Jag slogs av en grej för ett tag sen, att 10-talet verkligen är individualistens årtionde. Alla ska genomföra någon personlig resa. Alla ska skriva sin historia om det är i sand eller bläck eller blogg så ska den skrivas. Till och med de superalternativa individualisterna köper ju sina superindividualistiska grejer från samma undergroundbutik i ”Berlin”. Därför har vi ju alla behovet definieras som en grupp eller tillhörighet även om vi kanske inte är individualister.
Vi har valt bort en hel del religion de flesta av oss i Väst och satsat på en inre övertygelse och bekräftelse, en unik strävan med en tillhörighet som mål. Oavsett om den vill få oss kännas som bättre, mer upplyst, coolare eller starkare än någon annan så måste vi kunna säga ”I made this…Myself” och ha en grupp människor som bekräftar. Om det nu är en vägg, en personlig tatuering som eller ett rekord av något slag är av mindre betydelse. Att lämna ett avtryck för eftervärden är det som är. Samma strävan som kvinnan eller mannen i grottan. Men vad händer sen, börjar en ny resa då? Har vi livsmål eller begränsade tidsmål? Vad är meningen med resans mål tror ni, vad vill vi berätta?
Kan inte du lägga upp en före/efter bild på resultatet av din cellulitbehandling? Du verkar nöjd med resultatet och jag är själv sugen på att genomföra behandlingen om den nu fungerar…
Tack för en fantastisk blogg!
Du har världens sötaste dotter!
Endel har stora krav och begär på sig själva att prestera något till eftervärlden.Andra har krav ifrån samhället/staten att prestera du som är så duktig.
Andra tycker att dom begåvats med något och vill uppvisa det som dessutom ger dom en försörjning.
Speciellt dom konstnärliga branscherna.Andra har vissa yrken som sin passion och försörjer sig på detta,Sedan har vi dom som bara är ,blir föräldrar lever förhoppningsvist ett socialt liv till gagn både för dom själva och andra.Livet går ju upp och ner för alla ,man hjälps åt ,man samarbetar ,barnen växer upp och förhoppningsvis blir bra medborgare i landet med ett stabilt lynne och en balans i livet som ger glädje och tyrgghet till omgivningen.Man åldras och ens förmågor avtar bit för bit ,eller sjukdomsymptomen gnager sig in i människan bit för bit tills livet avsomnat och Resan slutat.
Somliga minns vi för längre eller kortare tid ,somliga hade kanske en visdom ett ordspråk att lära ut.
Förhoppningsvis kan det slutgiltliga målet i individualistresan för oss i väst vara att blicka bortom vår egen jakt på att lämna spår på hur bra just JAG lyckats bli och istället börja se till vänster och till höger och få insikt om att det inte bara handlar om oss själva.
Jag behöver inte lägga ett helt liv på att försöka bli något, jag ÄR redan. Istället kanske man kan börja ge till andra, hjälpa den som hjälp behöver. Det vore på sin tid att det blev resans mål! Tycker jag:)