Tapperhet

Jag vabbar ihjäl mig

9 februari 2017 25 kommentarer
Drama / Glamour / Hjältedåd / Sofia / Tapperhet

Åtminstone känns det så när storebror och lillebror växeldrar i arbetet med att hålla bacillfloden i en jämn ström. Är det egentligen inte meningen att man ska försöka ha ett jobb när man har småbarn?

Klämd mellan arbetets prestationskrav och vårdkarusellen här hemma sitter jag på riktigt ganska uppgiven vid (det smuliga) köksbordet och funderar på om det verkligen är möjligt att hålla både sig själv, sina barn och sina kollegor nöjda och belåtna synkroniserat?

Den omedelbara och ohärliga känslan av att ABSOLUT INTE RÄCKA TILL NÅGONSTANS pågår här. Och då är vi ändå två arbetande i hushållet, som kan turas om hemma.

Jag brukar peppa mig själv med att det inte blir värre än så här. Alltså, småbarnsåren peakar väl på sätt och vis nu med en 2-åring och en 5,5-åring. Det kommer att bli vinter igen och nya vabdagar. Okej, det kommer att bli andra så kallade utmaningar men – kidsen kommer inte att vara 2 respektive 5,5 år för evigt. Harpan kommer troligtvis inte att skrika ut sina känslor för evigt och behöva hjälp med typ allt trots att han ändå är så stor och företagsam att han kan rymma, sabba saker och slå sig på luften.

Men just nu skulle jag behöva en kram och lite uppmuntran. För när jag tänker på tillvaron, denna jobba/vabba/vobba-tillvaro som delas av så många andra där ute, så tänker jag att vi är så inihelvete starka som ändå fixar det här. Det blir inga tv-sända Nobelpris till oss men vi drar faktiskt runt både familjelivet och BNP, trots att det egentligen inte borde gå.

Originalbild: Disney
Originalbild: Disney

 

Jag har strukit min första pärlplatta!

6 februari 2017 9 kommentarer
Eufori / Hjältedåd / Sofia / Tapperhet

Alltså fattar ni?! Jag har inte bara pillat ihop mitt första pärlplattemotiv sen -83, JAG HAR DESSUTOM STRUKIT DEN SJÄLV. 

Som värsta vuxenmänniskan som får hantera ett strykjärn. Naturligtvis fick jag googla ”stryka pärlplatta” innan. Hamnade på Pärlplattor.nu (doh) och fick baskunskaperna där.

Min första pärlplatta!
Det här är alltså ”Diamantskallen” i Ben10, detta fladdriga och svishsvoshande barnprogram som för tillfället utgör fonden i mitt liv. 

Jag fick inte välja motiv själv, om ni undrar. 

Men detta har ju öppnat dörren till en kreativ isoleringscell, kan jag känna. Från och med nu ska jag tillverka alla mina smycken och kläder av pärlplattor. Japp. 

JAG KLARADE DET!!!!!!!!!!

15 januari 2017 5 kommentarer
Bajs / Drama / Fakta / Fiasko / Hjältedåd / Kris / Tapperhet / Tessan

Johan är hemma efter 8 dagar (ÅTTA DAGAR) på vift. Man kan väl säga att såväl vi som hemmet har varit i bättre skick, men vad gör väl det när kvartetten äntligen är samlad igen.

Huvudsaken är ju att vi har klarat oss igenom denna oändlighet med hälsan och förståndet i behåll.

Ja, alltså, eller vänta. Hälsan har det väl varit sådär med, givet att kräksjukan har präglat i alla fall 5 av 8 dagar. MEN NU ÄR SAMTLIGA FAMILJEMEDLEMMAR FRISKA OCH FAN I HELSKOTTA OM JAG JINXAR NÅGOT NU.

