Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

Vad är styrka, egentligen?

Dags att ta upp det här med duktighetsmanin igen. Jag får nämligen rabies över den nordiska (?) normen som säger att det är en skam att ta en Alvedon om man har ont, en skam att ta sig själv och ungarna till doktorn, en skam att säga till när man inte orkar mer. Det ska tigas och lidas, även 2014.

När ska vi börja ta hand om oss själva, undrar jag?

Fick ett mejl i ämnet, från en kompis:

En grej som slagit mig i samband med detta är hur kvinnor med ”lätta” förlossningar, med det menar jag snabba sådana, utan komplikationer och bestående men och som sedan studsar ur förlossningssängen direkt ner i spagat, ofta får kommentarer som: ”superkvinna”, ”hjältinna”, ”urstark”.

Det sänder underförstått jäkligt jobbiga signaler till oss andra mindre genetiskt lyckosamma kvinnor, som har svårare att föda barn.

Varför är det så? Varför är det så hyllningsvärt att föda ”naturligt” och utan att kanske ens skrika? Vad är egentligen naturligt nu för tiden, förresten?

Ingen förlossning är väl direkt skön, och alla är olika. Alla människor upplever inte smärta på samma sätt, men varför anses man vara starkare om man tillhör gruppen som har turen att få ”enklare” förlossningar, när det egentligen borde vara tvärtom?

Som Metrokrönikören Hillevi Wahl skrev en gång efter att ha sprungit Björkliden Arctic Mountain Marathon i snöstorm:

De största hjältarna var inte de som sprang in först, utan de som klarade sig längst ute på fjället i ovädret.

På IKEA i andra trimestern

Igår fick jag alltså infallet att åka till IKEA med uppdraget att införskaffa en vardagsrumsmatta (170 x 240 cm och ”lättburen”, VAD tänkte jag på?) samt en stekpanna. Att det var ösregn, löningslördag och att jag dessutom är gravid och folkilsken hade jag glömt bort på nåt sätt.

Mitt amazing race startade i alla fall med en seger – jag körde rätt i alla filer och behövde inte vända nånstans. Det är både stort och ovanligt för att vara jag. Därför gjorde det inte så mycket att jag och resten av norrort irrade runt och letade efter parkeringsplatser sen. Jag ställde mig till slut på sniskan halvvägs inne i nåt buskage. Seger nummer två! Enligt mig alltså.

Väl inne i Minotauros labyrint snitslade jag mig svettig mot matthörnan, i enerverande maklig takt bakom familjer som förlagt sin långsamma lördagspromenad till just IKEA. Höll på att avlida av stekoset från restaurangen, störtade ner för trappan och hittade stekpannehörnan.

Där insåg jag att jag hade glömt vilken sorts stekpanna vi skulle ha. En gubbe korsförhörde en anställd länge och väl om de olika funktionerna hos en viss stekpanna och hur modellerna skilde sig från varandra. Tjejen gjorde tappra försök att svara vänligt. Jag började få huvudvärk, tog en stekpanna ur en trave och morrade vidare.

I matthörnan var det familjegräl och totalstopp i kurvan mot bäddtextil. En mamma och en pappa gafflade om vem som hade glömt mäta vardagsrummet hemma, om vem som har julen i år och varför i helvete de åkt till IKEA på en lördag. Jag kände den djupaste djupa tacksamhet för att jag lämnat man och barn hemma. (Seger nummer tre.)

Haffade utvald matta och kände mig sjukt nöjd, trots trasig kundkärra och ryggsvett. Så nöjd att jag började tänka på ALLT ANNAT MAN SKA PASSA PÅ ATT KÖPA NÄR MAN ÄNDÅ ÄR HÄR. Och det var väl ungefär här jag borde ha hejdat mig.

Men nä. Hetsig, gravid kvinna plöjde textil, förvaring, julpynt och vita servetter som ett hungrigt tryffelsvin, slitandes i kärra med blytung mattjävel. Kom till kassan med något fler varor än avtalat, så att säga.

När jag scannat klart började kassasystemet skena och tugga kvittopapper och spotta ur sig detta:

Kvittohelvete

Personal tillkallades, som i sin tur tillkallade personal. Som i sin tur mixtrade med kassa och kvittorulle, flankerade av en alltmer otålig kundarmada med porslinstomtar, Paxsystem och skrikande barn. Ytterligare en anställd behövdes för att lösa kvittostrulet men my oh, my, vilka hjältar alltså. I den arbetsmiljön.

