Nu hade blekningen fått en sorgkant i svart så jag kände att det var dags att återvända till min hemarena.

Elisabeth på Bangs min älskade frisör som jag inte nog kan bedyra hennes kvalitéer. Idag ”trådade” hon min musche, tonade mitt hår mörkbrunt, toppade och fönade ut mig. Allt på 1,5 timme. Utan att stressa. Är inte det helt otroligt? Hon känner mina behov. Jag älskar relationen man kan få med sin frisör. Den är unik för varje kund och frisör emellan. Som en liten pseudo-kärlekshistoria.

Vi åker snart en vecka till Bodrum i Turkiet. Jag har aldrig varit där så har ni några tips så säg till. snälla.

Vi har hyrt ett hus lite utanför tror jag, men vi har bil.

På den här bilden är jag två och ett halvt år jag har precis kommit till Sverige från Indien och jag blir avporträtterad av den lokale barnfotografen i Örebro 1980. Den här bilden sitter fortfarande på mina föräldrars vägg och klänningen hänger i Pennys garderob lagom i storlek nu när hon är drygt ett år gammal. För dem är det en ständig påminnelse om en härlig tid i deras och mitt liv. Ett minne helt enkelt. Det roligaste som finns är ju att kolla i albumet från barndomen. Fram till jag var tre så bestämde ju min mamma vad jag skulle ha på mig och jag älskar att se bilder på mig i de där vansinnigt söta klänningarna. Man ville ju aldrig ha det sen. I albumet kan man se allt ifrån bruna Manchester-hängslebyxor och randiga tröjor till som söta klänningar på kalas. Sen blev året plötsligt 84 och Herreys var det största bandet. Helt plötsligt var man sex år och skulle man ha pastellfärger och asymmetriska snitt om man inte hade ballong eller volangkjol. Så jäkla långt ifrån storrutigt och brunrandigt man bara kunde komma.

Jag har ingen aning om vad det gjorde med min självbild men det var bara mode en trend, ett materiellt ting som var laddat för stunden och kunde ge ett gott skratt tio år senare. Inte kan jag minnas att jag fick komplex av det. Inte heller om någon tyckte jag var fin i det jag hade på mig, det var bara ett ord som passerade. Men om någon sa att jag hade var ful eller fel. Då kunde jag bli ledsen.

Oftast var det dom barn till föräldrar som ”inte hade det så lätt” som gick runt och tryckte ner alla andra. Dom som minsann visste allt. Det fanns inte något dom inte var bäst på. Om dom inte var det så var det för att de glömt sina racerskor hemma eller hade ont i magen. Vilket var oftare än andra. Deras mammor laddade deras egon samtidigt berättade dem vad fel andra alla hade. De här barnen blev oerhört förvirrade. Deras föräldrar verkade liksom genom dom. De barnen kom med en ”massa sanningar” till skolan. Man orkade liksom inte med dom och försökte man umgås med dem var de ju bara elaka.

Sen blev året 1986 och ett program som hette Sköna Söndag började sändas. Först var det något tecknat för oss barn, SuperTed tror jag bestämt. Sen var det gympa med Susanne Lanefelt och SEX och samlevnad med Melena Ivarsson som var sååå skämmigt.

När Susanne var på teve låg mamma i konstiga kläder med märkliga rörelser framför den och en spinkig tant skrek kniiiip stjärten på andra sidan rutan. Jag tog mina strumpbyxor och gymnastikdräkt och liksom drog upp hålen för benen så de hamnade ovanför höfterna och fastnade mellan skinkorna. För jag ville ju göra det mamma gjorde men se ut som de vuxna tjejerna på teve.

I det ögonblicket blev jag medveten om min kropp som ett objekt. Det här var ju snyggt. Nu såg jag lite vuxen ut. Jag visste nog inte vad sexighet var och banta fattade man inte riktigt vad det innebar. Det var nog inte förrän jag var tio-elva som utseende blev viktigare. En kompis i klassen var barnmodell, varför var hon det men inte jag? Med hormonerna kom ängslan. Känslor som var väldigt osorterade men där någonstans började vi tjejer prata om vem och vad som var ful och fin. Vem man skulle bli ihop med etc. Likaså verkar killarna också börja prata och bry sig. I tonåren var det här direkt avgörande vad man hade på sig, det handlade mer om livsstatement än material. Vi som bar liknande grejer vi hörde ihop. De som inte tyckte som oss dom brydde vi oss inte så mycket om.

Enskilda ting skapar inte problem. Man måste bli utsatt för många saker innan det börjar fastna. Har du en mamma som bantar eller en kompis som säger att du är ful. Ser du musikvideos där idolen tar sig i grenen och alla runt omkring blir som tokiga. Många bäckar små. Vi kommer inte kunna skydda våra barn mot allt. Alla kommer uppleva sina små privata helveten hur vi än bär oss åt. Hur mycket vi curlar eller pedagogiskt försöker belysa orättvisor. Det handlar inte klänning eller bruna byxor. Det handlar om vad vi föräldrar och samhället väljer att förmedla till våra barn. Sunda dialoger som bygger bra självkänsla, snarare än självförtroenden med tunt innehåll som hänger upp sig på orättvisor i detaljer.

