Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

På semester med 3-årstrotsen

Ni som reser kors och tvärs med småbarn, hur faen gör ni? För att få behålla den psykiska hälsan samt turistvisumet i aktuellt land, det vill säga.

Ska man tro de sociala medierna (vilket man inte ska) slänger ni upp den ständigt skrattande och nöjda ungen runt halsen som en rävboa och skuttar genom gränderna till en lokal taverna där local kids virvlar runt borden och i taket hänger citroner och allt är som i en gemytlig Fellinifilm.

Här är det Bergmanfilm, snarare. Nästan i alla fall. Vi är just nu på resande fot, dock inrikes tack och lov, med Malte och hans senaste fas. Den skulle ha behövt egen sittplats på båten hit, kan jag säga.

Fasen är lika välkommen på semestern som en rotfyllning eller varför inte en förrymd yxmördare, som man just givit lift.

Vi hyr därför stuga. Med stor tomt med leksaker på. Utanför stan. Vi lagar nästan all mat hemma eftersom bålgetingen för tillfället när som helst kan skrika oss ut från solsystemet. När vi ändå har ätit ute har vi valt en restaurang med trädgård (rastgård) belägen i en medeltida ruin. Världsarv till trots, bygget ligger ju redan i ruiner liksom.

Så tänker vi.

Ryggan hans är packad med mutor och trösterika föremål som bilsamlingen, kudden samt Tom & Jerry-kex. Som kaniner i hatten för att avleda plötsliga raseri plockar vi snitsigt upp dem som om vi vore trollkarlsparet Siegfried och Roy. Vad  jag vet så går en av dem fortfarande i rehab förresten, efter den där tigerattacken i Vegas.

Så nu undrar jag därför: hur länge pågår den här treårstrotsen? Tre år?

Saker jag har omvärderat

… bara den senaste veckan.

  • ”Inga vapen i mitt hus!” Har jag envist hävdat sen Malte föddes och vänligt men bestämt avböjt presentförslag som gevär, nunchuks, lasersvärd och diverse plastmissiler. Sen kom semesterresor, värme och behovet av att svalka en unge som badar mer sällan än sin morfar (han sågs senast bada på Böda, månlandningssommaren -69). Lösningen blev en Stealth Drencher 360, ett vattenmaskingevär inköpt av Maltes pappa. Numera är vattenkrig dagens höjdpunkt och hygienrutin.
  • ”Våga vägra sommarland!” Ja ni hör ju hur inspirerande jag har låtit över att köa till entréer, toaletter, glass, karuseller och korv genom kris- och svettattacker, speciellt med ett barn som hellre sitter under sin korkek och leker med bilar än trängs med folk från andra postnummerområden. Men BAM, där fick jag, när det visade sig att Malte fullkomligt älskade att åka Larven och andra långsamtgående attraktioner som även vi vuxna klarade av utan att spy eller få hjärtinfarkt. Lyckan i hans ögon och lyckan i våra över att det inte var bök och stök utan snarare glatt och kul, gör att jag fattat vitsen med flerdagarspass.
  • ”Inga foppatofflor på min unge!” Lite stil kan man väl ha fast man har blöjor, tänkte jag en gång i tiden, typ senast i förra veckan. Men så fick Malte ett par illgröna foppa, älskade dem från start och jag tycker med ens att de är de sötaste skor jag har sett.

 

Pappa drabbad av kortisolchock

Hur livet som tvåbarnsföräldrar går? Jovars, inte så värst bra en dag som denna. Men tackar som frågar!

Idag var vi på en heldagsutflykt. På vägen hem inser vi att vi måste handla ett par grejer. Far och dotter går in i den lokala ICA-butiken medan mor och son sitter kvar i bilen.

Efter två minuter överröstas Morris gnäll av billarmet som plötligt går. Och vi sitter alltså inne i bilen. Förbipasserande glor på oss genom vindrutan och jag tänker att det måste vara såhär det känns att vara en apa i en bur. Jag ringer Johan men det tutar upptaget. Efter en stund upphör larmet plötsligt.

Kort därefter går larmet igen och jag slänger mig på luren. Denna gång svarar en dårstressad tvåbarnsfar som svär och lämnar affären. Utan Mira. För Mira är tydligen fullt upptagen vid plockgodiset.

När far och dotter återvänder till bilen noterar jag att flickebarnet inte har några trosor. Varför, undrar jag nyfiket. Johan flackar lite med blicken och kliar sig i nacken, till synes besvärad, men redogör för förloppet:

När Mira är på väg fram till godisväggen med siktet inställt på punschpraliner och skogshallon, överskuggas kissbehovet av sockerbehovet. Såklart. Så Mira kissar lite. Detta sker naturligtvis i perfekt synkronisering med att jag ringer och påpekar den prekära larmsituationen.

Så, den välvilliga, kortisolstinna fadern gör det enda rimliga i denna krissituation. De blöta Bamsetrosorna agerar skurmopp och skickas sen in under en butikshylla, Mira placeras vid godislådorna varpå han dundrar ut och sänker decibelnivån på parkeringen med 350%. Sen återvänder han till affären och handlar färdigt. End of story.

Ett par alternativa åtgärdsplaner dyker upp i mitt stilla sinne, men jag väljer att hålla mina besserwisser- förnuftiga tankar för mig själv. Man behöver ju inte ösa salt i köttsåren, liksom.

Och nu för en stund sen följde jag med en kissnödig Mira till det sedvanliga stället för ärenden som dessa, alltså toaletten. Mira sätter sig på ringen och utbrister:

-Jag har inga trosor för pappa kastade dom där vi handlade.

Best Dad Award går härmed till någon annan i år.