Naturligtvis hade jag parkerat i typ grannkommunen och dessutom packat allt i papperspåsar, trots att jag visste att regnet vräkte ner. Haha, alltså wtf? Det blir verkligen inget Nobelpris för mig i år, heller.

I bilen på väg till nästa anhalt (MAN MÅSTE JU PASSA PÅ NÄR MAN ÄNDÅ ÄR HÄR) råkade jag köra längs en cykelväg, oklart hur och varför. Plötsligt möttes jag av cykelskyltar som det stod ”Följ Järvastråket” på. Så jag gjorde det tills jag hittade en utfart och tuggade mig in i krypkön söderut.

Hem kom jag till slut, med lågt blodsocker och sprängade huvudvärk. Hetsåt en banan, var lättretlig och kraschade till slut i soffan. Sov i timmar, för att vakna upp runt 02 och äta resterna av en kexchoklad och somna om.

Aldrig mer.

PS. Men inne på det fashionabla modehuset Rusta träffade jag på vår läsare Maria, hon som ni hjälpte med maskeradtips i torsdags! Jag känner inte henne alls men hon kände igen mig och jag tror hon räddade mig dag faktiskt.

Morris vaknar. Morris vaknar igen. Morris vaknar än en gång.

Jag har upptäckt ett par nya frustrationsmoment sedan Morris gjorde entré i våra liv och tre blev fyra.

Det finns en företeelse som jag kan tänka är en stark bidragande faktor till att jag har bettskena numera. Det är det här med att familjens juniorer väcker varandra. Just nu är det den större som med väldigt jämna mellanrum väcker den mindre som dessutom är lättväckt utan dess like.

Till saken hör att Morris inte tar napp och därmed använder mig som napp vilket gör mig något begränsad rent fysiskt då jag inte bemästrar konsten att klona mig själv (än).

Detta ställs såklart på sin spets när jag är ensam med de små liven. De senaste 18 timmarna har det inträffat ett par situationer som fått mig att gnissla ner mina tänder till små trubbiga växtätargaddar:

Vi åker buss. Jag ammar Morris till sömns och har storslagna planer på att lägga ner honom i vagnen och låta bussen vagga honom ner i djup sömn. Mira sitter vid fönstret och ser eh..bilar på vägen. Förtjust tjuter hon att det finns bilar på vägen, i cirka 140 decibel. Morris vaknar.

Vi kommer hem efter vår utflykt och jag lägger mig i sängen för att amma Morris och söva honom inför eftermiddagspowernapen. Ser i ögonvrån hur Mira går in på toaletten. En minut senare deklarerar Mira högljutt att hon har bajsat ”och är klar”. Jag väser tyst till svar att jag kommer alldeles strax. Mira ropar lite högre att hon är klar. Jag väser ännu högre att jag kommer. Morris börjar röra sig oroligt. Mira börjar ruttna där på toalettringen och gastar nu att hon är klar. Jag går från väsande till tyst ropande och säger att jag kommer. Mira tycker att jag är en nonchalant, döv dåre och vrålar nu att hon är klar och att hon har bajs i stjärten. Jag börjar åla mig ur Morris grepp. Morris vaknar.

Klockan är 05.15. Miras fötter tassar över parketten. Jag välkomnar henne in till rummet och viskar att hon ska gå upp på pappas sida av sängen. Mira tassar runt till min sida av sängen och gnyr att jag ska bära upp henne. Jag sätter mig upp i sängen. Morris vaknar. Jag lägger ner Mira på Johans sida och försöker natta om Morris. Mira lägger sitt huvud ovanpå mitt och vill kramas. Jag försöker krama Mira och amma Morris. Nog för att tuttarna blivit lite ehm..längre och mer flexibla så finns det gränser. Förklarar viskande för Mira att jag måste ge Morris mat. Mira lägger sig och börjar snyfta och ropa efter pappa. Jag förklarar att pappa är hos Pelle. Mira struntar fullständigt i min förklaring och ropar än mer högljutt efter pappa. Morris chanser att somna om minimeras. Mina tänders chanser att hålla sig intakta minimeras också. Morris vaknar, Mira är vaken och jag är vaken.

Klockan närmar sig 08.30 och Morris börjar bli trött. Jag förklarar för Mira att jag ska lägga mig med Morris för att han ska äta och sova och kommer om en liten, liten, liiiiten stund. Det börjar bra, Mira hörs inte av och verkar leka på sitt rum. Mira smyger in i vårt rum med den där uppsynen som bara kan innebära en grej: hyss har begåtts. Jag frågar lugnt och stilla vad Mira har gjort och hon visar upp sina nymålade, blåa handflator. Jag fortsätter lite mindre lugnt och stilla och kommenderar henne att stå helt still för att inte färga av sig på allt och ingenting. Hon står still i tre sekunder och sträcker sig sedan efter de vita garderobsdörrarna. Jag fräser, nu helt olugnt och ostilla, att hon inte får röra nånting med sina blåa händer. Morris vaknar.

