Tapperhet

Att få vara sjuk när man är sjuk

20 september 2016 10 kommentarer
Drama / Fiasko / Glamour / Hjältedåd / Kräks / Kris / Sofia / Tapperhet

Annonsen laddas.

Som ni har hajjat är alltså både jag och Tessan rejält sjuka för tillfället. Vi har delad ryssfeber, så att säga. Jag har förutom sprängande bihålor begåvats med nån slags inflammation i höger käke. Tandköttet är argt och svullet och jag dreglar lite sensuellt och låter som Ernst-Hugo Järegård när jag orkar säga nåt.

När man var liten och var sjuk kunde man vältra sig i all sin ynklighet och sitt täcke, för kunde man inte vara i skolan hade man ju exakt noll punkter på sin att-göra-lista. Ironiskt nog var jag väldigt sällan sjuk på den tiden jag hade tid att vara sjuk.

Annat är det nu. Ryssfebern bröt ut i lördags då vi hade åkt till mina föräldrar för att hålla oss (och barnen) borta från vårt hem som var städat inför visning. (Två glada men ack, så snoriga och snabba babianer är ingen hit i ett välstädat hem. Att få ryssfeber under en visningshelg är heller ingen hit. Fyfan.)

Men. Där låg jag, i ungarnas rum på landet, och frös. Var vaken ett par timmar i stöten, åt något, somnade om. Brottades med snor-Harry om nätterna, snöt ur mig hjärnan, åt Ipren, somnade om. Mejlade med jobbet, stressade upp mig över deadlines och frågor. Försökte jobba, orkade inte. Övriga vuxna höll liv i ungarna, och vice versa. Jag drömde skumma drömmar och svettades så lakanen var blöta.

Jag kan inte minnas senast jag var så här risig, men att jag ändå fick chans att sova så mycket. För har man barn (och mobilt jobb) så är det harden the fuck up som gäller. Men den här gången kunde jag inte ens sätta kidsen i bilen och köra hem, utan fick be Magnus hämta oss. Det var länge sen jag kände mig så här liten. Och så tacksam över min familj.

Nu ska jag festa till det på Ipren igen och harden the fuck up och jobba, som sagt.

Sa jag förresten att Malte spydde på vägen hem?

 

/snor-Soffan

PS: Det finns ju grader av sjukdom och min är ju en Muminkexsmula i livets baksäte om man jämför med hur vår läsare Anna-Maria har det. Man ska ju inte jämföra elände men vill här passa på att puffa för hennes engagemang i Ronald McDonalds hus i Göteborg. Det var när lillebror föddes alldeles för tidigt som Anna-Maria och familjen fick mycket stöd genom fonden. Nu har hon startat en egen insamling till utbyggnaden av huset. Anna-Maria, please klona dig, du är en hjälte!

Mor försöker läsa saga

20 september 2016 25 kommentarer
Fiasko / Hjältedåd / Tapperhet

Annonsen laddas.

Idag gjorde jag, mot bättre vetande (tack för alla insiktsfulla kommentarer på natta 2-åring-inlägget!) ännu ett försök att natta båda barnen. Varför? Jo, för att jag är masochistiskt lagd. Nä, men idag verkade båda så himla trötta så jag tänkte att det skulle bli en lätt match.

Först spenderade vi ett par ilskna minuter på att leta efter bilboken som alltså är en Stadens Hjältar-bok som handlar om bilarna Ragge, Rolle, Gaffe m.fl. Den återfanns ej varpå Mira föreslog att vi skulle läsa om zebrorna Enis och Treo istället.

Såhär gick det:

Jag: ”Här sitter Enis och Tre…”

Morris: Vem äj Enis och Teo?

Jag pekar på respektive zebra och förklarar vem som är Enis och vem som är Treo och fortsätter:

Jag: ”Här sitter Enis och Treo som vanligt…”

Morris: Vem äj Enis och Teo?

Jag pekar på respektive zebra och förklarar vem som är Enis och vem som är Treo. Utvecklar det hela genom att visa att Enis har stubb på huvudet, medan Treo har lite längre hår…man och fortsätter:

Jag: ”..som vanligt, vid samma bord som de alltid…”

Morris: Vad äj det? frågar Morris och pekar på lampan i boken.

Jag: Det är Enis och Treos lampa som de har i köket.

Morris: Vem äj Enis och Teo?

Jag andas och pekar än en gång på respektive zebra och förklarar vem som är Enis och vem som är Treo.

Morris: Vad äj det? frågar Morris och pekar på Enis skinkmacka.

Jag: Det är Enis skinkmacka.

