Hormoner & hemorrojder

OMG! Imorrn har Sofia sannolikt en bebis!

 

JO JAG SA DET ATT I MORGON HAR SOFIA SANNOLIKT EN BEBIS! Jag fattar inte. Hon verkar kolugn medan jag hetsar på som den värsta sportjournalist och sms:ar klassiska frågor som ”HUR KÄNNS DET?”.

Tanken är ju att hon ska sättas igång imorrn och ja, man vet ju inte med säkerhet att den färdigbakade lilla parveln behagar titta ut då, men jag har det på känn. I morgon kommer Malte bli storebror och Sofia och Magnus tvåbarnsföräldrar.

Sofia, igår välte du internet med ditt starka och modiga inlägg och i morgon ska du än en gång göra en sjuhelsikes insats och sätta ännu ett barn till världen. Det kommer att gå så bra, det känner jag på mig. Det blir en liten fisk! Eller ja, det blir ju med största sannolikhet en mänskobebis men i och med att du har Heikki Vesa som blogghälft känner jag mig manad att informera om det astrologiska läget.

Fan vad jag hejjar på dig! Snart dricker vi stövelbärs.

 

 

Kommentera
Föregående artikel Jag är rädd för…

Jag är rädd för bebisbubblan

Jo, jag är rädd. Egentligen inte för förlossningen, BB-tiden eller stökeriet som blir innan man fått snurr på vardagen igen.

Nä, jag är rädd för tiden efter det. Tiden i hemmabubblan. När det har gått några veckor och man ”borde” vara lite stabilare i själ och hjärta, men kanske inte är det. Kanske har ett psyke i fritt fall och förtvivlan i tankarna. Som förra gången.

Här är min story från den tiden.

Efter en psykiskt tärande graviditet kunde jag inte se längre än till förlossningen, den händelse som skulle befria mig från hormonpåslaget som gav mig vanföreställningar, som gjorde mig skärrad för de mest osannlika scenarier och oändligt ledsen. Jag kände mig aldrig gravidstark och strålande, bara liten och rädd. Även om det inte syntes utåt.

Jag hade läst nånstans att om man är deprimerad som gravid så kan allt det försvinna efter förlossningen, att allt liksom läker ut då.

Så blev det inte.

När Malte var några veckor gammal och jag hade givit upp alla försök till amning smög sig det grå på. (För mig var det inte det svarta svart, snarare en grå sörja av livströtthet.) Malte var inte ett barn man kunde lägga ifrån sig, han sov bara på oss eller i en rullande vagn. Och sov gjorde han bara nån halvtimme i stöten. Själv sov jag inte alls.

I min hjärna surrade det som i en bikupa, dag som natt. Det var som att varvmätaren låg i topp hela tiden och att jag aldrig kunde slappna av, hur gärna jag än ville känna det där gosiga som alla pratade om. Stressen över att inte kunna amma (”som är det bääästa för barnet” – tack hej) och paniken över att han när som helst skulle börja skrika, hade försatt mig i nåt slags överhettat stand-by-läge där allt – allt – gick ut på att förekomma alla tänkbara såna situationer.

En eftermiddag kom Magnus hem med andan i halsen. Han hittade mig sittandes i soffan och Malte liggandes bredvid mig, lugn och fin. Men resten var kaos. Malte hade haft ännu en skrikdag och inför hans magvärk/utvecklingsfas/whatever hade jag känt den totala maktlösheten.

Jag.Kan.Inte.Trösta.Mitt.Barn.

Det tunga soffbordet hade jag vräkt omkull, kaffekoppar låg krossade på golvet och i min förtvivlan hade jag till och med rivit sönder mina kläder.

Jag har fått hjälp att minnas detta. Jag hade rivit mig och hade skärsår på armarna. Och jag hade tydligen ringt Magnus.

Det enda jag kunde känna var att jag måste bort – dö – för att min familj skulle kunna överleva. Att de skulle ha det bättre utan mig var en övertygelse som satt i under en lång tid innan den till sist försvann med hjälp av samtal hos BUP, Psyk och med medicin, som jag först efter ett och ett halvt år vågade ta.

När jag var liten läste min mamma en hästbok som hette Prins räddar Pyret för mig. I den får fölet Pyrets mamma någonting jämförbart med en förlossningspsykos och överger sin unge, som tack och lov räddas genom anknytning till hästen Prins. Det här var min enda bild av en post partum-depression/psykos, bilden att mamman inte vill ha med sitt barn att göra.

Men det ville ju jag. Jag skyddade Malte med näbbar och klor men trodde att det var mig han skulle skyddas ifrån. Så jag förstod inte att jag var sjuk.

När jag hade mina värsta dippar kunde jag panikrusa mot dörren, försöka skada mig fysiskt på olika sätt, gå upp mitt i natten för att på fullt allvar rymma eller ligga vaken i mörkret och planera den bästa utvägen, för mig. Och nästa dag kunde jag vara fullt fungerande och till synes frisk.

Den här graviditeten, som inte ens hade kommit i fråga utan medicinering, har varit något helt annorlunda. Jag har känt mig som mig själv och jag har kunnat skratta åt saker. Jag har orkat träffa kompisar. Jag har kunnat värja mig mot idioter och mina egna tankar. Jag har faktiskt njutit.

Jag har varit inskriven hos specialistmödravården som har lyssnat och lotsat. Vi har tagit fram en plan för hur eftervården bör se ut för mig. Ingen amningshets, med andra ord. Jag känner en oerhörd trygghet.

