Hormoner & hemorrojder

Kategoriarkiv: Tapperhet

Jag har slutat amma!

Eller jag tror iallafall det. Det är drygt två dygn sen den lilla fjuniga sög sig fast i tutten, och det kan ha varit för sista gången.

I torsdags morse åkte nämligen 75% av klanen ner till Tranås. Matriarken var kvar på hemmaplan för att försörja de slappa semesterfirarna. Men det innebar även att mor fick sova sin första natt mol allena på ett år och tolv dagar.

Ett sånt gyllene tillfälle till sömn kan man ju inte tjabbla bort, kanske ni tänker. Och det har ni ju rätt i. Jag ville dock maximera mitt liv i frihet så jag dundrade iväg en sväng på stan först.

Klockan 23.09 stupade jag i säng i en tyst, enslig lägenhet. 23.29 var jag fortfarande vaken. 00.39 var det dags för en kisspaus. Och därefter somnade jag någongång efter att ha avhandlat en mängd livsviktiga frågor som prompt skulle redas ut där och då. Jag började bland annat fundera på citronsyracykeln och försökte minnas hur den kemiska processen såg ut. Klart att inte det kunde vänta.

06.30 vaknade jag utvilad av att mina kokosnötter till tuttar saknade Morris sugkraft. Ouch. Thank god för medelas elektriska bröstpump som fick bli mitt frukostsällskap denna morgon (och tack Tove för lånet!). Sen fortsatte morgonen stillsamt i cirka 7 minuter innan jag insåg att 1. jag verkligen behövde tvätta håret 2. jag var tvungen att packa inför eftermiddagens tripp till Tranås 3. trolla fram en stilig outfit då det var Formal Friday på mitt nya jobb.

Nåväl, jag kom fram till jobbet, hel och ren svettig med en felpackad väska och några timmar senare klev jag på tåget till Tranås.

Medan Nyköping, Norrköping och Linköping passerade satt jag och funderade på hur jag skulle göra med amningen när jag kom ner. Jag kände att jag ville ha en plan, men var samtidigt oförmögen att spika något definitivt. Så jag tog en öl istället och fredagsmyste som bara en ölälskande småbarnsmor med egentid kan mysa.

  
Väl framme hade Morris slocknat i farmors famn, men vaknade snabbt av att gardinen fladdrade typ ljudlöst. Nu gjorde det dock ingenting för jag ville ju gosa med den lille kroppen. Jag var tusen procent inställd på att han skulle börja böka och hacka efter pattsen MEN ICKE! Noll intresse.

Inför natten drog jag på mig en t-shirt och tänkte att jag skulle prova att inte amma, men hade inte heller sagt att jag prompt skulle undvika det. Han vaknade och gnydde och bökade ett par gånger, och jag hyschade, vyssjade och klappade på rumpan. Vid 05 satt jag tjugo minuter på pilatesbollen och fick honom att somna om. Vid 06.20 vaknade han till igen men då tog Johan honom och gick upp. Antal amningar: 0

Klang, jubel, konfetti och godisregn! En otippat smidig utfasning. Men samtidigt känns det småsentimentalt att en era är över. I 377 dagar har jag ammat och i snitt har det säkert blivit….12 gånger per dygn. Kanske mer. Det är 4524 amningstillfällen.

Och allt har som bekant sin tid. Nu har jag reclaimat mina bröst för denna gång.

Att natta två vildsvin

Jag hatar Alfons Åberg. Jag hatar fotboll. Och jag hatar barn, i alla fall ikväll.

Hela dagen idag har rullat smidigt. Harpan har varit den sköna prutt han förvandlats till efter akupunkturen och han har sovit nöjd länge på min mage när jag gjort ärenden och hämtat storebror bålgeting. Sovit länge, det vill säga legat på laddning.

För precis när Magnus knutit AIK-halsduken och dundrat i väg på fotbollsderby bestämde sig Harpan för att hålla en liten serenad. Som övergick i vrål. Som övergick i betongborrsvrål.

Nu är man ju rätt van vid skrikande i alla dess former så jag körde hela tröstrepertoaren med mat, närhet och rörelse om och om igen. Och inget hjälpte. Malte tog sin tillflykt till vårt sovrum och försvann iväg med hörselskydd och ipad, väl medveten om att carpe skärmtid innan läggdags.

Efter en halvtimme satt jag uppgiven i soffan och stirrade tomt på Masterchef och väntade ut finalnumret i Harrys föreställning. Vips suckade han till som en gammal buss och blev helt kolugn. Snarkade lite och smackade nöjt. Nu skulle jag ”bara”lägga honom i hans säng.

