Tapperhet

Den stora ensamheten

24 augusti 2016 38 kommentarer
Fakta / Hjältedåd / Tapperhet

Annonsen laddas.

Häromdagen var jag och sladdade runt (bokstavligt talat) på Gillinge halkbana. Jag och ett gäng rosiga, nykläckta studenter födda 1997 testade bromssträckor på olika underlag. Rätt odramatiskt och rentav roligt. Möjligen har jag det där satans körkortet innan nästa skottår.

Hursomhelst, nu var det ju inte det jag skulle skriva om. I vår lilla trupp fanns iallafall en kvinna som var hyfsat nära mig i ålder, också tvåbarnsmamma.

Efter en halv arbetsdag på övningsplatsen styrde vi stegen mot bussen söderut. Jag uttryckte min fascination över att hon var uppe och hoppade och sladdade runt 3 månader efter bebisleverans, men hon verkade helcool och vi tjattrade på.

Efter att ha avhandlat första spädistiden (min hemsk och kolikig, hennes chill med bebis som sov 22h/dygn) pratade vi vidare om just den första tiden. Hon berättade om en kompis till henne som var ensamstående och som hade en gaphalsig kolikbebis där hemma (alltså medlidandet jag känner med henne…MASSIVT <3). Tydligen var det så att hon gick ensam genom graviditeten på grund av att den som hade stått för xy-kromosomerna inte delade entusiasmen över en avkomma (obs jag vet NOLL detaljer om det – det kan ha varit ett one night stand for all I know).

Hursomhelst, fan vad jag svamlar, så sa tjejen jag körde med:

-Jag hade aldrig behållit ett barn om jag var ensamstående, inte om jag bodde här. Aldrig.

Min halkbanebuddy kom alltså från Ghana ursprungligen men var gift med en svensk man som hon hade två barn med. Och så kom vi in på att prata om hur det funkar i Ghana.

Där är det faktum att man sätter en unge till världen inte ens ensak. I två månader efter förlossningen gör den nyblivna mamman ingenting annat än att amma och vila. That’s it. Amma och vila. Systrar, mamma, svärmor, mostrar, fastrar, svärsystrar – en hel arsenal av besläktade kvinnor assisterar och avlastar. De handlar, lagar mat, städar, tvättar, nattar och passar upp.

Jag har hört om liknande upplägg från min före detta granne som kommer från Bosnien. Den första tiden avlastas den nyblivna mamman maximalt. Alla hugger in utan att blinka.

Och där satt jag på linje 14 mot Fruängen och tänkte på min egen första tid. Och innan jag skriver vidare ska tilläggas att jag har världens finaste föräldrar som alltid, alltid ställer upp i vått och torrt.

Men första tiden hemma, efter att Johan hade gått tillbaka till jobbet, kände jag mig stundtals som den moderna tidens mest ensamma människa. Där satt jag i min amningsfåtölj, timme ut och timme in i sällskap av min ständigt missnöjda avkomma, miljoner hormoner och en tvådimensionell Malou von Sievers i sin ombonade soffa. Varm, lagad mat och en stunds vila var lika otänkbart som en hemorrojdfri ändtarmsöppning.

Kompisar tittade såklart förbi, men det är ju inte så att man ba’ ”hej, kul att du är här, jag går och knoppar nu. Och förresten, kan du gå och handla och laga lite mat. Och dra på en kulörtvätt när du ändå är i farten”.

Fast egentligen är det kanske precis det man borde ha gjort. Hade en kompis bett mig om det när jag kikade förbi hade jag ju inte tvekat en sekund.

Det är såklart så att förutsättningarna ser annorlunda ut här mot i Ghana. Men också skillnader i vår själv-är-bäste-dräng-mentalitet versus ett mer kollektivt ansvar. Det finns något så djupt sympatiskt med det helt självklara sättet att sluta upp och stötta en nybliven mamma i en av livets mest utsatta och prövande stunder. Där har vi något att lära.

Hur var er första tid? Hur hade ni velat att den var?

Mira leker, Morris leker och mor är förvirrad

16 augusti 2016 5 kommentarer
Fiasko / Tapperhet

Annonsen laddas.

Att det är svårt att hänga med i leksvängarna ibland, det vet vi ju sen tidigare fiaskon. Man skulle kunna tro att det ska vi bättre med åren på grund av att 1. en äldre avkomma har något mindre godtyckliga regler kring leken 2. en yngre avkomma ser och lär av den äldre 3. man som förälder har lärt sig att förstå godtyckliga lekar bättre.

