Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

Familjen Annorlunda gör en utflykt

Jamen se där. Där ligger de blöjor + våtservetter som alltså inte låg i skötväskan när vi idag kuskade ut till Tyresö Slott för lite lunch och allmän orgie i höstmys.

På bussen ut deklarerar Mira att hon är bajsnödig. Jag ber henne pedagogiskt att vänta. Mira väntar i fyra sekunder och berättar än en gång att hon är bajsnödig och jag anar att det inte är läge att 1. vänta 2. stuntrulla ut ur en buss på motorvägen med barnvagn och två ungar. Jag lyckas rota fram en blöja ur skötväskan i storlek 3, alltså Morris size. Den enda blöjan som finns. Jag trasslar ner den i Miras brallor och Mira pustar ut och ser märkbart lättad ut.

Väl framme på Slottet möter vi upp två generationer kompisar för att äta lunch. Precis lagom till att min lasagne kommer in måste Mira uträtta behov igen. Jag lämnar min fortfarande varma lasagne och följer med avkomman till toaletten där det tydligen ska marathonbajsas. Vad som känns som 45 minuter senare återvänder vi till bordet och den varma lasagnen är ett minne blott.

Mira äter en välkomponerad slottslunch isglass och strössel till lunch (don’t ask). Sen vandrar vi runt bland sprakande höstlöv som vilken instagramidyll som helst och efter en stund och 200 mobilbillder senare, styr vi stegen mot busshållplatsen.

Bussen rullar in och jag jublar över att vi har den enda barnvagnen. Teleskophandtaget har nämligen fastnat så det går inte att skjuta in. Vilket innebär att den redan stora vagnen tar orimligt mycket plats. Jag parkerar den därför på längden så att den inte sticker ut i gången.

Ett par hållplatser passeras och sedan ser jag hur en pappa rattar upp sin barnvagn vid dörrarna. Fuck. Med Morris sovandes på magen bökar jag mig fram och flyttar lite på vagnen. Som tur är är hans vagn en liten sulky så den går in smidigt intill vår bandvagn.

Innan dörrarna hinner stängas på hållplatsen därpå, ser jag hur en mamma kommer joggandes med en barnvagn, blicken riktad mot vår buss. Fuck. Hon hinner och jag bökar mig fram med Morris igen och måste denna gång ställa barnvagnen åt andra hållet. I samband med att jag gör det blir jag Stockholms minst uppskattade medtrafikant. Vagnens handtag blockerar hela gången. Inte ens en supersmidig fricirkusartist kan åla sig förbi.

Jag svettas och börjar där och då kolla barnvagnar på Blocket i mobilen. Resten av resan spenderar vi vinglandes vid vagnen och ber om ursäkt åt höger och vänster och till hela jävla världen för att vi är en livs levande bromskloss. Sen börjar Mira känna sig åksjuk och förklarar för bussen att hon vill kräkas. Så, jag håller henne i handen och placerar oss vid papperskorgen, in case of a royal throw-up.

Vi klarar oss utan vidare katastrofer och stövlar av vid Gullmarsplan. Mira vill ha en korv och får en korv men sen vill hon inte ha korv utan bara ketchupen och senapen på korven och jag hatar den där förbannade korven och kastar den i närmsta soptunna.

Jag flyr hem till kusinerna där vi blir kungligt omhändertagna. Min grymma svägerska har gjort pannkakor. Min mamma-score når nya bottennivåer när jag ser pannkakorna och inser att jag inte ens kan svänga ihop en smet utan recept.

Seriously? Fan-fucking-tastic pancake art.

Sen larmar Morris som toppar vår kanske minst lyckade utflykt ever med en bajskatastrof. Inte så konstigt att restprodukterna läcker när man trär på en snart 6-månader gammal bebis en blöja i storlek 6 (hade ju eh glömt blöjorna hemma och fick låna av min kompis. Som har en unge på 14 månader.)

Nej men i övrigt har det varit en bra dag. Inga konstigheter, liksom.

 

Den riktiga Familjen Annorlunda

Den lilla kvartetten Krupa-Syllner har kuskat ner till farföräldrarna i Tranås. Vi begav oss ner igår eftermiddag och som vanligt glömde vi två livsviktiga grejer: 1. iPaden och 2. min kudde.

