Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

Kiss, balett och tre hantverkare

Idag har jag gjort två saker som inte hör till vanligheterna:

1. Kissat i en hink som tidigare innehållit grekisk yogurt.

2. Köpt ett 3-gångersklippkort på något som liknar balett. Som om det inte vore utmaning nog ska man göra det tillsammans med en bebis hängande på magen.

”Men varför i Jesu namn har fruntimret kissat i en hink?”, kanske ni tänker, men formulerat i helt andra ord för ingen människa yngre än 150 år uttrycker sig så. Jo, vi har haft handy men här som har lagt nytt golv i vårt badrum. ”Nu kommer ni junte kunna använda muggen, det är ni med på va?” förklarade hantverkartrion i morse medan jag övertrasserade min koffeinkvot. Då var min reaktion ungefär såhär (spola fram till 3:40).

Men redig som man är har jag alltså pinkat i en hink istället. Jag stod faktiskt en stund och flurade på om jag föredrog hink eller Morris tigerblöja, men valet föll på hink av prestandaskäl. Jag vet inte om man kan förvänta sig att en blöja i storlek 3 (4-9 kg) mäktar med en vuxen kvinnas laddning och jag kände mig inte sugen på att där och då go all experimental.

Som svar på varför i helvete jag har betalat för att gå på ett träningspass som inte kommer att innebära annat än den renaste formen av förnedring, det kan jag faktiskt inte svara på.

Vad är styrka, egentligen?

Dags att ta upp det här med duktighetsmanin igen. Jag får nämligen rabies över den nordiska (?) normen som säger att det är en skam att ta en Alvedon om man har ont, en skam att ta sig själv och ungarna till doktorn, en skam att säga till när man inte orkar mer. Det ska tigas och lidas, även 2014.

När ska vi börja ta hand om oss själva, undrar jag?

Fick ett mejl i ämnet, från en kompis:

En grej som slagit mig i samband med detta är hur kvinnor med ”lätta” förlossningar, med det menar jag snabba sådana, utan komplikationer och bestående men och som sedan studsar ur förlossningssängen direkt ner i spagat, ofta får kommentarer som: ”superkvinna”, ”hjältinna”, ”urstark”.

Det sänder underförstått jäkligt jobbiga signaler till oss andra mindre genetiskt lyckosamma kvinnor, som har svårare att föda barn.

Varför är det så? Varför är det så hyllningsvärt att föda ”naturligt” och utan att kanske ens skrika? Vad är egentligen naturligt nu för tiden, förresten?

Ingen förlossning är väl direkt skön, och alla är olika. Alla människor upplever inte smärta på samma sätt, men varför anses man vara starkare om man tillhör gruppen som har turen att få ”enklare” förlossningar, när det egentligen borde vara tvärtom?

Som Metrokrönikören Hillevi Wahl skrev en gång efter att ha sprungit Björkliden Arctic Mountain Marathon i snöstorm:

De största hjältarna var inte de som sprang in först, utan de som klarade sig längst ute på fjället i ovädret.

På IKEA i andra trimestern

Igår fick jag alltså infallet att åka till IKEA med uppdraget att införskaffa en vardagsrumsmatta (170 x 240 cm och ”lättburen”, VAD tänkte jag på?) samt en stekpanna. Att det var ösregn, löningslördag och att jag dessutom är gravid och folkilsken hade jag glömt bort på nåt sätt.

Mitt amazing race startade i alla fall med en seger – jag körde rätt i alla filer och behövde inte vända nånstans. Det är både stort och ovanligt för att vara jag. Därför gjorde det inte så mycket att jag och resten av norrort irrade runt och letade efter parkeringsplatser sen. Jag ställde mig till slut på sniskan halvvägs inne i nåt buskage. Seger nummer två! Enligt mig alltså.

Väl inne i Minotauros labyrint snitslade jag mig svettig mot matthörnan, i enerverande maklig takt bakom familjer som förlagt sin långsamma lördagspromenad till just IKEA. Höll på att avlida av stekoset från restaurangen, störtade ner för trappan och hittade stekpannehörnan.

Där insåg jag att jag hade glömt vilken sorts stekpanna vi skulle ha. En gubbe korsförhörde en anställd länge och väl om de olika funktionerna hos en viss stekpanna och hur modellerna skilde sig från varandra. Tjejen gjorde tappra försök att svara vänligt. Jag började få huvudvärk, tog en stekpanna ur en trave och morrade vidare.

I matthörnan var det familjegräl och totalstopp i kurvan mot bäddtextil. En mamma och en pappa gafflade om vem som hade glömt mäta vardagsrummet hemma, om vem som har julen i år och varför i helvete de åkt till IKEA på en lördag. Jag kände den djupaste djupa tacksamhet för att jag lämnat man och barn hemma. (Seger nummer tre.)

Haffade utvald matta och kände mig sjukt nöjd, trots trasig kundkärra och ryggsvett. Så nöjd att jag började tänka på ALLT ANNAT MAN SKA PASSA PÅ ATT KÖPA NÄR MAN ÄNDÅ ÄR HÄR. Och det var väl ungefär här jag borde ha hejdat mig.

Men nä. Hetsig, gravid kvinna plöjde textil, förvaring, julpynt och vita servetter som ett hungrigt tryffelsvin, slitandes i kärra med blytung mattjävel. Kom till kassan med något fler varor än avtalat, så att säga.

