Tapperhet

Rätten att få klaga

17 augusti 2017 53 kommentarer
Fakta / Hjältedåd / Tapperhet / Tessan / WTF

På förekommen anledning tänkte jag försöka formulera ett inlägg om hur jag tänker kring det här med att gnälla/beklaga sig över att vara gravid.

På mitt förra reklamationsinlägg fick jag en kommentar som fick dessa redan smårabiata gravidhormoner att blossa upp ordentligt.

 

Det handlar alltså inte om något personligt påhopp, och jag förstår delvis hur Sandra, som skrivit den välformulerade och reflekterande kommentaren tänker. Jag är inte heller förvånad över att en sån kommentar kom på den typen av inlägg jag skrev. Däremot blir det bara ännu tydligare att mentaliteten kring graviditet, förlossning och föräldraskap kommer med sitt ramverk som vi kvinnor bör förhålla oss till. Och klagan och frustration inryms uppenbarligen inte däri.

 

För det är minerad mark. Eller välsignad, snarare. Dessa 9 månader av väntan på sitt ofödda barn bör icke skildras på något annat vis än i ord av tacksamhet, ödmjukhet och acceptans.

 

Sandra skriver bland annat såhär (saxat ur kommentaren): Du är en av de som har välsignats med gåvan att kunna bli gravid, och få uppleva hur ett litet liv växer i magen. Tyvärr är det inte alla förunnat.

 

Sandra har naturligtvis helt rätt i det. Men här kommer en väldigt krass tanke: vi är däggdjur med förmågan att bära och föda barn. I alla fall de flesta av oss. Många hävdar att själva barnaproducerandet är den huvudsakliga meningen med vår existens, alltså något som de allra flesta gör under sin livstid. Självklart är varje barn unikt och – ja, ska vi kalla det en välsignelse – för en familj att berikas av. Men det föddes under 2014 114.907 barn (enligt SCB) bara i Sverige så själva fenomenet med graviditet och barnafödande är ju hyfsat vanligt och faktiskt inte få förunnat.

 

Jag har själv nära vänner som har kämpat med IVF-resor, snåriga adoptionsprocesser och vansinnesfrustrerande surrogatförlopp. Men, det är inte för dessa jag primärt skriver. Främst för att jag inte är förmögen. Oavsett min empatiska förmåga kan jag aldrig, aldrig förstå vad de har gått, eller går igenom, än mindre försöka sätta ord på det. Men jag tänker på dem, lider med dem, känner med dem och beundrar deras styrka. Och jag tror och hoppas att de finner tröst, mod och styrka i forum där människor med liknande erfarenheter kan mötas och enas.

 

Men nu tillhör jag den övervägande majoritet som kan bära och föda barn. Till och med upprepade gånger. Varje graviditetsbesked har varit otroligt glädjande och omtumlande, så även denna tredje gång. Och jag är innerligt glad över att en ny familjemedlem snart ska ansluta sig till vår lilla klan.

 

Och jag är också innerligt trött på att vara gravid. Jag har varit gravid i 258 dagar och nu återstår 22 dagar till BF, vilket lika gärna kan bli 37. Jag har frivilligt gått in aktivt för att bli gravid och är alltså helt införstådd i att det är självvalt. Jag har genom två tidigare graviditeter fått erfarenheter som gör att jag delvis vet vad en graviditet innebär. Men, kroppen är ju finurligt funtad och alla som själva varit med om det, vet att man också glömmer/förtränger en hel del. Även nu, inför en förestående förlossning, kan jag omöjligt minnas hur en värk verkligen känns.

 

Och, som det skulle visa sig, har inte den tredje graviditeten varit som de två första, utan betydligt mer påfrestande, i synnerhet som höggravid, vilket jag har valt att skriva om här i bloggen. För precis som med allt annat obekvämt vi har valt att skildra här vet vi att det finns många som finner styrka, pepp och tröst i våra delade erfarenheter.

 

Det jag för mitt liv inte förstår är VARFÖR det skulle vara problematiskt att få beklaga sig som gravid? I synnerhet som det i väldigt många fall kommer med ett smörgåsbord av sidoeffekter som rakt upp och ner är svinjobbiga att tampas med. Absolut, sett i relation till att resultatet av en graviditet är ett helt ovärderligt barn, kan sura uppstötningar ses som en vansinnesliten bagatell. Samma sak med foglossning, svampigt underliv och skenande hormoner. Men att man som kvinna förväntas förbise och bara svälja dessa i vardagen jäkligt påfrestande inslag, är ju helt orimligt.

 

Svamp är svinjobbigt som ickegravid. Sura uppstötningar likaså. Konstant ryggvärk och illamående kan sänka den tappraste. Och det är ju helt okej att känna sig negativt påverkad över i vanliga fall så varför skulle det inte vara okej att beklaga sig över allt detta sammantaget som gravid?

 

Jag tänker snarare att om det är någon gång man har ett 40 veckor långt fripass till klagovisor, jämmer och frustrationsyttringar, är det som gravid. Trots att det är självvalt och att frukten av ens väntan är svårslagen.

 

Vi vinner ingenting på att bita ihop, vara idel tacksamma och lida i tystnad. Att inte klaga för att verka otacksamma. Att en graviditet innebär en påfrestning för kroppen är ingenting att hymla om, än mindre förminska. Lägg dessutom till att man som gravid kvinna ska behöva känna oro för en förlossningsvård i fritt fall och förlossningsskador som viftas bort och bagatelliseras.

 

Nä, för fan. Här kommer inte knipas käft, gravid eller inte. Och det har ingenting med tacksamheten och glädjen över mitt framtida barn att göra.