Hormoner & hemorrojder

Mammakroppen i fjärde trimestern

I USA pågår fotoprojektet 4th Trimester Bodies, med syftet att hylla de kroppsliga förändringar som en graviditet (oftast) innebär. Projektet är en turnérande fotosession och tack vare det kan många mammor delta. Bilderna blir så småningom en bok.

Hurra säger vi som såklart också tycker att det behövs fler ickeretuscherade kroppar på bild. Och vet ni vad, en kompis till mig (Sofia) har ett liknande projekt på gång här hemma i Sverige. Jag hojtar när det är på rull!

En liknande idé, även den amerikansk.

 

Kommentera - 7 kommentarer
Föregående artikel Om barns självkä…

Om barns självkänsla

Har ni inte torsdagkvällen uppbokad kommer ett hett tips här!

Vi Föräldrar arrangerar ett event med fokus på barns självkänsla. Konferencier är ingen mindre än vår eminenta bloggkollega Nisse Edwall och sakkunnig på plats är barnpsykologen Malin Bergström.

Jag och Sofia ska dundra dit – ses vi?

 

Kommentera - 4 kommentarer
Nästa artikeln Mammakroppen i f…
Föregående artikel Saker någon bord…

Saker någon borde säga till stressade småbarnspäron

Okej, måndag igen. Dags att krama om sig själv, ta en kopp kaffe till och fälla ner pungen och landa.

  • Var supersnäll mot dig själv från och med nu. Om livets stora fråga ”vad-ska-vi-äta-ikväll?” börjar ge dig magsår, kör hämtmat ett par dagar i veckan, om du kan. Om att alltid laga ekologisk, färgglad paleokost är stressande, tja då försvinner ju lite av hälsovinsten med det. En pizza kan ju också vara färgglad.
  • Man måste inte byta jobb och karriär efter sin föräldraledighet, även om det kan verka så när så många gör det. Det är fullt normalt att trivas där man är. Ta det lugnt syster, har du ett jobb att återvända till – gör det och fundera sen på om du vill göra något annat i framtiden. Du hinner.
  • ”Idag har jag rusat i höga klackar med barn och gravidmage mellan tusen möten, pust! Men det är ju så kuul med alla dessa hemliga projekt!” Så brukar det låta i kändisbloggarna. Men allting har ett pris. Medan kändismamman jobbade febrilt med upprätthållandet av det personliga varumärket kanske du gjorde något som hon egentligen längtade efter. Slappnade av, till exempel.
  • Det är helt okej att inte rädda världen varje dag när man är småbarnsförälder. Du behöver inte skämmas för att du inte jobbar som volontär i diverse soppkök, styr upp insamlingar eller kuskar iväg med Läkare utan gränser. Inse att familjelivet är ett gigantiskt (volontär-)arbete i sig. Allt har sin tid.
  • Låt dig inte inledas i renoveringsobjektens frestelse. Bakom de vitputsade hemmen i tidningarna ligger oftast åratal av byggdammsbråk och elfelselände, samt kanske även skyhöga lån. Om ni inte är bostadslösa eller extremt trångbodda – flytta inte, just nu. Och framför allt inte till en ”renoveringschans”. Sitt i båten.
  • Följ bara facebookvänner du verkligen tycker om och avfölj pasetellinstagrammarna om de inte ger dig något. En målarstege mot en jävla betongvägg är ändå snart ute. Likaså hemmagjorda minidumplings med ärtskott. Du missar inget.
Kommentera - 41 kommentarer
Nästa artikeln Om barns självkä…
Föregående artikel Morris vaknar. M…

Morris vaknar. Morris vaknar igen. Morris vaknar än en gång.

Jag har upptäckt ett par nya frustrationsmoment sedan Morris gjorde entré i våra liv och tre blev fyra.

