappt hinner tvätta könet? Vi pratar additionsstress och vad man kan göra åt det. Var också med i uppropet #Ofixat – och skapa lite balans i det som läggs upp på sociala medier.

Här finns alla avsnitten på iTunes.

Där finns också avsnitten Mysteriet mammakroppen och Förlossningshistorier, featuring Lady Dahmer!

Nästan som att ha evig sommar i badrumsskåpet

hormonerhemorrojder

I samarbete med Zendium

För ett par veckor sen drog vår testperiod av Zendium igång. Ska man vara riktigt ärlig, vilket vi brukar vara i den här bloggen, så är ju en tandkrämstestning inte riktigt lika kittlande som säg, en champagneprovning eller en kondisbuffé, men det är ju ändå skillnad på tandkräm och tandkräm, så varför inte?

zendiumFör en person som har afte (aj som fan vad vidrigt det är) så är ju bara tanken på en tandkräm som kan motverka de ilskna små blåsorna lika härlig som att ha evig sommar på tub. Och, nu har jag inte någon stenkoll på med vilken periodicitet blåsjävlarna dyker upp, men faktum är att jag inte haft påhälsning i munnen på länge nu.

Och grejen är att det räcker för mig för att betrakta Zendium som min nya BFF. Sen läste jag även på en aftesajt att det finns vetenskapliga studier som styrker att Zendium har en förebyggande effekt mot blåsor tack vare ett mildare skummedel än vad många andra tandkrämer har. Så, det är alltså inte bara min empiriska studie som pekar på det.

Så, jag kan lätt ta att tandkrämen både skummar mindre och smakar mildare (älskar egentligen när det skummar i hela munhålan och liksom osar mint) om det har som följd att munhålan skonas och blåsor och annat otyg håller sig på livslångt avstånd.

Fick även en miniatyrtub av samma tandkräm hos tandläkaren sist och det känns ju lite som the ultimate proof på att det är tandkrämernas tandkräm. Och som grädde på moset är Zendium Classic-varianten Svanenmärkt.

Lika olika

hormonerhemorrojder

En av de mest fascinerande grejerna med att ha fler barn är att se de olika personligheterna som växer fram med tiden. Vissa drag kan man ju ana rätt tidigt, medan andra kommer allt eftersom.

Mira och Morris delar temperament. Det är starka, omedelbara känslor i alla riktningar. De rasar och jublar om vartannat. Det är intensivt och högljutt.

Mira är dock klart känsligare. Det kan givetvis ha med åldern och en ökad självmedvetenhet att göra, men min egen känsla är ändå att det finns en större komplexitet än hos lillbrorsan. Morpan kommer att garva sig genom livet och slänga sig in i allt med huvudet före, medan Mira kommer att avvakta, stämma av och känna in. Tror jag. 

Idag när vi firade Morpan med familjerna blev deras olikheter så påtagliga. När Morris väl hade förstått att det var hans födelsedagskalas blev vi kommenderade att sjunga Ja må du leva. Vi hade ju såklart tänkt sjunga den, men tre millisekunder senare än jubliaren ansåg lämpligt. Så vi sjöng för fulla muggar. Innan vårt sista, rungande ”hurra” gapar Morris att vi ska sjunga Sto lat, alltså födelsedagssången fast på polska. Och vi lyder såklart. Födelsedagsbarnet tittar på oss med ett rekordstort leende och strålar medan vi skrålar på. Även senare när 18 röster stämde upp i sång var det idel iver från födelsedagsbarnet. 


När Mira fyllde 2 år stämde vi också upp i sång men avbröts abrupt av storgråt. Det uppskattades inte. Och sedan dess har hon avsagt sig all form av sång vid födelsedagar. Och jag fattar precis. Själv har jag alltid avskytt den sortens ofrivillig uppmärksamhet. Födelsedagar eller när man skulle öppna presenter vid typ studentmottagningen. Jag vet liksom inte var jag ska göra av mig själv och kan se precis samma typ av…obekvämlighet hos Mira när hon hamnar i liknande situationer.

Men för Morpans skull har vi sjungit Ja må han leva säkert 16 gånger idag och planerar att fortsätta med det i all evighet. För Miras del håller vi oss till att på sin höjd gnola ett tag till. 

 

 

Nu äter jag faan upp min fiktiva hatt

hormonerhemorrojder

Eller gör något annat konstruktivt. Så. Sjukt. Frustrerad. Över. Dessa. Förbannade. Småbarnssjukor. Hela. Jävla. Tiden.

Den här helgen, den 29 april till 1 maj har liksom haft som en starkt lysande gloria omkring sig sedan ett par månader tillbaka. Som en oas har den funnits där i kalendern med ett löfte om lugn och arbetsro. Detta är helgen då Johan tar M’n’M till Tranås och åker fyrhjuling och matar höns medan mor slutför allt arbete med boken och börjar plugga körkortsteori på allvar.

Dagen idag, den 29 april, inleds med en körlektion och efter att ha lämnat över bilnycklarna till läraren går jag med lätta steg mot tunnelbanan, peppad av att 1. jag har kört i inte bara en utan flera cirkulationsplatser 2. det är fredag 3. jag ska på Adelekonsert ikväll 4. ingen kommer att sova ovanpå mig.. 5. eller med en fot i min halsgrop 6. jag ska få undan några av de grejer som gör tillvaron lite extra stressig.

Fiskar fram telefonen för att dra igång ännu peppigare musik. Denna morgon finns det inga gränser! Ser ett sms från Johan med den korta instruktionen: Ring så fort du kan.

Uh-oh. Ingen glad emoji, ingen bärs- eller ballongemoji, inget ömhetsbevis, inget extra överhuvudtaget. Jag tänker dock att han kan vara stressad och letar efter något livsviktigt som än en gång har försvunnit i hemmes Bermudatriangel. Till exempel ett litet gummiträns eller en mjukisräv.

Jag ringer upp helt enligt instruktion och en sänkt Johan svarar. Tydligen är dock Morris ännu mer sänkt med drygt 39 graders feber. Igen. Han hann alltså vara på föris en dag innan det slog till igen. Och Johan är, och jag fattar honom till 100%, sjukt osugen på att kuska iväg 30 mil med en febrig och gnällig avkomma.

Så. Inom loppet av sju minuter rasar min fredagsvärld samman och jag svär så att det hörs och gnisslar tänder på väg hem igen för att ta Mira till föris. Slänger dramatiskt upp ytterdörren och möts av Miras förväntansfulla ögon och jubelglada tjut om att jag ska ta henne till föris. En rödmosig men glad Morris sitter i en inte så rödmosig men uppgiven pappas knä.

Ah fuck it. Denna ljuvliga trio. Det kunde varit värre. Vad är väl en helg mol allena?