Men icke. Ingen av punkterna ovan kan anses uppfylld och därför fortsätter missförstånden och därigenom de lekrelaterade känsloutbrotten att dugga tätt.

Härom morgonen hörde jag illvrål från vardagsrummet när jag försökte göra mig anständig framför badrumsspegeln. Vrålet övergår under min korta vandring över till till gråt och jag hittar en vansinnig och uppgiven Mira på vardagsrumsgolvet med ett stycke lillebror kravlandes på kroppen.

Det jag i detta läge kan läsa in utan vidare förklaring är att Morris inte har hajjat galoppen (det är ju i vanlig ordning en hästrelaterad lek som pågår). Jag försöker lugnt och sansat (har som den goda förälder jag är läst in mig lite på lågaffektivt bemötande) ta reda på exakt vad som har gått snett.

Och svaret på den frågan är: allt. Allt har gått snett. Mira försöker mellan hulkningarna redogöra för förloppet:

-Jag red på en häst och sen var jag hästen och en osynlig ridare satt på mig och red och då kom Morris och skulle rida på mig fast det satt ju redan en osynlig ridare där och då kan ju inte Morris rida på mig fast jag är ju hästen och jag HAR EN OSYNLIG SOM RIDER PÅ MIG och då kan inte Morris sätta på filt och sadel FÖR DET FINNS JU REDAN. Och jag skulle gå ut i hagen och ge hästen HÖ.

Oookej. Morris var ju inte bara fel ute vad gäller att se och identifiera denna osynliga ryttare. Han lekte dessutom fel lek: wrestling, vilket råkar vara hans favoritlek. Att tackla och liksom bodyjumpa häst eller osynlig ryttare är inte ett givet eller särskilt uppskattat inslag i Miras hästlek (vilket jag verkligen förstår).

Och mitt i denna dramatiska härva står jag och mitt pedagogiska förfall och ba’ jahopp. Försöker förklara för Morris att Mira inte vill att han brottas med henne/hästen varpå Morpan Mayhem börjar veva och fäkta och tackla luften i stället (ej särskilt lågaffektivt). Jag föreslår för Mira att hon kan få vara ifred i hennes rum och leka men hon ska prompt husera i vardagsrummet.

Mor lyckas alltså skapa noll goda förutsättningar för harmonisk lek. Morris börjar gapa om att vi ska titta på ”motoschyklaj” på Youtube och Mira vill att jag kommer in i hennes rum (utan Morris) och leker med henne.

Och mor försöker än en gång slå knut på sig själv och känner sig – som så många gånger tidigare – förvirrad och otillräcklig.

 

Med barn i butiken

12 augusti 2016 Skriv en kommentar
Drama / Fiasko / Tapperhet

Annonsen laddas.

Harpan river på Hemköp

Lyckligtvis kom ingen person till skada och personalen var enligt utsago otroligt hjälpsam. 

Gärningsblöjan försattes ej på fri fot efter händelsen.

Nattning pågår

7 augusti 2016 9 kommentarer
Fiasko / Kris / Tapperhet / Tips

Annonsen laddas.

Jo, man har ju lite att återställa på rutinfronten så att säga. 

Jag (Tessan) är ju inte särskilt rutinmänskligt lagd (kan man ens säga så?) och har njutit av att under fem veckor freestajla lite. 

Men nu vankas en verklighet och vardag runt hörnet och denna sista, ljuva vecka ska således vigas åt att vrida om våra rubbade, inre klockor i enlighet med föris och jobbets. 


Just nu nattar jag Mira som kramar ur det sista av My Little Pony innan Mor Blund trycker på stopp. Klockan är typ 21.00. Noll tecken på trötthet. Morpan vaknade klockan 09.00 idag och har skrotat lunchvilan och slocknade förvånansvärt nog redan vid 20.30. Dagen innan slog ögonlocken igen runt 22.00. 

Inte mycket ordning på torpet som ni hör. Men nu återstår väl bara att väcka de små liven tidigare så att de rimligen blir trötta tidigare. Vilket innebär att vi måste gå upp tidigare. Vilket känns lika lockande som att hångla med en bålgeting. 

Skulle min kropp få välja fritt skulle jag nog hamna i en rytm där jag lägger mig runt 24.00-02.00 och vaknar 08.00-09.00. Jag är ingen hardcore nattuggla men älskar ändå timmarna när kväll blivit natt. Jag har naturligt mycket energi då och känner mig kreativ och klar i knoppen. Heh, det har ju dock utplånats/vridits om lite sen den dag Mira och senare Morris kom till jorden. 

