Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

Lång morgons färd mot kaos

I går morse fortsatte dramat ”Nyordningen i Bolibompa sen julkalendern började”. Maltes cirklar har rubbats och därmed även våra. Och grannarnas.

Det gastades i högan sky inför varje moment under morgonen. Fel kläder, fel yoghurt, fel ordning, fel familj. (Och jeans är numera fett ute, nu ska det vara ”mjuka byxor” och bara tröjor med kort ärm.)

Jag försökte stå lugn som en biodlare i svärmen av skrik och utfall som min son bjöd på medan han fick välja kläder. Lyfte upp plagg efter plagg med samma avståndstagande pincettgrepp som Trinny och Susanna kör när de går igenom den stilbehövandes garderob.

Sen brann det till i skallen hos mig. Svetten forsade längs ryggen medan jag tappade den sista gnuttan tålamod och jagade unge och svor.

Till slut fick jag ta brandmansgreppet och kasta upp arvtagaren barnet på ryggen och krysta mig förbi de tidningskassar som skulle ha tagits till återvinningen för länge sen, ut i trapphuset.  Där lugnade lille herrn ned sig.

Vi gick vidare mot bussen medan jag förklarade att vi måste hämta vagnen hos farmor först. Där efter följde en protestkavalkad utan dess like, detta kvartal i alla fall.

Malte vägrade följa med och hämta vagn och jag vägrade gå utan den. Till sist stod vi på trottoaren och skrek så det ekade mellan husen:

Jag: — Nu kommer du hiiit!
Malte: — Nej, DU kommer hit!

Ryggsvett, armsvett, under skinkornasvett. Jag fick honom att stå kvar utanför porten medan jag älgade in för att hämta vagnen bara för att upptäcka: vagnen borta. Meeen vafan.

Tänkte mindre ömsinta tankar om min sambo vars dementa sinne jag gärna beskyller, trots att mitt är i samma klass, hehe. Men Malte var i alla fall sjukt nöjd när vi klev på bussen utan vagn.

Mellan hållplatsen och förskolan var det dags igen. Akt numero dos i Maltes morgonhumör brakade loss när han glömde titta i sitt vanliga skyltfönster och jag inte ville gå tillbaka för att stå där och frysa medan han berättar om alla, jag menar ALLA, saker i det fullkomligt belamrade fönstret.

Men att övertyga min son om att röra sig framåt är som att be en sten att veckohandla. Tysta stod vi med några meters mellanrum och blängde tjurigt på varann innan han kutade förbi mig och jag vann (!).

Sakta, sakta tog vi oss mot förskolegården medan jag hela tiden fick hitta på avledande manövrer. Det gick i samma takt som den oklippta versionen av Sagan om ringen, fast här var det dvärgen som ställde till allt.

Hur som helst gick själva lämningen toppen (tack gode gud), förmodligen för att han var glad att slippa mig en stund.

Malte illrade in på gården och gav sig in i högen av minikollegor medan jag vinkade hejdå och började pusta ut. Drog upp linningen på gravidjeansen för tusende gången denna morgon och vaggade hemåt.

På gatan hemma möttes jag av en ilsket gul lapp på vindrutan på vår bil. Insåg att vi glömt fredagens parkeringsförbud… Fuck. Amen.

Situationer i vårt hem sedan Frost flyttade in

Inlägget presenteras av Viaplay

 

Frozen med Soffan och Malte

Le och var glad, le och var glad.

Nöjdast i hushållet över pissvädret och att vi nyligen har upptäckt Viaplay, är tveklöst mina män som nu vältrar sig i sport och tecknat kvällarna igenom. Men, den största nyheten med det är väl att jag när en musikalartist vid min barm, tänka sig. Och allt beror på filmen Frost. Så här låter det hos oss numera:

  • BAM! Malte smäller igen sovrumsdörren och ställer sig själv utanför. Genom nyckelhålet sjunger han ”Vill du inte ut å leeeeka?” och kallar sig själv Anna. Jag måste spela Elsa. Måste.
  • Malte väcker mig 05.50 med att gasta ”Å för första gången nååånsin” i mitt arma, nyvakna öra. Sen gör han en bakåtvolt ner på golvet och börjar dagen.
  • Malte förklarar myndigt för mig att ”Mamma, mamma! Jag kan inte leva så här längre!”
  • När som helst kommer det spontana strofer som ”…och cykla runt i korridooorn”. På bussen, i parken, när jag sitter på toaletten och han rycker upp dörren för att sjunga lite för mig.

Och det är (oftast) urgulligt. Men framför allt extremt, otroligt jättejättevälkommet efter två års terror med repliker ur Bilar och Bilar 2.

Jag försöker ändå föreslå andra filmer än Frost, då och då. I Viaplays sortiment ingår ju också bland annat Smurfarna eller Tigers film – ge mig VAD SOM HELST SOM GER VARIATION! Hittills har juryn dock inte godtagit förslagen, men jag jobbar på det.

Välkommen hem, älskling!

”Hoppas kursen var underbar, ditt mysiga hem och majspurefläckiga hustru välkomnar dig varmt!”

20141105-192437.jpg

20141105-192448.jpg

20141105-192501.jpg

20141105-192511.jpg

Johan har varit på kurs sen i måndags. Jag har sen i måndags fått regelbundna meltdowns och säkert åldrats ett kvarts sekel. Nattningarna…oh, don’t get me started.

Jag har nått nya, oanade pedagogiska bottennivåer. Jag har varit konsekvent en gång, max. Jag har bokat mentala enkelbiljetter till New York och Paris. Jag har drömt om att få egentid vid lokala pizzerians Jack Vegas-maskiner. Jag har desperat pratat min 3-åring till sömns – två timmar efter ordinarie sovtid – genom att mala på om hästar, sadlar och förbannade stigbyglar medan jag guppat en klarvaken Morris i bärselen.

Herregud vad du är välkommen hem, Johan.

Värmande måndagspepp efterlyses!

Alltså, det här mejlet kan man ju känna igen sig i även om man har färre barn än tre. Hur skulle du vilja trösta henne?

”Jag har tre barn födda med 16 månader emellan (ja, två är tvillingar) och tycker det är svårt och tufft. Blir provocerad och avundsjuk på andra storbarnsfamiljer som verkar ha det hur mysigt och roligt som helst, utan gnälliga barn och föräldrar som tabbar tålamodet varje sekund. Och när jag blir arg får jag dåligt samvete för det är ju så barn är – och med två syskon gör de ju allt för att få vår uppmärksamhet. Min hjärna fattar det. Men jag orkar ändå inte. Blir bara irriterad eller ledsen och tappar förmågan att resonera, kompromissa och hitta kreativa lösningar som får barnen på gott humör.

Satt och storbölade hos psykologen i 45 minuter idag och hen nämnde nått om läkarbesök och sjukskrivning. Men jag stormtrivs på mitt jobb och har inte ens tokmycket att göra. Det är BARNEN jag behöver vara sjukskriven ifrån! Och det är ju förbjudet, så får man ju inte säga.  Framför allt inte när en får barnvakt av farmor varje vecka. Och när andra säger att de lääängtar så till sina barn när de varit hemifrån i en natt, så skäms jag för jag längtar inte ens efter flera dagar…

Är så trött på mig själv och barnen. Snälla, finns det någon som kan trösta och peppa?!”