Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

Jag är rädd för bebisbubblan

Jo, jag är rädd. Egentligen inte för förlossningen, BB-tiden eller stökeriet som blir innan man fått snurr på vardagen igen.

Nä, jag är rädd för tiden efter det. Tiden i hemmabubblan. När det har gått några veckor och man ”borde” vara lite stabilare i själ och hjärta, men kanske inte är det. Kanske har ett psyke i fritt fall och förtvivlan i tankarna. Som förra gången.

Här är min story från den tiden.

Efter en psykiskt tärande graviditet kunde jag inte se längre än till förlossningen, den händelse som skulle befria mig från hormonpåslaget som gav mig vanföreställningar, som gjorde mig skärrad för de mest osannlika scenarier och oändligt ledsen. Jag kände mig aldrig gravidstark och strålande, bara liten och rädd. Även om det inte syntes utåt.

Jag hade läst nånstans att om man är deprimerad som gravid så kan allt det försvinna efter förlossningen, att allt liksom läker ut då.

Så blev det inte.

När Malte var några veckor gammal och jag hade givit upp alla försök till amning smög sig det grå på. (För mig var det inte det svarta svart, snarare en grå sörja av livströtthet.) Malte var inte ett barn man kunde lägga ifrån sig, han sov bara på oss eller i en rullande vagn. Och sov gjorde han bara nån halvtimme i stöten. Själv sov jag inte alls.

I min hjärna surrade det som i en bikupa, dag som natt. Det var som att varvmätaren låg i topp hela tiden och att jag aldrig kunde slappna av, hur gärna jag än ville känna det där gosiga som alla pratade om. Stressen över att inte kunna amma (”som är det bääästa för barnet” – tack hej) och paniken över att han när som helst skulle börja skrika, hade försatt mig i nåt slags överhettat stand-by-läge där allt – allt – gick ut på att förekomma alla tänkbara såna situationer.

En eftermiddag kom Magnus hem med andan i halsen. Han hittade mig sittandes i soffan och Malte liggandes bredvid mig, lugn och fin. Men resten var kaos. Malte hade haft ännu en skrikdag och inför hans magvärk/utvecklingsfas/whatever hade jag känt den totala maktlösheten.

Jag.Kan.Inte.Trösta.Mitt.Barn.

Det tunga soffbordet hade jag vräkt omkull, kaffekoppar låg krossade på golvet och i min förtvivlan hade jag till och med rivit sönder mina kläder.

Jag har fått hjälp att minnas detta. Jag hade rivit mig och hade skärsår på armarna. Och jag hade tydligen ringt Magnus.

Det enda jag kunde känna var att jag måste bort – dö – för att min familj skulle kunna överleva. Att de skulle ha det bättre utan mig var en övertygelse som satt i under en lång tid innan den till sist försvann med hjälp av samtal hos BUP, Psyk och med medicin, som jag först efter ett och ett halvt år vågade ta.

När jag var liten läste min mamma en hästbok som hette Prins räddar Pyret för mig. I den får fölet Pyrets mamma någonting jämförbart med en förlossningspsykos och överger sin unge, som tack och lov räddas genom anknytning till hästen Prins. Det här var min enda bild av en post partum-depression/psykos, bilden att mamman inte vill ha med sitt barn att göra.

Men det ville ju jag. Jag skyddade Malte med näbbar och klor men trodde att det var mig han skulle skyddas ifrån. Så jag förstod inte att jag var sjuk.

När jag hade mina värsta dippar kunde jag panikrusa mot dörren, försöka skada mig fysiskt på olika sätt, gå upp mitt i natten för att på fullt allvar rymma eller ligga vaken i mörkret och planera den bästa utvägen, för mig. Och nästa dag kunde jag vara fullt fungerande och till synes frisk.

Den här graviditeten, som inte ens hade kommit i fråga utan medicinering, har varit något helt annorlunda. Jag har känt mig som mig själv och jag har kunnat skratta åt saker. Jag har orkat träffa kompisar. Jag har kunnat värja mig mot idioter och mina egna tankar. Jag har faktiskt njutit.

Jag har varit inskriven hos specialistmödravården som har lyssnat och lotsat. Vi har tagit fram en plan för hur eftervården bör se ut för mig. Ingen amningshets, med andra ord. Jag känner en oerhörd trygghet.

På kylen här hemma sitter nu en lista med telefonnummer till olika akutenheter för psykiatri, i fall att. Magnus och våra anhöriga vet vad som gäller. Så mycket talar för att det inte ska behöva bli som sist, även om jag är rädd.

