God morgon Charlie Schulman! Penny ville göra som sin kära kusin och ha en likadan napp som henne. Första natten på kanske fem veckor som hon inte vaknade fyra. Sov från nio till halv åtta. Vi vaknade före. Nu är jag trött för att jag sovit för mycket. Aldrig får man vara riktigt glad. Apropå det.

Jag och Calle avslutade ett seglivat parti Wordfeud igår. Han vann. Efteråt så berättade han för mig  vad han analyserade var mitt problem. Alltså varför jag förlorade. Jag blev helt mållös. Är han galen har han fått hybris? Han mindes inte ens att det var jag som vann gången innan.

Med det utpräglade sig något otroligt kvinnligt-manligt. Om än otroligt genrerealiserande så minns män mer sällan sina misstag bara sin framgång. De minns heller inte andras framgångar. Kvinnor är bättre på att älta egna misstag och se orättvisan i andras framgång. Har kvinnor egen sådan så njuter vi inte lika mycket av den som en man. Vi belyser inte heller vår egen framgång lika högljutt. Män skriker ut den.

När kvinnor analyserat ”misstagen” gör om och gör rätt i deras mening då har redan männen redan varvat oss i princip. Män berättade gärna för andra om deras felande undertiden de höjer sig själva till skyarna. Ett effektivt sätt att utöka avståndet.

Män är på så sätt bättre att se det goda i livet undertiden vi kvinnor stannar upp och kontemplerar över det som var dåligt. Vi har mycket svårare att njuta av framgång än män. Det är därför fler män är risktagare i affärer  än kvinnor. Men när vi kvinnor väl faller så gör vi det betydligt mjukare än män. Då har vi analyserat våra misstag och vet hur vi fort ska rätta till dem. Det är då vi visar styrka.

Med det sagt så tror jag båda kvalitéerna behövs. Någon som driver tåget framåt och någon som lägger om rälsen. Man är sällan lika bra på att göra båda sakerna samtidigt själv. Ingen är ”bättre” utan den andra. Gäller både relationer och arbetsplats tror jag. Fusionen är framgången och framtiden.