Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

HEMMAAAA!

Nu har vi varit på hemmaplan i dryga dygnet. Om flygresan gick bra?

Haha.

Ahahahaha.

Hah.

HAhahahahahaha.

Om man säger såhär – flygresan är inte med på Topp 1000-listan över de bästa sakerna med Sydafrikatrippen.

Innan ens 60% av passagerarna hade boardat hade Mira frågat om det var långt kvar. Innan vi hade rullat ut på landningsbanan hade samma fråga dykt upp 15 gånger till.

Morris, som äntrat ännu en berömd fas satt i mitt knä. Helst med en tutte i munnen. Allra helst med ett ständigt skifte mellan höger- och vänsterpatt. Punkt. Ingen annanstans.

Någonstans över Botswana ville Mira gå av. I och med att logik sällan makes sense i en treochetthalvtårings värld bjöds det istället på mariekex/godis/klämmis/chips/valium/tjack. Det blev sedan resans klart mest använda tricks. Chipsmellis, godismiddag, kexfest.

Flygvärdinnorna hängde vänligt upp bebiskorgen på flygplansväggen. ”But in case of turbulence you must carry your baby”, förklarade ett overkligt perfekt sminkat ansikte. ”No probs. I’ve carried him for 11,5 months” mumlade ett härjat ansikte till svar. Korgen användes sedan som avstjälpningsplats för allt utom Morris.

När vi hade kommit halvvägs firade vi med skumpa i plastglas. Förträngde att vi skulle på ytterligare ett plan och skålade för sinnesfrid och en god natts sömn en annan gång.

Mira ålade, bökade, tjatade och gapade. Nio minuter innan landning somnade hon. Då hade hon varit vaken i 9 timmar och 31 minuter. Morris somnade synkroniserat med storasystern och vi funderade på det här med världens sämsta tajming.

Försökte trolla upp en sovande Morris i bärselen när vi skulle gå av i Doha. Mr Powernap vaknade såklart och jag beställde en latte med trippel espresso.

01:45 lyfter planet från Doha. 75% av vår familj är vakna. Mira lyckas krypa ihop likt en fricirkusartist i sätet och sover sedan resten av resan.

Vår lilla räka.

Morris somnar i mitt knä. Jag får ett naivt infall och förklarar för Johan att jag minsann ska prova att lägga ner honom i korgen. Johan tittar på mig och ler. En flygvärdinna vill assistera mig. Jag reser mig upp ur sätet med Morris i famnen. Morris vaknar. Flygvärdinnan tycker att jag ska lägga ner honom i korgen. Jag får någon konstig känsla av att jag inte vill göra den peppiga flygvärdinnan besviken så jag lägger ner Morris halvvägs i korgen men då vrålar han så högt att även hon förstår att det inte är den bästa av idéer. Så jag återgår till mitt säte med min svettiga parasit och gnisslar lite tänder istället. Halar fram tutten och Morris somnar på sju sekunder.

Sen sätter Johan på Taken 3 och vi kollar på en jagad Liam Neeson utan ljud. Klockan passerar 03.00 och vi äter en varm macka. Småslumrar mellan 04 och 05. Min vänsterarm somnar snabbast. Sen skramlar matvagnen igång planet och folk vaknar till liv. Det serveras kaffe. När vagnen når oss förklarar flygvärdinnan att hon inte får servera varma drycker till dem som håller i barn. Jag är beredd att 1. erbjuda henne ett byte: Morris mot en kopp 2. lägga in honom i handbagageutrymmet en stund 3. skalla flygvärdinnan och sno hela jävla termosen och alla de miniatyrsmå mjölkförpackningarna och låsa in mig själv på toaletten.

Istället överlistar vi systemet och jag dricker upp det kaffe som Johan beställer in. En croissant med sylt senare är det bara 1,5 timme kvar. Vi jublar.

Bagaget kommer i tid och allt är med. En kompis står på parkeringen och tar emot denna slitna lilla kvartett. Vi fastnar i morgonköerna men vad är det mot en 18 timmars flygresa?

