Såg att Amanda skrev om sin fobi och det är ju ett strålande ämne. Jag tycker egentligen att fobier är för fåfängt. Vuxna människor ska inte ha fobier för saker och ting. Det borde man vuxit ifrån. Framför allt för sina barns skull. Man vill ju inte överföra fobierna på dem. Jag är lyckligt lottad nog varken drabbad av torg eller hisskräck. De flesta djur går bra även om jag inte alltid gillar dom.
Men en sak får mig att lämna min familj i sticket. Skrika högt i tonen som en liten flicka och lägga benen på ryggen och dra. Spindlar. Nej, inte små spindlar men börjar de komma över en enkrona i storlek, då är det kört. Nu senast hände det i Turkiet. De har s j u k a husspindlar där. Vi satt ute på verandan en mild förkväll och framför oss promenerar en spindel med en kropp som en femkrona förbi. Jag släpper allt, skriker i högan sky, rusar in och LÅSER dörren. Calle tvingas då ta Penny på ena armen och döda spindeln med en kvast. Sen är det ju inte slut där. Jag klarar inte heller av att se det döda djuret utan det måste gömmas och likaså mordredskapet. Ställ en analys på den ;)
Nej inte helt friskt. Jag kör självhjälp genom att klappa spindeln på Skansen då och då men det verkar inte hjälpa i den utsträckning jag hade hoppats. Men alla fobier har ju ett ursprung. Mitt började i Spanien när jag var typ sju år gammal. Vi hade hyrt ett hus en hel sommar som låg högt upp i ett sluttande landskap och några hundra meter ner låg havet. Vi hade en fantastisk swimmingpool där jag spenderade större delen av våra tre veckor. En dag i min vanliga badrutin dök jag under ytan och när jag kom upp hade simglasögonen jag hade på hjässan, rullat av. Jag tittade efter dom runt omkring mig mot botten av bassängen. Till sist såg jag något föremål på vattenytan lite längre bort och gjorde några plaskiga crawlsimtag för att komma dit. När jag är en dryg meter ifrån inser jag att det inte är mina simglasögon utan en stor hårig Tarantellaliknande spindel som ligger och surfar på ytspänningen och kämpar för att parera i vågskvalpet.
I min lilla sinnesnärvaro inser jag att jag måste sluta simma, för vid varje simtag så kommer en ”eftervåg” som förflyttar spindeln närmre mig. Vad skulle hända om den får fäste på mig? Jag befinner mig i poolen på det där sluttande partiet som är så djup att jag bara bottnar med tåspetsarna för att inte ha mun och näsa under vattnet. Jag balanserar på toppen av mina tår och rör mig med mikrosteg från spindeln, men den kommer allt närmare och en meter blir snart en halvmeter. Jag gråter och är stum av förskräckelse. Tillslut sipprar ett gallskrik ut och pappa kommer springande till undsättning. Han fångar upp spindeln med poolrensningshåven och kastar den ut över muren vid poolen. Det är mycket långt till marken så jag tror knappast den överlevde. Men att bada ovaksam hände aldrig igen i Spanien, efter incidenten.
Mina topp tre värsta fobier:
1. Spindlar
2. Skalbaggar (stora)
3. Döda djur, äckligast är fåglar.
Hur har ni det på fobifronten? Spill your beans.