Hur funkar ni? Älskar ni rutiner och arla morgnar? Har ni nåt småbarnshack för att återställa ordningen? 

Annonsen laddas.

GODMORGON SOLDATER!

25 juli 2016 12 kommentarer
Drama / Tapperhet / WTF

Annonsen laddas.

Klockan är 05

Nån gång i Harpans späda barndom skrev jag att han gärna drog sig om morgnarna. 

Well. Sen dess har det inte hänt igen. 

Panik i parken

24 juli 2016 17 kommentarer
Drama / Fiasko / Hjältedåd / Kris / Tapperhet

Annonsen laddas.

img_7613-1.jpg

Alltså HUR gör ni, ni chillföräldrar som kan stå och luta er lite ledigt mot ett staket eller en förbannad gungälg och vinka och le lite uppmuntrande på avstånd när ni är i parken med era avkommor? Jag har sett er med egna ögon medan jag själv kutar som en starrig bäver mellan barn 1 och 2 som på varsitt håll försöker välta parken.

Medan Morris försöker cykla ropar Mira panikslaget från taket på klätterställningen där hon lyckats trolla sig upp. Medan jag efter explosiv sprint hjälper tösabiten ner vrålar Morris att han vill ha fart på gungan. Jag försöker locka med mig Mira till gungorna för att liksom samla flocken men då ska hon prompt baka sandcupcakes på andra sidan parken. Morris insisterar på dårhög fart och tjuter förtjust. Mira tjuter (inte förtjust) från sandlådan där hon har skådat en geting (hon är livrädd för de gulsvarta rackarna). Jag säger till Morris att jag måste trösta Mira varpå Morris blir lika arg som den geting som nyss sabbat Miras bakning. 

Jag trollar fram en boll och passar Morris. Mira blir arg för att hon inte fick första passen. Jag lovar att hon ska få första passen nästa gång. Jag infriar mitt löfte som den rättvisa mor jag är och då blir Morris arg. Och så vidare i all oändlighet. 

Morris vill åka sparkcykel med min hjälp och Mira vill att jag ska se på när hon gräver med grävskopa. Morris ska upp i storbarnsklätterställningen och behöver 100% tillsyn medan Mira trillar i andra änden av hängbron.

När jag tillslut får med de två genpoolerna till samma parkaktivitet bråkar de om samma gunga. Of course. 


Milt uttryckt kan man säga att jag tycker parken är lite småtrist. Grovt uttryckt kan man säga att jag hatar alla parker i hela världen nu och för alltid. 

Semesterdag 3 & 4

15 juli 2016 4 kommentarer
Drama / Glamour / Husmorstips / Tapperhet

Annonsen laddas.

Ösregn. Tre vuxna, två barn och en blöt hund på 50 kvadrat. Mygg ute. Flugor inne. Sol och drinkar på Facebook. Äventyr på Insta. Osunt avis.

Annars allt bra.

Malte ville bygga ett slott. Jag mindes min barndoms kartongbyggen och funderade lite över hur vi skulle hitta lämpligt byggmaterial. Men det var inga problem, hehe:

Boxvin ftw

Jag återupplivade dessa byggklossar av varierande bouqué och kvalité och klädde dem i ritpapper. Som vi skulle rita lite på sen. Ingen ville rita.

För övrigt har Harpan förkylningsastma igen men tack vare era fina tips så går det ändå riktigt bra! Och han vägrar numera tratten, han inhalerar direkt på munstycket, som den värsta sängrökaren.

Och nu ber vi tillsammans för att resten av den svenska sommaren blir solig. Please.

Semesterdag 1 & 2

12 juli 2016 Skriv en kommentar
Drama / Kris / Tapperhet

Annonsen laddas.

Borde egentligen fira mig själv för att jag trots åskhuvudvärk och packningskaos lyckades få med mig 300 ostängbara väskor, påsar, stövlar, en cykel och så potatisen, samt dessa två herrar in i bilen till landet: 

Harry och Malte

Packning för två veckor on the road toppat med bröderna Bråk. 

Men till Singö kom vi och här har vi förlänats med åska, dunder och brak. Störtskurar, mera syskonbråk och endast en mycket svag mobilsignal. Samt ett datorhaveri. 

Det ser alltså ut att bli en sån där riktig, högupplöst barndomssommar, som smakar smultron och nattar oss till vågskvalp. En sån där utan wifi, som bara vuxna minns.

Fortsättning följer. 

/Sofia