Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

Så kändes igångsättningen – en förlossningsberättelse

Nu har Harpan hunnit bli två veckor och under tiden har jag läkt ihop både fysikt och psykiskt för att kunna sitta ner och skriva om den däringa igångsättningen.

Först, ett stort tack för alla era ärliga kommentarer när jag efterfrågade hur ni upplevde att en igångsättning av förlossning kändes. Tack vare uppriktigheten kunde jag ställa in mig på pain, lots of pain. Men hur mycket smärta hade jag aldrig kunnat ana.

Efter åtta shots Cytotec, tre personalskift, en BARD-kateter, 30 timmars verkningslösa pinvärkar, en påse Riesenchoklad, tre försök att montera en trasig skalpelektrod och tre felstuckna epiduralnålar blev det dags att koppla in det berömda värkstimulerande droppet.

Nu åker vi.

Min fjärde barnmorska denna gång är lite lik Lulu Carter och det blir hon som ger mig jungfrusilen – med lustgas. Jag är skeptisk till gasen och väntar fortfarande på att epiduralen ska ta mig till himmelriket, precis som den gjorde när jag födde Malte.

Men himmelriket har intagsstopp och jag lyder Lulu, drar tre djupa andetag i masken och – befinner mig plötsligt på en soldränkt takterass i Saint Tropez. Skumpan är sval, torr och gratis och JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD! Den vidriga värken i benen har packat och dragit och jag tänker inte gå hem förrän vakterna slänger ut mig.

Magnus börjar bli hungrig och säger att han ska gå och köpa nåt att äta. Jag är jättefull och jättegenerös och säger att det är hellugnt och ”stressa inte”. Famous last words.

Magnus är strax tillbaka ska just sätta tänderna i mackan när jag skriker ”STÅ HÄR OCH ÄT!” Överenskommelsen är alltså att han ska massera min svankrygg i värkarna. Inför detta har vi repat några polismans tecken. Nu är de tecknen totalt glömda och jag vrålar ut instruktionerna istället.

Jag håller i lustgasmasken som om den vore en trädgren vid ett stup och känner mig lurad på EDA-trippen. Jävla skit. Magnus masserar och jag får allt svårare att prata.

Det värkstimulerande droppet bubblar tätt och snart lär jag mig att nån sekund efter varje bubbel kommer en värk – som gör ondare och ondare för varje gång. Efter alla dessa timmar av väntan på sjukhuset, väntan på värkarna med stort V, känns det nånstans lite positivt att skiten äntligen dragit igång.

Men.

Droppet börjar rusa kroppens motor. Jag hinner inte med. Jag är inte längre i Troppan, jag ligger sårad i dimman i Lützen och vrider mig av smärta. Jag flåsar bedjande åt Lulu att dra ner tempot på droppet men hon svarar att det måste hålla den här hastigheten om det ska bli nån bebis. Jag dör lite och vill inte ha nån bebis.

Medan jag dör tackar Lulu och hennes sidekick för sig och in kommer nästa team. En barnmorska av den ettriga typen och en undersköterska som verkar cool. Jag är öppen fyra centimeter, avrapporterar Lulu.

Undersköterskan presenterar sig som Johanna, lägger omedelbart en saccosäck under mina smalben och tar tag i mina knän och trycker dem nedåt. Jag älskar Johanna. Den ettriga swishar runt och gör saker samt lämnar rummet för att titta till andra mammor. Johanna är också på väg att gå, för jag är ju bara öppen fyra centimeter, när jag väser åt henne ”och du stannar!”.

Min kropp har börjat leva sitt eget liv. Känslan av att ha ett rusande tåg inom mig börjar bli väldigt konkret. Jag kan inte längre andas lugnt i masken, jag fäktar och slår och skakar okontrollerat. Droppet bubblar som en häxkittel och nu gör det så ont att tårarna kommer. Jag snyftar och ber om hjälp och Johanna drar sitt lugnande mantra medan Magnus trycker ned mina axlar så mycket han orkar, enligt instruktion.

Jag tänker att det är så här det måste kännas att bli släpad bakom en bil. Paniken. Jag kan inte minnas att det kändes så här med Malte, men å andra sidan är minnet extremt selektivt när det kommer till grenen barnafödande.

Den Ettriga har kommit och gått några gånger när jag skriker ”BAJSKÄNSLA!” för nu trycker det på rejält. Johanna mantrar på men barnmorskan tar ingen vidare notis, jag är ju bara öppen fyra centimeter.

