Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

Bevismaterial

Jag är ju inte direkt omtalad för min känsla för ordning och reda, men det finns en sak här på hemmaplan som jag återkommande blir anklagad för: att aldrig diska och hänga upp knivarna.

Så, nu har jag rott ihop ett vattentätt underlag som bevisar motsatsen och friskriver mig från alla tomma anklagelser.

IN YOUR FACE, JOHAN!

Så jäkla nöjd.

Mvh,

Mönsterhustrun

Skjut mig

…om jag inför nästa längre klämdagsbonanza säger att det ska bli ”såå mysigt att vara hemma” med ett 15 kilo krävande och gastande, vildsint popcorn.

Nånstans i oktoberdimman lämnade jag in förskolans ledighetslapp med Maltes planerade frånvaro ikryssad SAMTLIGA dagar i tre veckor, och tänkte att han skulle få vila upp sig ordentligt hemma med mig i stället. ”Jag kan ju jobba samtidigt som han är hemma, inga problem”, tänkte jag.

FOR FUCK’S SAKE.

Nu är det jag som skulle behöva vila upp mig. I vecka 32 (eller var jag nu är, tappat kollen) är jag nämligen måttligt förtjust i att vara studsmatta/sparringpartner/butler/VJ/bärstol/entertainer/åhörare/allvetande pedagog åt en 3,5-åring, (även om han råkar vara det bästa jag vet, ibland) samtidigt som jag jobbar och försöker behålla nån form av lugn.

Jag har haft fem minuter för mig själv idag och då hängde jag tvätt. Övrig tid har jag tjatats sönder om olika utryckningsfordon, mellanmålsbeställningar och diverse filmrepliker, trots att jag informerat om att killar som droppar filmrepliker aldrig får några tjejer. Han klänger, klättrar, skriker och trotsar medan jag försöker styra upp utgång och lek och trevligheter. Det hela mottages som en påse skit.

Vi är lika synkade som Johan Rheborg och Robert Gustafsson i det där programmet Lättlagat med knarkarna Anders & Håkan, om ni minns det. En av dem har tagit uppåttjack och den andra nedåttjack och de ska försöka få till en middag. Går sådär.

Själv pendlar jag mellan sinnesstämningar och fysiska tillstånd så som ihopbitna käkar, tårar och fullkomlig härdsmälta. Jag vill också skrika och kasta saker och protestera som inför ett G8-möte. Jag är Kalle Anka-arg och samtidigt ledsen.

Säger ännu en person att de varit på Skansen eller på nån annan utflykt med barn och vänner sätter jag eld på hela jävla internet. Så det så.

Mvh, Sveriges sämsta morsa

Säg ifrån, syster!

När jag precis hade fött Malte sommaren 2011 var en lång och ångestfylld graviditet till ända och jag kände mig som världens starkaste och världens sköraste på samma gång.

Om någon bil hade råkat komma lite för nära vår i rondellen på väg hem från BB, såg jag för mitt inre hur jag skulle vräka upp dörren på den bilen och slita ut föraren och spöa upp hen med ett brunnslock, som i den värsta Guy Ritchie-rullen.

För så stark är beskyddarinstinkten när man har fått barn. Jag hade inte räknat med det och blev överrumplad men samtidigt stolt över mig själv, på nåt vis.

Vad jag inte heller hade räknat med var att den där allra starkaste instinkten skulle sitta i en tid. Jag ville verkligen inte ta emot besök hemma den första tiden. Jag var spänd, mörbultad och stel. Panikslagen och förtvivlad över amningen som inte funkade. Vilsen och ängslig över att jag inte skulle klara av allt det här nya – och samtidigt hålla liv i mitt älskade barn.

Och så kom nyfikna familjemedlemmar och ville hälsa på. Jag har aldrig varit så stressad i hela mitt liv.

Hur väl de än ville och hur lite de förväntade sig av oss som värdpar så kändes det som ett intrång. Jag trodde att de skulle slita honom ur famnen på mig och att jag aldrig mer skulle få se honom.

Idag har jag läst på så mycket om det här och vet att risken för att drabbas av en förlossningsdepression (oavsett omfattning) ökar om mor och barn (och förmodligen även pappor/partners) inte får vara ifred den första, ömtåliga tiden. Det är naturligtvis fler saker som spelar in men hemkomsten och de första dygnen hemma är långt mycket viktigare än vad i alla fall jag trodde.