På kylen här hemma sitter nu en lista med telefonnummer till olika akutenheter för psykiatri, i fall att. Magnus och våra anhöriga vet vad som gäller. Så mycket talar för att det inte ska behöva bli som sist, även om jag är rädd.

Idag är jag till och med glad över att jag har fått gå igenom en psykos. Den har givit mig mer empati och förståelse för psykiskt lidande generellt. Och den gjorde att fallet inte kändes fullt så hårt sen, när jag äntligen fick gå tillbaka till mitt älskade jobb bara för att bli uppsagd och arbetslös efter några månader. Man tar sig upp helt enkelt, för att man kan.

Jag tror, precis som författaren Helena Askén säger, att vissa av oss har en större biologisk sårbarhet och reagerar lättare på hormonsvängningar. Om du är en av dem som lider av PMS och planerar graviditet eller mår som jag gjorde, se till att bli hjälpt nu. Gör inte som jag och godta barnmorskans ”det är normalt att känna sig nedstämd” om det inte gör dig tryggare.

För det är inte normalt att ha så ont i själen att man faktiskt vill dö, i synnerhet inte medan man skapar ett liv.

Kommentera - 89 kommentarer
Nästa artikeln OMG! Imorrn har…
Föregående artikel Stora packdagen

Stora packdagen

Nu känner iallafall herrn i huset att det börjar bli dags att packa lite. T-minus 5 days. Till saken hör att Johan kommer vara iväg och snurra rätt mycket i veckan vilket gör tiden lite begränsad. Plus en rejäl portion resfeber, hehe.

Ja, så nu på förmiddagen är det tänkt att vi ska trolla fram det som behövs för drygt 5 veckor på bortaplan. Jag, som historiskt sett är en usel packare, ska försöka tänka till och inte packa för ett helt kvarter. Mina ”preliminära” klädhögar gör att prognosen för att lyckas ser lite dyster ut, men under har ju skett förut.

När jag och några kompisar var och backpackade 2003 minns jag att de satt och flabbade åt mig varje gång jag försökte tetrispacka min ryggsäck under svettattacker och svordomsharanger. Lätt världens sämsta backpackare. Slutade med att jag fick skeppa hem säkert 25 % av resgodset från Nya Zeeland.
Sofia, däremot, kan kuska jorden runt med en halvfull Kånkenrygga.

Nåväl. Jag har iallafall lyckats övertala Mira om att Ludde absolut inte kan följa med den här gången. Ludde är en orimligt skrymmande häst som mäter säker 110 x 80 x 25 cm. Hon har dealat till sig sex Scheichhästar inklusive hage istället. Klart mer utrymmeseffektivt.

Och hörrni – vi har skaffat syskonvagn! För ett par månader sen efterlyste jag era bästa tips och nu har vi slagit till på en Baby Jogger City Select efter alla hyllningar och rekommendationer. Den får däremot haka på till Sydafrika. Vi ska nämligen sätta båda ungarna där som varje kväll kommer att somna in, helt synkroniserat, utan protester, medan vi dricker lokalproducerat vin och läser haikudikter för varandra.

Produktutvecklarna som trixat ihop en barnvagn där ungarna kan sitta vända mot varandra – OMFG, I adore you! Särskilt Morris som älskar att kolla på Mira mer än jag älskar att kolla på Jax (eller vänta..) är överlycklig. Där kan de sedan sitta och diskutera partikelfysik och kvantmekaniska avvikelser över ett smörgåsrån.

Okej, nu rinner tiden iväg här. Dags att göra en insats. Det är inte läge att historier som denna upprepar sig

Vad får vi absolut inte glömma i packyran? Vad kommer att rädda flygresan? Hit me.

Kommentera - 9 kommentarer
Nästa artikeln Jag är rädd för…
Föregående artikel Vårens frisyrtre…

Vårens frisyrtrender (för dig med hormonstubb)

Nu var det dags för vårens stora frisyrguide, exklusivt för dig med förbannad jävla hormonstubb/lugg.

Häng inte läpp över hårets risiga allmäntillstånd, det finns så många sätt att stajla katastrofen på.

1. The Casual Stubb
Kräver noll förberedelse. Sätt upp allt hår i en trasslig bulle på huvudet. Håret som är på utväxt kommer inte att hänga med och ställer sig istället rakt upp.

(null)

Inspiration hämtad från min pingistränare Gunilla som ’89 hade typ en sån här frippa:

(null)

Bild: Google


Jag har nöjt mig med att koncentrera stubben till icke självvalda fläckar.

2. Spikes
Den häftiga 90-talsfrisyren känns stekhet i vår. Längden på spiksen kan varieras genom att inkludera även något längre partier av håret. Ger en lite skönt avantgardistisk känselsprötlook.

(null)

Inspirationen har jag hämtat på hemmaplan från min mans hunkfrilla anno 1995.

(null)

Han hälsar att sockervatten ger bäst stadga och överlägset bäst resultat.

 

3. The High Fashion Look
Hörrni, till och med Prada har hajjat att hormonlugg är hett. Fram i fejset med den bara. Klistra håret mot pannan med svett eller valfri kladdig hårprodukt.

(null)

(null)

(null)

Inspiration från Pradas senaste kampanjbilder.

(null)
Bild: Prada.com

4. The Wet Look
Alla älskar ju en sensuell strandlook. Kolla bara här!

(null)

(null)

Ser precis ut som den här inspirationsbilden:

(null)

Bild: Google

Vill du ha fler skönhets- och stylingtips? Då föreslår vi att du besöker någon annan blogg, faktiskt. Till exempel den här.

Kommentera - 15 kommentarer
Nästa artikeln Stora packdagen
Föregående artikel Skriv på och man…