Kris

Mor får ett meltdown (igen)

20 mars 2017 12 kommentarer
Drama / Fiasko / Kris / Tessan

Vad som började som en lovande måndagsmorgon slutade i svordomar, svett och tårar. Anledningen? Well…

Jag vill ju gärna skylla på barnen. Det hade ju tveklöst ett finger med i spelet. Men, jag misstänker att den stora boven i dramat var min man grannarna mina förfäder dagens horoskop jag själv.

Alltså ni skulle varit med i början av morgonen! Uppe i god tid, alla på hyfsat gott humör. Som en jevvla reklamfamilj satt vi runt matbordet i mysiga morgonrockar och samtalade. Mira, med ett smörat tunnbröd och Morris med en skiva halländskt bondbröd vars pålägg han omedelbart omplacerade/eliminerade. Johan och jag med varsin balja kaffe.

Barnen åt, vi hjälptes åt med kläderna och allt var i sin ordning. Vad mor pysslade med sen är en ganska oklar historia, men jag blev bland annat indragen i något avancerat klipp- och klistraprojekt som Mira lyckades dra igång under sin lediga tid där under morgontimmarna.

Plötsligt är klockan i alla fall 07:46 och jag är halvt påklädd med oborstade tänder. Barnen har fått en miljard flaggningar och påminnelser om att det är dags att borsta tänderna och klä på sig ytterkläder. Respons och/eller entusiasm: noll. Och jag har ett inbokat möte kl 09.00.

Morpan gör det enda rätta i detta läge och lägger sig på hallgolvet och vrålskriker att han inte vill gå till dagis. Mira bryter ihop över att hon inte får upp tejpen. Och jag tycker att Mira kan strunta i tejpen i detta läge, och försäkrar henne om att det går att lägga pysselprojektet på is ett par timmar, varpå Miras värld rasar. Jag tar på mig jacka och skor och inser sen att jag inte har borstat tänderna. Jag stövlar in med skor och borstar tänderna. Morris är efter mig som en liten vessla, arg över att jag går in med skor, precis som han gör 98% av gångerna. Även nu, när han skäller på mig, den lilla hycklaren.

Jag påminner Mira för miljonte gången ATT DET ÄR DAGS ATT SÄTTA PÅ YTTERKLÄDERNA, varpå Mira blir 1,5 år och kräver hjälp med ja, typ att andas. Jag blir svettigare och argare och tänker att allt är preggohormonernas fel. Mira har fortfarande inte fått på sig ytterkläderna och jag fräser och stövlar runt planlöst.

På väg ut i hissen inser jag att jag inte har bilnyckeln. Rafsar och klämmer på diverse jackfickor. Tömmer handväskan. Ingen jävla nyckel. Johan trollar fram en reservnyckel som ”borde funka”. DET ÄR INTE LÄGE FÖR NÅGOT SOM ”BORDE FUNKA”. GE MIG EN IDIOTSÄKER JÄVLA BILNYCKEL, har jag lust att väsa fram, men jag har inget bättre alternativ i detta läge än att ta nyckeln som kanske funkar och välja glädje.

På väg ner i hissen står jag sammanbiten och svinsur och förklarar för barnen att det MINSANN FINNS REGLER OCH RUTINER på morgonen OCH ATT ALLA MÅSTE HJÄLPA TILL, men inser samtidigt att det är well, mitt och Johans ansvar att upprätta regler och rutiner som kan efterföljas. Vilket JAG tycker att vi har, men tydligen inte mina små avkommor som står och betraktar mig i hissen, lite avvaktande.

Jag aggrokör den knappa kilometern till föris och muttrar över idioter i cirkulationsplatsen SOM INTE BLINKAR. Parkerar och smäller i bildörren. Först in med Morris som precis som vid 92% av lämningarna blir ledsen och klamrar sig fast vid mitt ben. Mother of the Month förklarar att hon måste dundra iväg direkt och stövlar ut med Mira till tonerna av Morris gråt. Mira galopperar tack och lov glatt vidare upp till sin dagisbyggnad där lämningen går 700% enklare.

På väg till tunnelbanan kommer jag på att bilnyckeln nog ligger i skötpåsen. Frågar Johan som bekräftar min aning. Springer till tunnelbanan och hinner precis (hurra!). Men tänker i samma veva att denna totalt ovärdiga vardagsstress måste upphöra. Nu återstår bara att lista ut hur.

mor-meltdown