Förståndet, well, allt är ju relativt. Jag frågade Mira och Morris idag om jag har varit arg mycket. Mira flurade en stund och svarade ”några gånger, fast mest på Morris”. Och hon har ju helt rätt. Morpan driver mig till vansinne stup i kvarten med sitt maniska gränstestande och ja, jag kan ha tappat det vid ett par tillfällen. Som till exempel i lördags när vi åkte till ICA för att bunkra med lyxfrulle till dess att Johan skulle komma hem, samt ingredienser till (misslyckat) muffinsbak (såtillvida man inte gillar kompakta, stabbiga klumpar i muffinsform med en svag, men påtaglig smak av bakpulver. Säger ju det, man ska aldrig baka med barn. ALDRIG!).

Morpan gapar sig igenom hela shoppingturen och vill ”bonka” sönder allt med vår rullkorg. Helst vill han tackla hela butiken och riva ner varenda limpa och glödlampa men jag lyckas hålla honom i schack. Till dess att vi når kassan och han ställer sig vid slutet av bandet för att ”ta emot” varorna. Det vill säga kasta allt som rullar emot honom.

Mangon flyger. Jag säger till vänligt men bestämt. Trepacket bacon kommer farande. Jag säger till på skarpen. Muffinsformarna -swoooosh. Jag lyfter ner honom från avsatsen där man packar och går tillbaka till kassan för att betala.

Den lilla vesslan har inom loppet av 1,3 sekunder kravlat sig upp på avsatsen IGEN och jag ser liksom i slow motion hur hans hand närmar sig lådan med hallon, samtidigt som jag knappar in pinkoden. I samma sekund som jag med mitt myndigaste uttryck spänner ögonen i min vettvilling till genpool och säger NEJ typ såhär… (fast på svenska då)noooooo

…kommer hallonen farande med en elegant hageleffekt till följd av att plastlådan öppnas under luftfärden, och landar sedan med olika nivåer av krossskador på rullbandet.

Japp. Då tappade jag det lite, kan man säga. Såpass att jag svor och fräste och ryckte Morris godispåse och försäkrade honom och hela Sickla köpkvarter om att han minsann inte skulle få något godis. Med stirrig blick rafsade jag ihop alla varor och stövlade ut med gråtskrikande arvsmassa i släptåg.

morpan-gullig

Tur att han väldigt ofta är sjukt gullig.

Men ändå. Jag är på det hela taget väldigt belåten med min insats givet dessa risiga förhållanden. Så till den milda grad att jag tänkte klicka dem dessa ljuvliga puppor som belöning. Bara det att när jag väl skulle komma till skott hade min storlek sålt slut. Fuckelifuck. Är det någon som bara såhär råkar lura på ett par i storlek 40 så hojta (sannolikhet -4000).

bimba-y-lola

 

Nu ska jag hursomhelst ÄNTLIGEN kolla på The Affair. Om ni inte har sett den än – SE! NU!

TACK FÖR ALLA ERA GULLIGA HEJAROP FÖRRESTEN!

 

 

 

Morpan (och kräksjukan) strikes again!

11 januari 2017 11 kommentarer
Fakta / Fiasko / Gaser / Hjältedåd / Kräks / Kris / Tapperhet / Tessan / WTF

De senaste dagarna har bjudit på mycket som EJ har föranlett skratt. Kräksjuka, till exempel. Morpan bröt dock trenden idag när han fyrade av ett briljant svar, än en gång.

Varning! Detta inlägg kan innehålla överdrivna lagom mängder svordomar. 
Alltså det är något som händer när jag är själv med kidsen. Nånting havererar jämt (utöver mitt tålamod som jämt är nära kollaps). Jag har dokumenterat det åtskilliga gånger här på bloggen, bland annat här och alldeles nyligen här.

Den här gången har det varit (och är) ett något mer utdraget drama då barnens far är bortrest i ÅTTA JÄVLA DAGAR PÅ NÅN FÖRBANNAD BONUSKONFERENSRESA TILL JÄVLA KANARIEÖARNA (tack för oombedd aggressionsventil). Jag vet att det är vissa som läser nu och säkert bara: och, det är ju vardagsmat? Till er har jag bara en sak att säga: hjältar.