Inför nästa barn har jag uttryckligen sagt att ”här kommer jävlarimej inte en kotte över tröskeln innan jag säger till”. Den styrkan har jag nu. Tack gode gud för det.

Så härmed skickar jag samma styrka och uppmuntran till alla er nyförlösta där ute, som har typ okänsliga kvällstidningsreportrar till släktingar och skulle vilja säga ifrån, men inte vågar. Eller når fram.

Styrka och mod, syster. Styrka och mod.

PS: Ge oss deras adresser annars, så ska vi se vilka som får oväntat, ovälkommet besök. Hähä.

Juldropp, änglakörer och religiös glädje

Även julen i Maltes familj har gått i glömskans och kräksets tecken. Mor i huset inledde julledigheten med att unna sig lite egentid i form av Den Värsta Magsjukan jag nånsin haft. (Värre än den post-phanaenga insektscurryn jag drabbades av på Phi-Phi Island i förhistorisk tid, och värre än den fullständigt förnedrande inälvsfloden jag fick känna på när jag precis flyttat ihop med Magnus i en minimal etta och fortfarande ville se fräsch och förförisk ut då och då.)

Under hela söndagen gled jag in och ut ur nån form av dvala. Värdigheten byttes mot hinkar och feberfrossa. Nånstans i världen utanför pågick julstöket och jag kunde inte bry mig mindre. När jag hörde ljudet av en himmelsk änglakör trodde jag att, äntligen, har jag dött – tills jag kände igen det välbekanta temat ur Frost.

Framåt kvällen började jag få otäckt ont i övre magen, så där gå-av-på-mitten/njurstensont, och eftersom jag inte fått i mig nån vätska blev det en enkel till Förlossningen på Karolinska. Vek in mig i bilen bredvid Malte som packat sin Pippihandväska (present från Mira) med favoritbilarna för att palla en kväll i väntrumsmiljö.

En stadig sköterska tog emot mig, bokstavligen, och jag fick hänga i hennes famn och snyfta, helt utmattad, innan jag blev placerad på en brits och ömt preppad med spypåsar och CTG-sladdar*.

Jag har minnesluckor a la tonårsfylla från timmarna efteråt men jag vet att prover togs och att dropp sattes in. Och så minns jag att jag svettades floder på den där galonbritsen.

En droppflarra senare började jag kvickna till och började propsa på att få åka hem. Det tyckte sköterskan (och förmodligen hela BB) var en god idé eftersom kräksjuka människor är lika välkomna som springmask på ett barnkalas.

När man repar sig efter en träsksjuka som denna är man tacksam på ett nästan religiöst sätt. Jag snyftade lika mycket när jag skrevs ut som när jag skrevs in, fast nu på grund av ett något överdrivet uppskattande mot sköterskan som så resolut och tveklöst tagit tag i situationen, det vill säga mig.

Flygbiljetterna till julfirandet i Norrland fick bokas om, men i väg kom vi i alla fall efter att de 48 timmarnas karantän avlöpt med marginal. På darriga ben och med mosigt och långsamt intellekt gick jag runt och slöpackade innan avfärd. Sjukt stolt över att ha fått med allt insåg jag inte förrän vi landat i ett pudrigt men obarmhärtigt vinterland att så var det tydligen inte. Stockholmsklädd i iskalla DocMartens och nån värdelös mössa blev jag räddad av svärmors militärförråd av vettiga kläder och julhelgen förflöt i det tillstånd av glädje som bara värme och en överkonsumtion av godis kan ge.

Till nästa destination på turnén, Maltes morfar och mormor, rullade allt så smidigt att vi började ana oråd. (Vi high-five:ar nämligen inte längre när nåt går enligt förhoppningarna.)

Och mycket riktigt. När det blev dags för mig och Magnus att ge varandra våra julklappar fanns de inte. Lite tankeverksamhet senare hade vi spårat ett kvarglömt paket hos svärmor och det andra hade inte ens lämnat Sumpan. Heja oss.

* PS: Bebisen mådde utmärkt!