Morris: Vad äj det? frågar Morris och pekar på Treos skinkmacka.

Jag: Det är Treos skinkmacka, svarar jag med en ängels jävla tålamod.

Morris: Vad äj det? frågar Morris och pekar på Enis tidning som han läser vid frukostbordet.

Jag: Det är Enis tidning.

Morris: Vem äj Enis?

Jag: Enis är zebran som läser tidningen.

Morris: Vaj äj Teo då?

Jag: Det är den andra zebran.

Mira visar ett tålamod som vida överträffar mitt. Jag vill gärna komma framåt i historien och lämna de två första meningarna iallafall och säger till Morris att han får lyssna nu när jag ska läsa.

Jag: ”…vid samma bord som de alltid sitter vid. Med samma gamla te och samma smörgås, varje vardag…”

Morris: Vad äj det? frågar Morris och pekar på Enis kind.

Jag: Det är Enis kind.

Morris: Och det? Pekfingret vilar på Enis mule (?).

Jag: Det är Enis mule.

Morris: Och det? Pekfingret har förflyttats två centimeter till Enis näsborre.

Jag: Det är Enis näsborre..”varje vardag likadant, skyndar jag vidare. -Tänk vad fint vi har det! säger Enis, mackorna är lika goda som igår!”

Morris: Vem ätej macka?

Jag: Enis och Treo.

Morris: Vaffö då?

Jag: De tycker nog om mackor.

Morris: Äj det Teo? undrar han och pekar på Enis.

Jag: Nej, det är Enis.

Morris: Enis?

Jag: Ja.

Morris: Vaj äj Teo då?

Jag: Den andra zebran, DÄR! svarar jag och petar möjligen lite väl hårt på Treo.

Jag: ”-…och som i förrgår och i morgon, muttrar Treo, aldrig nånsin gör vi något nytt”.

Morris: Vad äj nytt?

Jag i ett parallellt universum: STÄLLER DU FLER FRÅGOR KOMMER JAG GÖRA KONFETTI AV DESSA FÖRBANNADE JÄVLA ZEBROR SOM JAG ALDRIG MER VILL SE IGEN NU GÅR JAG TILL PIZZERIAN OCH KÖPER EN STOR STARK.

Jag i det universum vi faktiskt befinner oss i: Morris, kan inte jag få fortsätta läsa, Mira vill nog höra vad Enis och Treo ska göra.

Jag: ”Enis diskar alltid mycket noga..”

Morris: Vad göj zebjan? undrar han och pekar PÅ ENIS SOM DISKAR.

Jag: Den diskar. ”..och nynnar på sin älsklingsmelodi. Jag har hört den sången hundratusen gånger, tänker Treo och slamrar med ett fat. Snart kommer Enis gå iväg till bageriet och köpa samma skorpor som de äter jämt..

Morris: Skojpoj?

Jag: ”TREOVÄGRARTORKAFÄRDIGTDISKENOCHKLAMPARARGT
TILLBAKATILLSINSÄNGNÄRTREOLIGGERDÄROCHSUCKAROCH
TYCKERATTLIVETKÄNNSSÅHOPPLÖSTTRISTDÅHÖRSPLÖTSLIGT
LJUDFRÅNGARDEROBENMENVEMIALLSINDARHARGÖMTSIGDÄR
NÄMENVADGÖRDUHÄRSÄGERTREOJAGTRODDEATTDUSKULLE
HANDLANUHANDLAJAGNÄFYVADURKIGTTRÅKIGTKOMMEDMIG
NUSÅGÖRVINÅTKULBLABLABLABLABLABALBLABLALBALBALBL
BLBLABALBALBLABLABLABLBALBLABLLBALBLABLABLLABLA”

Jag: Då var boken slut! Nu säger vi godnatt. OCH MEDAN NI SOVER ANORDNAR JAG ETT BOKBÅL FÖR NU BLIR DET TAMEJFAN INGA FLER LÄSSTUNDER INNAN NI ÄR ARTON, tänker jag för mitt stilla sinne medan jag pussar mina älskade små fjun.


Enis och Treo. NÅGRA FRÅGOR PÅ DET?

Världens kortaste inlägg

17 september 2016 1 kommentar
Drama / Glamour / Tapperhet

Annonsen laddas.

Tessan är på Island och jag är så sjuk att jag inte ens orkar sitta upp. Återkommer så snart vi kan.

Den stora ensamheten

24 augusti 2016 42 kommentarer
Fakta / Hjältedåd / Tapperhet

Annonsen laddas.

