Hur hanterar/bemöter man ett blygt barn bäst?

18 juni 2017 50 kommentarer
Okategoriserade

Nu behöver jag tips från alla er klokingar igen. Det handlar om blyghet. 

Mira, min lilla pärla, är så otroligt blyg i många sammanhang, så till den grad att jag upplever att hon går miste om saker jag vet att hon verkligen skulle tycka om. 

Det började nog ungefär i samma veva som när hon flyttade upp till storbarnsavdelningen på föris. Och i ett sånt läge har jag 1000% förståelse för att man kan känna sig blyg och liksom ligga lite lågt, som minstingen i gänget. 

Sen, med tiden har hon ju känt sig alltmer självklar och trygg på föris, och nu som storbarn rullar det på fint. Men, hon har skippat luciatåg och även andra sammanhang när ja, jag antar att hon känner sig betraktad, som exempelvis när de har åkt pulka eller haft fotografering på föris. 

De ljuvliga pedagogerna har de senaste månaderna peppat henne som tusan och hon vågade därför vara med och spela ukulele på gårdsfesten på avslutningen. 

Jag vet inte om det är självförtroendet eller en form av prestationsångest som spökar? Samtidigt som jag upplever att hon kan vara väldigt trygg i det hon kan, och själv uttrycker att hon är bra på många saker, men sen kommer självtvivlet och frustrationen över att saker inte blir perfekta. 

Men nu kanske jag blandar ihop äpplen och päron här. Blygheten pratade vi om. Idag var vi till exempel på kalas med kompisar från en annan avdelning på föris som Mira kommer börja nollan med. Återigen – jag förstår att det kan vara lite läskigt, särskilt som de flesta som var där har gått på samma avdelning och känner varandra väl, men under två timmar stod hon alltså tätt bredvid mig och tittade på när de andra härjade runt. Till och med de två meterna till korv- och glassbordet ville hon inte gå själv. Inte heller till fiskdammen. 

Och jag vill vara extra tydlig med att jag inte ser blygheten i sig som något dåligt. Jag minns själv att jag var blyg som barn och jag ser inte att det är något eftersträvansvärt att ta mycket plats och ständigt ta för sig. 

Samtidigt vill jag att hon ska ta den plats hon har rätt till – det kan till exempel vara så att hon står i kö till en rutschkana på ett lekland där ett par ungar rusar fram och då släpper hon förbi dem och liksom kliver åt sidan lite uppgivet och påpekar för mig att de trängt sig. 

Men, jag ser ju samtidigt att Mira har en stark integritet och jag upplever henne som trygg i sig själv, med en tydlig moralisk kompass. Även på föris bekräftar de att hon registrerar och agerar på när någon inte är schysst och hon tar sig tid att lyssna på sina kompisar och ge dem tid och engagemang. 

Jag tänker ibland att hon liksom aldrig har haft den typiskt barnsliga omedvetenheten. Att hon varit rätt mogen från start och registrerat och snappat upp saker, uttryck och händelser i sin omvärld vilket har gjort henne självmedveten tidigt. Som att hon uppfattar saker många anda barn missar – alltså missar på ett befriande sätt. Som också gör att de inte drar sig för att spexa loss och bara köra, oavsett omgivningens reaktioner. Men jag upplever Mira som otroligt perceptiv, sensorerna är liksom på jämt och inget undgår hennes radar. Och – hör och häpna – en egenskap som jag även upplever att jag själv besitter. Så på ett sätt förstår jag henne verkligen. 

Det jag far efter är tankar och tips kring hur jag bäst bemöter blygheten? När ska man pusha och när ska man backa? För det har varit upprepade tillfällen då jag har bestämt mig för att pusha henne, till exempel första gången hon skulle rida på Nyckelviken, och då har det slutat med att hon älskat det hon initialt vägrat. 

Det hela bottnar ju i att jag vill att hon ska våga göra saker hon tycker är kul, oavsett om det är dansstopp på ett kalas eller ridning. Att hon ska strunta i om hon tabbar sig eller någon garvar. Att hon inte ska begränsa sig själv i onödan och gå miste om saker hon skulle tycka om. 

Överlag är min grundinställning att vara lyhörd inför och möta hennes behov i den mån jag kan. Vill hon sova med oss får hon det, vill hon att jag ska vara med i givet sammanhang, är jag gärna det. Hjälper det henne att på sikt bygga upp sin självkänsla och sitt självförtroende är det ju värt all ansträngning (även fast jag kan snegla lite avundsjukt på de föräldrar som bara vinkar glatt och kan gå, fullt trygga i att deras barn finner sig och reder sig). 

Men samtidigt funderar jag på om det finns något bra i att utmana henne lite också? Jag ser ju hur stolt hon blir och hur hon växer när hon har gjort något hon först tvekade inför. 

Men som sagt, när ska man pusha och när ska man bara backa och gilla läget? 

Tips mottages tacksamt. 


Mitt älskade lilla hjärta

50 kommentarer

Du skulle kunna beskriva min dotter i texten här över.. hon är nu 4,5år och har alltid varit blyg i första stadiet.. hon har dock en storebror (5,5år) som inte är blyg alls o det har hjälpt henne mkt, kanske kan ”para ihop” Mira med någon mer framåt när du ser att kontakten dem emellan funkar?

