Hormoner & hemorrojder
Annons

Kategoriarkiv: Tapperhet

Mitt liv går på repeat

Jag avskyr rutiner. Jag avskyr att planera saker. Jag avskyr att schemalägga grejer. Därför är det ändå lite kul med en ironisk twist att jag fått en son som är spontan som en elitidrottare inför OS.

Här om dagen slog det mig att jag lever i Måndag hela veckan med Bill Murray. Ni vet, den där filmen varje dag är den andra exakt lik.

Varje morgon vaknar jag av att Malte drar repliker ur Backyardigans eller Bilar. Klockan 06.31 välter han ner sina två lådor med bilar och flygplan. 06.38 ber han om välling. 06.50 bajsas det. 07.33 cirka, är det Fåret Shaun på TV och inget får störa. 07.45 vägrar han gå till förskolan. 07.50 har vi förhandlat till oss att få på honom en stövel och kanske mössan, om han får ta med sig två bilar. 07.51, två stövlar och fyra bilar. 08.10 kommer vi iväg.

Vid 16-tiden kommer han rusande mot mig på förskolegården. Ungefär 16.30 kommer vi därifrån. 16.32 – 16.50 balanserar vi på kantstenar och plockar upp pinnar som ser intressanta ut och kan vara bra att ha. Han hoppar också noggrant i alla vattenpölar om sådana finnes. 16.52 gömmer han sig bakom en återvinningscontainer på vägen. 17.05 tömmar han ut lådorna med bilar och flygplan hemma igen. 17.30 vägrar han äta middag. 18.10 äter han middag. 19.10 putsar han balkongdörren med tandborsten, 19.30 säger han att han vill sova. Däremellan räknar vi hans mynt tillsammans och läser samma böcker och låter honom fylla i samma ord som igår och i förrgår.

Och så vidare, och så vidare. Men det är ju väldigt smidigt i alla fall, så länge vi inte ska göra några större avvikelser, som till exempel totalkatastrofer och livsförändrande händelser som att handla mat på vägen hem.

Annons

Spännande samtal mellan mor och dotter

Idag är sista dagen hemma med polypbefriad avkomma. Jag har försökt underhålla virvelvinden så gott det går men jag tror att hon tycker att jag har presterat sämre än  Christer Björkman i Melodifestivalen 1993.

Våra samtal har låtit ungefär såhär:

På väg till parken tidigare idag i en promenadhastighet värdig en bäckenbottenuppluckrad och allmänt ledbruten stackare (hej självömkan!).

Mira: Mira vill gå till parken.
Tessan: Vi är på väg till parken nu.
Mira: Mira vill gå till parken.
Tessan: Vi är på väg till parken nu. Vi är snart framme.
Mira: Mira vill gå till parken.
Tessan: Vi är på väg till parken nu.
Mira: Var är Lolli? (Lolli är Miras kompis)
Tessan: Lolli är på dagis.
Två sekunder förflyter.
Mira: Var är Lolli?
Tessan: Lolli är på dagis.
Mira: Var är Lolli?
Tessan: Lolli är på dagis.
Mira: Var är Lol…
Tessan: På dagis.  Lolli är på dagis.
Mira: Var är…
Tessan: LOLLI. ÄR. PÅ. DAGIS.
Mira verkar tillsynes nöjd med svaret. Enochenhalv sekund senare:

Mira: Var är Pelle? (Pelle är Lollis pappa)
Tessan: Pelle är på jobbet.
Mira: Var är Pelle?
Tessan: Pelle är på jobbet.
Mira: Var är Pelle?
Tessan: Pelle är på jobbet.
Mira: Var är Pelle?
Tessan: Mira, vad sa jag precis? Var sa mamma att Pelle är?
Mira: Pelle på jobbet.
Tessan (nedbruten): Precis.
Mira: Var är Pelle?
Tessan: *gnisslar tänder och frustar*
Mira fortsätter i monologform:
Mira: Var är Lolli?
Mira: Var är pappas bil?
Mira: Var är Pelle?
Mira: Där är parken.
Mira (superaxalterad): LOLLI OCH PELLE I PARKEN!

Ridå.

 

 

 

Annons

Förvärkar? Vecka 39 and counting.

Idag tar jag storklivet in i vecka 39. OMFG – det är alltså TVÅ VECKOR KVAR! (jag vet att det alltså lika gärna kan vara fyra ändlösa veckor kvar, men nu säger vi två, ok?).

Jag tror att jag har fått känna på mitt livs första förvärkar idag. Med Mira hade jag bara sammandragningar och när den första värken väl kom så ja, var det en vanlig värk, om än en klen sådan. Men den här gången känns det lite annorlunda. Mer molande och strålande och angenämt huggande och ilande, hehe.

Tack för boktipset, förresten! Lusläser nu Föda utan rädsla och den känns väldigt klok och tillgänglig.

Där inne ligger alltså en liten minimänniska och bufflar runt. Tandkrämsstänken på spegeln bjuckar jag på (det sista man ska behöva tänka på i vecka 39 är att putsa speglar, som jag brukar säga). 

Sofia har slagit vad om att leveransen kommer att inträffa på Påskafton och att det blir en lillebror.

Denna väntan alltså.

Annons

Var det uppåttjack i den där narkosgasen?

Sådärja. Näskörteln är nu ett minne blott och allt verkar ha gått bra. Mira fick tre glassar igår och är tillsynes återställd.

Eller, jag antar att hon är återställd i och med att hon pigg som en lärka väste att vi skulle gå upp klockan 03:48. Mina, som vanligt kloka resonemang, om att ”nej, det är mörkt ute, det är fortfarande natt, alla kompisar sover, grannarna sover, mamma vill sova, MAN SOVER PÅ NATTEN, SNÄLLA MIRA SOV NU FÖR FAN” gick såklart inte hem den här gången heller, men jag lyckades förhala själva uppstigandet ur den varma sängen till typ 04:30.

”Vad ska vi göra nuuuuu då?” frågade Mira strålande glad med förväntansfull blick . Förbannat bra fråga, det måste jag ge henne. Det finns typ bara en rätt uppenbar sak jag vill göra klockan 04:30 men där gick våra meningar isär, arvsmassans och min. Så, jag bevittnade än en gång hur mitt förslag torskade mot min meterlånga motståndares. Och istället ritade vi ballonger och sköldpaddor och kollade på en mangaversion av Gangnam style.

Ja, sen dess har jag försökt tala henne till rätta och förklarat att den snälla doktorn sa att hon måste ta det lugnt och andra fullkomligt ovidkommande saker för en tvåochetthalvtåring. Jag hade sett framför mig hur hon skulle vara lite hängig och jättekramig och att vi skulle ha en lugn glassorgie i soffan ihop hela dagen, jag och min lilla sjukling. Men nu börjar jag misstänka att det var tjack i den där narkosgasen alltså. Det ska springas, klättras, hoppas, klampas, vältas, dansas och jagas.

Mormor har erbjudit sig att ta hand om barnbarnet ett par timmar. May the force be with her osv.

Hoppla, hoppla. Nu insisterar den nyopererade på att få balsamico till mellis. Servitrisen rycker pliktskyldigt ut.

Jäkligt skönt att hon har hämtat krafterna ändå, det älskade yrvädret.