Väl framme kommer vi hem till ett uppdukat bord. Överraskningarnas mästare, pappa Krupa, har fyllt kylen med sushi. En vän som hängt lite i lägenheten ”har terapistädat lite”. Det har typ aldrig varit så fint. Vi har till och med ett överkast på sängen. Mira kramar ihjäl sin häst Ludde och Morris ser mest förvirrad ut.

Johan och jag sätter oss vid matbordet och stirrar ut i luften. Garvar lite. Och konstaterar att det är så jävla värt det, ändå. Men vi behöver inte flyga än på ett tag.

 

PS. Avslutningsvis vill jag rikta det största av TACK till Lisa på Qatar Airways som hjälpt oss på alla (o)tänkbara sätt och vis! Till exempel med flygtider. Och barnvänliga platser. Och mat. Och ja, allt annat vi glömt att tänka på.

 

Men ändå

Trots kolik, allt skrik och allt bärande och tärande, är livet bra. Min kropp gör ont lite här och var, men det går över. Kaffebryggaren fungerar och tvättmaskinen likaså. Magnus och jag är ett grymt team.

Harpan har sammetshud och gosigt tjocka lår som äntligen har fått veck. Ute är det vår och i år lägger jag märke till nya små knoppar på nyponbusken nere vid gatan. Igår dundrade sopmaskinen förbi utanför fönstret och svepte med sig vintern. Tessan verkar ha det bra på resan.

Malte hoppar glatt iväg till föris och kommer hem med fickorna fulla av grus och pärlarmband till mig. Han lär oss nya sånger och säger ”men åååååååh!” som en tonåring när jag säger fel eller nåt nåt han inte går med på. Han sover hela nätterna.

Igår blev blodpuddingen perfekt stekt och vi hittade ett gott rödvin. Rödvin och blodpudding, så normcore att inte ens hipstrarna märkt det än, hehe.

Surkärringen på tredje log när hon överräckte nycklarna som jag glömt i ytterdörren. Jag gav henne en bamsekram.

Imorse lekte Malte och jag pirater med en utrullad rulle presentpapper som blev ett stormande hav. Sen blev jag utdömd som pirat, av nån oklar anledning, och fick vara en sten istället.

Allt är som det ska. Ändå.

Hej från kolikbubblan

Efter veckor av:

  • Mjölkfritt
  • Semperdroppar
  • Minifom
  • Massage
  • Knäna-mot-magen
  • Bärsele
  • Fransk electromusik
  • White noise-spellistor med hårfön/dammsugarljud
  • Åka bil på gropig väg
  • Rullas i vagn på gropig väg
  • Varm vetekudde mot magen
  • Guppas på vansinnig mors arm

…testar vi akupunktur imorgon. Be en bön.

Påsken för övrigt:

Harry onskar Glad Pask

Saker jag hade glömt från förra gången

  • Nattsvettningarna. Post-partum-svettandet som på ett bikramyogapass i helvetet alltså. Hade helt förträngt den livs levande disktraseeffekten av att föda barn. Sover numera på dubbelvikta handdukar och drömmer om att lägga mig i en isvak.
  • Glädjen när kroppen börjar återhämta sig. Lyckan över att kunna böja sig utan att vare sig kiss eller inälvor söker solljuset.
  • Hur hjärntvättad man blir av Vitaeproreklamen på tv.
  • Hur obeskrivligt ovärdigt och oskönt det är att behandla sina hemorrojder.
  • Att tiden det tar att skaka ihop en grogg ersättning alltid är 9461 petameter eller mer, enligt gästen.
  • Att bebisar låter. Konstigt och högt. Ibland KOL-rosslar han, ibland gal han lite och ibland ligger han bara och knattrar som ett gammalt 56k-modem, men framför allt är det aldrig tyst.
  • Att det trots allt faktiskt inte är några som helst problem att älska en liten dvärg som skriker och skiter stup i kvarten.