Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

Pappa drabbad av kortisolchock

Hur livet som tvåbarnsföräldrar går? Jovars, inte så värst bra en dag som denna. Men tackar som frågar!

Idag var vi på en heldagsutflykt. På vägen hem inser vi att vi måste handla ett par grejer. Far och dotter går in i den lokala ICA-butiken medan mor och son sitter kvar i bilen.

Efter två minuter överröstas Morris gnäll av billarmet som plötligt går. Och vi sitter alltså inne i bilen. Förbipasserande glor på oss genom vindrutan och jag tänker att det måste vara såhär det känns att vara en apa i en bur. Jag ringer Johan men det tutar upptaget. Efter en stund upphör larmet plötsligt.

Kort därefter går larmet igen och jag slänger mig på luren. Denna gång svarar en dårstressad tvåbarnsfar som svär och lämnar affären. Utan Mira. För Mira är tydligen fullt upptagen vid plockgodiset.

När far och dotter återvänder till bilen noterar jag att flickebarnet inte har några trosor. Varför, undrar jag nyfiket. Johan flackar lite med blicken och kliar sig i nacken, till synes besvärad, men redogör för förloppet:

När Mira är på väg fram till godisväggen med siktet inställt på punschpraliner och skogshallon, överskuggas kissbehovet av sockerbehovet. Såklart. Så Mira kissar lite. Detta sker naturligtvis i perfekt synkronisering med att jag ringer och påpekar den prekära larmsituationen.

Så, den välvilliga, kortisolstinna fadern gör det enda rimliga i denna krissituation. De blöta Bamsetrosorna agerar skurmopp och skickas sen in under en butikshylla, Mira placeras vid godislådorna varpå han dundrar ut och sänker decibelnivån på parkeringen med 350%. Sen återvänder han till affären och handlar färdigt. End of story.

Ett par alternativa åtgärdsplaner dyker upp i mitt stilla sinne, men jag väljer att hålla mina besserwisser- förnuftiga tankar för mig själv. Man behöver ju inte ösa salt i köttsåren, liksom.

Och nu för en stund sen följde jag med en kissnödig Mira till det sedvanliga stället för ärenden som dessa, alltså toaletten. Mira sätter sig på ringen och utbrister:

-Jag har inga trosor för pappa kastade dom där vi handlade.

Best Dad Award går härmed till någon annan i år.

 

3-åring haffad i säkerhetskontrollen

Walter PPK

Malte och hans pappa har åkt till släkten i Västerbotten. Innan jag vinkade av dem på Arlanda köpte jag en inplastad serietidning (Bilar, what else?) som även innehöll en frisbee och MORDVAPNET ovan.

För vad händer, jo trots att pickadollen är en liten söt vattenpistol med klistermärken och dessutom inslagen i plast, bröstade sig Knocke och Smocke i säkerhetskontrollen upp sig mot Malte och hans pappa. Till saken hör också att Malte minuten innan hade gastat sig från incheckningen och vidare, så hans fader var tämligen svettig redan när de nådde kontrollen.

– Den här får ni absolut inte ta igenom.
– Ååkej..?
– Den är alldeles för lik en riktig pistol.
– Okej. Jaha.
– Men jag ska göra ett undantag, FÖR DEN HÄR GÅNGEN.
– Tack.

Så nu vet ni det. Köp inte senaste Bilarblaskan om ni ska ut och flyga. Det blir lätt lite krispigt i säkerhetskontrollen då.

Mor blir galen

3-arstrots

I veckan som gått har vi päron, grannar och förskolepersonal fått uppleva hur Malte har tagit sig an den så kallade treårstrotsen. Som ett fruktat Floridaoväder med klass-3-varning och lagom till semestern har denna orkan nu belägrat hem, härd och humör hos oss.

Det är skrik och smäll i dörrar, kastande, bankade men framför allt ett högpitchat gnäll som får ett tjuvlarm att upplevas som trivsamt fågelkvitter. Allt är fel. Precis allt. Jag och Magnus har fått se vårt Nöjd Kund Index gå till botten och bädda sig ner i jordskorpan den här veckan.

Och i andra ringhörnan: min egen 37-årstrots som stegras i takt med att Maltes bålgetinghumör försvårar den mest simpla aktivitet. Jag kliver liksom ned på hans nivå. Mycket moget och konstruktivt.

Igår stod jag i dagishallen i regnjacka och svettades ymnigt medan Mr Trots-a-lot först inte ville gå hem och sedan ville gå hem, nuuuu. För att sen ändra sig och inte vilja gå hem, nånsin. Och till detta en avsmakningsmeny med alla skrikljud en treåring kan framföra.

Det låter som i Spöket Laban i avsnittet när Labolinas docka är försvunnen. Hon skriker så att blommorna vissnar och det är en mycket talande bild för hur även Malte kommunicerar just nu.

Men det finns sköna små uppstudsiga guldkorn i detta som jag ändå gillar. Jag diggar ju, ibland, att ha ett barn som är så fullt av egna upptåg och jävlar anamma. Som igår vid nattningen – numera alltid med förlängning:

– Malte, nu får du faktiskt vara tyst och sova.
– Mamma, du med.

Touché.

PS: Våra bästa trotstips.