Hursomhelst, vi avverkade de första 60 timmarna hyfsat framgångsrikt.

Sen kräktes Morris. En kort stund efter att Johan hade skickat en bild på hans magnifika jävla havsutsikt.

I takt med att Morpans maginnehåll kom i retur ställde jag mentalt in alla veckans jobbmöten och aktiviteter. Mira ville prompt vara hemma i och med att Morris skulle få vara hemma, vilket också verkade rimligt ur smittohänseende.

Så nu har vi kräkts (Morris), ritat, brottats, kollat på Paw Patrol, bråkat, tvättat, diskat, medlat, skrubbat, brutit ihop (jag), ätit godis och härjat i ytterligare 50 timmar. Som straff för virusmottaglighet har Morris fått hjälpa till med saneringen av lägenheten.

morris-stadar

MENJAGFATTARINTEGREJEN?!?!?! Det är andra eller tredje gången något av barnen blir magsjukt när Johan är bortrest. När Morpan bara var ett halvår gammal fick jag dundra in till akuten med honom, Johan bortrest även den gången. Sen har det varit höstblåsor, tredagarsfeber och allsköns jävla virus som drabbar genpoolerna när herrn i huset är på vift.

Så sjukt jävla orättvist.

Så, varsågoda för glatt och peppigt inlägg, nu ska jag kolla någon lättsam komedi i sällskap med min godispåse.

Just det, höll på att glömma det som FAKTISKT var väldigt roligt idag. Än en gång lekte vi djurleken vid nattning och jag kommer med den inledande ledtråden:

-Djuret jag tänker på är ungefär lika stort som ett får.

-ORM! gapar Morris i falsett.

-Gris, säger Mira lite trevande.

-HAMBURGARE! kontrar Morris då triumferande. Följt av:

-KYCKLING!

Så, godnatt på er.

En perfekt lek för hela familjen!

8 januari 2017 11 kommentarer
Fiasko / Kris / Tapperhet / Tessan / WTF

Vi ägnar oss rätt ofta åt en lek här hemma. Leken går ut på att en person tänker på ett djur och delar sen ut ledtrådar så att övriga familjemedlemmar kan gissa. Leken går bra i 2% av fallen.

Först: Vi alla uppskattar faktiskt leken väldigt mycket, trots att förfarandet ofta lämnar en del att önska. Låt mig exemplifiera:

MIRA
-Okej, jag tänker på ett djur nu. Det är brunt, klättrar i träd, kan hänga i svansen och börjar på ”A”. Och Pippi har en sån, förklarar hon entusiatiskt.

Och man måste ju ge henne att hon delger VÄLDIGT BRA ledtrådar. Jag och Johan låtsas fundera medan Morris utbrister:

-HAJ!

Mira förklarar att det är fel (duh) och hetsar mig och Johan att gissa.

-Apa, svarar Johan alldeles för snabbt och Mira rasar över att han gissar rätt direkt.

Turen går över till Morris.

MORRIS
*tyst*

-MORRIS SÄG EN LEDTRÅD, gastar Mira.

-Nepp, svarar Morris nöjt.

Ooookej. Jag kickar igång leken genom att ställa frågor.

-Har djuret vingar? undrar jag nyfiket.

-Nepp.

-Så djuret kan inte flyga, bekräftar jag.

-Jo, svarar Morpan svävande.

-Lever det i vatten?

-Nepp.

-Är det stort?

-Nepp.

-Är det farligt?

-Nepp.

-Bor det i skogen?

-Japp. Nepp.

-Men bor det i skogen?

-Nepp.

-Vilken färg har djuret?

-Jag vet inte.

-*aaarrrrgh* Okej, men det har inga vingar men kan eventuellt flyga och lever inte i vatten och inte i skogen. Och det är inte farligt och det är inte stort. Lever det på savannen?

-Nepp.

-Är det randigt?

-Nepp.

-Är det en hund? en katt? ett marsvin? en kossa? en apa?

-Nepp.

