hormonerhemorrojder-header

Reklam eller inte?

hormonerhemorrojder

Med anledning av några kommentarer i föregående inlägg vill vi ta tillfället i akt att förklara hur vi förhåller oss till reklam i blogginlägg.

I vårt avtal med Bonnier är det fastslaget att alla kommersiella samarbeten där det utgår ett arvode ska märkas med en grå topbanner som till exempel denna:

I samarbete med Transportstyrelsen

Det känns såklart trist att många direkt gapar ”buuuu, reklaaaam!”, samtidigt som vi har full förståelse varför. Bloggosfären är fullpumpad av produktplaceringar där man som läsare inte har någon aning om relevansen eller trovärdigheten. Det är en supertråkig konsekvens att det skapar skepsis hos så många, men återigen – fullt förståeligt.

För egen del (Tessan) uppskattar jag tips från bloggar och andra forum, helt enkelt för att jag inte orkar eller har lust att alltid göra egen research i småbarnsdjungeln. Det gäller förresten även andra områden som inte har med småbarnsprylar att göra – om någon jag tycker är vettig och resonerar bra kring en produkt eller tjänst är jag väldigt benägen att testa, jag med.

Så, framöver – om det inte ligger en grå toppbanner i inlägget är det inte sponsring eller reklam i den bemärkelsen. Men, springer vi på eller blir tipsade om saker vi genuint tycker om, delar vi gärna de erfarenheterna. Om ni som läsare tycker att det är intressant, förstås.

 

OMG MIDDAGSLYXEN!

hormonerhemorrojder

Enkelhet är nog det jag eftersträvar mest här i småbarnsträsk…livet. Allt som underlättar och förenklar vardagen välkomnar jag med öppna, kanske lite nerkräkta, burklasagnefläckiga armar.

Det är ju ingen nyhet att varken jag eller Johan är några proffs på logistik och struktur. Vi hade en glansperiod under två veckor i fjol då vi gjorde upp ett matschema som vi följde till iallafall 75%. Det var helt ärligt ljuvligt. Inga blodsockerlåga samtal 16.48 som landade i noll konstruktiva och lockande middagsförslag. Betydligt färre svängar förbi thaikiosken och pizzerian.

Omkring tre miljoner gånger har vi mellan fiskpinnetuggorna ställt oss frågan varför vi inte fortsatte med vårt framgångsrecept. Luddiga, svävande svar från oss båda.

För att iallafall visa något som helst mått av konstruktivitet i frågan provade vi häromveckan en färdig matkasse från mat.se. Har hört lovsånger från flera håll och kanter och tänkte att vi borde ge konceptet en chans.

Jag blir jubelglad bara av tanken på att någon kommer hem med mat till oss. Vardagslyx i några papperskassar som dumpas på hallgolvet. Att dessutom veta att grejerna som ligger däri har all potential att bli fem kompletta måltider… I FREAKIN’ LOVE IT!

Sen att jag har en bättre sämre hälft som är oförmögen att följa ett recept gör ju det hela ”intressant”. En liten måndag-onsdag-crossover som serveras på tisdagen, liksom. Jag som sällan uppvisar fascistiska tendenser skällde lite på Masterchef Enskede, men när slutresultatet ändå blev gott förlät jag honom storsint.

Och det kanske bästa av allt – tack vare denna gudabenådade matkasse fick jag och Johan äta kycklingtacos med hårt skal FÖR FÖRSTA GÅNGEN I VÅRT GEMENSAMMA LIV! Det, mina vänner, är historiskt.


Vi var tvungna att be Mira ta en bild av oss där vi ovärdigt försöker äta denna goda måltid med lite mer grace än vad Morris gör rent generellt. Vetefan hur bra vi lyckades egentligen.

Hursomhelst – matkassen är här för att stanna i vårt hushåll. Vi ska snacka ihop oss lite om frekvens och så vidare, men avlastningen i att slippa åka och handla och framförallt, att dagligen slippa fundera ut middagidéer, är guld värd.