Jag börjar plötsligt må otroligt illa och skriker att jag måste kräkas. Vid ett visst skede i förlossningen passerar barnet den del av bäckenet som kallas spinaetaggarna. Det är den passagen som många upplever som allra jävligast i födandet, ja lite som i trakterna kring Evertsberg i Vasaloppet. När barnet passerar kroppens Evertsberg brukar man kräkas.

Och detta reagerar äntligen Den Ettriga på. Hon langar fram en spypåse och slår sig ned mellan mina nervskakande, spasmiska ben och ber mig att lägga mig på sidan. Jag gråter, hetsandas och gastar om vartannat. Hon säger åt mig att göra si eller så, jag skriker tillbaka växelvis ”DET GÅÅÅR INTE!” och ”BAJSKÄNSLA!”

Nånstans vet jag att Harry är vid Evertsberg, men det kan jag ju inte skrika. ”MEN FATTA NÅN GÅNG, HAN ÄR VID EVERTSBERG!” liksom. Förvisso har nog Den Ettriga åkt Vasan både en och 25 gånger och tagit sig i mål på ren ettrighet. Men ändå.

Det transsibiriska diesellokomotivet i min mage är på väg ut och det nu. I paniken ser jag min mage välva och bukta sig. Smärtan är den värsta jag någonsin känt.

Då händer det. Jag får en dos superkrafter nånstans ifrån och skriker åt kärringarna mellan mina ben att sluta prata i munnen på varandra så jag kan koncentrera mig. De lyder. Jag väntar på att Den Ettriga ska säga hur många värkar det är kvar innan barnet är ute men hon säger ju inget, bitchhelvete. Förmodligen för att jag just bett henne hålla käften.

Men så kommer de vackraste ord en födande kvinna kan höra: ”Nu är det bara en krystvärk kvar!”

Och så kommer han. Liten, blå och livlös. Navelsträngen klipps fort och han bärs ut till ett annat rum. När Den Ettriga kommer tillbaka med honom har hon gnuggat liv i den trötta, chockade lilla kroppen och givit honom syrgas. Han piggnar till och ligger på mitt bröst och plirar skeptiskt mot oss. Och den där oron över hur vi ska kunna älska ett barn till är borta på två sekunder.

Jag har fallit ihop på rätt sida mållinjen och chocksnyftar lyckligt. Jag har fött mitt andra barn – på 30 minuter. Från fyra centimeter till utkrystad bebis på en halvtimme.

Kroppen alltså, vilken grej.

PS: Ett stygn blev det och yes, jag skulle i dårskapen kunna tänka mig att göra det igen. (!) Föda alltså, men ALDRIG nånsin igen med igångsättning, om jag får välja.

Jag är rädd för bebisbubblan

Jo, jag är rädd. Egentligen inte för förlossningen, BB-tiden eller stökeriet som blir innan man fått snurr på vardagen igen.

Nä, jag är rädd för tiden efter det. Tiden i hemmabubblan. När det har gått några veckor och man ”borde” vara lite stabilare i själ och hjärta, men kanske inte är det. Kanske har ett psyke i fritt fall och förtvivlan i tankarna. Som förra gången.

Här är min story från den tiden.

Efter en psykiskt tärande graviditet kunde jag inte se längre än till förlossningen, den händelse som skulle befria mig från hormonpåslaget som gav mig vanföreställningar, som gjorde mig skärrad för de mest osannlika scenarier och oändligt ledsen. Jag kände mig aldrig gravidstark och strålande, bara liten och rädd. Även om det inte syntes utåt.

Jag hade läst nånstans att om man är deprimerad som gravid så kan allt det försvinna efter förlossningen, att allt liksom läker ut då.

Så blev det inte.

När Malte var några veckor gammal och jag hade givit upp alla försök till amning smög sig det grå på. (För mig var det inte det svarta svart, snarare en grå sörja av livströtthet.) Malte var inte ett barn man kunde lägga ifrån sig, han sov bara på oss eller i en rullande vagn. Och sov gjorde han bara nån halvtimme i stöten. Själv sov jag inte alls.

I min hjärna surrade det som i en bikupa, dag som natt. Det var som att varvmätaren låg i topp hela tiden och att jag aldrig kunde slappna av, hur gärna jag än ville känna det där gosiga som alla pratade om. Stressen över att inte kunna amma (”som är det bääästa för barnet” – tack hej) och paniken över att han när som helst skulle börja skrika, hade försatt mig i nåt slags överhettat stand-by-läge där allt – allt – gick ut på att förekomma alla tänkbara såna situationer.

En eftermiddag kom Magnus hem med andan i halsen. Han hittade mig sittandes i soffan och Malte liggandes bredvid mig, lugn och fin. Men resten var kaos. Malte hade haft ännu en skrikdag och inför hans magvärk/utvecklingsfas/whatever hade jag känt den totala maktlösheten.