Jag ÄLSKAR ”kära barn”-podden dvs Louis Hallin, hennes råd har varit ”gå före barnet” tex på kalas (diskutera upplägget med dottern först): ”Hejsan det här är Mira o vi kommer stå här i hörnet en stund men är gärna med senare” då lossnar det ofta mkt snabbare för hon här hemma.. Även att släppa allt vad krav heter, för även om en tror att en släppt så försöker en att ”lirka” o då blir motståndet tio ggr värre..
tex med bad: vi hoppar i för att VI tycker det är kul medans hon står på kanten, efter ca 10 min hoppar hon också i men på helt eget intiativ! Luddigt men du kanske förstår hur jag menar?
Gå före
Släpp krav
Berätta innan vad som händer/kan förväntas, hur vill hon att du gör?

Jag älskar också den podden!! Och för oss hjälpte det jättemycket att följa med in och säga ”min son är blyg just nu, det går över sbart” När han fick gömma sig utan att folk hoppade på honom så gick det över.

Min äldsta dotter är/var precis likadan. Vi har puschat när vi märker att hon är tveksam/vill. Hon har stått med utan att sjunga tex i luciatåg. Me sem nån månad har det släppt lite. Hon guck ut förskoleklass nu och börjar 1an till hösten. Hon var med och sjung vid kyrkan på avslutningen och var så stolt att hon vågade sjunga. Vi övade stenhårt på sångerna hemma så hon verkligen kunde dom innan. Nu kan vi till och med bara vinka av henne på kalas. Så jag tänker puscha när ni märker att det är nått hon vill. Låt henne bara stå och titta om det är det hon vill. Sen kommer det kanske med åldern? Att ju äldre hon blkr desto mer tar hon för sig? Så har det blivit här iaf. Lycka till!

Jag vill också ha tips! Har en snart sexåring som är så himla blyg och inåtvänd i en del sammanhang så att det ibland hämmar honom. Bland annat pratar han inte med folk han inte känner väl, han väljer oftast att bli helt tyst om vi umgås med personer som han bara träffar ibland. Svarar inte på tilltal och vänder sig bort om någon försöker prata med honom.
Vi har informerat skolan om hans blyghet, men skulle vilja ha verktyg att ta till för att hjälpa honom i detta. Jag tycker inte heller att det är något problem att vara tillbakadragen eller blyg och strävar inte efter att få honom att bli någon teaterapa eller så, men vill inte att han ska bli hämmad som sagt. Och jag vill att han ska våga fråga andra vuxna när han undrar över saker, till exempel var toaletten är eller var man hittar andra saker. Han är så himla trygg i övrigt och hänger gärna med på saker utan mig och pappan (fotbollsskola, kalas och leka med kompisar) men pratar som sagt inte med de vuxna som är där och inte heller barn han inte känner.

Jag var ett blygt barn med liknande egenskaper som mira. Jag blev aldrig pushad. Det tog mig två år, sedan kom det av sig själv. Jag är glad att ingen pushade mig, det hade varit min största ångest (sedan funkar Det såklart på en del). Jag fick ta min tid, observera, reflektera och sedan växa.

Eller jo, i ett sammanhang blev jag tvingad till att läsa högt i klassen regelbundet. Det resulterade i att jag blev en extremt snabb pratare. Hänger i än idag, 20 år senare. Läste och pratade jag snabbt så var det snabbt över. Men min självkänsla var god, mitt självförtroende likaså. Jag behövde bara tid innan jag gjorde ”entré”.

Idag är jag en rätt så socialt begåvad person om jag får säga det själv. Jag passar in i vilken grupp man än placerar mig i. Det tror jag att jag har två år av observerande och analyserande att tacka för. Jag har regelbundet talat inför upp till 2500 personer i ett tidigare jobb. Blygheten i barndomen har aldrig varit ett hinder.

Fast jag håller inte med, och detta är väl det som gör det omöjligt att som förälder veta vad som är rätt..

Din beskrivning av Mira är som en beskrivning av mig som liten. Blyg som få, men med hög moralisk kompass. De gånger jag vågade ta plats var när jag kände att nej jag måste. Men annars gömde jag mig mest.

Jag önskar att man har uppmuntrat mig till att göra med. Mina föräldrar trodde förstås att de gjorde rätt som lät mig ta saker och ting helt i min takt, och jag klandrar dem verkligen inte. Däremot var jag blyg (och är fortfarande men har jobbat mycket på att ända klara av olika sociala interaktioner på ett bra sätt) långt in i vuxen ålder.

Pusha ska man förstås inte, men jag önskar att mina föräldrar hade uppmuntrat mig mer. Kanske satt mig i fler situationer där jag behövde hantera min blyghet.

Jag minns väl situationer då jag inte vågade (redan från dagis och än idag) men önskade att jag vågat. Ville men vågade inte. Ångrade mig. Dessa situationer uppkommer mer sällan nu när jag har jobbat på det själv, men tänk att ha sluppit den kampen i så många år. Så många av mina dagisminnen då jag stått på sidan och inte vågat, men velat.

Lycka till, vi vet aldrig vad som är rätt beslut. Allt vi kan göra är vårt bästa för våra barn!

Fast eftersom jag pratar om MIN upplevelse och erfarenhet så går det inte att inte hålla med. Detta är hur det såg ut för MIG, vilket jag är tydlig med – det jag skriver är ett faktum.