-Har det stor…

-DET ÄR EN HAJ! jublar Morpan.

Vi andra:

are-you-kidding-me

 

Sen kommer turen till:

JOHAN
-Okej, det här djuret är ungefär lika stort som en hund.

-HUND, vrålar Morpan.

-Säg mer pappa, uppmanar Mira.

-Det är svart eller mörkgrått, fortsätter Johan.

-HUND, vrålar Morpan.

-En….varg? undrar Mira.

-Bra gissning, Mira! peppar jag och funderar febrilt.

-Djuret lever i Asien, förklarar Johan och jag undrar om han är helt omedveten om att våra barn inte ens vet vad Sverige är.

-HAJ, vrålar Morpan medan jag och Mira funderar vidare.

-Vilken bokstav börjar det på, undrar Mira.

-V, svarar Johan.

Vat the fuck, tänker jag och tittar frågande på honom.

-Det kanske är lite svårt…, konstaterar Johan.

-HAJ, vrålar Morpan.

-Okej, men ge oss flera ledtrådar Johan, säger jag.

-Det ser ut som en gris, säger han truimferande.

-GRIS, vrålar Morpan.

Mira och jag tittar frågande på varandra.

-Varan? försöker jag, då det är det enda djur på ”v” utöver varg som jag kommer på.

-Fel, svarar Johan.

Mira blir alltmer frustrerad. Mor likaså. Morpan är svinpeppad.

-Okej, det kommer från Vietnam, säger Johan resignerat som att vi alla nu kommer att svara i kör.

Jag glor på Johan nu och han inser att han är jävligt långt ute och cyklar.

-Okej, men det var ett vietnamesiskt hängbukssvin, säger han tillslut.

Jag:

wait-serious-now

 

Sen tar jag över med något normalt som exempelvis björn eller räv eller groda. Och tänker återigen att jag är den klart vettigaste i detta hushåll.

 

 

Sisyfos, Johan och jag

6 januari 2017 8 kommentarer
Fiasko / Glamour / Hjältedåd / Sofia / Tapperhet

Saker man gör varje kväll för sin egen sinnesros skull, trots att man vet att det är lönlöst. Till exempel…

… plockar upp (eller snarare schaktar ihop) alla miljontals legobitar och övriga leksaker när kidsen har somnat. Igen och igen.

Precis som Sisyfos, den där greken som… golade på nån och fick som straff att rulla ett stenblock uppför en backe. Och börja om. Kanske inte för att slippa trampa på lego, men ändå.

Och som Tessans man Johan. Han är också lagd åt det undanplockande hållet, till skillnad från just Tessan – och min Magnus. De skulle kunna sitta och fika hemma hos en patologisk hoarder och njuta av det.

Medan jag, Johan och Sisyfos föser undan klossar och röjer gångar i Duplot för att kunna chilla alls.

Spontant dras jag till charmigt röriga och ombonade hem (på bild), men skulle nog må som allra bäst i typ en igloo eller åtminstone ett minimalistiskt hotellrum med begränsade möjligheter till intryck.

Nu är ju den målbilden något av en utopiernas utopi när man har barn. Så jag föser och plockar och schaktar och flyttar och stuvar ett tag till, i mitt eget plast-Hades.

 Segerkänsla ändå

Sandwichfasen är här

3 januari 2017 7 kommentarer
Drama / Fiasko / Glamour / Hjältedåd / Kris / Sofia / Tapperhet

Jag spinner vidare på Tessans tema från igår om tidsoptimering. För denna jul insåg jag att jag nu nått den klassiska sandwichfasen i livet.

Ni vet, den ålder då man känner sig klämd mellan ansvaret för barnen och för de egna åldrande föräldrarna. Alltså, vi delar ju lika på barnansvaret jag och Magnus och mina päron är fortfarande vid liv och har varandra. Men, de börjar onekligen bli äldre och därmed skörare.