Det blev dock inget iPadkaos för Mira slocknade i bilen lagom till att Morris vaknade. Detta var när vi nästan nått Södertälje. Sen sover 3-åringen i tre timmar och vaknar enbart för att trycka en hamburgare. Femmånadersligisten, däremot, är vaken hela resan. Stundtals på solskenshumör, mer än stundtals på lite mindre glatt humör, kan man säga.

Jag vet inte, men ibland känns det som att vi är den riktiga Familjen Annorlunda, trots att vi har något så urlagom som två barn, inte elva, tolv eller tretton. Det blir liksom aldrig ordning på nånting när vi är med i bilden. Jag tänker att det kanske beror på att hemmets matriark (eh, jag) är den kaospilot som skickligt manövrerar oss från ett stök till ett annat. Ibland blir det någon mellanlandning i någon sorts ordning, men det blir oftast ett kort stopp.

Två temperamentsfulla, närhetsälskande, vagnvägrande kolikkids, obefintliga rutiner, till synes omöjliga att införa, en ständigt stökig lägenhet som jag försöker få bukt på genom att köpa hem några praktiska förvaringsboxar till, aldrig tillräckligt med ombyte på föris, oplanerade utflykter som nästan jämt innebär blodsockerfall för tre av familjens medlemmar pga ”nu är vi i skogen och klockan har passerat 13 och ingen har ätit men alla är svinhungriga och rätt otrevliga och det finns inte direkt en McDonalds runt knuten och vi tänkte inte på matsäck den här gången heller”.

Det är som att jag inte är förmögen att lära av mina misstag. Jag vet helt ärligt inte hur många gånger jag inte kommit ihåg att byta Morris kissblöja och tänkt att han är lite gnällig. Ser sedan hur skrevet buktar under tajtsen och kommer på att ja, byta blöja kan vara en god idé. Och det här är ändå mitt andra barn. Med Mira var jag precis likadan.

Hur jag en lördagsförmiddag runt 10.30 tjatar engagerat får med mig klanen till Bauhaus för att två timmar senare stå på parkeringen med resten av familjen Hålögd med en smaklös kokt korv och noll inhandlade saker på grund av diverse utbrott, blodsockerfall och allmänt inspirationsbortfall (ofta på grund av de två förstnämnda faktorerna).

Eller åker in och julhandlar med barnvagn dagen innan julafton.

Varför kommer vi alltid till parken en halvtimme innan lunchtid utan att ha med lunch? Varför sover Morris bara i kvartar på dagarna? Varför kan inte jag få till ett bra förvaringssystem till alla barnkläder och grejer? Varför har jag köpt två uppsättningar regnställ i exakt samma storlek? Varför kan Morris inte börja älska vagnen? Varför kan vi aldrig få till en middag i lagom tid så vi vuxna kan äta tillsammans med Mira? Varför har vi inte matchande krukor och en jävla renskinnsfäll på balkongen utan istället solblekta platsmattor och en överdimensionerad yucapalm? Varför har inte jag ställt barnen i kö till nån särskild skola? Varför har jag inte ställt Morris i förskolekö? (det är ju oceaner av tid femton dagar kvar till han blir sex månader) Varför kan Mira aldrig sitta still? Varför är det jämt något jag glömt? Varför sa Mira ”Tyke din jävla galning” till hunden nyss? Varför har jag fortfarande inte köpt vantar till Mira? Varför har inte jag smarta förvaringslådor med snacks till barn i olika åldrar? Varför har jag inte ens en vettig skötväska, trots två barn? Varför tog jag inte körkort när jag var 18?

Ja, ni hör ju. Några stilla funderingar från en lite förvirrad tvåbarnsmor. Hur har ni det där ute?

(Obs, nu låter det kanske som att hela familjens ansvar hänger på mig, trots att vi är två. Så är det såklart inte. Thank God för världens bästa Johan som är andrekaospilot med lite mer ordningsam läggning än undertecknad).

 

Lästips för dig med ett högkänsligt barn

En högkänslig och introvert mamma + en känslig och introvert pappa = ett megahögkänsligt och väldigt introvert barn. Inga konstigheter egentligen.

