hormonerhemorrojder-header

Tapperhet

Dagens bärs

hormonerhemorrojder

Dagens bärs

… ska min svärmor ha!

Hon räddade bokstavligen förståndet på mig i går när jag skulle ta Harpan till sjukgymnasten (mer om det senare) och dessutom få med mig Malte dit, eftersom han har korta förisdagar nu och måste hänga på helt enkelt.

Men har Malte väl kommit hem och innanför dörren går Malte ingenstans. INGENSTANS. En rolig mellanlandning i lekparken är inget som fungerar i praktiken, hur mycket man än försöker.

Detta ledde således till ytterligare en konflikt mellan mig och min 4-åring med en vilja av stå… som en diamantborr. Ingenting de senaste veckorna har gått smidigt. INGENTING. Blåser vinden från fel håll, ja, ni fattar, rasar hans värld och det är alltid jag som är skurken.

Hur som helst mötte svärmor, a.k.a farmor, upp oss och underhöll ättelägget medan jag och Harry kunde rulla till rehab.

Och sen – håll i er – får jag ett sms där denna underbara kvinna frågar om Malte får stanna kvar hos henne över natten! För det ville han själv tydligen och jag förstår honom.

Så kvällen hos oss förflöt i det rofyllda tillstånd som annars endast ett avslutat barnkalas kan ge. För att Harpan var hemma märktes nästan inte, nu när man har klockat upp intesiteten med två barn. Och Malte, han hade enligt utsago själv en toppenkväll med inslag av pärlpyssel och kusinbus.

En bärs till svärmor och en schysst svärmor/svärfar/annan hjälte till alla! Ja, och bärs också förstås. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Man har nattat

hormonerhemorrojder

…och kämpat. Och segrat.

Då kommer den här killen:

image

Man börjar om. Och inga Knattepinnar i världen kan rädda ens humör.

80 minuter..

hormonerhemorrojder

..senare sover smådårarna. Att natta två kids själv är fortfarande, efter ett år och snart fyra månader, det mest dränerande som finns.

Läsa en bok? Inte aktuellt när den kortaste av dem vill göra konfetti av allt i pappersväg. Kolla på paddan en stund? Inte aktuellt när den kortaste av dem helst av allt vill slå sönder iPaden så fort den åker fram. Bara ligga och titta på luften? Inte aktuellt när 100% av sovkamraterna bökar, ålar, stökar, vrålar och gråter över oförätten att överhuvudtaget behöva sova.

Så, dagens ”lösning” blev att först ”natta” Morris som inte somnade. Istället bajsade han, vilket han aldrig gör annars vid läggdags. Upp och byta och böka och samtidigt försöka försäkra ynklig fyraåring om att jag strax kommer tillbaka, trots att jag inte alls är övertygad om mitt löfte. Fyraåringen köper således inte ett ord och insisterar på att vi ska sova allihopa. Så vi ”sover”. Alltså: Morris kör wrestling med Mira som skrattar och grinar om vartannat. Den tappraste i sovrummet försöker lugna Hulk Hogan och samtidigt klia fyraåringen på ryggen. Morris gråter.

Mor med de nergnisslade tänderna lämnar sängen och sätter sig på pilatesbollen med vildungen i famnen. Mira snyftar för att hon är ensam i sängen och föreslår att jag sätter bollen så nära sängkanten att jag inte ens får plats att sitta på bolljävlen. Jag flyttar bollen till rimlig plats och guppar mig själv och Morris svettig. Mira vill att jag kliar henne på ryggen. Jag vill halvligga på en solstol på en Medelhavsstrand och läsa en bok, men det är DET JU INTE EN JÄVEL SOM BRYR SIG OM.

Morris svettas, Mira snyftar, mor hyssjar som en besatt. Mira försöker inleda en konversation som blir en kortare monolog (thank god). Morris somnar till slut och jag lovar nu Mira att jag ska lägga mig intill henne och mysa. Jag ska bara klara av ett uppdrag som får vilken Navy Seal som helst att ge upp, packa väskan och vända hem – att lägga ner Morris.