I mellandagarna fick min pappa köras till akuten på grund av återinsjuknande i lunginflammation. (Hösten har inte varit nådig, där heller.) Jag stod med en 1177-sjuksköterska i luren och försökte hitta nån lapp med min pappas fyra sista siffror i personnumret medan Harpan gastade och slängde sig runt mina ben. Hunden skällde, Malte tjatade om nåt medan Tom & Jerry slog ihjäl varann i rutan ännu en gång. Min mamma var också risig och febrig.

Så den som såg till att pappa kom till sjukhus var återigen jag. Inte för att jag ville leka superhjälte utan för att jag var den enda som insåg allvaret. Jag klandrar varken honom eller min mamma – de har ju fortfarande inte insett att de är 70+ och måste ta hand om sig på ett annat sätt.

Min pappa fäller träd, hugger ved och klättrar upp på taket för att rätta till nån takpanna då och då, och min mamma har inte suttit still sen hon föddes. I typ en isvak på 40-talet. Och när de går på fest är de sällan hemma före gryningen.

Men nu börjar villkoren se lite annorlunda ut. Akutpersonalen var bra och tydligen sträng, förmodligen utled på att gång på gång rädda livet på envisa skärgårdsgubbar som ”minsann inte ska till doktorn och tära på samhället”.

Egentligen tär denna envishet mer på de anhöriga, de som får bedöma hälsotillstånd och agera därefter. Och det är där jag (och alla andra tusentals döttrar, söner, makar och andra anhöriga där ute) är nu. I mackan av rådighet, ansvar och upplevt ansvar.

Nu mår alla bra. Farsan är utskriven och firade in nyåret som den värsta rockern. Mamma är frisk. Ungarna och Magnus är friska. JAG är frisk. Peppar, peppar osv.

Men så tänkte jag precis som Tessan, att nu får det faktiskt vara nog med sidospår för min del. Ingen mer tidsoptimering där jag tar exakt varje ledigt tillfälle till att trycka in ny kunskap eller producera mer. 

Jag kommer därför att tacka nej lite oftare till event och projekt utanför jobbet framöver. Försöka bromsa när andra hetsar och gasar. För har man barn har man tillräckligt att göra ändå. 

Fuck FOMO (fear of missing out). Lättare sagt än gjort i en (blogg)värld som ter sig som en högstadiekorridor. 

Men ändå.

Som Tessan skriver i en kommentar till sitt inlägg från i går: ”…MEN, mest av allt – detta är verkligen ingenting jag rekommenderar. Ingenting att sträva efter. För de naturliga pauserna, som t.ex. resan till jobbet är, bör man ta just till återhämtning, känner jag. Lyssna på en podd eller musik. Eller läsa en bok.”

Eller bara prutta, som mannen bredvid mig gjorde i dag.

Harpan och jag
Hade ingen peppig nyårsbild så Harryselfien får duga.

2017, alltså. Låt oss se vad du har i ditt sköte!

2 januari 2017 5 kommentarer
Fakta / Fiasko / Hjältedåd / Kräks / Tapperhet / Tessan

Jag har ingen särskild vibb inför detta sprillans nya år. Jag brukar (tror jag?) ha en allmän känsla för året som komma skall, men inte denna gång.

Jag försöker minnas om jag hade det inför 2016, men jag är inte helt säker? Jag vet dock att jag skrev detta inlägg som någon form av nyårslöfte för fjolåret. Läser jag det idag kan jag bara konstatera en sak: helvete vad jag misslyckades med det under 2016.

Förra året blev om möjligt än mer intensivt än 2015. Jag flaggar redan nu för att det här inlägget kanske kommer att vara mest intressant för mig själv i en avlägsen framtid när jag kikar tillbaka på åren som gått, men läs om ni vill 🙂

Jag hade alltså tänkt att 2016 skulle bli ett år av mindre mobiljunkande och jobb/sidoprojekt och mer familj- och kompishäng. Och tittar jag tillbaka på 2016 ser det i grova drag ut såhär:

Januari – mars: Vinterkräksjukor, VAB, skriva bok, börja med mitt körkort, planera lägenhetsombyggnation och köksrenovering, jobba heltid, blogga och arbeta med Vi Gör Vad Vi Kan.