När jag scannat klart började kassasystemet skena och tugga kvittopapper och spotta ur sig detta:

Kvittohelvete

Personal tillkallades, som i sin tur tillkallade personal. Som i sin tur mixtrade med kassa och kvittorulle, flankerade av en alltmer otålig kundarmada med porslinstomtar, Paxsystem och skrikande barn. Ytterligare en anställd behövdes för att lösa kvittostrulet men my oh, my, vilka hjältar alltså. I den arbetsmiljön.

Naturligtvis hade jag parkerat i typ grannkommunen och dessutom packat allt i papperspåsar, trots att jag visste att regnet vräkte ner. Haha, alltså wtf? Det blir verkligen inget Nobelpris för mig i år, heller.

I bilen på väg till nästa anhalt (MAN MÅSTE JU PASSA PÅ NÄR MAN ÄNDÅ ÄR HÄR) råkade jag köra längs en cykelväg, oklart hur och varför. Plötsligt möttes jag av cykelskyltar som det stod ”Följ Järvastråket” på. Så jag gjorde det tills jag hittade en utfart och tuggade mig in i krypkön söderut.

Hem kom jag till slut, med lågt blodsocker och sprängade huvudvärk. Hetsåt en banan, var lättretlig och kraschade till slut i soffan. Sov i timmar, för att vakna upp runt 02 och äta resterna av en kexchoklad och somna om.

Aldrig mer.

PS. Men inne på det fashionabla modehuset Rusta träffade jag på vår läsare Maria, hon som ni hjälpte med maskeradtips i torsdags! Jag känner inte henne alls men hon kände igen mig och jag tror hon räddade mig dag faktiskt.

Morris vaknar. Morris vaknar igen. Morris vaknar än en gång.

Jag har upptäckt ett par nya frustrationsmoment sedan Morris gjorde entré i våra liv och tre blev fyra.

Det finns en företeelse som jag kan tänka är en stark bidragande faktor till att jag har bettskena numera. Det är det här med att familjens juniorer väcker varandra. Just nu är det den större som med väldigt jämna mellanrum väcker den mindre som dessutom är lättväckt utan dess like.

Till saken hör att Morris inte tar napp och därmed använder mig som napp vilket gör mig något begränsad rent fysiskt då jag inte bemästrar konsten att klona mig själv (än).

Detta ställs såklart på sin spets när jag är ensam med de små liven. De senaste 18 timmarna har det inträffat ett par situationer som fått mig att gnissla ner mina tänder till små trubbiga växtätargaddar:

Vi åker buss. Jag ammar Morris till sömns och har storslagna planer på att lägga ner honom i vagnen och låta bussen vagga honom ner i djup sömn. Mira sitter vid fönstret och ser eh..bilar på vägen. Förtjust tjuter hon att det finns bilar på vägen, i cirka 140 decibel. Morris vaknar.

Vi kommer hem efter vår utflykt och jag lägger mig i sängen för att amma Morris och söva honom inför eftermiddagspowernapen. Ser i ögonvrån hur Mira går in på toaletten. En minut senare deklarerar Mira högljutt att hon har bajsat ”och är klar”. Jag väser tyst till svar att jag kommer alldeles strax. Mira ropar lite högre att hon är klar. Jag väser ännu högre att jag kommer. Morris börjar röra sig oroligt. Mira börjar ruttna där på toalettringen och gastar nu att hon är klar. Jag går från väsande till tyst ropande och säger att jag kommer. Mira tycker att jag är en nonchalant, döv dåre och vrålar nu att hon är klar och att hon har bajs i stjärten. Jag börjar åla mig ur Morris grepp. Morris vaknar.

Klockan är 05.15. Miras fötter tassar över parketten. Jag välkomnar henne in till rummet och viskar att hon ska gå upp på pappas sida av sängen. Mira tassar runt till min sida av sängen och gnyr att jag ska bära upp henne. Jag sätter mig upp i sängen. Morris vaknar. Jag lägger ner Mira på Johans sida och försöker natta om Morris. Mira lägger sitt huvud ovanpå mitt och vill kramas. Jag försöker krama Mira och amma Morris. Nog för att tuttarna blivit lite ehm..längre och mer flexibla så finns det gränser. Förklarar viskande för Mira att jag måste ge Morris mat. Mira lägger sig och börjar snyfta och ropa efter pappa. Jag förklarar att pappa är hos Pelle. Mira struntar fullständigt i min förklaring och ropar än mer högljutt efter pappa. Morris chanser att somna om minimeras. Mina tänders chanser att hålla sig intakta minimeras också. Morris vaknar, Mira är vaken och jag är vaken.

Klockan närmar sig 08.30 och Morris börjar bli trött. Jag förklarar för Mira att jag ska lägga mig med Morris för att han ska äta och sova och kommer om en liten, liten, liiiiten stund. Det börjar bra, Mira hörs inte av och verkar leka på sitt rum. Mira smyger in i vårt rum med den där uppsynen som bara kan innebära en grej: hyss har begåtts. Jag frågar lugnt och stilla vad Mira har gjort och hon visar upp sina nymålade, blåa handflator. Jag fortsätter lite mindre lugnt och stilla och kommenderar henne att stå helt still för att inte färga av sig på allt och ingenting. Hon står still i tre sekunder och sträcker sig sedan efter de vita garderobsdörrarna. Jag fräser, nu helt olugnt och ostilla, att hon inte får röra nånting med sina blåa händer. Morris vaknar.

Johan sms:ar från sin herrklubbshelg och frågar hur vi mår. Jag samlar mig och svarar så snällt jag kan:

”Don’t ask. Ser fram emot att du kommer hem, så kan vi säga. Puss”

 
Det går inte så bra att välja glädje just nu.