EUPHORIA – min förlossningsberättelse, del II

Del II – Den har snopp!

Susanne, som barnmorskan heter, kliver in i salen och visar sig vara världens härligaste person. Jag jublar inombords innan jag mörbultas av ännu en värk. Benen skakar okontrollerat och hon frågar om jag fryser. Jag vet inte riktigt, kroppen lever vid det här laget sitt eget liv. Jag tar ändå emot den filt jag får över benen som faktiskt lugnar något.

Vi går igenom min journal från förra gången och hon frågar om bristningen. Den här gången har jag skrivit någon form av förlossningsbrev light där jag egentligen bara nämner en sak: jag vill inte spricka igen. Jag vill så innerligt gärna slippa att vara nära en sfinkterruptur, en gång räcker.

Susanne tar oron på allvar och intygar att hon ska göra allt i sin makt för att det inte ska hända. Jag älskar Susanne.

Värkar kommer, värkar går. Det är ingen picknick nu. Jag sneglar på badkaret som står i rummet. Benen fortsätter att skaka efter varje värk och det blir allt svårare att slappna av. Mrs Sunshine kommer in igen och jag frågar om jag kan bada. Great minds think alike – hon hade precis tänkt föreslå detsamma.

På bambiben kliver jag i badet. Ren, skär och tyngdlös lycka. Jag som inte pallar ligga i ett badkar i mer än en kvart i vanliga fall, tänker att här kan jag nog bo.

Min nyfunna BFF rekar läget i vattnet och konstaterar att jag är öppen 6-7 centimeter. Värkarna kommer oftare och tilltar i styrka.

Tiden går och det börjar bli brutalt. Min bästis kikar in igen och frågar om jag trivs i badet. Jag tänker att trivsel är ett relativt begrepp men nickar till svar. Hon undrar om jag har funderat på det här med att föda i vatten. Jag skakar på huvudet – jag visste inte ens att det gick. Mellan två värkar förklarar jag att jag inte har några närstående planer på att lämna badkaret och vi kommer överens om att vi siktar på en förlossning i vatten.

Åtta-nio centimeter öppen. Susanne och sköterskan håller sig på rummet nu. Jag frågar efter lustgas och de kopplar på en lång slang till badkaret. 

Under förlossningen med Mira sög jag i mig lustgas för en hel avdelning och fick en otroligt otrevlig upplevelse på kuppen. Tänk Fear and loathing in Mordor. En snedtänd syratripp med hallucinatoriska inslag. Jag trodde bland annat att sköterskan var Hacke Hackspett, fick helt skruvade mardrömmar och trodde upprepade gånger att jag faktiskt dog när signalerna från hjärtslagsmaskinen liksom flöt ihop till en enda lång signal där i lustgasdimman.

Så, denna gång hade Johan som kanske viktigaste uppgift, att hjälpa till med doseringen av lustgasen. Vi teamar upp bra, men trots hyfsat kontrollerat intag så ogillar jag den där skumma känslan av dåsighet och att bli så…bortkopplad.

Susanne har slutit upp vid badkarskanten intill Johan. När min kropp spänner sig som en pilbåge hör jag hennes lugna röst som påminner mig om att andas och vara tung mot badkarsgolvet. 

Från ingenstans undrar jag om vattnet ens har gått. Det har det inte. Jag blir 100% besviken och ber Susanne eliminera hinnorna. Hon intygar att kroppen kommer att ta hand om det och jag försvinner in i min bubbla igen. 

Värkarna dundrar på, Susanne lugnar och Johan peppar lågmält. Hejarklacksrop och vuvuzelor har jag sedan tidigare undanbett. Och så håller vi på.

Plötsligt känner jag att någonting händer, det känns annorlunda down under.

-Jag tror att krystvärkarna har börjat, kvider jag.

-Så kan det vara, svarar Susanne finurligt.

Sedan känns det som om hela bäckenbotten ska brinna upp. Definitivt krystvärkar.

-Det bräääännner, gnyr jag.

-Jag veeet, svarar Susanne medlidsamt. Det är hemskt, men ändå så bra, fortsätter hon.

Hundratusen Ett par värkar till. Jag registrerar att Susanne ber sin sidekick om ett par handskar. Hon får ett par undersökningshandskar, men förklarar att det är några andra hon vill ha. Jag hör att sköterskan reagerar förvånat och anar att det är nära.

Det är nära, för nu är det något stort som trycker på. Ett huvud. Susanne bekräftar det jag känner och uppmanar mig sen att slappna av och inte trycka på, nu får det inte gå för fort.

Jag gör min variant av ”att slappna av” när 36 centimeter skalle vill forcera min mellangård. En värk till och Susanne intygar att jag inte behöver göra någonting aktivt, kroppen fixar det ändå. Och då ploppar det till och jag känner att huvudet är ute. Känslan är ofattbart härlig och konstig. Och smärtsam. 

Den sista värken dånar genom kroppen och jag känner hur resten av den lilla bebiskroppen lämnar min. Jag blundar, gråter och garvar på samma gång. 

Hör i periferin hur Johan konstaterar att ”den har snopp!” men jag är upptagen med att lyssna på Euphoria som plötsligt spelas upp i mitt huvud. Med en kladdig Morris på bröstet tänker jag att det inte kunde vara mer passande. Det här är ju definitionen av eufori.

 

  1. Är tårögd när jag läser för det är så fantastiskt. Heja oss kvinnor, våra kroppar är fantastiska! Blir peppad inför min egen förlossning och hoppas innerligt att jag får en lika bra barnmorska!

  2. Wow! Så häftigt!!!
    Efter att ha tittat på youtube-avsnitt av ”One born every minute” så skulle jag gärna föda nästa i ett badkar!

  3. Wow! Fantastiskt! Blev fuktig i ögonen för det är så ballt att få höra/läsa andra kvinnors förlossningsberättelser. Tack för att du delar med dig.☺❤

  4. Härligt, roligt och känner igen mig i den har snopp fast tvärtom med min nr 2 och tur var väl det för annars hade det nog blivit skilsmässa. Så svårt var det med ett till pojknamn.

  5. HAHA! Underbar berättelse. Även om det gjorde skitont vilket jag förstår (min tjej är snart 10 veckor) men det är den bästa beskrivningen jag någonsin läst på en förlossning / Yohanna

  6. Oooh, vilken berättelse!! Fantastiskt! Tänk att det kan vara så här fantastiskt att föda barn. Grattis till din fina upplevelse!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..