Jag är väl medveten om att andra kan ha en helt annan erfarenhet. Därför skrev jag om MIN blyghet och hur det utvecklade sig.

Fint skrivet! Och jag kan hålla med. Så svårt!! Men jag vet att när jag blivit pushad till saker och det tillslut släppt så här det varit härligt. Men när det inte släppt så mest ångest. Svårt som sagt men klok aspekt.

Bra skrivet! Håller helt med om att man ska vara otroligt försiktig i pushandet! Jag var också blyg som barn och har väldigt starka minnen från när jag skulle ”lära mig” att ta plats och göra saker själv. Otroligt jobbigt och som man kan se i efterhand inte alls hjälpsamt utan snarare tvärtom.
Blygheten var mer en fas för mig som gått över med åldern, tror inte man kan stressa med det på ett bra sätt.

Jag lyssnade på ”Knattetimmen” för några år sedan som handlade just om blyghet hos barn och de sa en så bra sak.

Just det du nämner att din dotter är perceptiv och tar in allt, så är blyga barn enligt Louise och Malin. De observerar och iakttar allt i sin närhet och egentligen ligger ”problemet” runt de omkring som ser hennes blyghet som ett hinder. Jag tycker att det är en fin tanke och något som förhoppningsvis förskolor och skolor arbetar med för att inte bara låta barn som är framåt synas och höras.

Min dotter blev helt plötsligt super-mörkrädd, något hon inte varit innan, just när hon blev sex år. Först ville man bara, ”men gå upp på övervåningen bara”, men sen fattade vi att det enda sättet hon skulle komma över det var att låta det bli så odramatiskt som möjligt. Och det fungerade, efter en tid kunde hon göra små utflykter upp själv och hon klarade av att man lämnade henne själv på övervåningen. Nu är hon helt fine med mörker.

Mitt barn ( snart 7 år) har exakt samma avvaktande inställning till nya saker och nya situationer. Hos henne bottnar det i att hon inte vill ”göra bort sig”. Exempelvis så vill hon inte leka lekar som hon inte lekt förut med andra barn, hoppa rep etc etc. Däremot har hon istället övat på sakerna hemma, exempelvis jula, läsa högt etc för att sedan kunna göra det bland sina kompisar. Det har inte funkat att pusha henne när hon ställts inför nya situationer, har bara förvärrats. Å precis som ditt barn har hon haft full koll på omgivningen, hon har alltid kunnat redogöra för vad andra barn har gjort o sagt. Vet exakt vad som är rätt o fel.

Mvh / Jenny

Jag har inte så stor erfarenhet av blygheten varken hos mig själv eller barnen, däremot så har jag fått djupare förståelse för både mig själv och min sexåring när jag läste på om högkänslighet och det tänker jag kanske skulle kunna vara samma för dig/Mira utifrån det jag läser.

Låter väldigt likt min högkänsliga 9-åring. Som i vissa sammanhang är knäpptyst o iakttar, som har en enorm moralisk kompass som ibland ligger henne i fatet och som ibland älskar att synas o ibland vill gömma sig. Både jag och min man scorar ganska så högt på högkänslighet men har lärt oss leva med det o hanterar det olika. Vilket har varit till stor hjälp när vi ska hjälpa henne. Köpte Elaine Arons bok ”Det högkänsliga barnet -att växa och må bra i en överväldigande värld” och rekommenderar den varmt. Hon är själv högkänslig med högkänslig son och världsledande på forskning kring ämnet. Många bra tips för olika situationer. Det som har funkat allra bäst för oss har varit att:
1) minska antalet val i vardagen (kläder, aktiviteter, mat osv)
2) att förbereda väl på vad som ska hända (att det kommer vara mycket folk/lukta starkt/vara ljust/mörkt etc) så att hon varit beredd på vissa intryck redan på förhand
3) att pusha för att prova aktiviteter som vi tror passar henne (men som hon först kanske inte vågat eller velat hoppa av om hon inte var bäst på första träningen), ibland har det gått direkt, ibland har det tagit en termin eller två innan hon sagt att hon vill prova. Har hittills ägnat sig åt gymnastik, dans, orientering och simning. Och nu när hon är 9 håller hon på med cirkus(uppträdde i cirkustält med bravur), basket och teater.
4) Att få vara vän/förälder till ett högkänsligt barn är något jag önskar alla. Den rikedom man får ta del av när de öppnar sig är helt fantastisk! Och som det verkar har jag nog 3/3 här hemma.
/Johanna

Johanna. Har inga knods sjalv men ar introvert och högkänslig sa det forslar! Bra jobbat for din familj att forsta och stotta dar det gar men lata vara nar det behovs.

Tack! Ja, vi gjorde det väldigt intuitivt i flera år (troligen eftersom vi har tydliga drag av det själva och jag har flera i min familj som är hsp). När jag sedan läste Elaine Arons böcker o kunde checka av 21 av 23 påståenden om min dotter (12 eller fler är tecken på att man sannolikt är högkänslig) så kändes det fint att se att alla saker vi medvetet el omedvetet gjort för att underlätta för henne var omskrivna i boken som förslag. Har också varit bra när vi pratat med hennes lärare om olika situationer i klassrummet. Hon kan t.ex. inte sitta längst framme vid katedern, när hon gjorde det kom hon flera kapitel efter i matten medan hon kunde tala om på vilken sida i boken alla 28 klasskompisarna befann sig. Hon började skolan ett år tidigare och ligger vanligtvis långt fram/före i de flesta ämnen förutsatt att hon kan koncentrera sig på uppgiften. Hon får panik av tidspress och vi försöker nu peppa o öva på att lösa olika uppgifter på tid så att hon ska vänja sig inför prov på mellanstadiet och andra situationer med tidtagning.