I sovrummet hade Malte och hans ipad intagit just sagda säng. När jag bad honom flytta på sig uppstod en gedigen protestvåg, en som endast kan uppbringas ur en arg snart-4-årings inre. Harpans mororeflexer fungerade utmärkt och han sprätte till och så var cirkusen igång igen. Lillebror i samtliga stämmor och storebror som gjorde utfall och skällde om vartannat.

Jag: – Nu stänger du av ipaden för nu är det sovdags.
Malte: – NÄPP!
Harry: – VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL!
Jag: – Jo! Och tandborstning. Sen får du välja en bok.
Malte: – NÄÄÄPPPP!! NEEEÄÄÄÄÄJ!
Harry: – WWWWÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!
Malte: – NÄÄÄPPPP!!
Malte: – NÄÄÄPPPP!!
Malte: – NÄÄÄPPPP!!
Jag (tänker): Jävla Alfonsböcker.
osv osv.

Jag tvärruttnade och tog honom under armen och började släpa. Tänkte att den här fajten ska jag minsann ta. Ska jag minsann ta…. minsann ta.

Efter ett lite mer vettigt resonemang blev vi sams. Vi pratade om hur arga vi varit på varandra och kom fram till att han hade varit argast och att han ”blir tokig på mig” och att jag ska sluta, med typ allt. Jag tackade för feedback och så skrattade vi, kramades och så fick jag straffläsa den tråkigaste boken i hyllan.

Då vaknade Harpan igen. På nåt vänster lyckades jag få honom lugn i min famn medan jag satt bredvid Malte och slönynnade på nån vaggvisa, varpå Malte kände att han nog var lite hungrig. Kanske även lite jättehungrig. Ja, jättejättehungrig. Så hungrig att Harpan vaknade igen.

Jag bet ihop och förklarade att han fick vänta tills pappa kommit hem från den där jä#)/&€* fotbollen så kunde han bre en macka eftersom jag inte kunde lägga ifrån mig lillebror, som synkat sitt livs andra utvecklingsfas med Maltes 666:e, ett fotbollsderby och deklarationstider.

Jag tittade på klockan och tänkte att nu är Magnus i alla fall snart hemma. Icke. Däremot kom ett sms från honom om att matchen var försenad på grund av supporterstök. Alltså hatet mot dessa lågbegåvade troglodyter som ALDRIG VARIT HEMMA SJÄLVA OCH FÖRSÖKT NATTA TVÅ AV SIN EGEN SORT!

Jag fick bre mackjäveln med Harry på armen och servera. Den åts under tystnad. Harpan fyllde ut tystnaden.

Och givetvis: när Magnus satte nyckeln i låset och klev in som en brandman förberedd på en katastrofplats sov de båda odågorna som små oskylda lammungar. Såklart.

HEMMAAAA!

Nu har vi varit på hemmaplan i dryga dygnet. Om flygresan gick bra?

Haha.

Ahahahaha.

Hah.

HAhahahahahaha.

Om man säger såhär – flygresan är inte med på Topp 1000-listan över de bästa sakerna med Sydafrikatrippen.

Innan ens 60% av passagerarna hade boardat hade Mira frågat om det var långt kvar. Innan vi hade rullat ut på landningsbanan hade samma fråga dykt upp 15 gånger till.

Morris, som äntrat ännu en berömd fas satt i mitt knä. Helst med en tutte i munnen. Allra helst med ett ständigt skifte mellan höger- och vänsterpatt. Punkt. Ingen annanstans.

Någonstans över Botswana ville Mira gå av. I och med att logik sällan makes sense i en treochetthalvtårings värld bjöds det istället på mariekex/godis/klämmis/chips/valium/tjack. Det blev sedan resans klart mest använda tricks. Chipsmellis, godismiddag, kexfest.

Flygvärdinnorna hängde vänligt upp bebiskorgen på flygplansväggen. ”But in case of turbulence you must carry your baby”, förklarade ett overkligt perfekt sminkat ansikte. ”No probs. I’ve carried him for 11,5 months” mumlade ett härjat ansikte till svar. Korgen användes sedan som avstjälpningsplats för allt utom Morris.

När vi hade kommit halvvägs firade vi med skumpa i plastglas. Förträngde att vi skulle på ytterligare ett plan och skålade för sinnesfrid och en god natts sömn en annan gång.

Mira ålade, bökade, tjatade och gapade. Nio minuter innan landning somnade hon. Då hade hon varit vaken i 9 timmar och 31 minuter. Morris somnade synkroniserat med storasystern och vi funderade på det här med världens sämsta tajming.