Vet ni vad. Ni skrämmer mig. Ni skrämmer faktiskt skiten ur mig. Tänk att jag har visat upp bilder på min dotter för människor som er!?
Jag trodde inte att ni fanns på riktigt.
Ni ”verklighetsretuschörer” som inte står ut med de som inte står i era led. Alla som inte står där ska utbildas och vändas för att välja ”den rätta vägen”. För det vet ni ju att den är? Ni påstår att ni är sådan världsmedborgare och så upplysta, så toleranta. INGA är så dömande som ni.

Ni vill ju förgöra alla som inte är tycker som ni eller skrämma dem som inte gör det till tystnad. Är det så man får fram ett budskap, genom att ständigt kritisera andra? Är det så man agerar ifall man ser bilder man motsätter sig? Hotar och målar upp rena ”Tredje Riket” visioner ifall man inte följer era råd. Sektifierat passiv-aggressivt.

Ni varnar mig vilken dålig mor jag är och hyllar er själva.
Vad gör era barn och män när ni sitter i timmar och bara uppdaterar och uppdaterar?
Är det då ni är goda förebilder?
Är det då ni är jämställda?
Är det då ni är de bästa mödrar?
Är det där genus gör sitt jobb?

Tänk att jag utsatte Penny för er. Hur fan tänkte jag?

Ojoj inte kunde jag väl ana att min lilla tjej kunde vara så anstötande. Rent av provocerande.

Det är aldrig JAG som sagt att hon är söt det är möjligtvis ni. Jag har sagt att kläderna var söta. Dessutom visste jag inte att man tydligen inte får säga att barn och kattungar är söta för det är tydligen objektifierande. Men det ligger väl hos betraktaren? Hade det varit enklare att fokusera på kläderna om Penny varit helt luden i ansiktet och enligt normen generellt ansetts anstötande? Hade det inte blivit lika provocerande? Ska söta barn kläs fult för att ska bli mer neutralt? Får inte flickor ha klänning är det dit vi kommit i detta morslpanikande av könsrätt och fel? I Kina hade alla Maodräkt förr i tiden är det så homogena vi ska bli för att undvika objektifiering. Men då pratar vi ju politik.

Pennys självbild är att hon kan peka på lampan och säga ”Dä och titta” samt vinka åt sig själv i spegeln.
Redan här utkristalliseras könsrollerna alltså enligt vissa. För att hon bär klänning och baddräkt. Är kostym och badbyxa mindre skadligt? Eller för att hon upplevs söt och därav blir provocerande?
Barn får alltså inte vara söta pojkar som flickor. Eller är det bara en välmaskerad Jante som gömmer sig i genuskostym?

Snälla redogör varför det förra inlägget var så förkastligt. Hur lättkränkta kan vi bli?

Alltså nu får det här vädret ta att skärpa till sig för Penny har massa urgulliga kläder som bara väntar på att lapa sol. Here we go! Snälla säg vilka som är era topp tre plaggfavoriter i kommentarerna.

1. Pennys dopklänning från Tartine et Chocolat älskar broderierna och puffärmen.

2. Alltså det här bubblar starkt som mitt nya favoritmärke. Tutto Piccolo dom har så söta grejer så man dör. har tidigare bara gått att köpa på nätet men äntligen har de fått en svensk agent så nu kan man handla hemma. Kolla på siten för inköpsställen. (Det kan vara så att jag satte den bakåfram, men den är ju nästan sötare så här.)

3. Även denna från Tutto Piccolo. Alltså så sött så man dör.

4. Jag kanske fått en låsning men jag älskar hur modigt och coolt Juicy Couture vågar mixa mönster och detaljer och få fram de gulligaste små baby och flickkläder. Sockersött och tufft på en och samma gång.

5. Den här lilla baddaren kommer från Mini Rodini. ORKAR INTE!!!

6. Sötaste kavajen från Zara Baby. Det allra bästa med Zara är att de har en dyr design och material för överkomliga priser. Antar att man kan pressa priserna när man är så pass stora.

7. En klassiker kan aldrig bli fel. Sjömansklänning i underbar linne från Little Linens. Precis så där löst hängande i modellen som på Madickens tid. Fullständigt magisk.

8. Underbara Lively svenskt det kan man ju knappast tro då det andas så internationellt! Hon som startade det började importera Pima-bomull från från Peru. Det är den mjukaste bomull som små bebisar med känslig hud inte är allergiska mot. Hennes egna barn hade det så hon började sy sina egna barnkläder. Efter ett tag så började kompisar beställa och snart så var Lively fött. Älskar sådana historier.

It’s a wrap! Tack alla fina vänner som skämmer bort min lilla tjej.