Morris vaknar till och grinar och jag ligger som en person som har ramlat ner från ett hustak i en amerikansk actionfilm, ni vet? Armar och ben vinklade på ett anatomiskt onaturligt sätt, allt för att inte orsaka turbulens för lilla Mr Klister som vill sova i min armhåla. Mira vill att jag ska klia henne på ryggen. Jag hyssjar, buffar och kliar simultant, som en förbannad enmansorkester. Morris andning blir tyngre och jag rationaliserar bort buffandet. Hyssjande och kliandet fortgår trots pumpande mjölksyra i högeraxeln av allt kliande ur ofördelaktig vinkel. Mira rycker till, somnar in och I’m on top of the world.

Godnatt alla föräldrahjältar.

 

Semestern 2015 – så gick det

hormonerhemorrojder

Sista dagen på semestern! Imorgon börjar (äntligen) förskolan igen och det är dags att summera årets ”semester”.

Inför fem veckors gemensamtid hade jag ju följande förhoppningar:

  • Att resa mig ur soffan och gå ut i köket och där minnas vad det var jag reste mig ur soffan för att hämta.
    SÅ GICK DET: Jag minns inte.
  • Att inte vara så jämrans social.
    SÅ GICK DET: Bam! Jag höll mig undan de flesta happenings som involverade fler än två människor. Vem pallar att umgås när man ständigt lever i en bikupa av tjut och tjat liksom.
  • Att hinna lösa en tiondel av Melodikrysset.
    SÅ GICK DET: Bam, igen! Med min pappas hjälp tror jag vi nästan-löste åtminstone 95% av två kryss. Men vem sjöng den där brudvalsen på prinsbröllopet? (Vi googlade alltså inte.)
  • Att inte grilla och hålla på med eget rökspån och skit.
    SÅ GICK DET: Vi grillade i och för sig en del men använde i alla fall en färdigblandad marinad med röksmak.
  • Att sova när helst tillfälle ges. I hissen, på tåget, på bilbesiktningen, allt går.
    SÅ GICK DET: Score, igen! Jag har gömt mig lite här och var och slumrat mig igenom så mycket som möjligt faktiskt. Carpe sömn.
  • Att absolut inte läsa något som fått höga betyg på kultursidorna.
    SÅ GICK DET: Jajamän, där satt den! Började på en slaskdeckare i maj och har nu kommit till sidan 31.

Utöver detta har jag lyckats med att inte höra en sekund av Sommar i P1, inte se ett jota av Allsången eller Morden i Midsomer, tack och lov. Jag har inte heller badat eller solat. Jag har fått bromsbett stora som pizzatallrikar. Jag har ingen aning om vilka som är årets glassar.

Men, vi har kört över 340 mil med våra två babianer i baksätet och det har gått – BRA! Vi har inte brytt oss så mycket om vädret och för egen hypertyerossvettandes del har 13 plusgrader och mulet känts optimalt. Vi har garvat mycket. Vi har hittat lunket och tyckt att höjden av semesterfeeling är en morgonkaffe på trappan och lite senare en eftermiddagsbärs på samma trappa.

Struman har nog sakta börjat klinga av för jag är inte lika mentalt svajjig, hetsig och virrig längre. Med andra ord, jag har klarat av ännu en graviditetsbonus som jag bara önskar min värsta fiende. Stay positive.

Men det bästa av allt är ändå att under dessa veckor har MALTE BLIVIT EN BLÖJFRI MAN!

Det känns lika ofattbart som underbart att bara byta blöja på en unge nu för tiden. Vi hade med oss pottan överallt och till sist hajjade han hur det känns när man är nödig och började säga till själv, för att sedan nån vecka tillbaka sköta rubbet själv i badrummet.

Så tack för allt ert pottpepp! Det har verkligen behövts och helt ärligt tvivlade jag starkt på en blöjfri tillvaro när jag satt, stod och stundvis sov i kisspölar.

/Sofia