Jag.Kan.Inte.Trösta.Mitt.Barn.

Det tunga soffbordet hade jag vräkt omkull, kaffekoppar låg krossade på golvet och i min förtvivlan hade jag till och med rivit sönder mina kläder.

Jag har fått hjälp att minnas detta. Jag hade rivit mig och hade skärsår på armarna. Och jag hade tydligen ringt Magnus.

Det enda jag kunde känna var att jag måste bort – dö – för att min familj skulle kunna överleva. Att de skulle ha det bättre utan mig var en övertygelse som satt i under en lång tid innan den till sist försvann med hjälp av samtal hos BUP, Psyk och med medicin, som jag först efter ett och ett halvt år vågade ta.

När jag var liten läste min mamma en hästbok som hette Prins räddar Pyret för mig. I den får fölet Pyrets mamma någonting jämförbart med en förlossningspsykos och överger sin unge, som tack och lov räddas genom anknytning till hästen Prins. Det här var min enda bild av en post partum-depression/psykos, bilden att mamman inte vill ha med sitt barn att göra.

Men det ville ju jag. Jag skyddade Malte med näbbar och klor men trodde att det var mig han skulle skyddas ifrån. Så jag förstod inte att jag var sjuk.

När jag hade mina värsta dippar kunde jag panikrusa mot dörren, försöka skada mig fysiskt på olika sätt, gå upp mitt i natten för att på fullt allvar rymma eller ligga vaken i mörkret och planera den bästa utvägen, för mig. Och nästa dag kunde jag vara fullt fungerande och till synes frisk.

Den här graviditeten, som inte ens hade kommit i fråga utan medicinering, har varit något helt annorlunda. Jag har känt mig som mig själv och jag har kunnat skratta åt saker. Jag har orkat träffa kompisar. Jag har kunnat värja mig mot idioter och mina egna tankar. Jag har faktiskt njutit.

Jag har varit inskriven hos specialistmödravården som har lyssnat och lotsat. Vi har tagit fram en plan för hur eftervården bör se ut för mig. Ingen amningshets, med andra ord. Jag känner en oerhörd trygghet.

På kylen här hemma sitter nu en lista med telefonnummer till olika akutenheter för psykiatri, i fall att. Magnus och våra anhöriga vet vad som gäller. Så mycket talar för att det inte ska behöva bli som sist, även om jag är rädd.

Idag är jag till och med glad över att jag har fått gå igenom en psykos. Den har givit mig mer empati och förståelse för psykiskt lidande generellt. Och den gjorde att fallet inte kändes fullt så hårt sen, när jag äntligen fick gå tillbaka till mitt älskade jobb bara för att bli uppsagd och arbetslös efter några månader. Man tar sig upp helt enkelt, för att man kan.

Jag tror, precis som författaren Helena Askén säger, att vissa av oss har en större biologisk sårbarhet och reagerar lättare på hormonsvängningar. Om du är en av dem som lider av PMS och planerar graviditet eller mår som jag gjorde, se till att bli hjälpt nu. Gör inte som jag och godta barnmorskans ”det är normalt att känna sig nedstämd” om det inte gör dig tryggare.

För det är inte normalt att ha så ont i själen att man faktiskt vill dö, i synnerhet inte medan man skapar ett liv.

Dagens bärs

Dagens bira

… ska personalen på Karolinskas specialistmödravård ha. Igår vid en vanlig kiss- och blodtryckskontroll upptäckte de att jag tydligen har skaffat mig havandeskapsförgiftning (det ordet alltså, det känns som nåt man får av typ flugsvamp), och omedelbums tog fler prover och styrde upp återbesök och grejer.

Det är en lindrig form jag fått antar jag, för jag känner mig ändå ganska okej och min lilla hyresgäst mår enligt CTG-kurvan som en tonåring på Summerburst. Alles klar, med andra ord.

Det är ändå sjukt läskigt att man kan knalla runt och må bra (så bra man kan i vecka 38) och ändå ha ett blodtryck som en aggressiv hockeytränare i slutminuten. Som doktorn själv sa: ”det är en lömsk attan till åkomma det här.”

En lömsk attan. Därför blir det provtagningsbonanza som inför ett Tour de France veckorna framöver. I love noggrannheten och vaksamheten från personalen i detta. I love vården.

PS: vilka som däremot borde få evig havandeskapsflugsvamp upp i tandhalsarna är de hoarders till patienter/anhöriga som formligen gör ett trash vortex av väntrummet på KS. Matrester, klädhögar, plastkassar och gamla kvarglömda (?) urinprov lite här och var. #myyz.