Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

Vi måste prata om IVF

Hur känns det när ”alla andra” får barn, utom du?

Det vet inte vi, men vi kan på rak arm rabbla upp minst tio par bland vänner och bekanta som mycket väl vet hur det känns. Och hur allt i och runt omkring dem påverkas. Hormonkaruseller, dödsavundsjuka, hopplöshet, förtvivlanstårar, ekonomisk stress. Men också ett ständigt hopp och en, förhoppningsvis, gemensam resa som bygger styrka.

Nu vill vi att ni berättar. Ni som har erfarenhet av IVF, alla sorts erfarenheter, och känner att ni vill dela er story, gör det gärna i kommentarerna. Det skulle betyda så mycket för så många.

Tack på förhand.

 

 

TGINF

Thank God It’s Not Friday, anymore.

På fredagar är Malte hemma från föris och således är jag hemma själv med båda babianerna dessa dagar. Ack, dessa dar som en gång i tiden innebar ett sista ryck innan arbetsveckan var slut och som eventuellt avrundades med ett par afterworkbärs.

Nu är det ett fältslag från klockan 06 då Malte vräker upp sin dörr och som en vårflod intar vardagsrummet med alla sina ljud och saker, till dess att Harpan lägger dagens sista prutt runt klockan 21.

Här kommer min fredag i bilder:

Kylskapslycka

Dagen började bra. Kylen var välfylld och härlig. Inspirerande, rentav! Här skulle lagas färggrann lunch, var tanken.

Pannkakslycka

Det blev pannkakor. Jag försökte vara hipp och modern och använda rismjöl istället för vetemjöl i smeten. Gör jag aldrig om. Jävla skitpannkakor blev det.

Mayhem hemma

Sen öppnade storebror eld och stajlade hemmet efter eget tycke och smak. Lillebror öppnade munnen och tonsatte granatattacken. Och så höll de på medan jag satt med en kopp kallt kaffe i soffan och dårvaggade mig själv resten av dagen.

Till sist slog klockan 17 och Magnus kom hem och hällde upp varsitt glas vin till oss. 17.30 sov jag djupt.

 

Att välja kräks

I natt fortsatte vattkoppedramat. Till skillnad från föregående natt erbjöds inte tuttarna för att…ja, för att de inte har något däri att erbjuda längre. Efter en jäkla massa bök och stök och skrik och panik kliver jag 03.30 ut ur sovrummet med min arga, halvslumrande arvsmassa.

Vi står en stund på balkongen för att Morris ska svalka sig och få lite frisk luft. Det är vi och några fåglar vakna.

När det blir för kallt stövlar vi in igen och återgår till vår gemensamma BFF – pilatesbollen. Morris vrålar och ålar, jag nynnar och guppar. Vi svettas båda två.

Efter ett par minuter ger jag upp (igen) och tänker att han kan vara hungrig. Gör i ordning en flaska välling och tar plats i soffan där jag har bullat upp med kuddar då jag misstänker att det kommer att bli min sovplats för återstoden av natten.

On the bright side: Morris äter välling numera.

On the not so bright side: han äter som en besatt och kräks i 98% av fallen efteråt.

Efter några snitsiga manövrar från min sida lyckas jag få in flarran i den lilla gastande munnen. Han tystnar och börjar girigt suga i sig. Jag ser hur han blir tröttare och tröttare och inser att han kommer att somna, den lilla terroristen.

Vällingen tar slut och jag nynnar och vaggar. Morris somnar. Jag jublar där jag sitter i soffan. Sen kommer spyan som en oönskat inkassokrav på posten.

On the bright side: 1. det är en förhållandevis liten spya 2. Morris somnar om direkt

On the not so bright side: 1. jag har kräks över en betydande del av min överkropp 2. Morris sover i min famn

Det här är en situation som sällan inträffade Before Kids. Inte bara det att man ”sover” sittande i en soffa, med en prickig kropp i sin famn, dessutom nerspydd. I detta läge står man inför ett val: Att försöka lägga ifrån sig en unge som med 100% sannolikhet kommer att vakna, för att kränga av sig sin nerkräkta tröja. Eller att låta barnet sova vidare i famnen och försonas med kräkset.

Alla som varit i samma kritiska situation fattar ju att det bara är att ge sig hän åt den sura kroppsvätskan. Man får ta en för laget, liksom.

Ja, så där sitter jag en stund med min sovande arvsmassa. Ser på köksklockan att den passerat 04.00. Överväger att sätta på en film men inser att det är kört. Fjärrkontrollerna ligger ett par meter bort, en övermäktig logistisk utmaning. Så jag sitter där jag sitter och glor på luften.

Efter en stund somnar jag men vaknar efter vad som känns som 20 sekunder av att Morris gapar. Klockan är 07.00. En sömndrucken Johan kommer upp och vi byts av. Jag stövlar in i sovrummet och däckar i sängen.

Vaknar strax innan 10 och känner mig som en nyfrälst människa. SÅ MYCKET SÖMN! Glider ut i köket med bettskenan kvar i munnen och björnkramar Johan. Kramen besvaras ordentligt och när vi släpper taget ser jag att Johan tittar lite undrande på min tröja. Jag tittar ner.

-Ah, just det. Morris kräktes på mig i natt, förklarar jag. Johan nickar insiktsfullt till svar och konstaterar att det var bra att Morris åt i alla fall.

Det gäller ju att se till livets små glädjeämnen.

Jag återupplever bebisfaserna

I flera dagar har Harry varit stillsam som ett litet doftljus. Både jag och Magnus har varit förundrade, förbluffade och även lite förfärade. ÄR HAN SJUK?! Är sånt vi har sagt till varandra lite då och då. Vi har nämligen inte upplevt detta med en bebis som kan ligga vaken och sprätta och verka nöjd utan att bli buren och gungad dygnet runt.

Men att han skulle vara sjuk behöver vi inte oroa oss för längre. Här pågår nu utvecklingsfas numero dos och idag har vi således ätit samtliga måltider med en hand samt tillåtit fri surf för hans bror.

Därför kom dagens vårstädning i BRF:en som en nåd. Det är inte ofta samröre med gnällspikar till grannar känns uppfriskande men nu för tiden händer det. Jag och Magnus tävlade om städningen – hann vann – men i gengäld fick jag gå på årsmötet och sitta UTAN BARN PÅ ARMEN, dricka pulverkaffe och trivsamt lyssna till motioner som huruvida den ruttna stubben på gården är en före detta ek eller en alm.

Eftersom jag losade städningen gick jag hemma i röran med Harpan i bärsele och försökte hålla någon slags nivå på lunchtider och mellismål. Jag var 100 procent hårt beprövad butler till Malte och 100 procent klösträd till Harpan, som i allt fasande rev mig med sina sorgkantade bebisnaglar medan han skrek i mitt öra.

Efter middagen fick jag nog, lastade minigrisen i vagnen och stegade resolut ut på en faspromenad, med målet att få ungen att somna. Jag tror att jag gick cirka tre miljarder faspromenader med Malte och denna var faktiskt premiär med Harry.

Om han somnade? Icke. Nu ligger han och glor på nån Johan Falk-film och har aldrig varit piggare. Men tyst och glad i alla fall efter att ha skitit som en flock kanadagäss. Älskade unge.