Ändå tog det lång tid innan jag förstod varför Malte reagerade så starkt på saker (dofter, ljud, ”folksamlingar” med fler än två personer, med mera), sånt som jag själv lärt mig hantera genom åren. Vardagliga prylar är ibland så oändligt svårt för honom.

Men så var det nån av våra störtsköna läsare som nämnde boken Raising Your Spirited Child och då föll allt på plats. (Jag har skrivit om den här boken förut men den är så jäkla viktig för oss att den förtjänar lite tjat.)

Så här yttrar sig högkänsligheten hos Malte:

  • Alla tvättrådslappar i hans kläder vill han att vi klipper bort, för de skaver och stör.
  • Nya klädesplagg måste vänjas in långsamt.
  • Att fylla år och få uppmärksamhet är vidrigt. Sångförbud hemma och på föris råder därför när han fyller år.
  • Att få uppmärksamhet över huvud taget är jobbigt. Helst vill han smita in före alla andra på förskolan.
  • När vi flyttade bokhyllan hemma började han gråta. Förändringar funkar inte.
  • Överraskningar går fetbort. Spontana infall som att gå hem till nån och leka utan att han pratat om detta dagen innan funkar bara vartannat skottår.
  • Att resa är bökigt och onödigt i hans värld. ”Stanna hemma” är standardsvaret när vi frågar vad han vill göra i helgen. Jämt.
  • Vuxna måste förklara varför. ”Därför” håller inte som svar för honom.

Här är ett utdrag från sajten Hsperson.se:

Högkänsliga barn blir lätt förskräckta och ogillar högljudda platser. De föredrar still­samma lekar, brukar inte uppskatta överraskningar och har svårt att klara stora förändringar. De klättrar inte högt utan att tänka sig för. Kläder som kliar, sömmar i strumpor och etiketter mot huden kan bli en plåga, och hellre rena kläder än blöta eller sandiga. De är perfektionister och gör bäst ifrån sig när ingen är i närheten. De använder svåra ord för sin ålder och ställer många samt djupa frågor, som får vuxna att tänka efter. De har fyndig humor, känner saker på djupet, verkar ha stor intuition och märker när andra inte mår bra. Ibland kan man undra om inte högkänsliga barn läser ens tankar! De noterar detaljer, som att ett föremål har bytt plats eller att någon har ändrat utseende, och lägger genast märke till minsta främmande doft. De är extra känsliga för smärta, och ett mjukt påpekande har större effekt än en skarp tillrättavisning. Efter en spännande dag har de svårt att somna.  

Läs mer där för att få lite pepp om hur man kan förhålla sig till högkänslighet och framför allt: att inse att det är något fantastiskt, när man lär sig hur det funkar.

För oss vuxna kan jag av hela mitt hjärta rekommendera Introvert av Linus Jonkman. Den borde läsas i skolorna. Det här är boken som får alla oss som hellre äter likmask än trängs på en sandstrand eller på mellandagsrean att hajja att vi inte är efterblivna. Rolig är den också.

Mer om högkänslighet finns här.

Med andra ord, du (eller ditt barn) är inte ensam om att hata trängsel, hög volym, påflugna vuxna som vill kramas, skräniga kalas eller annat som tillhör den extroverta världen. Så det så.

Mor förtjänar Nobelpris

Mammas bilbana

Vi har haft en vecka i totaltrotsens och skrikkrisernas tecken. Jag tänkte att jag skulle mildra detta mindre trevliga uppträdande genom att släpa upp BILBANAN från helvetet källaren.

Den låter som en Saab 900 med trasig ljuddämpare så in i det längsta hoppades jag att det skulle saknas delar, hehe. Tyvärr hittade jag även batterierna.

Medan jag monterade och meckade hoppade en något otålig Malte runt och gastade. Gravidhjärnan hade även den begränsat med tålamod och framför allt IQ för att sätta ihop alla delarna. Banan är oval och består av typ tre delar, hur svårt ska det vara?

Efter mycket svärande och bankande fick jag i alla fall till skiten och det var då jag upptäckte de pedagogiska monteringssiffrorna på baksidan av varje del. Jahapp.

Nu ska gravidhjärnan ägna sig åt Frukt & Mandel istället.