Idag är jag till och med glad över att jag har fått gå igenom en psykos. Den har givit mig mer empati och förståelse för psykiskt lidande generellt. Och den gjorde att fallet inte kändes fullt så hårt sen, när jag äntligen fick gå tillbaka till mitt älskade jobb bara för att bli uppsagd och arbetslös efter några månader. Man tar sig upp helt enkelt, för att man kan.

Jag tror, precis som författaren Helena Askén säger, att vissa av oss har en större biologisk sårbarhet och reagerar lättare på hormonsvängningar. Om du är en av dem som lider av PMS och planerar graviditet eller mår som jag gjorde, se till att bli hjälpt nu. Gör inte som jag och godta barnmorskans ”det är normalt att känna sig nedstämd” om det inte gör dig tryggare.

För det är inte normalt att ha så ont i själen att man faktiskt vill dö, i synnerhet inte medan man skapar ett liv.

Dagens bärs

Dagens bira

… ska personalen på Karolinskas specialistmödravård ha. Igår vid en vanlig kiss- och blodtryckskontroll upptäckte de att jag tydligen har skaffat mig havandeskapsförgiftning (det ordet alltså, det känns som nåt man får av typ flugsvamp), och omedelbums tog fler prover och styrde upp återbesök och grejer.

Det är en lindrig form jag fått antar jag, för jag känner mig ändå ganska okej och min lilla hyresgäst mår enligt CTG-kurvan som en tonåring på Summerburst. Alles klar, med andra ord.

Det är ändå sjukt läskigt att man kan knalla runt och må bra (så bra man kan i vecka 38) och ändå ha ett blodtryck som en aggressiv hockeytränare i slutminuten. Som doktorn själv sa: ”det är en lömsk attan till åkomma det här.”

En lömsk attan. Därför blir det provtagningsbonanza som inför ett Tour de France veckorna framöver. I love noggrannheten och vaksamheten från personalen i detta. I love vården.

PS: vilka som däremot borde få evig havandeskapsflugsvamp upp i tandhalsarna är de hoarders till patienter/anhöriga som formligen gör ett trash vortex av väntrummet på KS. Matrester, klädhögar, plastkassar och gamla kvarglömda (?) urinprov lite här och var. #myyz.

En intressant tid för en snorfobiker

Jag har två fobier: mekanofobi och snorfobi.

Mekanofobi är rädsla för stora mekaniska föremål och är ändå hyfsat lätt att undvika, så länge jag inte går på mina kontroller på MVC på Karolinska sjukhuset, som numera är norra Europas största byggarbetsplats. Grävmaskiner* och byggkranar i rörelse = en liten bit av döden för mig. Faktiskt.

Snorfobi (finns säkert nåt medicinskt ord för det, vågar inte kolla) däremot, är lite mer utav en utmaning i så här februari. Ge mig blod, kräks, bajs och avslag – inga problem. Men be mig inte att snyta ditt barn, för då dör jag.

Hela familjen Spanos/Falk har nu varit sjuk i snart tre veckor och trots att jag tänker positiva KBT-tankar och får möta min skräck (ehm, nåja) varje gång jag snyter mig så blir inte upplevelsen angenämare.

Mitt livs värsta snorupplevelse var i alla fall tveklöst när jag i julas hjälpte Maltes 4-årige kusin att snyta sig. Han fräste loss och där stod jag med en alldeles för snålt tilltagen pappersbit och liksom förlöste den stackarn från nånting ur Monsters Inc. Jag blev stående paralyserad med allt gegg i mina händer medan kusinen studsade vidare. Jag glömmer aldrig den snorchocken.

Kort därefter fick Malte en burk med sånt där slajm man leker med, i julklapp. Den är numera nedsmusslad i soporna och på väg till nåt stackars kraftvärmeverk.

Lite virusfri vår nu, tack.

* Okänt ursprung för denna fobi. Tycker mig ha obehagliga minnen av boken Grävskopan Amanda, men hon var väl snäll? Mer troligt är traktorgalningen i filmen Strul från 1988, hehe. Jag borde verkligen släppa det här nu.

Karl den X Gustav, gå och duscha

Tåget över Stora Bält

(Originalmålningen gjordes av Johan Filip Lemke och den digitala versionen kommer från hd.se.)

Vintern 1658 må ha kallats ”den lilla istiden”, soldaterna må ha varit utsvultna och klädda i allt annat än funktionskläder. Men sorry dudes, att knalla över Stora Bält för att visa danskarna var skåpet ska stå är liksom ingenting mot att höggravid och sjuk streta i snöbyarna för att lämna en obstruerande, folkilsken bläckfisk på föris.

Så ära den som äras bör. Dagens bärs till alla oss som klarat marschen.