En alginpackning, jag låg och flummade när den smordes in den såg ut och luktade som barnbajsen innan fast föda. Det enda jag tänkte på var att jag nu blev insmord i det.
Det kunde man inte tro när man låg här med i en alginpackning i spat på Gran Canaria ovetandes om att man en och en halv timme senare skulle sitta på planet hem. Jag förlängde till och med nannyn en kvart för jag hade det så göttigt i bastun efter inpackningen. Jag Penny och nannyn möttes upp utanför spat när jag var färdigbehandlad och gick upp till vårt rum. Väl där så funkade inte kortnyckeln i låset. Jag bad städpersonalen i korridoren att släppa in mig då jag trodde nyckeln blivit avmagnetiserad. Då sa de att jag var utcheckad och rummet inväntade nya gäster senare idag (läs igår). Omöjligt! sa jag då jag skulle åka hem imorgon (läs söndag). De bad mig kolla på min biljett för säkerhetsnskull. Vilket jag gjorde och såg att det stod hemresa 10/3, 13.50. Nu var det alltså 10/3 och klockan var vid det här laget 12.25. Planet skulle alltså lyfta om mindre än 1,5 timme. Dvs att incheckningen skulle stänga 25 minuter senare och jag stod i bikini och luktade bebisbajs fem mil från flygplatsen.
Jag ropade i panik till städpersonalen att ringa receptionen be dom förbereda min nota samt beställa en taxi. Undertiden kastade jag och nannyn ihop all packning i rummet. Penny satt i vagnen och tittade storögt på packkaoset. Knappt tio minuter senare var jag i receptionen med Ving i örat hojtandes om att jag skulle komma för sent till incheckningen. De sa att det nog var kört men att vi skulle åka till flygplatsen i alla fall. Nu var det en dryg timme kvar till avgång. Jag signade notan och kastade in mig i taxin. Jag sa till taxichauffören att han skulle be en stilla bön samtidigt han skulle köra oss så fort det bara gick. Jag bad också och någon gång när min blick passerade hastighetsmätaren var den på 180 km/h och där satt jag med Penny i knäet. Stackars dotter som blir utsatt för sin klantiga mamma men är så god och förstående att hon inte krånglar ett ögonblick när det gäller att bita ihop. Ving ringde när jag satt i taxin och de bekräftade att jag var bekräftad. Jag skulle hitta någon Annika i incheckningen på Thomas Cook.
Jag tvingade taxichauffören att hjälpa mig med väskan och jag tog Penny och den ihopfällda vagnen på armen. Först var jag tvungen att springa till bankomaten och ta ut kontanter till taxichauffören, den låg såklart i helt fel ände av flygplatsen. Jag tror aldrig jag har svettats så mycket, men tackar mig för lite springträning i hetta.
Jag fick tag i en polis som sa att gaten var stängd och att det inte fanns någon personal på plats. Av någon märklig anledning lyckades jag få honom och taxichauffören med mig så de drog vagn och väska och jag jagade runt som en rädd kyckling och hojtade om ”Estocolmo, Thomas Cook-checkin-counter och Annika”. Folk stirrade och jag förstår att det minst sagt måste sett lustigt ut. Till slut fick jag tag i en norska som jobbade för Ving och hon hjälpte mig motsträvigt med bagaget fram till Annika som med bister min gav mig min boardingkort och flygplatspersonal eskorterade mig direkt till flyget. 13.36 satt jag i bussen på väg ut till planet och frågade i förvirrat tillstånd medpassagerare om det här var bussen till Stockholm. Ja så jag kom hem igår och klev innanför dörren när Melodifestivalen var slut. Shaken not stirred och hela flygresan på drygt sex timmar luktade jag alger som luktade barnbajs.
Skönt att vara hemma men på ett ganska jobbigt sätt. Ibland är till och med jag trött på att vara mig. Vi kan väl säga så här om ni frågar min man att det här är inte helt ovanligt när det kommer till mig och flygbokningar att något ”blir lite knasigt”. Välkommen till Schulman Travels.
Fortfarande med alggegga i håret.