Följ henne. Jag Var likadan som liten. Kan ångra fortfarande i dag saker jag inte provade/provat men det som håller en tillbaka är starkare. Och jag tror mer och mer på att om omgivningen inte krävde att vi alla på nått sätt måste vara lika så hade det inte spelat roll. Tror oxå på som nån nämnde, högkänslighet, gäller även mig själv. Tror oxå på att prata mycket om hur hon själv vill göra utan att vara för ”daltig”. Som sagt följ henne, hon vet bäst. Kram<3

Min 8-åriga tjej har varit precis likadan. Slutade på gymnastik som hon älskade för att folk (andra barns föräldrar) ”tittade” på henne. Vägrade Luciatåg och klängde på oss i nya sociala sammanhang. Vi lät henne hållas. Erbjöd att vara med. Tog bort om det blev för mycket.
Nu är det en annan tjej. Utåtriktad i sociala sammanhang, kan vara med på uppvisningar, har börjat på ridskola (trots att folk ”tittar”.
Hon har fortfarande extremt höga krav på sig själv men är betydligt mindre blyg. Kanske åldern?

Min 8 åriga kille var likadan i den åldern, ville inte testa på nåt, pratade aldrig med främlingar, hängde i benet på kalas även med sina vanliga kompisar. Pedagogerna på hans förskola hanterade det mycket bra, han fick alltid pröva på saker sist så han hade hunnit spana in hur det skulle gå till!
Nu ska han börja 2 an till hösten och blygheten är nästan borta och han är en trygg och stabil kille trots att han inte öppnade munnen på sitt första år i skolan!
Så blygheten kan nog växa bort av sig själv men det är nog inte fel att hjälpa dem på traven lite grann när man märker att de missar för mycket!

Min dotter är 14 månader och jag har redan sett att hon antagligen kommer bli så som du beskriver Mira. Ska självklart vara helt förutsättningslös i hennes uppväxt. Jag var också så som barn och jag hade nog behövt mer förståelse och mycket mindre ”Sofia är blyg”-snack. alltså fick jämt höra att jag var blyg. Inte så lätt att göra annorlunda när alla vuxna säger att du är på ett visst sätt. De vuxna hade absolut ett problem med att jag var blyg. Jag var nog inte ens särskilt blyg, men blev det.

Jag hade nog också behövt att mina föräldrar bjöd hem fler vänner på typ middag, tv-kväll i soffan eller bara häng. De är sociala och har kompisar, men har alltid varit hemmakära. Jag fick liksom växa upp med ”hemma är bäst”, vilket hämmade mig i mina kompisrelationer när de andra var ute och jag bara ville gå in.

Hmm.. svamliga kommentar. Godnatt 🙂

Vilken fantastiskt empatisk och klok dotter du verkar ha! De egenskaper du beskriver är ofta de jag uppskattar mest hos mina medmänniskor.
Har inga revolutionerande tips alls, men -kan du fråga Mira vad hon själv tycker om att du pushar henne? Och hur reagerar hon när du gör det? Tänker att det lika gärna kan låsa sig om du pushar för hårt.

Min andra tanke är att barn gör det föräldrarna gör, inte vad de säger. Med andra ord: utmana dig själv och gör saker du själv tycker känns jobbigt inför Mira. Tabba dig, dansa konstigt, ta för dig! Var så långt ifrån perfektionistisk det går i allt du gör, oavsett var det är, och visa att du är stolt och nöjd ändå! Och fortsätt vara stolt över din fantastiska dotter <3

Hej!
Jag jobbar som psykolog och möter ibland barn med blyghet som begränsar livet. För det är först då, tänker jag, som det är något man ska agera på. För som du säger är alla olika och man har rätt att vara hur tyst och blyg som man vill.

Mitt tips är boken ”jag törs inte men jag gör det ändå” av Martin Forster. Där blandas barnpsykologisk forskning med handfasta tips till föräldrar som har barn med rädslor, bl.a blyghet.

Det är en balansgång att utmana barnet utan att för den sakens skull kräva för mycket. Och det är bra du reflekterar kring det och hur du som förälder ska agera. En anledning att ändå försöka utmana barnet är att social rädsla dessvärre kan förstärka sig själv. T.ex för att barn som undviker sociala sammanhang p.g.a blyghet förlorar också stunder av ”social träning” som blir automatiskt genom uppväxten i samspel med andra. Då riskerar det blyga barnet att bli ännu mer osäker eftersom att hen inte vet exakt hur den ska bete sig i sammanhanget (som många andra jämnåriga redan ”listat ut”) . Och då blir såklart den sociala aktiviteten ännu mer läskig.

Att fundera som du gör är klokt, det låter som att du är på god väg att hitta ett bra sätt att stötta din dotter.
Lycka till och kram!