April – juni: Lägenhetsombyggnation och köksrenovering i full gång, skriva och lämna in slutmanus av boken, fortsätta med körkortet, jobba heltid, blogga, podda och arbeta med Vi Gör Vad Vi Kan.

Juli – september: Semester (jaaaa!!!!), boksläpp, releasemingel, Bokmässan, uppkörning, jobba heltid, blogga, podda och arbeta med Vi Gör Vad Vi Kan och One We Like.

Oktober – december: Bokaktiviteter, Underbara BARN-mässan, jobba heltid, blogga och arbeta med Vi Gör Vad Vi Kan.

Och slutligen, lite ljuvlig ledighet på det som på sätt och vis fortfarande pågår, dock med kräksjuk man och med barn som repar sig efter lite well, ”kräksjuka från andra ringmuskler” (läs: diarré).

Alltså, läs inte styckena ovan som någon form av humble brag, typ OJ TITTA HÄR VAD JAG MINSANN HAR ÅSTADKOMMIT UNDER ETT ÅÅÅRR! *går med håven och fiskar bekräftelse*.

För grejen och frustrationen är, att detta har varit ett ypperligt bevis på när det blir för mycket av det goda. När jag tittar på det rent objektivt ser jag att det har funnits en uppsjö av svinroliga och minnesvärda saker under 2016. Men de känns inte. Och jag tycker att det borde kännas klart mer. Jag tycker att jag borde känna mer glädje, stolthet och tillfredsställelse än vad jag gör. Istället är det en märklig känsla av avtrubbning, typ: Okej, vi gav ut en bok. Vad ska vi äta till middag, förresten? Som att det är en av de grejer man bara gör. Samma sak med de hjälpinsatser för tusentals människor på flykt som vi (VGVVK) har bidragit med. Okej, bra, nu har de en mobil klinik som möjliggör vård av tusentals. Vattenkylare finns på plats och Clowner utan gränser har återigen kunnat spexa loss och gjort tillvaron för barnen lite drägligare, om än bara för en stund. Bra så.

Och då blir jag ju svinirriterad på mig själv för att allt detta har ju varit krävande och slitsamt. Att skriva en bok, det är banne mig inte bara något man gör i all hast. Jag tycker att jag borde vara skitstolt över att 1. ha fått ett bokkontrakt serverat (självklart tillsammans med Sofia, allt detta är ju en joint effort, så att säga) 2. ha skrivit en bok… 3. som dessutom har sålt bra.

Samtidigt kanske det inte är konstigt att man inte är mottaglig när tillvaron har, och fortfarande går, i rasande takt. Jag är ju hyfsat explosivt lagd och vill att saker ska hända nu, nu, NU. Nosar efter nästa grej precis när föregående har avslutats.

Och det är egentligen inget nytt. Men jag har kommit på en väsentlig skillnad från förr: tiden för återhämtning och reflektion. Förr om åren (alltså innan barn) såg jag till att få andningshål titt som tätt. Dagliga promenader, gärna kvällstid, där tankarna fick vandra och härja fritt. Regelbunden träning som höjde stresströskeln och endorfinnivåerna.

Och nu, ännu högre tempo minus återhämtningpauserna. Skulle jag vara min egen terapeut hade jag milt lagt huvudet på sned och sagt att den uteblivna känslan av tillfredsställelse och den allmänna avtrubbningen är fullt rimlig. Att jag kanske borde dra ner lite på takten och prioritera. Fundera ut vad som verkligen skapar lust och ger energi, såväl gällande aktiviteter som umgänge. Och sen, leva livet utifrån det.

Så, jag antar att det får bli riktlinjerna för 2017. Återstår att se om jag har lärt av mina misstag. Hej 2017!

haushirt-jpg

Denna bild från Haus Hirt, juli 2016 får agera stämningsbild för hela 2017