Försökte trolla upp en sovande Morris i bärselen när vi skulle gå av i Doha. Mr Powernap vaknade såklart och jag beställde en latte med trippel espresso.

01:45 lyfter planet från Doha. 75% av vår familj är vakna. Mira lyckas krypa ihop likt en fricirkusartist i sätet och sover sedan resten av resan.

Vår lilla räka.

Morris somnar i mitt knä. Jag får ett naivt infall och förklarar för Johan att jag minsann ska prova att lägga ner honom i korgen. Johan tittar på mig och ler. En flygvärdinna vill assistera mig. Jag reser mig upp ur sätet med Morris i famnen. Morris vaknar. Flygvärdinnan tycker att jag ska lägga ner honom i korgen. Jag får någon konstig känsla av att jag inte vill göra den peppiga flygvärdinnan besviken så jag lägger ner Morris halvvägs i korgen men då vrålar han så högt att även hon förstår att det inte är den bästa av idéer. Så jag återgår till mitt säte med min svettiga parasit och gnisslar lite tänder istället. Halar fram tutten och Morris somnar på sju sekunder.

Sen sätter Johan på Taken 3 och vi kollar på en jagad Liam Neeson utan ljud. Klockan passerar 03.00 och vi äter en varm macka. Småslumrar mellan 04 och 05. Min vänsterarm somnar snabbast. Sen skramlar matvagnen igång planet och folk vaknar till liv. Det serveras kaffe. När vagnen når oss förklarar flygvärdinnan att hon inte får servera varma drycker till dem som håller i barn. Jag är beredd att 1. erbjuda henne ett byte: Morris mot en kopp 2. lägga in honom i handbagageutrymmet en stund 3. skalla flygvärdinnan och sno hela jävla termosen och alla de miniatyrsmå mjölkförpackningarna och låsa in mig själv på toaletten.

Istället överlistar vi systemet och jag dricker upp det kaffe som Johan beställer in. En croissant med sylt senare är det bara 1,5 timme kvar. Vi jublar.

Bagaget kommer i tid och allt är med. En kompis står på parkeringen och tar emot denna slitna lilla kvartett. Vi fastnar i morgonköerna men vad är det mot en 18 timmars flygresa?

Väl framme kommer vi hem till ett uppdukat bord. Överraskningarnas mästare, pappa Krupa, har fyllt kylen med sushi. En vän som hängt lite i lägenheten ”har terapistädat lite”. Det har typ aldrig varit så fint. Vi har till och med ett överkast på sängen. Mira kramar ihjäl sin häst Ludde och Morris ser mest förvirrad ut.

Johan och jag sätter oss vid matbordet och stirrar ut i luften. Garvar lite. Och konstaterar att det är så jävla värt det, ändå. Men vi behöver inte flyga än på ett tag.

 

PS. Avslutningsvis vill jag rikta det största av TACK till Lisa på Qatar Airways som hjälpt oss på alla (o)tänkbara sätt och vis! Till exempel med flygtider. Och barnvänliga platser. Och mat. Och ja, allt annat vi glömt att tänka på.

 

Men ändå

Trots kolik, allt skrik och allt bärande och tärande, är livet bra. Min kropp gör ont lite här och var, men det går över. Kaffebryggaren fungerar och tvättmaskinen likaså. Magnus och jag är ett grymt team.

Harpan har sammetshud och gosigt tjocka lår som äntligen har fått veck. Ute är det vår och i år lägger jag märke till nya små knoppar på nyponbusken nere vid gatan. Igår dundrade sopmaskinen förbi utanför fönstret och svepte med sig vintern. Tessan verkar ha det bra på resan.

Malte hoppar glatt iväg till föris och kommer hem med fickorna fulla av grus och pärlarmband till mig. Han lär oss nya sånger och säger ”men åååååååh!” som en tonåring när jag säger fel eller nåt nåt han inte går med på. Han sover hela nätterna.

Igår blev blodpuddingen perfekt stekt och vi hittade ett gott rödvin. Rödvin och blodpudding, så normcore att inte ens hipstrarna märkt det än, hehe.

Surkärringen på tredje log när hon överräckte nycklarna som jag glömt i ytterdörren. Jag gav henne en bamsekram.

Imorse lekte Malte och jag pirater med en utrullad rulle presentpapper som blev ett stormande hav. Sen blev jag utdömd som pirat, av nån oklar anledning, och fick vara en sten istället.

Allt är som det ska. Ändå.