Det här är mycket klokt tycker jag, detta här med balansen. Att inte pusha alls kan slå ganska fel samtidigt som att pressa för mycket kan upplevas som jättejobbigt för barnet. Jag var extremt blyg och så klart hade jag i ögonblicket alltid önskat att jag bara slapp göra det som var jobbigt, men min mamma försökte uppmuntra mig att vara med och göra (en del) jobbiga saker för att jag skulle lära mig hantera det och inse att det inte var så jobbigt. Ibland skitjobbigt i stunden, men som tonåring och vuxen har jag haft det enkelt i sociala sammanhang. Min kusin var lika blyg och känslig men hennes föräldrars metod var snarare att skydda henne mot allt de kunde och i ganska stor utsträckning uttrycka att det var synd om henne som var så känslig. Det här hämmade henne och hon lärde sig aldrig hantera blygheten. Kanske något bättre som vuxen, men hennes tonår var jobbiga.

Låter precis som min 5-åring här hemma! Har läst mycket på nätet om högkänslighet är väldigt säker på att både jag och min dotter är högkänsliga. Däremot har jag inga tips att dela med mig av då jag undrar samma saker som du, men läs på om högkänslighet så tror jag att du kommer få en annan förståelse för henne (och kanske även dig själv)!

Kör är en bra grej, man får leva ut i en gemenskap och bygga styrka, men man behöver inte känna fokus på sig själv. Tror att det har funkat på en av våra barn som var lite blygt ett tag.

Hej! Ännu ett högkänsligt barn här, känner igen mig i din beskrivning. Jag tycker du har fått bra tips, och tänker precis som du att det gäller att hitta en bra balans i att pusha och ”skydda”. Jag brukar fråga mitt barn hur han vill ha det, och då har vi kommit fram till att han t ex gillar att komma först till ett barnkalas, då är det okej om jag går. Jag tror det viktiga är att du/ni är trygg i ditt/ert föräldraskap och skulle därför tipsa om att vända dig till en barnpsykolog i din stadsdel. BVC kan ge dig telefonnumret. Jag och min man har varit hos flera olika barnpsykologer och fått råd flera gånger, ofta har vi landat i bra lösningar och en-två gånger har hjälpt oss för att vi ska kunna möta våra barn i det stadie de är i. Våra barn har inga funktionsvariationer, utan ”vanliga” utmaningar som vi fått jättebra hjälp med att bemöta. Det handlar, är i alla fall min erfarenhet, om att bli trygg i sitt eget bemötande till barnet. Lycka till!!

Jag tycker du ska prova (och nu vet jag om ursäkt ifall du skrvit att du gjort just detta, har fått skumma igenom pga ont om tid) att prata med henne om dessa situationer nästan som du gör med oss nu. När det inte gäller. Utan när man börjar öva luciasånger typ. Se ett klipp med när dagis framträder och fråga henne hur det kändes då. Berätta målande hur det kändes för dig att gå på kalas som barn och hur det känns nu (vita lögner ok).
Är man känslig för att ta in saker så tänker man mycket (ok nu generaliserade jag grovt. Lägg till salt där pasar) och jag tänker att just det kan man använda som en superkraft. Kanske blir man aldrig / sällan den där spontant carefree personen – men om man fått fundera lite på saken kanske man släpper loss lagom sedan?
Bra föräldrat förresten, high five!

Kära Therese.
Nu har jag haft äran att umgås med dig och din underbaring i tre dagar. Hon är fantastisk! Låt henne vara blyg, det är en del i hennes unika personlighet. Som du själv faktiskt skriver är blyghet i sig inte fel. Hon läser nog in massor först och tänker. Vilken fin egenskap.

Jag vet att du är otroligt klok så du kommer att utmana henne när det är läge för det. Och låt det komma när du märker att hon är redo. Jag tror också att mycket kommer att förändras nu när hon börjar i förskoleklassen.

Så fint av dig att vilja hjälpa utan att stjälpa och förändra din älskade unge.

VI saknar er <3

Du har fått så många bra råd, så jag har inte så mycket att tillägga. Vill mer ge ett perspektiv på hur det är att växa upp och bli pushad för mycket, d v s tvingad (vilket jag inte alls tror att du skulle göra!). Jag var ett otroligt blygt barn och fortsatte att vara det ganska länge. Min mamma pushade/tvingade mig alldeles för mycket. Hon trodde säkert att hon hjälpte mig, men genom att göra så signalerade hon även att min rädsla/blyghet inte var okej. Jag hade alltid en känsla av att hon skämdes över den sidan hos mig. Det ledde till att jag inte bara var blyg/rädd, utan även fick dålig självkänsla för att jag inte levde upp till omvärldens förväntningar. Jag blir såååå glad när jag läser alla kommentarer här om att det är okej att vara blyg!

Sa manga underbart kloka kommentarer.
Jag ar högkänslig och introvert som in i bengen. Hatade att sta framfor min klass i skolan, som jag anda kande fran ettan till 9an. Gillar fortfarande att gora saker sist sa jag kan klura ut hur det funkar sa jag inte gor bort mig. Men samtidigt skiter jag fullständigt ibland i hur det blir nar jag faktiskt gor bort mig. Jag tror att jag hade behövt mer trygghet och vetskap att det ar OK att vara som jag var nar jag var liten. Men te.x systern min som upp till 20snaret inte kunde ringa folk och fraga om t.ex. oppettider (kunde inte ens ringa fröken Ur som liten) dar hade det nog behövts hjälp.
Later som du vet vad du gor, och du gor det väl. Och tank också pa att om hon tar in sa mycket mer (an andra mindre observanta) sa gar hon kanske inte heller miste om sa mycket, aven om det saklart at skillnad pa att titta pa&gora!
Kolla in http://www.quietrev.com/category/kids-and-parenting/?v=2 massor med kloka artiklar! //Monika som onskar kanske lite grann att du hade vart min mamma 🙂

Jag känner igen jättemycket av det här i min son (nu 7 år) men jag har aldrig kopplat ihop det med blyghet. Hos min son tror jag att det mesta beror på att han helt enkelt inte gillar att göra saker i grupp och dels att han känner en oro för att göra nya saker som han inte vet i förväg att han behärskar.