Häromdagen var jag och sladdade runt (bokstavligt talat) på Gillinge halkbana. Jag och ett gäng rosiga, nykläckta studenter födda 1997 testade bromssträckor på olika underlag. Rätt odramatiskt och rentav roligt. Möjligen har jag det där satans körkortet innan nästa skottår.

Hursomhelst, nu var det ju inte det jag skulle skriva om. I vår lilla trupp fanns iallafall en kvinna som var hyfsat nära mig i ålder, också tvåbarnsmamma.

Efter en halv arbetsdag på övningsplatsen styrde vi stegen mot bussen söderut. Jag uttryckte min fascination över att hon var uppe och hoppade och sladdade runt 3 månader efter bebisleverans, men hon verkade helcool och vi tjattrade på.

Efter att ha avhandlat första spädistiden (min hemsk och kolikig, hennes chill med bebis som sov 22h/dygn) pratade vi vidare om just den första tiden. Hon berättade om en kompis till henne som var ensamstående och som hade en gaphalsig kolikbebis där hemma (alltså medlidandet jag känner med henne…MASSIVT <3). Tydligen var det så att hon gick ensam genom graviditeten på grund av att den som hade stått för xy-kromosomerna inte delade entusiasmen över en avkomma (obs jag vet NOLL detaljer om det – det kan ha varit ett one night stand for all I know).

Hursomhelst, fan vad jag svamlar, så sa tjejen jag körde med:

-Jag hade aldrig behållit ett barn om jag var ensamstående, inte om jag bodde här. Aldrig.

Min halkbanebuddy kom alltså från Ghana ursprungligen men var gift med en svensk man som hon hade två barn med. Och så kom vi in på att prata om hur det funkar i Ghana.

Där är det faktum att man sätter en unge till världen inte ens ensak. I två månader efter förlossningen gör den nyblivna mamman ingenting annat än att amma och vila. That’s it. Amma och vila. Systrar, mamma, svärmor, mostrar, fastrar, svärsystrar – en hel arsenal av besläktade kvinnor assisterar och avlastar. De handlar, lagar mat, städar, tvättar, nattar och passar upp.

Jag har hört om liknande upplägg från min före detta granne som kommer från Bosnien. Den första tiden avlastas den nyblivna mamman maximalt. Alla hugger in utan att blinka.

Och där satt jag på linje 14 mot Fruängen och tänkte på min egen första tid. Och innan jag skriver vidare ska tilläggas att jag har världens finaste föräldrar som alltid, alltid ställer upp i vått och torrt.

Men första tiden hemma, efter att Johan hade gått tillbaka till jobbet, kände jag mig stundtals som den moderna tidens mest ensamma människa. Där satt jag i min amningsfåtölj, timme ut och timme in i sällskap av min ständigt missnöjda avkomma, miljoner hormoner och en tvådimensionell Malou von Sievers i sin ombonade soffa. Varm, lagad mat och en stunds vila var lika otänkbart som en hemorrojdfri ändtarmsöppning.

Kompisar tittade såklart förbi, men det är ju inte så att man ba’ ”hej, kul att du är här, jag går och knoppar nu. Och förresten, kan du gå och handla och laga lite mat. Och dra på en kulörtvätt när du ändå är i farten”.

Fast egentligen är det kanske precis det man borde ha gjort. Hade en kompis bett mig om det när jag kikade förbi hade jag ju inte tvekat en sekund.

Det är såklart så att förutsättningarna ser annorlunda ut här mot i Ghana. Men också skillnader i vår själv-är-bäste-dräng-mentalitet versus ett mer kollektivt ansvar. Det finns något så djupt sympatiskt med det helt självklara sättet att sluta upp och stötta en nybliven mamma i en av livets mest utsatta och prövande stunder. Där har vi något att lära.

Hur var er första tid? Hur hade ni velat att den var?

Annonsen laddas.

Mira leker, Morris leker och mor är förvirrad

16 augusti 2016 5 kommentarer
Fiasko / Tapperhet

Annonsen laddas.

Att det är svårt att hänga med i leksvängarna ibland, det vet vi ju sen tidigare fiaskon. Man skulle kunna tro att det ska vi bättre med åren på grund av att 1. en äldre avkomma har något mindre godtyckliga regler kring leken 2. en yngre avkomma ser och lär av den äldre 3. man som förälder har lärt sig att förstå godtyckliga lekar bättre.

Men icke. Ingen av punkterna ovan kan anses uppfylld och därför fortsätter missförstånden och därigenom de lekrelaterade känsloutbrotten att dugga tätt.

Härom morgonen hörde jag illvrål från vardagsrummet när jag försökte göra mig anständig framför badrumsspegeln. Vrålet övergår under min korta vandring över till till gråt och jag hittar en vansinnig och uppgiven Mira på vardagsrumsgolvet med ett stycke lillebror kravlandes på kroppen.