”Vadå? Får man inte säga att ens barn är sött?”

hormonerhemorrojder

Väldigt intressant att höra era tankar kring inlägget om att vara söt! Samma diskussion ägde rum på instagram med många engagerade läsare. 

 

  

För att svara på några av kommentarerna: Det är väl klart att man får säga att ens barn är sött om man vill det. Om Mira skulle fråga mig om hon är söt är det ju självklart att jag svarar ”ja”. Precis som mormor gjorde. Men jag skulle gärna prata vidare om det och försöka förstå hur hon tänker kring det.

Och precis som några andra i kommentarerna beskrev är det just den traditionella mallen av söt som är problematisk, samt ett för stort fokus på utsidan överlag. Att man blir söt när man till exempel tar på sig en klänning eller något annat typiskt ”flickigt”. I de lägena är jag noga med att i såna fall poängtera att Mira är lika söt om hon har en Batmandräkt eller bara strumpor på sig. Och därför menar jag på att jag gärna säger att andra personer/saker också är söta som tydligt visar att det finns massa olika sätt att vara söt på. Det kanske lät som att jag menade att jag i samma andetag ba’: Okej, Mira, du är söt, MEN DET ÄR FAKTISKT GRANNEN, MORFAR, KATTER, PIGGSVIN OCH EN BOFINK OCKSÅ!!!!!!!! Så är det såklart inte. 

Och nej, jag hade inte reagerat lika starkt om hon hade frågat om hon är stark, för du hade jag på ett konkret sätt kunnat svara: Ja, du är jättestark för du kunde ju lyfta Morris förut! Och kassen hela vägen från affären! 

Att vara stark är någonting aktivt, något man gör och kan träna på. Att vara söt är…ptja, att i omvärldens ögon se ut på ett visst sätt vilket du faktiskt inte kan påverka. Du blir bara bedömd. 

Om man använder ordet ”söt” för att beskriva hur någon är, alltså ungefär som ”gullig” är det en annan sak, även fast jag nog skulle föredra ett annat ord i ett sånt läge t.ex. ”det var fint/härligt/roligt/snällt/omtänksamt gjort”. 

Men, precis som artikeln jag länkar till beskriver, är det största problemet det nästintill automatiserade beteendet när man pratar med framförallt småtjejer, att kommentera/fråga saker kopplat till deras utseende. Och det tycker jag rent ut sagt är åt helvete. Kom igen, bättre än så kan vi väl? Bara för att de har xx-kromosomer behöver vi väl inte yla om gulliga diadem och vackra leenden? De är så otroligt mycket mer intressanta, fascinerande, smarta och roliga varelser än klänningen de har på sig eller det lockiga hår de råkade födas med. De förtjänar bättre. 

Snälla mammor väger sig

hormonerhemorrojder

När vi ändå är inne på temat: hittade den här gamla muggen hos mina föräldrar. På den ena sidan står det ”Världens snällaste mamma” och den andra sidan ser ni här.

mammamugg

Alltså, wtf. Eller snarare ett hederligt gammalt vad i helvete, är på sin plats här. Den ”omtänksamma” till presentmuggen till snälla mammor är alltså dekorerad med en illustration av en kvinna som väger sig. SOM VÄGER SIG. Och inte ser särskilt glad ut över att göra det heller.

Som om viktväktandet är det mest utmärkande draget hos en mamma.

Mugghelvetet är förmodligen inhandlad av mig i nån presentbutik med vikingahjälmar och skit, någon gång på 80-talet. Då var i och för sig bantning typ en folksport (se 80-talsavsnittet av ”Historieätarna”!) och jag tre äpplen hög och oförståndig. Allt var förstås på skoj.

Men ändå. Jag skulle kunna komma på hundra andra sätt att illustrera en älskad mamma.

Jag önskar mig till exempel en mugg med texten ”Världens coolaste mamma” och sen kvinna som skriver på datorn och dricker stövelbärs. Eller sover, rätt och slätt.