Själv är jag introvert, vilket ofta tolkas som blyghet vilket det inte alls är. Allt som ska göras i grupp är jättejobbigt och jag tror (om jag utgår från mig själv) att det är mycket värre att känna sig pushad och tvingad. Som introvert har jag inte heller några problem med att stå vid sidan om och titta på, det verkar mer som ett större problem för omgivningen än för mig själv.

Jag har tre metoder för att hantera olika saker med min son.
1. Jag tvingar honom aldrig att vara med på såna gruppsaker som känns onödiga, som luciatåg. Jag tror att det tyder på ett stort mått av integritet och självkänsla att säga nej till såna saker man inte vill vara med om. Även barn måste ha rätten att säga nej till sånt som inte känns okej även om vi vuxna tycker att det är en struntsak. Vi sover också fortfarande tillsammans och skulle aldrig tvinga honom att sova ensam om det inte var något han ville själv.
2. När det gäller viktiga saker som simning och cykling så tvingar jag honom. Vissa (mycket få) saker måste man ändå kunna.
3. När det gäller saker i gränslandet mellan viktiga och totalt onödiga saker och där jag tror att han faktiskt skulle gilla att göra vad det nu är, så mutar jag honom att prova en gång. Vill han fortfarande inte efter det så släpper jag det och han slipper, oavsett hur gärna jag själv vill att han ska gilla något.

Men jag tror också att mycket ordnar sig av sig självt med åldern utan att man måste göra så mycket. Tycker att han vuxit otroligt under första året i förskoleklass och vågar nu göra många saker han inte vågade bara för ett år sedan.

Åh, jag tänker att hon är en fin liten högkänslig individ (hsp).
Det är min lilla också.
Blyg, ibland behöver hon tvingas, ibland pushas och ibland behöver hon få vara blyg och se på. Svårt det där..
<3

Hej! Känner igen det så mkt från min 4-åriga dotter. Många har nämnt HSP men jag tror inte att det behöver hänga ihop. Min dotter är inte HSP vad jag vet utan trivs bra i stökiga och stimmiga miljöer och är rätt intensiv och fysisk och tar massor av plats när hon känner sig bekväm. Hon behöver bara en längre startsträcka än andra, gillar att iaktta leken innan hon ger sig in. Har varit så sedan hon var kanske 1 år. Upplever att hon är väldigt social med fullständiga främlingar på bussen och flyget (ffa vuxna men även barn) och så men håller sig på sin kant till en början när det gäller bekanta till oss el barn på föris hon inte känner så väl. Vet inte om det blir mer pressat när det är ngn hon förväntas vara social med? Har egentligen inga tips men med vår dotter har vi märkt att det blir bäst om vi låter henne ta sin tid så brukar det lossna. Har inte funkat när vi försöker pusha henne. Jag var själv megablyg som barn och gillade inte att bli pressad. Samtidigt tyckte mina föräldrar att det var viktigt att fortsätta släpa med mig på div middagar så att jag inte bara satt hemma (vilket var det jag helst ville). Och i första klass släppte blygheten helt! Vet dock ej om det har samband med att jag ändå tvingades ut och möta andra barn och konversera med vuxna.

En tanke till, en kan vara högkänslig (hsp), och samtidigt extrovert och/eller sensationssökande.
Fast alla är vi unika individer som inte behöver etikett, samtidigt kan jag känna att det vara skönt att läsa på för att kanske förstå sig själv eller sitt barn lite bättre. <3

Du nämner ridning lite kort. Har hon alltså fått börja rida, men inte vågat? Stallet är ju annars en ganska perfekt plats för blyga barn och hon verkar ju verkligen ha intresset. När man lärt sig behärska 500 kg varelse med egen vilja så växer självförtroendet. Om det känns jobbigt att börja rida i en grupp med andra barn kanske det går att få en privat prova på-lektion först? Eller att bara få komma och pyssla med hästarna. Det ger också mycket.

Så är min äldsta dotter också. Hon är nu 9 år. Att tvinga henne till något har alltid varit kontraproduktivt. Jag var också väldigt blyg som barn så jag förstår henne väl. Nu när hon är lite äldre har jag börjat ”utmana” henne lite inom områden där hon känner sig säkrare. Små saker som att gå och hämta upp lillasyster hos en kompis eller ta sparkcykeln till affären och köpa en liter mjölk själv ger henne jättemycket. (Vi bor i ett litet samhälle med allt på gångavstånd och lite trafik). Jag tänker att om hon kan se att hon vågar och klarar ”mindre” läskiga uppgifter vågar hon ta steg utanför sin säkerhetszon och vidga sina vyer. Allt i hennes egen takt. Att sjunga i kör och att spela ett instrument med privat och gruppundervisning har också varit bra för henne.