Det jag i detta läge kan läsa in utan vidare förklaring är att Morris inte har hajjat galoppen (det är ju i vanlig ordning en hästrelaterad lek som pågår). Jag försöker lugnt och sansat (har som den goda förälder jag är läst in mig lite på lågaffektivt bemötande) ta reda på exakt vad som har gått snett.

Och svaret på den frågan är: allt. Allt har gått snett. Mira försöker mellan hulkningarna redogöra för förloppet:

-Jag red på en häst och sen var jag hästen och en osynlig ridare satt på mig och red och då kom Morris och skulle rida på mig fast det satt ju redan en osynlig ridare där och då kan ju inte Morris rida på mig fast jag är ju hästen och jag HAR EN OSYNLIG SOM RIDER PÅ MIG och då kan inte Morris sätta på filt och sadel FÖR DET FINNS JU REDAN. Och jag skulle gå ut i hagen och ge hästen HÖ.

Oookej. Morris var ju inte bara fel ute vad gäller att se och identifiera denna osynliga ryttare. Han lekte dessutom fel lek: wrestling, vilket råkar vara hans favoritlek. Att tackla och liksom bodyjumpa häst eller osynlig ryttare är inte ett givet eller särskilt uppskattat inslag i Miras hästlek (vilket jag verkligen förstår).

Och mitt i denna dramatiska härva står jag och mitt pedagogiska förfall och ba’ jahopp. Försöker förklara för Morris att Mira inte vill att han brottas med henne/hästen varpå Morpan Mayhem börjar veva och fäkta och tackla luften i stället (ej särskilt lågaffektivt). Jag föreslår för Mira att hon kan få vara ifred i hennes rum och leka men hon ska prompt husera i vardagsrummet.

Mor lyckas alltså skapa noll goda förutsättningar för harmonisk lek. Morris börjar gapa om att vi ska titta på ”motoschyklaj” på Youtube och Mira vill att jag kommer in i hennes rum (utan Morris) och leker med henne.

Och mor försöker än en gång slå knut på sig själv och känner sig – som så många gånger tidigare – förvirrad och otillräcklig.

 

Med barn i butiken

12 augusti 2016 Skriv en kommentar
Drama / Fiasko / Tapperhet

Annonsen laddas.

Harpan river på Hemköp

Lyckligtvis kom ingen person till skada och personalen var enligt utsago otroligt hjälpsam. 

Gärningsblöjan försattes ej på fri fot efter händelsen.

Nattning pågår

7 augusti 2016 9 kommentarer
Fiasko / Kris / Tapperhet / Tips

Annonsen laddas.

Jo, man har ju lite att återställa på rutinfronten så att säga. 

Jag (Tessan) är ju inte särskilt rutinmänskligt lagd (kan man ens säga så?) och har njutit av att under fem veckor freestajla lite. 

Men nu vankas en verklighet och vardag runt hörnet och denna sista, ljuva vecka ska således vigas åt att vrida om våra rubbade, inre klockor i enlighet med föris och jobbets. 


Just nu nattar jag Mira som kramar ur det sista av My Little Pony innan Mor Blund trycker på stopp. Klockan är typ 21.00. Noll tecken på trötthet. Morpan vaknade klockan 09.00 idag och har skrotat lunchvilan och slocknade förvånansvärt nog redan vid 20.30. Dagen innan slog ögonlocken igen runt 22.00. 

Inte mycket ordning på torpet som ni hör. Men nu återstår väl bara att väcka de små liven tidigare så att de rimligen blir trötta tidigare. Vilket innebär att vi måste gå upp tidigare. Vilket känns lika lockande som att hångla med en bålgeting. 

Skulle min kropp få välja fritt skulle jag nog hamna i en rytm där jag lägger mig runt 24.00-02.00 och vaknar 08.00-09.00. Jag är ingen hardcore nattuggla men älskar ändå timmarna när kväll blivit natt. Jag har naturligt mycket energi då och känner mig kreativ och klar i knoppen. Heh, det har ju dock utplånats/vridits om lite sen den dag Mira och senare Morris kom till jorden. 

Hur funkar ni? Älskar ni rutiner och arla morgnar? Har ni nåt småbarnshack för att återställa ordningen? 

GODMORGON SOLDATER!

25 juli 2016 12 kommentarer
Drama / Tapperhet / WTF

Annonsen laddas.

Klockan är 05

Nån gång i Harpans späda barndom skrev jag att han gärna drog sig om morgnarna. 

Well. Sen dess har det inte hänt igen.