Helgen utan verklighetsförankring och bilder (nästan)

Jag tänkte att jag nu skulle redogöra för den snart passerade helgen (japp, alla oväsentligheter i detalj). Så sätt er tillrätta och förbered er på lågmäld långläsning om hur småskaliga planer went wild. 

En bild säger ju som bekant mer än tusen ord men nu när jag scrollar i kamerrullen hittar jag noll (0) bilder från helgens aktiviteter. Så nu borde jag skriva tusen ord istället. Frågan är om det räcker? 
Om den här våren har gått i 180 (kom igen håll med om att det har gått sanslöst fort denna termin? Eller?) har helgen gått i 210. Vi är mitt uppe i firandets tid – Johan fyllde nämligen 40 förra helgen vilket firas flera gånger om, denna gång på hemmaplan i Stockholm. 

”Ah, vi gör nåt enkelt, bara” kom vi överens om och Johan bjöd in till ett öppet hus-upplägg. En vecka innan funderade vi på det här med mat till 40-50 pers, sen chillade vi lite. För att sen panikhandla från mathem, coop.se, Ica Bea OCH vanliga Coop IRL inom loppet av tre dagar. 

”Ah, vi gör lite pasta med egengjord pesto, bara” kom vi överens om. 

”Och så beställer vi lite charkgrejer från Ica” sa Johan. 

”Och så gör jag fröknäcke. Och ostlianer. Och nån tapenade, bara”, fortsatte jag. 

”Och så köper vi nån god ost” sa Johan.

”Och så kan jag fixa nån efterrätt, bara”, fortsatte jag. Nåt enkelt, precis som resten. Det går fort”.

”Vi borde ha baguetter och smör och nån vanlig ost, också”, konstaterade Johan. 

”Absolut. Och jag kan fixa en god ärtröra som jag aldrig har gjort men har läst om. Då kan vi köpa grissini också som man kan dippa med. Och så kan vi svänga ihop en tomat- och mozzarellasallad också, det är ju ändå lätt och går fort”, menade jag i min obotliga optimism. 

”Vad sägs om vanilj- och limepannacotta?” Och kanske chokladmousse? Och så bara några kladdkakor, det gillar ju barnen också. Och det går ju snabbt att göra” yrade den här trötta, gravida hjärnan vidare.

”Vi steker även tortillabröd med ost och lax och parmaskinka, utifall att det inte räcker. Sen blir det nog bra. Och korv till barnen. Det går snabbt”. 

”Det blir nog alldeles lagom”, enades vi om i någon form av verklighetsfrånvänt samförstånd. 

Fredag kväll började jag panikmixa tapenade och pesto. Lördag morgon kl 06:48 inleddes Projekt: pannacotta. Resten av lördagen var ett helt sinnessjukt race mot såväl klockan som förståndet. Paniksväng till affären, lyckades dribbla bort barnen iallafall två timmar, och sen stod vi där och svettades, vispade, blandade, svor, kokade, strödde, dekorerade, skar, slevade och stekte. 

I inbjudan stod det från kl 13.00. Vid 12:48 hoppade Johan in i duschen och jag bytte om. 

Sällan har jag behövt en stark drink så mycket som då. Men, allt löste sig ändå tack vare några hjälpande händer längs vägen. Men alltså BLOODY NOTE TO SELF: lär dig hålla en situationsanpassad, rimlig ambitionsnivå. 

Inte konstigt att man har sett ut såhär idag: 

Hursomhelst blev det hela ruskigt trevligt och 40-årsjubilaren har firats precis så kungligt som han förtjänar.

Och nu ska det här uppluckrade, ledbrutna bäckenet firas genom att boka in en gravidmassage ASAP. 

Okej, nu somnar jag. 

LOADING..