Oavsett om det gäller vanlig morgonstress eller blyghet hos mina barn har jag märkt att de är som säkerhetsbälten: Det gäller att dra lagom varligt i dem, annars låser de sig helt och det blir tvärstopp 🙄

Det var en mycket bra liknelse med bilbälten! Jag var blyg som barn (och är ännu i vissa sammanhang) men är mer social och utåtriktad som vuxen. Ännu som vuxen låser det sig helt för mig om någon försöker få mig till något som jag inte är bekväm med, jag gör det hellre om/när jag är redo. (Samma vid stress.)
Vi människor gillar ju olika saker och har olika behov, som många skriver här så är en del av oss såna att vi hellre avvaktar, iakttar och inte är så spontana. Skönt då man tillåts vara sån.

Ingen erfarenhet av detta. Tänker högt. Kanske att man liksom erbjuder/ramlar in i diverse situationer som kan vara lite läskiga för Mira. Utan förberedelse eller förväntan att hon ska vara med. Bara att chansen finns. Gärna kanske ha med en kompis eller syskon. Eller bara som familj att man testar nytt. Utan press och hon kan fortsätta med sitt blyga race. Även att man stannar i lÄskiga situationer med gott om tid och väntar ut att upptÄckarlust och nyfikenhet kanske tar överhand. Väntar till att andra människor lämnar. För att sakta bygga erfarenheten av att jag kan mer än jag trodde. Även att man visar att man kan prata med andra. Vardagsprat i hissar, med grannar, i tunnelbana, i väntrum, att man själv visar att det är naturligt att prata med vem som helst. Jag har tvingat mitt barn hälsa och prata med främlingar sedan han var 1. Han är nästan för oblyg typ han vill gärna prata med mäklaren när det är visning. Ingen press utan mer att hon liksom bara tillvänjs vid att mamma och pappa Är supersociala och kanske lär sig lite genom att iaktta det? Kanske inte funkar alls. Annars kanske genom ridning typ om det nu är hennes stora intresse? Ge henne mer ansvar eller uppdrag att göra vuxensaker som hon kommer klara av?

Och jag skulle absolut backa. Typ ni bryr er inte alls om hennes blyghet. Märker det inte ens. Men vara lite listig. Som att det blir rutin att leka teater i familjen, charader, showa, sjunga för hög hals, dansa fram när man Är ute i parken, prata högt, för att liksom upptäcka att man kan vara obekväm, pinsam även offentligt till och med mamma och pappa och det kan vara superskoj och händer inget…

En till med likadan unge här! Högkänslig och blyg, samma ålder som Mira. Hon har fått stå i ett hörn, tyst, precis hur mycket hon vill men ibland vill en ju bara skrika och dra sitt hår över allt hon missat. Pust asså. Men det har börjat släppa. Så himla skönt att vi kan prata med henne nu och fråga hur hon vill ha det. Lämningarna på föris har varit sjukt jobbiga en period men så frågade jag henne hur hon vill ha det och och sa att det är ok att vara ledsen men frågade om det var ngt jag kunde göra annorlunda. En extra hård kram var lösningen och nu går det fint. Jag tänker att Mira lätt skulle kunna komma på smarta planer innan det är dags för nya grejer. Komma först till kalas och sånt är ett handfast tips!! Tycker du verkar acea det här med föräldrande!

Ser att många har svarat. Länkade till två grejer på fb jag skrivit dels på min blogg och dels på ”Ditt barn & Du”. Tar dock inte upp så mycket om när det blir ett problem men kommer skriva mer om det sen.

Hur som så är det ju verkligen inte enkelt och det finns heller inga enkla svar. Att hjälpa henne fram när du märker att hon egentligen vill, eller att våga stå upp för sig själv när någon knuffar henne åt sidan, det är du bäst på att se även om det är svårt att veta hur mycket eller hur lite du ska hjälpa henne fram i sånt. Det verkar som att du har rätt bra koll ändå och att du verkligen är uppmärksam på hennes signaler. Jag tror man får fortsätta så, testa hur mycket eller hur lite du ska ”pusha” och när du ska låta det vara. Så länge man inte pushar på tok för hårt utan hon vet att du vet och att hon vet att du vill hjälpa henne. Och att visa henne att hon även kan känna sig trygg i att säga ifrån till dig om du nu skulle råka pusha för hårt.

Jag tycker du redan är på god väg och det händer så mycket genom åren. Är du med henne och visar att man inte behöver vara rädd, men att det också är ok att inte vilja, så tror jag det kan lösa sig bra över tid och att utveckling kan gå åt rätt håll där hon känner sig trygg i vem hon är och var hennes gränser går <3 Såg att någon i kommentarsfältet skrev om högkänslighet. Tänkte också på det. Det finns dels en bok om högkänsliga barn av Elaine Aron men också en för vuxna. Tips tips 🙂