Johan sms:ar från sin herrklubbshelg och frågar hur vi mår. Jag samlar mig och svarar så snällt jag kan:

”Don’t ask. Ser fram emot att du kommer hem, så kan vi säga. Puss”

 
Det går inte så bra att välja glädje just nu.

Familjen Annorlunda gör en utflykt

Jamen se där. Där ligger de blöjor + våtservetter som alltså inte låg i skötväskan när vi idag kuskade ut till Tyresö Slott för lite lunch och allmän orgie i höstmys.

På bussen ut deklarerar Mira att hon är bajsnödig. Jag ber henne pedagogiskt att vänta. Mira väntar i fyra sekunder och berättar än en gång att hon är bajsnödig och jag anar att det inte är läge att 1. vänta 2. stuntrulla ut ur en buss på motorvägen med barnvagn och två ungar. Jag lyckas rota fram en blöja ur skötväskan i storlek 3, alltså Morris size. Den enda blöjan som finns. Jag trasslar ner den i Miras brallor och Mira pustar ut och ser märkbart lättad ut.

Väl framme på Slottet möter vi upp två generationer kompisar för att äta lunch. Precis lagom till att min lasagne kommer in måste Mira uträtta behov igen. Jag lämnar min fortfarande varma lasagne och följer med avkomman till toaletten där det tydligen ska marathonbajsas. Vad som känns som 45 minuter senare återvänder vi till bordet och den varma lasagnen är ett minne blott.

Mira äter en välkomponerad slottslunch isglass och strössel till lunch (don’t ask). Sen vandrar vi runt bland sprakande höstlöv som vilken instagramidyll som helst och efter en stund och 200 mobilbillder senare, styr vi stegen mot busshållplatsen.

Bussen rullar in och jag jublar över att vi har den enda barnvagnen. Teleskophandtaget har nämligen fastnat så det går inte att skjuta in. Vilket innebär att den redan stora vagnen tar orimligt mycket plats. Jag parkerar den därför på längden så att den inte sticker ut i gången.

Ett par hållplatser passeras och sedan ser jag hur en pappa rattar upp sin barnvagn vid dörrarna. Fuck. Med Morris sovandes på magen bökar jag mig fram och flyttar lite på vagnen. Som tur är är hans vagn en liten sulky så den går in smidigt intill vår bandvagn.

Innan dörrarna hinner stängas på hållplatsen därpå, ser jag hur en mamma kommer joggandes med en barnvagn, blicken riktad mot vår buss. Fuck. Hon hinner och jag bökar mig fram med Morris igen och måste denna gång ställa barnvagnen åt andra hållet. I samband med att jag gör det blir jag Stockholms minst uppskattade medtrafikant. Vagnens handtag blockerar hela gången. Inte ens en supersmidig fricirkusartist kan åla sig förbi.

Jag svettas och börjar där och då kolla barnvagnar på Blocket i mobilen. Resten av resan spenderar vi vinglandes vid vagnen och ber om ursäkt åt höger och vänster och till hela jävla världen för att vi är en livs levande bromskloss. Sen börjar Mira känna sig åksjuk och förklarar för bussen att hon vill kräkas. Så, jag håller henne i handen och placerar oss vid papperskorgen, in case of a royal throw-up.

Vi klarar oss utan vidare katastrofer och stövlar av vid Gullmarsplan. Mira vill ha en korv och får en korv men sen vill hon inte ha korv utan bara ketchupen och senapen på korven och jag hatar den där förbannade korven och kastar den i närmsta soptunna.

Jag flyr hem till kusinerna där vi blir kungligt omhändertagna. Min grymma svägerska har gjort pannkakor. Min mamma-score når nya bottennivåer när jag ser pannkakorna och inser att jag inte ens kan svänga ihop en smet utan recept.

Seriously? Fan-fucking-tastic pancake art.

Sen larmar Morris som toppar vår kanske minst lyckade utflykt ever med en bajskatastrof. Inte så konstigt att restprodukterna läcker när man trär på en snart 6-månader gammal bebis en blöja i storlek 6 (hade ju eh glömt blöjorna hemma och fick låna av min kompis. Som har en unge på 14 månader.)

Nej men i övrigt har det varit en bra dag. Inga konstigheter, liksom.