Det finns en företeelse som jag kan tänka är en stark bidragande faktor till att jag har bettskena numera. Det är det här med att familjens juniorer väcker varandra. Just nu är det den större som med väldigt jämna mellanrum väcker den mindre som dessutom är lättväckt utan dess like.

Till saken hör att Morris inte tar napp och därmed använder mig som napp vilket gör mig något begränsad rent fysiskt då jag inte bemästrar konsten att klona mig själv (än).

Detta ställs såklart på sin spets när jag är ensam med de små liven. De senaste 18 timmarna har det inträffat ett par situationer som fått mig att gnissla ner mina tänder till små trubbiga växtätargaddar:

Vi åker buss. Jag ammar Morris till sömns och har storslagna planer på att lägga ner honom i vagnen och låta bussen vagga honom ner i djup sömn. Mira sitter vid fönstret och ser eh..bilar på vägen. Förtjust tjuter hon att det finns bilar på vägen, i cirka 140 decibel. Morris vaknar.

Vi kommer hem efter vår utflykt och jag lägger mig i sängen för att amma Morris och söva honom inför eftermiddagspowernapen. Ser i ögonvrån hur Mira går in på toaletten. En minut senare deklarerar Mira högljutt att hon har bajsat ”och är klar”. Jag väser tyst till svar att jag kommer alldeles strax. Mira ropar lite högre att hon är klar. Jag väser ännu högre att jag kommer. Morris börjar röra sig oroligt. Mira börjar ruttna där på toalettringen och gastar nu att hon är klar. Jag går från väsande till tyst ropande och säger att jag kommer. Mira tycker att jag är en nonchalant, döv dåre och vrålar nu att hon är klar och att hon har bajs i stjärten. Jag börjar åla mig ur Morris grepp. Morris vaknar.

Klockan är 05.15. Miras fötter tassar över parketten. Jag välkomnar henne in till rummet och viskar att hon ska gå upp på pappas sida av sängen. Mira tassar runt till min sida av sängen och gnyr att jag ska bära upp henne. Jag sätter mig upp i sängen. Morris vaknar. Jag lägger ner Mira på Johans sida och försöker natta om Morris. Mira lägger sitt huvud ovanpå mitt och vill kramas. Jag försöker krama Mira och amma Morris. Nog för att tuttarna blivit lite ehm..längre och mer flexibla så finns det gränser. Förklarar viskande för Mira att jag måste ge Morris mat. Mira lägger sig och börjar snyfta och ropa efter pappa. Jag förklarar att pappa är hos Pelle. Mira struntar fullständigt i min förklaring och ropar än mer högljutt efter pappa. Morris chanser att somna om minimeras. Mina tänders chanser att hålla sig intakta minimeras också. Morris vaknar, Mira är vaken och jag är vaken.

Klockan närmar sig 08.30 och Morris börjar bli trött. Jag förklarar för Mira att jag ska lägga mig med Morris för att han ska äta och sova och kommer om en liten, liten, liiiiten stund. Det börjar bra, Mira hörs inte av och verkar leka på sitt rum. Mira smyger in i vårt rum med den där uppsynen som bara kan innebära en grej: hyss har begåtts. Jag frågar lugnt och stilla vad Mira har gjort och hon visar upp sina nymålade, blåa handflator. Jag fortsätter lite mindre lugnt och stilla och kommenderar henne att stå helt still för att inte färga av sig på allt och ingenting. Hon står still i tre sekunder och sträcker sig sedan efter de vita garderobsdörrarna. Jag fräser, nu helt olugnt och ostilla, att hon inte får röra nånting med sina blåa händer. Morris vaknar.

Johan sms:ar från sin herrklubbshelg och frågar hur vi mår. Jag samlar mig och svarar så snällt jag kan:

”Don’t ask. Ser fram emot att du kommer hem, så kan vi säga. Puss”

 
Det går inte så bra att välja glädje just nu.

Kommentera - 33 kommentarer
Nästa artikeln Saker någon bord…
Föregående artikel Familjen Annorlu…