Så bra att du tar upp detta fenomen! Jag är mamma till en blyg/introvert /högkänslig snart sexårig kille, och en treårig kavat lillasyster. För oss tog det ett tag att sätta fingret på det hela, kanske särskilt för min man som är extrovert och gärna tar över de rum han kommer in i. Redan när J var bebis kan vi såhär i backspegeln se att det var uppenbart, men det fattade vi inte då. J var väldigt närhetstörstande, sällan nöjd utan ofta lite gnällig, särskilt vid besök på tex öppna förskolan, babysim osv. Ljudkänslig. Inte alls bekväm på lekplatser om okända barn var i närheten. När lillasyster kom till världen blev skillnaden så uppenbar, hon tog för sig av tillvaron på ett helt annat sätt. Jag vill tipsa om boken Tyst av Susan Cain, hon benar ut detta med att vara introvert, blyg och till viss del högkänslig, det är ju lite olika saker men samvarierar ofta. Susan Cain har nyligen kommit ut med en bok om hur introverta barn kan hantera sin läggning. Jag vill som flera skriver ovan slå ett slag för att pusha lagom. Om blygheten kommer i vägen för sådant barnet vill göra så är det värt att hitta strategier men ofta funkar det bättre om vi tar det varligt. Jag var själv ett blygt barn och jag blev väldigt obekväm och ännu mer tillknäppt om folk påpekade min blyghet eller jag blev inknuffad i sammanhang om jag inte var redo. För J har det släppt mycket det senaste året, han går själv på kalas, gick på simskola med ett gäng okända barn osv. Om vi träffar ett gäng kompisar från förskolan i parken så vill J gärna sitta en stund i mitt knä innan han ger sig in i leken, medan lillasyster stormar iväg för att klättra och åka rutschkana, och då får det vara så.

Kanske många redan tipsat om det, men i Knattetimmen (SR.se) pratar de en hel del om blyga barn och hur man kan bemöta. Där finns klipparkiv som man kan leta i.

Låt henne sitta på bänken och titta på hur det går till på ex. en ridlektion, eller förmodligen flera.. Kolla hur det går till i stallet innan och efter. Ge henne möjlighet att iaktta, notera detaljer, förbereda sig ordentligt. Och var vuxen i det och be inte om ursäkt för er, utan gå före och säg att ”här är vi, vi ska kolla och se om det här kan vara nåt att pyssla med framöver” typ. Min upplevelse av att vara blyg handlade mycket om att jag inte ville utsättas för något nytt med risk för att tappa ansiktet inför andra. Om man vet vad som förväntas och hur det går till så kan man som blyg mycket lättare koncentrera sig på att faktiskt HA ROLIGT, även om det innebär att det tar lite längre tid att komma till start. Och om någon talar förminskande till henne ”oj, är du lite blyyyg nu” så är du/pappa hennes språkrör och ba: ”jajamen, så äre!” Och kanske lägga till ett ”det var/är jag med”.

Har en dotter som är/ var likadan
Nu är hon 13 år och har släppt mkt på blygheten.
Men jag har pushat, förklarat, peppat, dragit mitt hår
Hon har radarn ute precis som du beskriver, det har hon efter mig. En moralisk och rättvisetänk som jag beundrar. Jag har berömt henne men aldrig förmanat eller förminskat henne när hon inte har vågat. Jag har följt med henne på kalas. Jag har visat att det inte är farligt att misslyckas.
Jag har präntat i henne att så länge hon gör sitt bästa är det aldrig ngn som kan säga ngt

Hej
Känner igen! Har en 5 åring som låter väldigt likt. Har samma inställning med att jag vill att hen ska ta den plats hen förtjänar och inte ”låta” andra barn tränga sig före osv. Kan skriva mkt om det men ska bara kort tipsa om vad vi gjorde

Satte barnet på teater! Miniteatern på Odenplan. Barnet var med i en teatershow och sjöng och uppträdde efter 12 veckor! Hen kommer absolut fortsätta! Bästa ever!

Något som slår mig när jag läser kommentarerna är att många säger om sina barn att hen är osäker pga vet inte hur en gör, lite prestationsångest och dylikt. Då tänker jag att det är viktigt att tala om att det är ok att inte kunna, det är ok att vara dålig på saker och att det blir lättare ju mer en övar. Det är inte nödvändigt att kunna allt direkt. Det är ok att vara nybörjare och göra fel och behöva be om hjälp.

Hej!
Jag känner igen detta från min son som är snart 5. Han leker bra med sina kompisar men pratar inte med de vuxna på förskolan och har alltid haft det jobbigt inför nya situationer i förskolan (vid nya rutiner osv). Vi har haft en öppen dialog med förskolan och försökt jobba tillsammans eftersom vi var oroliga hur det skulle gå för honom när han börjar skolan med nya kompisar och lärare. Vi har också märkt att det är svårt att veta när man ska pusha och inte. Men vi har tänkt att vi uppmuntrar mycket när han tar initiativ att göra nya saker (skidskola, spela fotboll) då märker vi att hans självförtroende växer och han öppnar upp sig i andra situationer också. Han älskar att cykla tex och när har är i parken på sin cykel känner han sig säker och då är han inte lika blyg.
Jag tror att det är viktigt att man inte får dom att tro att det är fel att vara blyg, det känns som om det används negativt ofta.

Som faster/moster ser jag att jag kan ha en viktig funktion när ngt av mina syskonbarn behöver pushas lite. De är trygga m mig, men det finns ett mkt större spelrum för mig att vara lite galen/tjatig/gränslös (eller vad som nu behövs) utan att det på samma sätt blir ett ”svek” mot barnet…
Jag har varit mentor i allt från tältsovning och karusellåkning till att sjunga offentligt och prata i telefon. Med mig har de övat sånt som de inte har varit redo för att göra i sin kompisgrupp eller m andra vuxna. Jag är liksom ett steg i mellan hemmet/familjen o världen där ute!

Skriv en kommentar